Det är ingen konst att vara modig
om man inte är rädd.
Tove Jansson
Vad var det där som krafsade från ytterdörren? Lani skärpte hörseln. Nej, det var inte inbillning, där kom ett krafs till. Hon spottade ut sömntabletterna i handen och ställde tillbaka glaset med Chivas på soffbordet. Av alla tillfällen hade någon valt det här för att göra inbrott! Ytterligare ett krafs. Tänk om det inte var ett inbrottsförsök utan någon som ville ta sig in för att göra henne illa? Men hon skulle ju ändå dö. Om det var en galning som var ute för att våldta henne skulle han dessutom få en obehaglig överraskning. Till och med hon själv kände stanken av armsvett. Hur underlivet luktade tordes hon inte tänka på. En ovan stramhet i ansiktet fick henne att förstå att hon log.
Men usch, så opassande hon uppförde sig! Om hon inte gjorde något skulle desperadon bryta upp dörren eller slå sönder glasrutan i altandörren och då skulle Greger få problem. Om hon å andra sidan öppnade dörren kunde vad som helst hända. Hon såg på tabletterna i handen, reste sig och gick fram till ytterdörren. Nu var det alldeles tyst därute, inte ens det vanliga fågelkvittret hördes. Det verkade som om hela naturen höll andan. Men så hörde hon den, först lite på håll sedan tydligare, som om vinden vänt. Det var en södergök. Södergök är dödergök. Ett nytt ljud från dörren fick henne att hoppa till. Om det var någon som inte enbart ville döda henne utan först göra henne illa kunde hon ju alltid stoppa tabletterna i munnen och svälja dem ... Hon kunde ju också dra upp persiennen och titta ut genom fönstret i altandörren för att se vem det var. Men hennes liv eller hälsa var ändå inget värt och med tabletterna som säkerhet bestämde hon sig för att ta risken. Just som hon skulle öppna dörren satte dödergöken igång med en ny omgång locktoner. Hon vred på kläppen, vilade en sekund på dörrhandtaget och öppnade dörren.