Var glad, det värsta har inte inträffat än.
Philander Johnson
– Jo, sa Veera och nickade. Och den eller de som Max har skickat är redan här på Ekerum.
Innebörden av Veeras krassa ord tog sig in i Miriams hörselgångar.
– Men hur vet du det? pep Erika.
– Sängen är borta, svarade Veera.
Sängen var borta och till det fanns bara en förklaring och det var att någon hade tagit bort den. Och om det inte var hon själv, Veera eller Erika måste det vara Birgitta. Vilket inte var troligt. Alltså var den enda logiska förklaringen att den som haft dit den också tagit bort den.
– Fan, fan, fan, viskade Erika.
– Nu ska vi ta det lugnt. Vad har vi i vår arsenal? frågade Veera.
Inte ett dugg mer än skräck och panik ... revolvern!
– Revolvern, tog du med den?
– Både den och pistolen. Revolvern ligger inlindad i Max handduk i min handväska. Pistolen ligger i en förpackning inkontinensskydd i min necessär och ammunitionen ligger bland mina skor i resväskan.
– Och var ställde du handväskan, resväskan och necessären? frågade Miriam.
– På golvet i mitt rum, sa Veera.
Det blev knäpptyst.
Veeras ansikte skiftade från lugnt till hela havet stormar.
Birgitta och Max stallbröder, Max stallbröder och Birgitta. Kombinationen var en katastrof och var och en för sig ...
Miriam for upp från stolen och satte av mot den öppna altandörren. Bakom sig hörde hon klappret av två par fötter till.
Innan Miriam tagit första steget ut på altanen kände hon Veeras hand på axeln.
– Vänta, sa Veera och slingrade sig förbi Miriam och stängde altandörren. Ring först!
Miriam tog fram mobilen och tryckte in Birgittas nummer. Flera signaler gick fram innan Birgittas svarare tog vid.
– Vad gör vi nu då? sa Erika och vände sina uppspärrade ögon mot Miriam.
– Mobilen kan ligga i hennes handväska, prova vanliga telefonen istället, sa Veera.
Miriam slog in numret och väntade. Under tiden bände Veera isär persiennen i altandörren så att hon fick ett titthål.
– Miriam, har du avtalat tid med någon trädgårdsmästare eller hantverkare? frågade hon.
Rösten dröp av fasa, vilket släppte lös ett antal katastrofteorier i huvudet på Miriam medan fler obesvarade signaler gick fram.
– Nej, nej, nej! Jo förresten, låssmeden, men han kommer inte förrän på måndag morgon, sa Miriam och tryckte av samtalet.
– Satana makkara perkele, sa Veera. En stor karl klev just in genom din plankport Miriam.
Med ett snabbt grepp vinklade hon persiennen så att det inte gick att se varken ut eller in.
En ishand kramade så hårt om hjärtat att Miriam inte fick luft.
– Nu svarar ni inte i mobilen, beordrade Veera samtidigt som hon reglade dörren. Och vi måste ut härifrån utan att vi syns från tjugofyran och det snabbt!
I samma ögonblick ringde det i Miriams mobil. Nummerpresentatören visade att det var en okänd person.
– Hur ska vi komma ut då? skrek Erika med gäll röst.
Ishanden släppte och ett gäng galna gräshoppor tog plats i huvudet.
– Vi måste sätta alla mobiler på tyst läge men först, ut, sa Veera, tvärvände, puttade undan Erika som stått precis bakom henne och sprang mot köket. Där stannade hon, tvärvände igen och sprang till ytterdörren och reglade den också.
Snart stod alla tre och försökte vränga upp det enda fönstret i köket som gick att öppna. Fönstret var av vippmodell och hur de än drog öppnades bara en löjligt liten springa längst ner.
– Man måste ta bort den här, väste Erika och klöste med naglarna på en metallkrok som satt på fönsterramens högra insida.
Miriam tog två jättekliv fram till en kökslåda och greppade det som låg överst. Med hjälp av en vitlökspress lyckades de lösgöra metallkroken och vränga upp fönstret. Erika hivade sig ut först, efter henne pressade sig Miriam ut. Hon landade med händerna före på gräsmattan nedanför. Det gjorde ont och hon skrapade smalbenet mot fönsterkarmen. Det hade inte gjort så mycket om inte Veera hade landat ovanpå henne. Beslutet vilket som gjorde ondast, benet, ryggen där Veera landat eller slaget över ena armen som hon fått av den medelstora kastrull som Veera tagit med sig ut, avbröts av dörrklockans ringande åtföljd av en bestämd knackning.
De drog igen fönstret och sprang mot grannen i samma ordning som de hoppat ut. Grannens hus var det sista i raden och vette mot en vändplan. Hjärtat dunkade så högt att hon kände sig tvungen att hålla handen över det så att det inte skulle hoppa ut ur bröstet. Erika tvärstannade vilket innebar att Veera tacklade Miriam bakifrån så hårt att de båda föll på Erika. Det redan onda smalbenet kom i kläm och skickade spetsiga smärtsensationer upp genom kroppen. För att förhindra ett högt skrik pressade Miriam båda händerna för munnen. Det var något Erika inte kunnat göra. Hennes skrik dämpades ändå till ett dovt morrande eftersom hon låg med ansiktet tryckt mot gräsmattan.
Erika slog och sparkade och lyckades skaka av sig Miriam och Veera som båda föll åt sidan. Sedan satte Erika sig upp, spottade och fräste medan hon rafsade jord och gräs ur munnen.
Veera hoppade upp och smög fram till husknuten utan att åstadkomma så mycket som ett prassel. Kastrullen höll hon lyft och redo till strid. Miriam kröp upp på alla fyra och inventerade skadorna. Hon kom fram till att hon skulle överleva och förmodligen utan bestående men. Hur länge nu det tillståndet skulle vara aktuellt. Sedan lyfte hon blicken till Kristinas hus.
Om de kunde ta sig till Kristina kunde de gömma sig i hennes vardagsrum och ha full uppsikt över både tjugofyrans uppfart och plankport och Lanis uppfart.
Om Birgitta berättat att de kunde vara hos Kristina ...
Vid den tanken kom Kristina ut på sin uteplats med ett lakan. Hon lyfte armarna men istället för att skaka lakanet stelnade hon till och vände hela sin uppmärksamhet mot gatan framför sig.
I samma stund backade Veera bort från husknuten, släppte kastrullen och drog upp sin mobil ur fickan. Hon tryckte på den och väntade med blicken fixerad på Kristina.
Kristina lade ner lakanet och försvann in men kom omedelbart tillbaka med mobilen intill örat.
– Gå in och lås dörren, viskade Veera i mobilen.
När Kristina stod kvar utan att röra på sig fortsatte Veera med bestämd röst:
– Nu!
– Kristina ryckte till och backade in genom sin altandörr, stängde den och försvann utom synhåll.
– Såg du dem? viskade Miriam till Veera.
Veera skakade på huvudet. Ljudet av en stor gräsklippare som mullrade fick Veera att trycka mobilen hårt mot örat och stoppa pekfingret i det andra. Miriam fick anstränga sig för att höra vad Veera sa.
– Det är ingen idé att vi tänker på det, sa hon till mobilen.
Erika som hade spottat färdigt och rest på sig stod bredvid Miriam och såg olycklig ut.
– Fan, fan, fan, viskade hon och irrade med blicken.
– Tror du att Birgitta vet var du bor? Jaha ... jaha ... kan du se något från vardagsrumsfönstret? Jaha ... jaha ... bara en, är du säker? En gick in genom plankporten till tjugofyran för en stund sedan. Om jag inte har fel knackade en eller samma just på hos Lani. Kan du se oss? Bra. Nu hoppas jag att de som bor i det här huset inte är hemma. De uppskattar säkert inte att vi stryker omkring bakom deras husvägg. Det bullrar från en gräsklippare något alldeles förfärligt, jag kan inte höra dig. Sms:ar du när eller om han går tillbaka?
Hon tryckte av samtalet.
– Vi måste flytta på oss, han kommer säkert att gå runt husraden och titta in genom fönstren hos Lani, sa Erika.
Medan hon pratade grävde hon in fingrarna i samma arm som Veera attackerat med kastrullen. Det gjorde ont och Miriam bände loss dem. Istället greppade Erika den andra armen. Men Erika hade rätt, om de stod kvar skulle de bli upptäckta. Trots allt var han enligt Veera klädd som en trädgårdsarbetare och ingen skulle lyfta på ögonbrynen om en sådan gick omkring lite varstans. Det knöt sig i Miriams mage. Att Birgitta hade berättat var de fanns var klart. Frågan var om det var frivilligt eller under hot. Bilder på knivar, pistoler och brännjärn passerade revy genom huvudet.
Veera lyfte upp kastrullen i slagläge.
Kom, vi måste ta oss bakvägen till Kristina, sa hon.
Med andra handen tog hon upp mobilen ur fickan och läste ett sms.
– Nu har han gått tillbaka till tjugofyran, sa hon.
Erikas grepp om Miriams arm mjuknade. Det förfärliga oljudet från gräsklipparen tystnade och det blev lättare att tänka. I samma ögonblick satte Miriams mobil igång att ringa högt och ljudligt. Alla tre hoppade till och Veera gav henne en blick som förstärkte allt det som Miriams egna självanklagande tankar pinade henne med.
– Förlåt, viskade Miriam och slet fram mobilen.
Hon irrade med fingrarna över skärmen tills hon lyckats stänga av samtalet. Det var en okänd person även denna gång. Med skakande händer lyckades hon sätta mobilen på tyst läge.
Mitt i fipplandet med mobilen noterade hon att det blev märkligt tyst runt henne och att det luktade färsk svett. Det var en rå lukt som förvånade henne. Hon hade inte noterat att varken Veera eller Erika hade luktat så förut. Hon ruskade ofrivilligt på sig. Det var inte enbart den råbarkade lukten som oroade henne, det var som om själva luften hade blivit tjock och seg.
Erika gav ifrån sig ett gny.
Något ovälkommet hade helt klart hänt. Om hon slöt ögonen och vägrade öppna dem igen kanske hon kunde komma undan?
Mot bättre vetande tittade hon ändå upp och fann sig stirra rakt in i ansiktet på en storväxt man i fyrtioårsåldern med svart uppsyn. Han var klädd i grå overall, rutig skjorta, keps och kängor och hade ett par splitter nya trädgårdshandskar på händerna.
– Jag behöver prata med dig, sa han bryskt och blängde på henne med elaka springor till ögon.
Allt det där registrerade Miriam som i förbifarten, det som fångade merparten av hennes uppmärksamhet var hans enorma pekfinger som upprepade gånger hackade mot hennes bröstkorg.