Den som inte känner det förflutna
kan inte få grepp om framtiden.
Golo Mann
Mäklaren från Rällas Mäklarbyrå var en medelålders man med illasittande svart kostym och stora kvastar med grått hår som stack ut genom öronen. Han berättade att han hade flera objekt i golfbyn och att Miriams hus var ett av de bättre med asfalterad uppfart, renoverade badrum, utbyggt burspråk i köket och nya golv. När de gick igenom huset nickade han gillande och gjorde flitigt med anteckningar i sitt block.
Miriam undrade om Max renoverat huset eller om han hade köpt det i färdigt skick. Det fanns ett alternativ till som hon inte ville tänka på och det var att Max dotters mor hade bekostat renoveringarna – om det var hon som hade bott i huset. En dag skulle hon ta reda på hur det förhöll sig med den saken, men inte idag. Morgonen hade bjudit på tillräckligt med spänning för en hel vecka. Hon hade tjuvläst Birgittas sms och via några samtal tagit reda på att Max verkligen skulle visa hus i Västerås med omnejd hela midsommaraftonen.
När Veera, Erika och hon själv hämtat hennes saker från Max lägenhet hade hon hittat femtiotusen i hans kassaskåp. Eftersom Max ställt till med en hel del utgifter hade hon bestämt sig för att ta hand om pengarna. Enligt överenskommelsen hon erbjöd Max på Arlanda skulle han få tillbaka strax över trettiotusen, man bara om han höll sig borta från henne och de andra. Det var så mycket pengar som återstod efter avdrag för omkostnader.
Men borde hon verkligen ge honom pengarna? Och var det han som låg bakom camparen i boden? Som om de frågorna inte var förvirrande nog hade hon fått en syn.
Mamma hade stått framför jasminhäcken, tittat på henne och pekat mot huset mittemot. Max var ett tillräckligt komplicerat problem och det underlättade inte att få syner om grannhuset.
Miriam vaknade ur sina funderingar av att Erika knackade hårt på badrumsdörren. Birgitta svarade inte, förmodligen för att hon inte hörde genom dånet från sin hårfön. Mäklaren fällde en syrlig kommentar om kvinnor och badrum och fortsatte ensam inspektionen till boden. Även den var han nöjd med och kom fram till att hon kunde få över två miljoner, men att de skulle starta på mer blygsamma 1,8 miljoner. Under förutsättning att det nedre badrummet var lika fint som Miriam sagt.
I samma stund som mäklaren backade ut från uppfarten kom Birgitta ut ur badrummet. I handen höll hon sin hårfön med perfekt uppvirad sladd.
– Åker han redan nu, ville han inte titta på badrummet? sa hon och såg förvånad ut.
– Han kunde inte vänta längre, sa Erika.
– Gud så dumt att ha ytterdörren öppen när de har en altandörr, sa Birgitta och pekade med fönen på huset mittemot.
– Vad sa han att du kunde få för huset? frågade Erika.
– Att vi ska starta på 1,8 miljoner.
– Räkna inte med mer, svarade Birgitta. Men det här huset är i alla fall bättre än det där. Se hur sliten markisen är!
Hon siktade fortfarande med fönen på grannhuset.
– Tja, när du har betalat av det som är kvar av lånet räcker säkert resten till en garderob i Stockholm, sa Erika. Hur mycket blir det egentligen?
Miriam gjorde ett grovt överslag i huvudet. När hon ”fått” huset som skadestånd övertog hon också lånen på drygt fyrahundratusen. Om hon sålde snabbt fick hon nog nöja sig med 1,8 miljoner då blev det 1,4 miljoner kvar, exklusive mäklararvodet. Erika hade rätt, det skulle räcka till en garderob i en Stockholmsförort.
– Cirka 1,3 miljoner, svarade hon.
– Mitt sommarhus i Båstad är värt det dubbla, sa Birgitta.
Fler elaka kommentarer ville ut. Det fick Miriam att skämmas. Birgitta mådde inte bra och elaka kommentarer gjorde det bara värre.
– Men vad skönt för dig att du inte behöver oroa dig för pengar, sa hon istället.
En sak var säker och det var att det var synd om Birgittas barn, speciellt Elsa. Förhoppningsvis kunde Elsa ändå räkna med sina bröder och Glenn.
– Ska vi göra kaffe? Jag antar att Veera vill ha när hon kommer. När sa hon att hon trodde att de skulle vara här? frågade Erika.
Miriam sköt den oformliga ansamlingen av tankar ifrån sig och tittade på klockan. Den hade just passerat tolv.
– När som helst, svarade hon.
Till bådas förvåning erbjöd sig Birgitta att sätta på kaffet.
Erika och Miriam hade inte hunnit mer än att slå sig ner på uteplatsen när de hörde hur en bil stannade framför huset.
Båda studsade upp ur stolarna och skyndade mot uppfarten. Att Veera kom var inte bara ett steg närmare lösningen på problemen, sängen i boden, Max och Birgitta. Hon hade också med sig vapen som kunde komma väl till pass i det arbetet.
De kom fram till öppningen i planket lagom för att se hur Veera tråcklade sig och sin handväska ur bilen, småsprang runt bilen och förbi dem, samtidigt som hon gned sig om baken och utbrast:
– Måste kissa!
Strax hördes hur den nedre badrumsdörren åkte igen med ett brak. Veera hade sett strålande ut. Håret var blont istället för grådaskblont och den blommiga ljusblå bomullsklänningen med stora fickor satt perfekt på hennes slanka figur. Miriam kände igen både klänningen och skorna som Veera köpt på deras gemensamma köprunda för några dagar sedan. Det gjorde henne glad att Veera äntligen kastat sina gamla paltor från åttiotalet och stigit in i tvåtusentalet. En del av klädrelikerna hade Veera inte kunnat skiljas från men dem hade Miriam gömt, bland annat en fruktansvärt ful, mellanblå poplinkappa från åttiotalet.
Veeras väninna Kristina tog lite längre tid på sig ut ur bilen. När hon väl kommit ur den log hon och nickade, sedan stelnade hon till och stirrade mellan Erika och Miriam. Dessutom såg det ut som om hon gråtit.
– Mår du bra? frågade Miriam.
– Förlåt men ... Är det du som är Miriam? frågade Kristina.
– Jo.
Hade hon träffat Kristina tidigare? Lång, blond och ungefär jämngammal. Inga klockor ringde. Och varför stirrade hon på Erika?
I det ögonblicket gjorde Veera åter entré, tittade från den ena till den andra och utbrast:
– Men varför står ni och blänger på varandra?
– Veera det är något jag måste berätta, sa Kristina.
– Men säg vad det är! Varför stirrar du på mig så där? frågade Erika.
– Kaffet är klart, kvittrade Birgitta från uteplatsen.