Sorg är som en pil, du gör dig illa om du
försöker fånga den i luften. Men om du låter
den flyga klart så faller den till slut till marken.
Vera Henriksen
Något var fel. Erika följde efter Miriam in i huset. Sovrummet var rörigt, smutsigt, torftigt och luktade ångest, svett och sprit. I en obäddad säng med hopsnodda lakan låg en gammal kvinna på sidan iklädd mysbyxor, tjock tröja och en ... Erika vred på huvudet för att se vad det var för ett plagg. Det såg ut som ett trasigt förkläde eller halv klänning. Kvinnan hade ögonen öppna, men av blicken att döma befann hon sig långt borta. Katten, som hade hoppat upp i sängen, strök sig och buffade mot hennes rygg. Miriam satt på huk bredvid sängen.
– Jag hämtar vatten, sa Veera.
– Är det du som är Lani? frågade Miriam.
– Vi får nog ringa ambulansen! ropade Veera från köket.
Strax var hon tillbaka med ett stort glas vatten och ett pappersark som hon gav till Erika.
– Det låg på köksbordet, sa hon.
Erika läste och slutade att andas. Fan, det var ett självmordsbrev! Papperet brände i handen och hon räckte över det till Miriam. När Miriam inte tog emot det snabbt nog lade hon brevet på sängkanten. Sedan sjönk hon själv ner på sängen. Hur bråttom var det?
– Vad har du tagit? frågade hon.
– Har du försökt ta livet av dig? frågade Miriam med gäll röst.
– Nej, sa Lani knappt hörbart.
Erika såg att Lani var yngre än hon först trott, säkert inte mer än drygt fyrtio.
– Berätta vad du har tagit.
Lani hade simmigt gröna ögon och pupillerna var förstorade.
– Hann inte. Törstig, sa Lani.
De hjälpte henne att sitta upp. Hon var en svullen, mager och glåmig spillra av en kvinna. Håret var gråbrunt och så tunt att huvudsvålen lyste igenom och ansiktet var grått med svarta ringar under ögonen.
– Har du försökt begå självmord? frågade Miriam och fingrade på sin mobil.
Stora tårar rullade ner för Lanis kinder.
– Nej. Jag duger inte ens till det, förvirrad, kan inte leva längre, allt blir fel, snörvlade hon. Är i vägen för Greger.
– Kommer Greger hem snart? frågade Veera.
Lani skakade på huvudet.
Vad kunde det vara för sjukdom som ställt till henne på det här sättet? Cancer och cellgifter? Eller kanske någon nervsjukdom som bröt ner kroppen? Det låg ett tjockt täcke av ondska över rummet, Lani, katten och hela situationen. Inte så att Lani själv utstrålade det, ondskan vibrerade från väggarna.
– Vad har du för sjukdom? frågade hon.
Hur kunde hon fråga något sådant? Det var något hon inte ville veta och inte heller hade med att göra. Hon strök Lani tafatt och lugnande över ryggen.
På Lanis andra sida ställde sig katten och tittade omväxlande på Erika, Miriam och Veera. När hans gula ögon landade på Erika kändes det som hon fick en uppmaning. Efter några ytterligare ögonkast steg katten upp och lade sig tillrätta i Lanis knä. Nu först såg Erika att katten också var vanskött. Säkert hade Lani varit sjuk länge och inte kunnat ta hand om den.
– Vad heter kattan? frågade Veera.
Lani såg lite förvånat ner i sitt knä och en tår landade i kattens gråsvarta och dammiga päls.
– J... jag vet inte, han kom idag ... tror jag. Inte min, sa hon. Jag är inte sjuk, bara i huvudet, fast jag tror inte att det är en tumör eller Alzheimers.
– Har du Gregers telefonnummer? frågade Miriam.
– Nej! Inte störa Greger! Han har det svårt med mig. Han behöver ... han är så snäll ... han behöver leva sitt liv. Jag är i vägen för honom.
Det var en eländig syn. Det gick inte att gå därifrån utan att ta reda på hur det kom sig att hon var så sliten och nergången. Hon hade sagt att hon inte hunnit ta livet av sig. Menade hon att hon försökt förr eller att det var nyligen? Hon hade också sagt att hon inte dög till det, betydde det att hon just försökt eller att det var ett pågående projekt?
– Lani, har du tagit någon medicin? frågade Erika.
– Ingenting, han, katten kom och störde sedan var han hungrig och fick mat och ville vila. Jag tänkte att jag kunde vila jag också innan ...
En tjock klump av förtvivlan växte i bröstet.
– Nu ringer jag efter en ambulans, sa Miriam och tryckte på sin mobil.
– Nej! sa Lani ännu en gång. Vill inte ta upp andras tid mer. Har varit till Vårdcentralen och de kan inget göra, har fått remiss till Kalmar Sjukhus för prover. Jag är bara vimsig och behöver vila.
– Menar du att du inte har någon sjukdom eller ens någon diagnos? frågade Erika.
– Det finns inget fel, de säger depression men jag tror inte på det.
Erika mötte Veeras och Miriams blickar.
– Vet du när Greger kommer hem? frågade Veera.
– Imorgon, svarade Lani.
Erika reste sig upp. En tur till badrumsskåpet kanske kunde förklara Lanis tillstånd. I hallen vinkade Veera henne till sig.
– Det är smutsigt och oordning överallt. I vardagsrummet hittade jag en tom kartong med whisky och på soffbordet stod två glas, det ena är tomt men luktar whisky, det andra såg ut att innehålla bubbelvatten. Det som oroar mig mest är den här medicinkartongen och tre tomma tablettkartor som också låg på bordet, sa Veera.
Då hade hon ljugit om att hon inte tagit något! Erika skyndade fram till Veera, ryckte åt sig kartongen, läste och ropade:
– Ring fort, hon har tagit tre kartor sömnmedel!
– Nej, sa Lani igen. Har inte tagit, katten nös på tabletter, soffan, mattan, lådan i hallbyrån.
Erika drog ut lådan i hallbyrån och irrade runt med blicken tills hon hittade en klump med vad som skulle kunna vara sömntabletter. Veera låg på alla fyra och plockade piller ur mattan och under soffan. När hon gick förbi Erika tömde hon tabletterna i Erikas utsträckta hand. Hon försökte avgöra om det saknades några men gav upp och tryckte ner dem i jeansfickan. Sedan satte hon sig bredvid Lani och tog hennes puls.
– Vänta, jag sätter på högtalaren, hörde hon Miriam säga till mobilen.
– Lani, vad är det du har tagit om du inte har tagit några sömntabletter? frågade Miriam.
Pulsen var svag men regelbunden och stadig. Med sådana pupiller hade man tagit något, det var helt klart. Och hade hon druckit Whisky till dem var det riktigt farligt.
– Men jag har ju sagt att jag inte har ... Ingenting, sa Lani och torkade sig om ögonen med ena ärmen.
– Jag ser på dina ögon att du har tagit något, sa Erika.
– Men det har jag ju inte, svarade Lani och snorade till.
Miriam rotade i sin urringning och räckte fram en bit hushållspapper. Lani snöt sig som om hon hade svårt att ta i. När hon böjde ner huvudet blev bristen på hår ännu tydligare.
– Ditt hår, är det på grund av någon medicin? frågade Erika.
Lani såg förbryllad ut och lyfte båda händerna till huvudet. När hon tog ner dem hade hon en rejäl tuss hår i var hand som hon stirrade på.
– Hur länge har du haft det så här?
Miriam tryckte på mobilen och satte den åter till örat. Hon berättade för personen i andra änden om Lanis puls och att hennes hår lossnade i stora tussar. Sedan lyssnade hon en lång stund, svarade några ja och nej innan hon tryckte av samtalet.
– Kommer inte ihåg, kanske en vecka, svarade Lani.
– För många fyllesvin som skurit sig. Vi ska ringa till Vårdcentralen, har du numret? frågade Miriam Lani.
– Jag antar att det betyder att ambulansen inte kommer? frågade Erika.
– Jag har varit där och de kan inte göra något, har redan remiss till sjukhuset, sa Lani.
– Du berättade det, sa Erika. Har du ätit någonting idag?
– Jag har lovat Greger ... när hon nämnde hans namn började tårarna åter att rinna, att ta en proteindrink varje dag men jag kommer inte ihåg om jag gjort det idag.
– Kom ett tag, sa Veera.
Erika reste sig och följde efter Veera till köket. När hon gick förbi ytterdörren såg hon att Birgitta stod i dörröppningen. Veera hade redan öppnat kylskåpet och nickade menande. Ett torftigt innehåll tittade tillbaka på dem. Ingen verkade ha bekymrat sig om mat på ett bra tag. Det samma gällde för skåpet som de antog tjänstgjorde som skafferi. Inte ens några konserver fanns det. Det som förvånade dem mest var frånvaron av alkoholhaltiga drycker eller spåren efter sådana. Inga tomflaskor någonstans, inga ölburkar, vinflaskor eller spritflaskor heller. Bara den enda exklusiva Chivasflaskan där bara lite fattades. Om Lani söp hade hon lyckats stöka undan alla tomflaskor innan hon bestämde sig för att ta livet av sig. I soporna låg en tom burk sardiner som de antog att Lani matat katten med. Veera öppnade alla köksskåp tills de hittade en burk med proteinpulver. Erika tog av locket och en lukt som av rutten mjölk slog emot henne. Bestämt tryckte hon tillbaka locket och ställde burken i skåpet. Lani hade sina tänder kvar och behövde mat, inte det här stinkande barnmatspulvret!
– Vad tycker du att vi ska göra? Det hela verkar väldigt sorgligt, sa Veera och blinkade flera gånger.
– Skulle vara intressant att träffa hennes man, undrar om han vet vad som är fel på henne, hon verkar heldrogad, sa Erika. Jag går och frågar efter hans nummer.
När de kom tillbaka till sovrummet låg Lani på sidan med slutna ögon. De smög ut ur rummet och ställde sig i hallen.
– Vad äckligt med henne i sovrummet, kommer hon att dö? viskade Birgitta.
– Vi borde nog leta i badrumsskåpen och i hennes handväska efter mer piller, sa Erika. Det här känns så bekant.
Hon var tacksam att hon inte fortsatt meningen med ”efter Birgitta”. Men det var så det kändes, ännu en gång skulle de leta i någon annans väska och badrum efter droger.
– Är du färdig med kaffet? frågade Birgitta och lyfte upp Veeras kopp som stod på hallbyrån.
– Jo, det är jag nog, sa Veera.
– Bra, sa Birgitta och gick mot köket.
Miriam gjorde en snurrande gest med ena pekfingret mot sin ena tinning och nickade åt köket och Birgitta.
– Jag har förstått det, sa Veera.
– Hennes man har lämnat henne, hon har anklagat honom för att misshandla henne psykiskt och fysiskt. Efter att ha lärt känna henne vet jag inte vad jag ska tro. Skulle själv hellre bli rullad i tjära och fjädrar än att bo ihop med henne, sa Miriam.
– Men varför är hon här?
– Ska förklara senare, sa Miriam.
Erika visste att hon borde kasta sina planer på semester åt sidan och ta hand om Lani och inte reta sig på Birgitta men hon ville inte ge upp, inte än. Om Birgitta körde Lani till akuten var de av med båda problemen, i alla fall för några ljuvliga timmar!
– Om Birgitta kör Lani till akuten ..., sa hon.
Men det skulle inte gå att vara så elak mot Lani. Dessutom skulle det antagligen inte heller gå att få Birgitta att hjälpa till.
– Är du inte klok? sa Miriam.
– Nej, glöm det, sa Erika.
– Vi får nog göra det själva i sådana fall, sa Veera.
Birgitta gick förbi dem i hallen och stannade till i dörröppningen till sovrummet.
– Jag förmodar att det kan ta många timmar en sådan här dag, sa Veera.
– Men om vi ringer hennes man kan han ju avlösa oss där, sa Miriam.
– Du förstår väl att din man har förgiftat dig? sa Birgitta till Lani. Men Miriam och Erika kan hjälpa dig, de är konsulter och hjälper kvinnor i svårigheter. Jag går tillbaka och tar hand om disken.
Sedan försvann hon ut.
– Nej, nej, nej, nej, mumlade Lani. Inte Greger, hon har fel, han älskar mig.
– Birgitta kan säga lite konstiga saker ibland, hon mår inte så bra, sa Miriam.
Lani lyfte på huvudet och betraktade dem med kisande blick, torkade tårarna med tröjärmen och svalde.
– Men ... känner du henne? frågade hon.
– Nej, har umgåtts ett tag med henne men känner henne gör jag väl inte.
– Säg att hon ljuger! Säg att hon har fel, han älskar mig, jag vet det! sa Lani och gjorde en ansats att ställa sig upp.
Katten gled ner på golvet med ett krumsprång, Lani vinglade till och sjönk tillbaka på sängen. Miriam såg ställd ut. Lani var verkligen mer förvirrad än Erika först trott.
– Det kan inte jag veta men ... jag antar att ...
Katten hoppade tillbaka upp i Lanis knä.
– Hon sa att han inte älskar mig, att han älskar henne och att jag är i vägen!
– Nej, hon sa att det antagligen är din man som har förgiftat dig, sa Erika.
Även om det var hemska ord var det bättre att hålla sig till verkligheten.
Lani lättade på händerna och tittade förvånat på henne.
– Hon sa att han älskar henne istället för mig!
– När då? var allt Erika fick fram.
– Så hon heter Birg... itta? hickade Lani. Arbetar hon i någon av möbelaffärerna?
– Hon brukade arbeta i sin och sin mans firma, sa Miriam.
– Är hon också gift?
Stora sorgsna tårar började åter rinna nerför hennes ansikte. Vad svamlade Lani om?
– Vänta ett tag, sa Veera och satte sig på huk framför Lani med knäppande knän. Miriam känner inte henne som du har pratat med, fortsatte hon. När pratade du med hon som sa att din man inte älskar dig?
– Inte? Hon ringde och sa att ...
– Endast ett missförstånd, sa Veera. Var det idag hon ringde eller kanske igår?
Lanis blick irrade mellan Miriam och Veera.
– Idag ... tror jag, innan jag hittade sömnmedlet, och nu har jag förstört hans sömntabletter och han behöver dem för att jag gör hans liv så förskräckligt och nu har han inga, sa hon.
– Vet du, jag tror att vi alla behöver något att äta, katten också. Följ med oss hem till Miriam, hon bor tvärs över gatan, sa Veera.
Fan också! Inte en skadad kvinna till att ta hänsyn till. Det räckte så bra med Birgitta. Hon mötte Lanis blick, en tufsig fågelunge som ramlat ur boet.
– Kom, sa Erika och räckte henne handen.
Lani tittade på den en stund innan hon lyfte sin högra hand och lade den i Erikas. Sedan reste hon sig, vingligt och långsamt.
– Ska vi ta av förklädet? Det verkar lite trångt, sa Veera och drog i ärmarna på det vita plagget.
– Försiktigt, försiktigt, sa Lani.
När plagget var avtaget vek Veera ihop det med stor omsorg.
– Vill du att vi tar den med? frågade hon.
Lani nickade och Veera stoppade plagget i sin handväska. När de kommit fram till ytterdörren stannade Lani.
– Mobilen! sa hon.
Sedan såg hon förvånad ut.
– Jag kom ihåg ... jag kom ihåg mobilen!
– Där ser du, det tar sig. Var har du lagt den någonstans? frågade Veera.
Lani slöt ögonen, sedan sken hon upp.
– Soffbordet.
Erika hämtade mobilen och frågade om det var okej att hon tog hand om den tills de kommit fram till grannen. Lani nickade igen och Erika stoppade mobilen i den fickan som inte var full av piller.
– Då går vi då, sa Miriam.
Lani stod kvar.
– Grannar, vill inte att de ska se, sa hon.
– Om jag går framför och Erika och Miriam på var sida om dig kan ingen se dig, sa Veera.
Lani tvekade. Katten som redan hade gått ut kom tillbaka och sjavade runt hennes ben. Det såg ut som om han manade på henne att följa efter honom. Lani tog ett steg, sedan ett till och ett till.
Långsamt masade sig hela kolonnen över Lanis uppfart, över gatan och fram till porten i Miriams plank. Där lämnade Veera dem för att hämta bagaget som stod på gräsmattan.
I köket var alla ytor inklusive köksbordet belamrade med det som stått i köksskåpen. Miriam släppte Lani och stirrade på röran av bunkar, porslin och andra köksattiraljer. Lani svajade till, men Erika hade ett stadigt tag under hennes ena arm.
– Vad fan håller du på med? frågade Miriam.
Birgitta ställde ner en trave vita plastbunkar på diskbänken och log.
– Jag ser till att allt blir rent och rationellt, sa hon.
Alla köksluckor stod på vid gavel och skåpen gapade tomma, till och med ugnsluckan var öppen. Erika släppte inte ut det ”Är du inte klok” som ville ut. Det vore att säga det uppenbara, Birgitta var inte klok, det visste de redan. Men snart skulle en av dem explodera och just nu befann sig troligen Miriam närmast det ögonblicket.
Miriam stirrade på röran med öppen mun och knytnävarna på höfterna. Sedan bet hon sig i underläppen och såg ner på sina fötter.
En sak var säker, med Birgitta i närheten blev det inte tråkigt. Men det var ju det som saknades i tillvaron. Allting snurrade fortare och fortare. Hon svepte med blicken över kaoset.
– Här, sätt dig på den här stolen och vila, sa hon till Lani. Vi har snart röjt undan på bordet så att vi kan äta.
Birgitta flaxade runt dem när de plockade bort det som stod på bordet och gav dem förvirrade instruktioner om vad som skulle ställas var. Det som räddade dem var katten. När Birgitta fick syn på den tystnade hon och backade in i burspråket. Miriam fyllde en tekopp med mjölk och ställde ner den på golvet.
– Det där är en tekopp och djuret kan ju ha vilka sjukdomar som helst, sa Birgitta.
Katten började omedelbart lapa i sig. Ryggbenen stack upp på den magra ryggen och pälsen var tovig. Erika motstod frestelsen att stryka honom över ryggen, ville inte störa honom. Hade han mask eller var han utsvulten av vanvård?
Birgitta tryckte upp sig mot väggen med blicken på katten.
– Jaha, ja men ... hur gör jag med allt här då? sa Birgitta.
– Vi gör det tillsammans senare, sa Veera.
– Men ... det måste ju vara ordning.
– Det var det innan du slet ut allting, sa Miriam.
– Kan ni inte laga mat i hennes kök istället? sa Birgitta och nickade i riktning åt Lani.
– Blir champinjonsoppa bra? frågade Miriam från kylskåpet.
Lani verkade inte förstå att någon pratade med henne så Erika röde vid hennes axel och frågade en gång till.
– Ja tack, sa Lani dröjande.
Birgitta gjorde en rörelse som Erika tolkade som att hon försökte rycka på axlarna. Sedan tog hon en vid sväng runt katten och gick knyckigt in på sitt rum. Med ens blev köket en plats att trivas på.
– Vill du att jag ska hämta dina mediciner? frågade Erika.
– Nej, vill inte ta dem, sa Lani och skakade på huvudet. Men Greger blir ledsen om jag inte gör det, fast ... jag blir gungig så jag gör det bara när han är hemma. Annars spolar jag ner dem, fast jag vet att man inte får det, förlåt, sa hon och började gråta igen.
Hon satt med nerböjt huvud och med armarna hängande nerför sidorna. Det var en eländig syn och Erika kände för att ge någon på käften, även om det bara var ödet. Hon rev av en bit hushållspapper och torkade Lanis tårar.
– Vad är det för medicin?
– Fick för depress... ion.
Birgittas ohyggliga ord för en stund sedan studsade fortfarande runt i hennes huvud. Kunde man överdosera medicin mot depression så att man blev förgiftad?
– Är det all medicin du tar? frågade hon.
– Ja, svarade Lani.
Vid spisen stökade Veera och Miriam med soppan.
– Brukar Greger ringa till dig på dagarna? frågade Erika.
– Ibland, sa Lani.
– Vet du var han är nu? frågade Veera och satte sig på Lanis andra sida.
– Hos ... henne ... hon som ringde tror jag, svarade Lani.
Erika tog Lanis högra hand och strök den lugnande över handryggen.
– Var det hon som ringde, hon som du pratade om förut?
Lani nickade.
– Kommer du ihåg exakt vad hon sa? frågade Veera.
– Det spelar ingen roll, det är för sent, han vill inte ha mig och jag förstår det, sa Lani.
– Var du inte så snar att förstå, sa Veera. Nu ska vi reda ut allting och det kommer att gå mycket lättare när du fått något i dig.
Lani satt fortfarande som en hösäck med fötterna tvinnade runt stolsbenen. Hon hade blivit mer närvarande men var fortfarande inte riktigt där. Vad hade egentligen hänt i huset mittemot? Hade Birgitta haft rätt eller var det hennes egna nojor som talat?
Erika väcktes ur tankarna av katten som buffade på benet. Hon lyfte upp honom och lade honom i Lanis knä.
– Då var det nästan färdigt, sa Miriam. Nu behöver vi bara hitta soppsleven.
Det tog några minuter innan bordet var dukat och soppsleven upphittad. Sedan ropade Veera till Birgitta att maten var klar. Till Erikas förvåning kom Birgitta och slog sig ner vid bordet. Miriam hade ställt den ugnsfasta formen mitt på bordet och slevade upp soppa till var och en. Till soppan serverade hon grillade ostkex.
De grillade ostkexen var en nyhet för Erika. I och för sig var champinjonsoppa tillagad i ugnen också det. Soppan var matig och len och kombinationen med kexen riktigt gott.
Lani åt försiktigt med långsamma rörelser, som om hon inte var van att äta. Birgitta såg misstänksamt på sin sopptallrik och tackade nej till ostkexen. Miriam och Veera åt med god aptit.
– Men usch så mäktigt, sa Birgitta när hon smuttat på soppan.
På Miriams ansikte kunde Erika se att något mastig gjorde sig redo att fyras av, men hon hann inte innan allas uppmärksamhet vändes mot köksfönstret. En mörkblå Audi kombi körde just upp framför Lanis hus.
– Men han skulle inte komma hem förrän imorgon! utbrast Lani och tappade skeden i tallriken så att soppa stänkte åt alla håll.