Det finns fler huggormar som snokar
som snokar som snokar.
Blandaren
Innebörden av sms:et hon fått från Glenn överskuggade till och med smolket som finnkärringen hade öst på henne. Ändå skakade hon av återhållen indignation. Den där finnkärringen skulle snart få ångra sig och inse att man inte talar så till Birgitta Sowpelz. Vem trodde hon egentligen att hon var? Hade hon inte sagt att hon arbetade i en livsmedelsbutik?
Birgitta hade just hällt ättika och vatten i bryggaren för att kalka av den när finskan kom för att hämta kaffefilter till grannen. För att bli av med henne innan hon stökade till hjälpte Birgitta henne att ta fram filterpaketet och plockade ut fem stycken som hon räckte över. Sedan stod hon kvar i köksfönstret tills finskan gått tillbaka till grannens hus.
Därefter gick hon upp för trappan och in till det stora sovrummet på övervåningen. Hon hade ställt sin öppna resväska på golvet under snedtaket. Till hennes försvar fick Birgitta säga att det var pedantisk ordning i den, allt låg prydligt vikt och sorterat. På sängen stod hennes handväska av kassmodell. Den var öppen, beige och i läder av god kvalité, men inte av något fint märke. Birgitta tittade ner i den. En sliten plånbok av nylon, en blommig sminkväska i plast, ett paket pappersnäsdukar och något stort inlindat i en svart frottéhandduk. Birgitta gick tvärs över övre hallen och spanade ut genom fönstret i Erikas rum. Hos grannen stod altandörren öppen men annars syntes ingen till. Hon stod kvar tillräckligt länge för att veta att ingen var på väg tillbaka. Sedan gick hon över hallen och in till finskans rum och handväskan. Försiktigt lyfte hon ut det som låg överst för att komma åt det inlindande. Om hon hade tur kunde det ligga en mobil eller något annat som kunde vara bra att snoka i under handdukspaketet.
Ett ljud fick henne att rycka till så att hon tappade det tunga paketet på golvet. Det var tyngre än hon först trott. Det som legat i byltet föll ur och rumlade in under sängen. Hon gick ner på alla fyra och sträckte sig efter saken. Det var ett skjutvapen!
Så snart hon såg vad det var, släppte hon det. Satt på knä och stirrade på saken. Sköt finskan prick? Men hade man inte ett fodral till den då? En hisnande tanke slog henne. Naturligtvis var det så det låg till. Finskan var prostituerad och hade tingesten för att försvara sig med när hon plockade upp ... vad var det de kallades? Torskar! Självklart var det så det hängde ihop. Det var därför hon hade reagerat som hon gjorde tidigare. Birgitta hade råkat trampa på en öm tå!
Det gick inte att ha så dyra kläder som hon hade på en biträdeslön. Det enda som inte stämde var att hon var gammal och inte speciellt attraktiv. Men klänningen hon bar kom från Hobbs och hade säkert kostat en bra slant. Likadant var det med sandalerna, de såg italienska ut och var i äkta läder. Om hennes man inte var rik förstås. Men i sådana fall, varför firade hon inte midsommar med honom och sin familj? Och om hon var prostituerad kunde hon väl inte vara gift?
Hade Veera burit några ringar? Hon borde ha märkt det men å andra sidan, om kärringen hade några var de nog av det simpla slaget. Men ... om hon var bordellmamma kunde hon ju vara gift.
När hon skulle lägga tillbaka saken i handduken kom hon på att hon hade sett ett liknande vapen användas i en film för inte så länge sedan. Det var säkert en revolver. Hon vägde och vände den i handen, tung men inte otympligt stor. Hålen i den runda saken i mitten gapade tomma vilket antagligen betydde att den inte var laddad. Mycket nogsamt rullade Birgitta in revolvern i handduken som hade ett broderat monogram i silvertråd. MH stod det. Hette hon inte Veera? Men det kunde ju vara hennes mans initialer.
Hon lade tillbaka paketet i väskan.
Vilket förfärligt sällskap hon hamnat i. Och vilken tur att ingen visste vilka de var, hemma i Ystad.
Hon fortsatte undersökningen med innehållet i resväskan. Allting var präktigt.
En tanke slog ner i henne som en blixt. Tanken var så omvälvande att händerna stannade mitt i en rörelse. Skjutvapen och konsulter som hjälpte kvinnor i nöd. Skjutvapen och män som inte kunde sköta sig.
Efter en lång stund vaknade hon till och fann att hon stirrade på en fläck på väggen. Som i dvala plockade hon tillbaka allting som hon funnit det och gick ner till köket för att fortsätta omorganisationen.
Det var viktigt att allting var perfekt till morgondagen. Lakanen behövde vädras men det kunde vänta tills imorgon bitti. Sedan skulle hon ta några kvistar från busken framför huset och dekorera med. Inga vilda blommor utan elegant och avskalat skulle det vara. En kvist på glasbordet i sovrummet och en i badrummet. Och det skulle fortfarande finnas plats för hans dator på glasbordet så att han kunde kontrollera sina mejl, det var viktigt för honom. Överkastet låg i tvättmaskinen och det skulle finnas gott om tid att både torka och stryka det tills han kom. Parkera kunde han göra bredvid Miriams Volvo, hon fick flytta den lite åt sidan.
Det blev trångt i bröstet när hon tänkte på vad han utsatt henne för. Efter helgen fick det vara nog med utagerandet av hans personliga kris. Då hade hon ändå haft mer tålamod än någon kunde förvänta sig. Men han behövde henne och det var det han själv hade upptäckt. Varför skulle han annars acceptera hennes inbjudan och komma till Ekerum och prata om framtiden?
Hon skulle visa honom hur mycket han behövde henne, förklara och visa.
Åter stannade hon till, den gamla söndertuggade skräcken för att inte vara perfekt eller duga gjorde att hon kippade efter luft. Tänk om han inte ville ... tänk om han inte ville ha henne? Om han inte ... om han inte insåg sitt eget bästa skulle hon krossa honom på samma sätt som ... utan att tänka på det släppte hon plastbunken hon höll i handen. Den seglade ner på klinkergolvet och studsade runt tills den åkte in under köksbordet och lade sig tillrätta.
En outhärdlig smärta drog igenom kroppen och under ett ögonblick fruktade hon att hon inte skulle klara att hålla ångesten tillbaka. Det blev svart.
När hon vaknade hade inget hänt, hon stod kvar mitt på köksgolvet.
Det var han som fick henne att tänka de där tankarna, han och den där finnkärringen. Under många år nu hade hon lyckats ordna allting så bra och tankarna hade hållit sig undan. Egentligen förtjänade han att dö!
Hon stod kvar tills pulsen hade lugnat sig. Planera! Hon måste planera allting i detalj, då skulle det gå bra. Det gjorde det alltid.
Hon böjde sig ner och drog fram bunken under bordet. Medan hon diskade den snurrade bilder och ord runt i huvudet. Bilder på skjutvapen, finnkärringen, polisen, Glenn och ord som tarvliga, hänsynslösa män och likvidering.