Om du går igenom helvetet - fortsätt gå.
Winston Churchill
Så snart bilen stannat på Shellmacken i Söderköping vrängde Veera upp bildörren. Småspringande lokaliserade hon toaletten, lyckades ta sig förbi en flerbarnsfamilj som hon antog var på väg till samma ställe, och fann till sin lättnad att det var ledigt. När hon var färdig öppnade hon dörren med en pappershandduk mellan sig och handtaget, log åt familjen som väntade och satte kurs mot kaffemaskinen. Samtidigt slog hon numret till Miriam, flera signaler gick fram innan hon svarade. Först var hon så full av lättnad att hon inte visste vad hon skulle säga. Sedan tvärstannade hon framför kaffemaskinen och njöt av känslan av att ett stort antal presumtiva katastrofer föll från axlarna. Miriam pladdrade på om att de höll på att göra både sig och huset i ordning för mäklarbesöket och en massa annat oväsentligt. Just då gav Veera själva makkara i mäklare eller om badrummet skulle bli ledigt eller priset bra. Det enda hon brydde sig om var att Miriam, Erika och deras väninna var i livet och hade hälsan.
Beslutet att inte säga något om antagandet att Max inte skulle ha ihjäl Miriam förrän resten av sällskapet på Öland eller annorstädes var avbockade på hans hatlista, rev i henne. Ju mer hon tänkte på det, desto säkrare blev hon på att hon hade rätt. Max ville ha kvar Miriam till sist. Dels för att hon skulle kunna skriva tillbaka huset på honom och lämna tillbaka pengarna, dels för att hon skulle kunna se eländet han tillfogade hennes vänner. Först när han fått allt han ville ha av henne, inklusive misshandel, skulle han skicka henne samma väg som resten.
När samtalet var avslutat var det med avsevärt lättare hjärta Veera satte sig tillrätta i bilen och gjorde sig redo för resten av Kristinas berättelse.
– Men nu har jag kommit av mig, hur långt hade jag hunnit? frågade Kristina och tråcklade ut bilen på stora vägen.
– Du var på väg till Klippan och knäskålarna skakade, sa Veera. Och så undrar jag varför du inte ringde till honom, du hade ju fått hans telefonnummer.
– Berättade jag inte det? Visst ringde jag, flera gånger tills han svarade. På rösten förstod jag att han inte var ensam och att samtalet inte var välkommet. Han lät som om han pratade med en affärsbekant. Det gjorde riktigt ont. Efter det gömde min väninna telefonen, det var tur det, annars hade jag ringt igen för att ställa honom mot väggen. Jag kunde inte släppa det.
– Aj, aj, sa Veera.
– Hur som helst, innan vi åkte till Klippan fick jag ge ett dyrt och heligt löfte till min väninna att jag skulle behandla honom som luft. ”Hej” fick jag säga, men inte mer.
Innan jag fick syn på honom trodde jag att nacken skulle gå ur led på mig. Naturligtvis gick det inte att träffa någon ny kille när jag hela tiden spanade efter ... Muppe. Till sist fick jag ändå syn på honom, han stod i baren och hade handen på en vacker tjejs rygg, viskade i hennes öra och behandlade henne som han hade behandlat mig några kvällar tidigare. Inte förrän jag trängde mig fram till baren för att beställa ”råkade” jag få syn på honom och hälsade nonchalant. När hans kalla ögon landande på mig tappade jag andan. Jag blev så ställd att jag glömde bort att beställa. Bara stod där och stirrade på honom. Han skakade på huvudet och viskade något i tjejens öra som fick henne att le överlägset och menande mot mig. Det var som om den där kvällen och kyssen inte hänt, som om jag var en galning som hängde efter honom. Förödmjukelsen var total. Jag räddades av att Barbro pressade sig mellan mig och honom så att jag inte längre kunde se honom, eller tjejen för den delen. Barbro hade med sig samma kille hon följt med hem förra gången och en kompis till honom. Kompisen beställde en drink till mig och Barbro drog mig därifrån, till ett bord i baren. Hon tvingade mig att sitta med ryggen åt baren och klämde ur sig en harang om killar och svin som var menad att trösta.
Nu efteråt verkar det löjligt att jag skulle bli så upprörd. Vi hade ju bara tillbringat en kväll tillsammans. Men det var som om han hade torkat av sina skitiga fötter på mig. Jag kände mig så lurad, utnyttjad och oönskad.
– Du var ju så ung. Nu hade man ju luktat till sig uvar i mossen på en gång, sa Veera.
– Uvar?
– Jo, du vet det där med att när något verkar för bra för att vara sant så är det också det.
– Kanske det, sa Kristina och funderade innan hon fortsatte. Vet inte om jag någonsin blir så gammal att jag kan lukta mig till uvarna.
Tonfallet fick Veera att dra slutsatsen att Muppe inte var den enda svinpälsen som Kristina råkat ut för.
– Hur gick det för dig på Klippan? frågade Veera.
– Jag tog mig samman och gjorde mitt bästa för att vara trevlig mot killen som köpte drinkar åt mig. Lite berusad blev jag också, men jag tittade inte åt baren en enda gång. Det är jag nöjd med. När det var dags att åka hem mådde jag bra och föreslog att vi skulle fortsätta någon annanstans. Barbro gick på toaletten och jag och grabbarna väntade på en taxi utanför. Då kom Muppe ut med tjejen vid armen. En bil körde upp och han öppnade dörren åt henne, kysste henne på båda kinderna och vinkade när hon for iväg. Sedan vände han och kom rakt mot mig. Jag slogs med mig själv om jag skulle godta hans ursäkt eller om jag skulle låtsas som om han inte fanns. Men det blev inte som jag tänkt mig. Han tog mig hårt i armen, lutade sig fram och viskade ... Jag glömmer aldrig de där orden ... ”kom med mig hem så ska jag köra ... kuken i dig, ditt kåta lilla stycke”. Greppet om min arm hårdnade och han började dra mig mot sin bil. Jag försökte slå mig lös men var för berusad och fick panik. Var grabbarna tog vägen vet jag inte, men jag antar att de inte förstod vad som hände, eller så vågade de inte göra något.
Det snurrade till huvudet. Ondskan stod tjock i bilen och hon hade glömt att andas.
– När vi var framme vid bilen kände jag en hand sluta sig om min andra arm. Det var en av de storväxta vakterna. ”Hördudu, dina bröder letar efter dig, där kommer de ju. Det är bäst att du berättar vart du ska först”, sa han och pekade åt ett helt gäng med killar som kom ut ur lokalen och skrålade ”Enköpings rugby oooo, Enköpings rugby ooooo.” Det där glömmer jag heller aldrig.
– Den killen är värd en medalj!
– Det kan man lugnt säga. Muppe släppte mig och vakten hojtade till en av killarna och drog mig ditåt. ”Du ska akta dig för honom”, sa vakten innan han släppte mig. När jag var tillbaka vid entrén och killgänget vände jag mig om och såg baklyktorna på Muppes bil när han körde iväg. Barbro och killarna glodde på mig med skräck i blicken. ”Känner du den där typen, han är ju livsfarlig”, sa en av killarna. Jag hade tappat lusten till vidare nöjen och ville hem. Utanför Barbros port hoppade jag ur taxin medan Barbro och båda killarna fortsatte till ett annat ställe. Det enda jag ville var att vara ifred, gråta och slicka såren. Dessutom hade drickandet kommit ikapp mig och jag mådde illa. När jag slöt ögonen snurrade allting och jag insåg att jag först borde ta en tur runt kvarteret och få frisk luft.
Veera drog sig motvilligt till minnes några roterande sängar som passerat under årens lopp.
– Jag kom inte långt förrän en bil saktade in bredvid mig. Det var Muppe. Jag började springa men ... han hoppade ur bilen och ...
Kristina strök sig över munnen och drog några djupa andetag.
– Han kom ifatt mig och tryckte upp mig mot en husvägg. Jag ville skrika men kunde inte för han pressade armen hårt över min hals.
Kristina strök sig åter över munnen.
– Den andra handen körde han upp under min kjol. När han pressade in handen mellan mina lår var jag redan nära att svimma och kunde inte göra motstånd. Det sista jag såg innan jag tuppade av var hans hårda och skrämmande ansikte. Då förstod jag att det var slut ... att jag inte skulle överleva. Det där ansiktet har invaderat mina drömmar många gånger sedan dess.
Det blev tyst i bilen och Kristina satt med ena handen över halsen. Veera klappade henne tafatt på benet.
– När jag vaknade låg jag i en säng. Han satt bredvid mig på sängkanten med ryggen åt och rökte en cigarett. Först förstod jag inte var jag var eller vad som hade hänt, sedan märkte jag att jag var naken och att det gjorde ont i hela kroppen, men mest i underlivet. Jag drog handen försiktigt mellan benen, tog upp den framför ansiktet och såg blodet som fastnat på den. Har jag fått mens? tänkte jag. Kan du fatta att jag tänkte så?
Jo, nog kunde hon det. I ett sådant läge föredrog man nog de förklaringar som var minst fruktansvärda.
– Han måste ha märkt att jag rörde på mig och vände sig mot mig, drog ett bloss och stirrade. Jag låg alldeles stilla. ”Luder som dig borde man egentligen slå ihjäl”, sa han. Och ”vill du ha mer?” Då gick situationen upp för mig i hela sin jävlighet, som om jag inte kunnat greppa den innan. I mitt huvud for tankar omkring på vad jag borde göra och vad jag absolut inte borde göra. Det blev för mycket och jag ... något i mig brast och jag började slå på honom och häva ur mig okvädingsord, vad vet jag inte. Han slog mig rakt över ansiktet så att jag for tillbaka, sedan slog han mig igen. ”Gnäll inte, jävla fitta”, sa han. ”Du har fått precis det du bad om”. Slagen gjorde att jag tog mig ur paniktillståndet och hjärnan började fungera igen. Jag förstod att jag var lyckligt lottad som fortfarande levde och att jag var tvungen att ta mig därifrån. Kosta vad det kosta ville – om det så innebar att jag fick lämna kroppsdelar kvar.
Ett nytt yrselanfall fick Veera att hålla sig i bilstolen och andas några djupa andetag genom näsan.
– Jag blundade och låtsades att jag hade tuppat av. Han fortsatte att slå mig i sidan tills jag inte kunde låta bli att skrika till av smärta. ”Stick åt helvete, jävla hora, här kan du inte ligga”, sa han. ”Jag lovar att jag ska försvinna”, sa jag upprepade gånger och försökte resa mig upp ur sängen. Det gick inte, jag hade för ont och var för svag. Han stod bredvid sängen och stirrade på mig. ”Men rör på dig då, jävla fnask!” skrek han och tog tag i mitt hår och drog mig ur sängen. Första sparken minns jag tydligt, den andra minns jag också, sedan måste jag ha svimmat.
Jag vaknade av att jag gnällde av smärta. Direkt när medvetandet kom ikapp mig insåg jag att jag måste vara tyst och ligga stilla. Rummet var fortfarande dunkelt och där jag låg kunde jag inte se honom, men jag kunde se en ytterdörr. Jag låg ganska länge på golvet och lyssnade efter ljud. Bilar på gatan utanför, lätta snarkningar och min egen andning. Försiktigt släpade jag mig mot ytterdörren. Under tiden gick jag igenom mina skador. Inga trasiga tänder. Näsan verkade okej, men ena ögat var igenmurat och så förstod jag att jag hade flera trasiga revben. När jag var nästan framme vid ytterdörren slog det mig att jag var naken. Det var februari och kallt ute så utan kläder skulle jag inte komma långt. Plånboken som låg i handväskan behövde jag också, så att jag skulle kunna betala bussen eller en taxi. Visserligen trodde jag att jag befann mig i en lägenhet i ett flerfamiljshus men jag kunde inte lita på att någon skulle öppna dörren mitt i natten eller ens bry sig om att ringa till polisen. Har nog alltid haft svårt för att be om hjälp ... Försiktigt lyckades jag ta mig upp på alla fyra och vände mig om. Jag kunde se konturerna av honom i sängen som stod mittemot ytterdörren. På golvet under sängen låg högar av vad jag antog var kläder. Efter en evighet av plågor och hasande hade jag samlat ihop ett klädbylte. Skräcken var så svår att jag knappt vågade andas. Blödde från alla sår gjorde jag också, men smärtan var inte värre än att jag klarade av det. I det läget var inte smärtan den största fienden, det var skräcken. När jag var som närmast sängen skymtade jag handväskan, till hälften dold under sängen. Jag drog i väskan men axelremmen satt fast i något. Jag lade mig på sidan, på magen gick det inte att ligga, och drog så mycket jag orkade. Något blankt och tungt kom med ut. Det var en jättekniv eller bajonett med en lång dubbelslipad egg.
Ytterligare ett snurr i huvudet. Ibland var en livlig fantasi inte enbart till nytta och glädje.
– Just som jag lirkat loss axelremmen från den där bajonetten knarrade det till i sängen och hans fötter svängde över sängkanten och landade en decimeter från mitt huvud. Kan du fatta att jag trots vad som hänt inte ens tänkte på att använda bajonetten?
Kristina hade varit full och hon befann sig i en situation som hon aldrig ens kunnat föreställa sig. Ondskan som liket besatt rymdes inte i en ung flickas begreppsvärld. Skulle Veera också ha dragit sig för att använda kniven? Nej, men hon hade en erfarenhet som Kristina förmodligen inte hade. Som femåring hade Veera legat gömd under ett uthus och blivit vittne till hur hennes mor blivit överfallen av en man. Mamma hade inte tvekat en sekund utan kört en kniv som Veera räckte henne i ryggen på förövaren. Så fort mamma vräkt honom av sig hade hon hämtat en spade och slagit ihjäl honom. Det faktum att hon också hade ett barn att skydda gjorde henne än mer beslutsam. Det finska vinterkriget och andra världskriget hade inte heller gjort henne blödigare.
– Ja, det kan jag, du är ingen ond människa Kristina och du var så ung. Vem som är så där ung kan förstå all den ondska som li... Muppe var i besittning av?
– Jag antar att du har rätt, men ibland får jag nästan panikångest när jag tänker på hur nära det var att jag ... Kristina svalde orden.
– Hur tror du det kommer sig att han var så ond? Använde han knark? frågade Veera.
– Det har jag faktiskt inte tänkt på, svarade Kristina. Men jag antar att det är möjligt. Jag höll aldrig på med droger själv och har ingen erfarenhet. Frånsett förstås sånt vi tandläkare använder på våra patienter.
– Och om du frågar mig är det alldeles för lite, svarade Veera.
Inte för att hon hade tandläkarskräck, men smärtan som tandläkare ställde till med var näst efter barnafödsel det värsta på hennes skala.
Kristina kastade åter ett snabbt ögonkast på henne.
– Förlåt mig att jag tramsar och splittrar din historia, sa Veera.
– Det är nog bara bra att tänka på något annat en stund. Vill du att jag slutar så gör jag det.
Slutar? Nej, det ville hon inte.
– Alltså, låg jag där på golvet med hans fötter en decimeter från ansiktet. Kläderna hade jag inte fått på mig än, de låg i en hög på golvet. Min första tanke var att spela medvetslös, sedan kom jag ihåg vad som hade hänt förra gången. Så jag gjorde det enda jag trodde skulle fungera. Jag bad om hjälp att klä på mig så att jag kunde gå därifrån.
Först verkade han förvånad över att se mig. Sedan reste han på sig, frågade om jag hade stannat för att jag ville ha mer och släpade mig fram till min klädhög. Jag skrek rakt ut men det verkade inte bekymra honom. När jag låg på min hög av kläder ställde han sig och ... och urinerade på mig och mina kläder.
Veera försökte att inte låta sig bekommas, att bara lyssna till det Kristina berättade och inte identifiera sig med henne. Det gick inget vidare.
– När han var färdig gick han till sitt pentry och satte på en vattenkran. Jag insåg att jag fortfarande var vid liv och att det inte var självklart. Då och då trängde ett minne sig på. Hur vi hade kommit in i lägenheten och hur han kastat mig med ansiktet före ner i sängen och sedan en fruktansvärd smärta när han trängde in i mig. Minnesbilderna var flyktiga och ville inte stanna kvar. Andra tankar kom fram istället. Bland annat en som sa att det inte enbart handlade om smärta, han kunde tappa kontrollen ... och jag ville inte dö.
En annan tanke var frågan om han skulle kunna tänka sig att våldta mig trots att han kissat på mig. I min ungdomliga dumhet trodde jag inte det. Nästa ljud från pentryt lät som en kylskåpsdörr öppnades och stängdes. När han kom tillbaka till rummet halsade han ur en ölflaska. ”Så du är kvar?” sa han och satte sig på sängkanten. ”Du tror väl inte jag knullar med dig som du stinker”, fortsatte han. ”Jag vill bara hem, snälla låt mig gå”, bad jag. ”Fan vad horor gnäller! Vem hindrar dig? Gå då för helvete!” Och så reste han sig upp och ställde sig över mig med den urdruckna ölflaskan rullande mellan händerna. ”Jag förstår att du vill ha mer men jag tänker inte ta i dig ditt äckel”, sa han. Då förstod jag vad han hade tänkt använda ölflaskan till. Det enda jag kunde komma på att säga var att jag gärna ville duscha. Han skrattade, tog tag i mitt hår och försökte dra upp mig på alla fyra.
Ett pockande illamående sköt upp och tårar samlades åter i ögonen. Samla dig! Det här hände för länge sedan och Kristina sitter här och är okej!
– Andas långa, lugna andetag genom näsan, ända ner till magen, uppmanade Kristina.
Veera gjorde som hon var tillsagd. Kristina frågade om hon var okej och Veera nickade.
– Jag kom just på en sak, utbrast Kristina. Det var inte mjöl! Hur dum får man vara? Jag kommer till det strax, fortsatte hon när Veera såg frågande ut.
En ambulans körde om dem med blåljus och tjutande sirener. I kölvattnet hade en stor svart Mercedes hängt på. Var det en olycklig anhörig eller någon som använde andras olycka för att komma fram fort?
– Oj då, sa Kristina och körde tillbaka upp på vägen från vägrenen. När jag låg där på golvet fick jag en ingivelse att jag var tvungen att ta mig tillbaka till sängen. Jag började därför släpa mig ditåt medan han stod över mig med flaskan mellan händerna. Under den där lilla färden fram till sängen fick jag ytterligare minnesglimtar som märkligt nog gjorde mig stark och klarade tankarna. Efteråt har jag många gånger undrat var det kom ifrån. Det var verkligen som om ... Har du hört det där om att vi alla har en ängel som vakar över oss?
Veera nickade till svar.
– Men varför var den där ängeln inte där när svinet överföll dig första gången?
– Jag vet inte, men jag tror faktiskt att ängeln var där när jag som mest behövde det. Vem vet, den kanske var upptagen på annat håll och kom till hjälp så snabbt som möjligt. Jag vet att det låter konstigt, men jag kände närvaron och hörde orden i huvudet. ”Nu ska du inte vara rädd utan göra så här: Ta bajonetten och stick den i honom.” Smärtan försvann också. Det var så märkligt att jag först trodde att jag misstagit mig. Efter att ha dragit ett djupt andetag till för att kolla om den skärande smärtan från bröstkorgen uteblev också den gången, insåg jag att: det var nu eller aldrig.
Bajonetten låg kvar under sängen men så pass nära att det inte var något problem för mig att nå den. Alltihop gick väldigt snabbt och hjärnan kändes kristallklar. Det var som om jag stod utanför mig själv och såg på. Med vänster hand tog jag stöd mot sängen. I en snabb glimt såg jag bajonetten blänka till i en vid båge innan den landade ljudlöst i hans högra knäveck. Han vred sig runt, tappade flaskan och svor. Mitt nästa minne är att jag står ute på gatan med mina kläder och skor i famnen.
Mitt i allt det här eländet minns jag att jag hoppades att hugget inte hade tagit livet av honom. Jag ville inte göra mig skyldig till mord ... och det på en polis.
Det var kallt ute och jag klädde på mig och sprang. Eftersom jag inte kände till Västerås hade jag ingen aning om var jag befann mig, trots att jag kunde se gatornas namn. Men på något konstigt vis hittade jag hem. Det är en annan sak jag har undrat över många gånger.
– Åkte du inte till sjukhuset?
– Det enda jag ville var att duscha och sova. Och på den tiden var det lönlöst att anmäla någon om man inte hade varit på sjukhuset. Dessutom var jag rädd för att jag hade dödat honom. Den där kvällen och natten skulle suddas ut ur mitt medvetande! Min väninna hade sovit över hemma hos killen som hon träffade så hon fick inte veta vad som hänt förrän dagen efter.
– Men han överlevde, så det där hugget var nog inte så farligt.
Tyvärr!
– Det tog uppenbarligen inte livet av honom men det ändrade hans liv ... hoppas jag.
– Varför säger du det?
– Det är så konstigt, men jag såg honom genom fönstret på mottagningen förra veckan, några dagar innan han hittades i det där diket. Först trodde jag att han väntade på mig, sedan såg jag att han spanade på några andra. Antagligen var han på polisuppdrag. Så många år efter, men ändå kände jag igen honom direkt. Och jag blev lika rädd som om allt det där hade hänt igår. Det som gjorde att jag kände mig lite bättre till mods var att han hade en lätt hälta.
– Nog hade han gjort sig förtjänt av mer än den där hältan alltid, sa Veera. En och annan kroppsdel mindre hade smakat fågel.
– Jo, det är så rätt ...
– Vad var det där med mjöl som du pratade om?
– När jag tänkt på den här natten har minnesglimtar flutit upp till ytan, bland annat ett där jag ser hans köksbord med en ”dammig” fläck, som av mjöl. Han ... både stoppade det i munnen och drog sin lem i det.
– Men hur gick det sen, du var ju skadad?
– Nästa dag stoppade jag i mig starka värktabletter som vi hittade i badrumsskåpet, sedan tog vi en taxi till Västerås Centralstation och tåget hem till Stockholm. Vi lämnade bagaget hemma hos mig och åkte till akuten där jag fick vård.
Barbro och jag hade kommit överens om en historia som innebar att jag ramlat i trappan vid Katarinahissen på fyllan. Inte särskilt elegant, men bättre än sanningen som inkluderade Västerås, bajonett och våld mot tjänsteman. Mitt underliv läkte efter ett tag och jag behövde inte söka vård för de skadorna. Det har varit värre med själen, den har aldrig hämtat sig.
– Har du vågat bli kär efter det där?
– Jo, det fanns en man för några år sen, men det gick inte i längden. Han hade små barn och jag var inte redo att ändra mitt liv så totalt. Ibland har jag undrat om jag gjorde fel som inte vågade och hoppade på tåget.
– Det går fler tåg, sa Veera och klappade Kristina på benet.
– Det tror jag inte ...
Både Miriam och Kristina hade erfarenhet av män som var alldeles särdeles avskyvärda och de mest motbjudande Veera hört talas om. Det märkliga var att männen kände varandra och att i varje fall den ena brukade hjälpa den andra med att utföra vidrigheter. Kanske hade det också varit tvärt om, att Max hjälpt liket med något. Sådana män fick kvinnor som Kristina och Miriam att leva i skräck och dessutom, som Kristina sagt, att känna skuld!
– Du sa att du bar på en stor skuld, hur menar du då?
Först blev det alldeles tyst, sedan svarade Kristina med tjock röst.
– Du har inte hört det värsta än. Kommer du ihåg att jag berättade att vi inte använde våra egna namn?
Veera tog spjärn.