Den kloke ifrågasätter sig själv, dåren andra.
Henri Arnold
För andra gången sedan hon låst in sig ryckte någon i dörren. Hur svårt var det att förstå, att när det röda syntes på dörrlåset betydde det att det var upptaget? Birgitta tittade på sin armbandsklocka som låg på handfatet och konstaterade att det var tio minuter kvar innan det var dags att skölja ur hårfärgen.
Det var inte riktigt klokt att Marianne hade snokat och sett det där sms:et. Förskräckligt att andra inte kunde lämna ens saker i fred! Men hon hade säkert inte förstått innebörden. Från och med nu tänkte Birgitta inte släppa mobilen ur sikte. Överallt fanns de där människorna, som nästlade sig in och snokade.
Birgitta satte sig till rätta på toastolen. Hon behövde komma på något som kunde lösa alla problem som vräkte sig över henne och höll på att dränka henne. Just nu var det största problemet Glenn. Om hon ansökte om skilsmässa skulle han ställas på bar backe, vilket var det enda som var bra med den lösningen. Men hon hade inte för avsikt att skilja sig en gång till. Och definitivt inte för att Glenn ville det. Varför skulle hon behöva riva upp hela sitt liv, bara för att han hade fått klåda i byxorna? Det ryckte i ena ögonlocket och klumpen i halsen växte. Aldrig mer att hon tänkte låta någon utsätta henne för det! Yrseln gjorde att hon fick ta tag i toasitsen med båda händerna. Hon hoppades att Rolf brann i helvetet som den djävulens avföda han var. Elsas skamlösa uppförande hade hon ärvt från honom. Det och egoismen.
Nej, hon och Glenn hade lite äktenskapsproblem, precis som alla andra, och det skulle ordna sig om han bara tog sitt förnuft till fånga. Och nu hade hon lyckats få omgivningen att förstå att det inte var hennes fel. Det var Glenn som blivit gubbsjuk och låtit sig lockas i fördärvet av den där horan. Snart skulle han förstå att han inte klarade sig utan Birgitta och då skulle han tigga och be om att få komma tillbaka. Likadant skulle det bli med Elsa. Så snart hon insåg att hon inte klarade sig utan sin mor skulle hon komma och be om ursäkt för sitt oförlåtliga uppförande.
Birgitta tog fram mobilen och läste igenom sms:en som hon skickat till Elsa under de två gångna månaderna.
Efter allt som jag har offrat för att du skulle kunna gå i skolan i NY har du valt att skämma ut mig! Du har återigen gjort mig besviken på dig!
Jag är så besviken på dig! Efter allt jag har gjort för dig lönar du mig med att flytta ihop med en arbetslös. Det är så patetiskt och jag förstår att du gjort det bara för att göra mig illa.
Nu får du stå ditt kast. Kom inte hit med en utomäktenskaplig unge och tro att jag ska ta hand om den. Visa oss alla tillräckligt med hänsyn och håll dig borta tills du kan uppföra dig respektabelt.
Jag har aldrig blivit så utskämd i hela mitt liv! Hur kunde du komma hit och ställa till med en scen när du visste att jag hade gäster? Du brås verkligen på din far och är precis lika egoistisk!
De var tydliga och välskrivna och hon var belåten över att hon inte hade skrivit något komprometterande såsom svartskalle eller liknande. Det fanns ingenting som kunde tolkas på annat sätt än att Elsa uppfört sig illa och att hon, Elsas mor, bara reagerat som hon hade all rätt i världen att göra.
Det var en stor besvikelse att Gustav hade erbjudit Elsa att bo i Båstad av alla ställen. Elsa förtjänade inte ens en etta i Rosengård. Men naturligtvis var det Glenn som hade initierat det hela. Han gjorde vad som helst för att chikanera henne. Det hela hängde på om Elsa fortfarande var med barn eller inte. Egentligen borde hon åka till Båstad och visa upp sig efter helgen, så att alla fick se att hennes familj var intakt trots att Glenn hade svårigheter med sig själv. Men Elsa var ett problem som inte skulle lösa sig med lika enkla metoder.
Naturligtvis hade Elsa gråtit och Gustav hade gått på det. Han var så svag och vek. Förhoppningsvis hittade han med tiden en kvinna som kunde kompensera den där veligheten. I bekantskapskretsens bästa familjer hade hon hittat ett par flickor som skulle passa bra. Så snart hela den här härvan var över skulle hon se till att bjuda hem de familjerna på afternoon tea eller middag. Hon hade ju två fina pojkar att erbjuda.
Problemet Elsa trängde åter på. Om det skulle lösa sig var hon tvungen att ta tag i det. Redan som barn hade Elsa vetat vad som krävdes för att göra sin mor överansträngd, skrikit och varit omöjlig. Annat var det med hennes båda pojkar.
Hur kunde hon få Elsa och ungen, om hon nu var med barn, att försvinna? Om hon köpte en liten lägenhet i Stockholm kunde Elsa bo där tills hon förstått hur illa hon uppfört sig. Det allra bästa vore om hon träffade en man som kunde ta hand om henne. Problemet var till viss del att Elsa inte visste att föra sig i de rätta kretsarna. Inte heller klädde hon sig passande utan schasade omkring i andrahandspaltor. Det värsta var alla tatueringar och piercingar. Tack och lov hade inte någon av hennes pojkar hoppat på den smaklösa trenden.
Nu gällde det att ta reda på om ungen fanns kvar. Det var så korkat att bli med barn. Och det med en svarting! Om han ändå vore något att ha, då kunde hon ha förlåtit Elsa, sett till att de gifte sig och till och med kanske hjälpt till med bostad. Nej, bara för att såra henne hade Elsa sett till att bli med barn med en arbetslös svartskalle helt utan ambitioner. Och som vanligt hade han också tröttnat på henne och nu förväntades hon, Elsas mor, ställa upp. Men hon var sannerligen ingen dagmamma och skulle aldrig bli det heller. Speciellt inte till en mulattunge med en ensamstående mor.
Efter ett ögonkast på klockan tog Birgitta av sig morgonrocken och steg in i duschen.
När hon frotterat sig torr hördes en hård knackning på dörren.
– Birgitta, mäklaren kommer om fem minuter, sa Marianne.
Jaha, och vad förväntades hon göra åt det? Hon tänkte verkligen inte visa sig i det här skicket, i morgonrock och utan makeup. De fick klara sig utan henne och badrummet.
Ytterligare en knackning.
– Är du där? Är du okej?
– Det är upptaget!
Att hon skulle behöva förtydliga sådana självklarheter.
– Mår du bra?
En ljudlig suck undslapp henne. Varför skulle hon inte må bra? Vad det för att hon låste dörren eller för att hon föredrog att vara i fred när hon utförde sin morgontoalett? Motvilligt insåg hon att hon var tvungen att svara.
– Ja, jag gör mig i ordning.
– Då ses vi snart, kom det från andra sidan dörren.
Maken till dum människa!
Omsorgsfullt knycklade hon ihop allt som hade med hårfärgen att göra och stoppade det längst ner i necessären.