Du kan inte tala om faran av
ormgift utan att nämna ormar.
Dr. C. Everett Koop
Miriam öppnade altandörren och gick ut och satte sig i en av de vita, renskrubbade plaststolarna med en kopp kaffe. Klockan var före sju på morgonen; luften var hög och krispig, solen sken från en klar himmel och livet var för ögonblicket rätt skönt. Högst uppe på häcken satt en duva och betraktade henne med vaksam blick. När duvan flaxade iväg hoppade hon till av intensiteten i ljudet. Trots att Erika och hon själv inte hittat några bomber eller annat misstänkt under gårdagens letande var nerverna fortfarande skakiga. Och samvetskvalet skavde för att hon inte gjort mer för att stoppa Birgitta innan hon hämtade utemöblerna i boden. Att Birgitta för en gångs skull varit snabb var ett tamt försvar.
Antagligen var det utsikten att få tillbringa ett par nätter i det, i jämförelse med Ekerum, ofashionabla B&B:t uppe vid stora vägen som fått Birgitta att agera med sådan iver. Efter förrättat värv kom hon tillbaka, släppte en överlägsen kommentar och lämnade rengöringen av möblerna till Miriam och Erika. Så hade det också blivit. För säkerhets skull letade de igenom resten av boden och huset. För att inte Birgitta skulle förstå vad de höll på med kamouflerade de sitt letande bakom ett grundligt städande. Nu doftade hela huset rent och mäklaren skulle inte ha något att klaga på.
Hon sträckte ut sina bara fötter så att morgonsolen kunde smeka dem. Det röda lacket på tånaglarna hade flagnat och såg ovårdat ut. Fotvård skulle inte vara en dag för tidigt, men det fick bli senare, efter mäklarbesöket.
Utan förvarning vällde en stark känsla av att vara övergiven över henne och ögonen tårades. Förnuftet visste att hon hade fel, men det hjälpte inte. Antagligen skulle hon få uppleva sådana här märkliga känslostormar till och från under lång tid. Efter vad hon hade gått igenom var det inte så underligt. Egentligen var det mer märkligt att hon kunde sitta här, sola fötterna och tycka att lite fotvård tornade upp sig som ett besvär.
Det var också befriande att hon hade ett val; hon behövde inte göra fotvård, det var något hon kunde välja bort om hon ville. Hon kunde låta bli att duscha också om hon så önskade, utan några repressalier. När hade hon senast kunnat strunta i allt sådant? Tankarna letade sig tillbaka till Max och det högg till i hjärtat. Saknade han henne?
Förnuftet visste svaret men det var svårt att ta till sig utan att ramla ner i en sjö av obehagliga känslor. Det var förvirrande. Hon blundade och tvingade sig att tänka på det obefintliga tomrum hon lämnat hos honom. Sexet kunde han få var som helst och det bättre, våldet var väl det enda han kunde ha svårt att få utlopp för någon annanstans. Men vad visste hon, han kunde redan ha någon ny att manipulera och behandla hänsynslöst.
Hon hoppades att han hade det; då ökade chansen att han lämnade henne ifred. Samvetskvalet stack till. I hans version av verkligheten hade hon kränkt honom mer än vad någon annan någonsin gjort och för det skulle hon straffas och förintas. Visst hade hon förolämpat honom, men det hade inte varit syftet, det hade hon fått på köpet. Syftet hade varit att få något att förhandla med. Men fick han bara tillräckligt med tid skulle han lista ut något sätt som inte utlöste straffåtgärderna hon hotat med om han inte höll sig på mattan. Och nu kunde det tillfället stå för dörren. Max på mattan ... det var en overklig tanke! Ögonen vattnades åter. Det här är inget liv.
Ett ögonblick tillät hon sig att stanna i eländet, sedan blinkade hon bort tårarna. Det fanns bara en person på hela jorden som kunde leva hennes liv och det var hon själv. Enbart hon kunde bestämma hur det skulle se ut och någon offerroll ingick inte i planen. Bara hon själv ... Ibland längtade hon så att det gjorde ont efter värme, ömhet och närhet. Men det skulle ta mycket lång tid innan hon vågade umgås med en man. Aldrig mer att hon skulle utsätta sig för risken att råka ut för någon som Max! Han var smart och hade säkert sett förutsättningarna i henne innan han satte in stöten. Förutsättningar som fortfarande fanns där för nästa svinpäls att se. Skulle hon någonsin kunna lita på sitt omdöme när det gällde män? Svaret var nej. Om hon blev kär fick hon vara det utan att göra något åt saken.
Men hur satt hon? Med benen uppdragna och ena handen för munnen. Gråtfärdig var hon också. Skulle hon ge efter och gråta en skvätt eller skulle hon ge fan i det och istället rycka upp sig? Efter ett djupt andetag vann här, nu och framtiden.
I dag skulle Veera komma. Hon fick säkert rätsida på vem ”festfixaren” i boden var, eller om han var fågel eller fisk. Veera var bra på sådant. Om en stund skulle hon bädda rent till Veera i sitt rum. Själv skulle hon flytta in till Erikas rum. Veera hade fått skjuts med sin tandläkare som också hade ett hus i byn, till och med i samma område. Kände möjligen tandläkaren Max? Hon undrade också hur kombinationen Veera och Birgitta skulle gå ihop.
I natt när hon varit uppe och kissat vid tvåtiden hade ljuset strömmat ut från Birgittas rum. När hon själv gått och lagt sig vid elvasnåret hade Birgitta satt sig tillrätta i köket med ett korsord och en bok.
Fördelen var att Birgitta förmodligen skulle sova halva förmiddagen och på så sätt befria dem från sitt sällskap. Bara hon var uppe och hade bäddat tills mäklaren kom vid tiodraget.
Ett pipande ljud inifrån huset avbröt tankarna. Var hade hon lagt mobilen? Inte bakom behåbandet i alla fall. Försiktigt drog hon upp altandörren och tassade in till vardagsrummet.
Efter lite letande hittade hon mobilen på hallbordet. Efter några tryckningar såg hon att det var från en Gustav. Hon kände ingen Gustav. Förbryllad tryckte hon fram sms:et och läste.
Hej mamma,
Hoppas att du har det bra på Öland. Elsa flyttar till landet för hon har ingen annanstans att bo. Jag åker dit över helgen och mekar med båten.
Kramar
Gustav
Hade Vanja lånat någon Gustavs mobil? Och när började Vanja meka med båtar? Vems lantställe flyttade hon till och vem var Elsa? Och det var fasligt så prydligt hon skrev. Vanligen brukade sms:en från Vanja vara fulla av förkortningar och felstavningar. Miriam stirrade på skärmen en stund innan det gick upp för henne hur det låg till. Birgitta och hon hade likadana mobiler. ”Landet” var lika med Båstad och Glenn. Men konstigt att inte Birgitta visste att Elsa var hemma från New York och varför kunde Elsa inte bo i Ystad? Gustav måste ju ha nyckel om Elsa inte hade någon.
Det här sms:et skulle Birgitta inte uppskatta. Frågan var om hon var stark tillräckligt för att inte få ett nytt sammanbrott av innehållet.
Birgittas sovrumsdörr var stängd. Hederlig eller ge efter för nyfikenheten? Nyfikenheten hade ett klart övertag. Den hade fler lockande argument till sin hjälp. Birgitta kunde ju få ett nytt anfall och då vore det bra om hon visste vad som vad på gång. När hon väl bestämt sig var det lika bra att göra det ordentligt. Med Birgittas mobil i handen slank hon in i badrummet och reglade dörren.
Efter några få sms ångrade hon sig. Hon hade fått inblick i en själ vars make hon sällan beskådat och då hade hon ändå levt med en psykopat i flera år. Våld fanns av fler sorter än den fysiska.
Uttrycket ”ur askan i elden” kom för henne.