Åh, skillnaden mellan nästan rätt
och exakt rätt.
Horace J. Brown
Plaff! Ett perfekt kast. Bara skaftet stack ut på kniven som skar djupt in i den fläckiga takplattan. Han vippade på stolen och funderade över om han skulle låta kniven sitta kvar eller om han skulle ta bort den. Allting var ordnat, den vita soffan, champagnen, ishinken ...
En hård duns från lagerdörren avbröt hans tankar.
Genom kontorets glasruta som vette mot det nersläckta lagret kunde han se henne komma trippande mellan pallarna med möbler och inredning. Hon hade på sig den vita klänningen han köpt till henne. Utan att han behövde be henne om det hade hon förstått att han ville att hon skulle bära den.
Han ställde sig upp, sträckte på sig och drog ut kniven, stoppade den i slidan och vidare ner i innerfickan på sin jacka. Sedan gick han henne till mötes. Snart skulle han dela sin triumf med henne, sin själs älskade Marianne. Livets orättvisor hade varit hans sällskap så länge att han ibland hade svårt att greppa den nya verkligheten.
Redan när han såg henne på Vårdcentralen för första gången sedan skolåren, hade han bestämt sig för att hon skulle bli hans. Hon var perfekt. Och hon förstod hur han hade haft det med Lani.
– Greger, sa hon och tryckte sig intill honom. Vad fint du har gjort!
Hennes varma, väldoftande och följsamma kropp försatte honom som vanligt i extas. Men impulsen att penetrera, äga och besitta fick vänta. Istället lösgjorde han sig, tog henne vid handen och visade henne till soffan som stod i ena hörnan av lagret. Hon satte sig och lutade sig tillbaka mot en av alla de kuddar han arrangerat i soffan. Han lyfte champagneflaskan ur hinken, öppnade den med en behärskad smäll och fyllde deras glas. I skenet från kandelaberns fladdrande ljus var hon vackrare än någonsin.
– Vad är det vi firar? frågade hon och tog emot sitt fyllda glas.
Hennes ögon släppte inte hans en sekund. De skålade och drack. Sedan fattade han hennes hand.
– Jag vill att du ska ha den här, sa han och knäppte av hennes enkla armbandsklocka, lade den på soffbordet och drog istället guldklockan på hennes armled. Det har du verkligen förtjänat.
Guldet glimmade i ljusskenet.
Hennes tacksamma blick fyllde honom till brädden.
– Men Greger, älskling, sa hon och räckte ut armen för att kunna beundra klockan ur alla vinklar. Den är så vacker! Och dyr måste den ha varit. Tänk om hon får veta att du har köpt den här och att du har gett den till mig, det skulle inte vara bra för dig. Är det verkligen värt risken?
Hennes röst dalade från hänförd till tvivlande. Skepsisen i hennes ögon skar små strimmor i den vackra situationen. Den sköna helheten skulle kunnat rämna om han inte hade sin triumf kvar att spela ut. Bröstet höll på att svämma över av stundens storhet.
Med henne vid sin sida fanns inte längre några hinder på vägen mot stjärnorna. Hon var den perfekta kvinnan, kvinnornas kvinna. Alla andra som han tillbett genom åren bleknade bredvid henne. En del hade han så här efteråt förstått att han tillbett enbart med mannen i sig, andra mer balanserat, men ingen av dem hade varit som hon. Det var henne han hade väntat på, och så hade hon kommit just hit. Han undrade om han hade vetat det redan då eller om hon hade mognat ... Nej, det var inte rätt ord, om hon hade utvecklats till den här fantastiska kvinnan under åren de inte umgåtts. Eller om det var sant det där med att planeterna velat göra honom gott, velat ära honom för det han åstadkommit. Inte som Lani ...
Hustruns namn gav honom dålig smak i munnen och han slogs mot en impuls att spotta.
Han hade väntat och han hade lönats!
– Jag är äntligen fri, sa han.
Med förväntan betraktade han hennes ansikte för att se hur lycklig hon skulle bli av det han hade att berätta.
Hon stelnade till mitt i beundran av sin klockprydda underarm.
– Har hon äntligen bestämt sig för att låta dig gå?
Han förstod att det var svårt för henne att ta in alla fakta. Med båda hennes händer i sina såg han henne djupt i ögonen. Det svindlade till när allt det djupblå träffade honom.
– Samtalet från dig fick henne att fatta beslutet jag hoppats på så länge. När jag kom hem var hon borta. Men huset ser så hemskt ut att allt behöver rivas ut. Vi får börja om från början.
– Men Greger! utbrast hon och kastade sig om hans hals.
När han lade armarna runt henne var han försiktig, hon var som en liten späd fågel, om han inte aktade sig skulle hon gå sönder.
– Menar du att vi kan visa oss tillsammans nu?
Hon överöste hans ansikte med kyssar.
– Snart min älskade, snart, svarade han.
Hon fattade hans ansikte mellan sina händer och sköt honom ifrån sig en bit.
– Snart? frågade hon.
– Vi får ge oss till tåls lite till, det skulle inte se bra ut om vi visade oss tillsammans innan allting är färdigt.
– Men ... det kan ju ta månader innan skilsmässan är klar.
Hon fick en djup rynka mellan ögonen.
– Så länge behöver vi inte vänta, sa han. Bara tillräckligt länge för att det ska vara helt säkert att hon inte kommer tillbaka.
– Tillbaka?
– Du behöver inte vara orolig, hon kommer inte tillbaka.
– Min älskade Greger, här sitter jag och tänker på mig själv! Hur blir det för dig nu? Tror du att hon låter dig få företaget eller kommer hon att envisas med att behålla det för egen del?
– Du behöver inte oroa dig för det heller, sa han.
Hon hade verkligen inte förstått hur väl det var. Att Lani äntligen gjort slag i saken. Han var fri och hade huset, tomten i Halltorp, firman och allt annat!
– Menar du ... att hon äntligen har förstått allt du har gjort för henne? Att företaget inte hade existerat utan dig?
– Hon har äntligen förstått att hon är ... för att uttrycka det på ditt sätt, ”en black om foten” för mig och alla andra. Och det är din förtjänst, fortsatte han.
Han fattade hennes ansikte mellan sina händer och smekte hennes släta kinder. Hon log och de blå ögonen glittrade.
– Så nu har hon alltså bestämt sig för att du ska få behålla firman och huset på Ekerum. Det är ju nästan för bra för att vara sant.
Skulle han berätta för henne att Lani hade tagit livet av sig? Han bestämde sig för att vänta med det, trots allt var det inte officiellt än. Inte ens ta livet av sig kunde hon göra utan att vela. Det var som med allt annat, hon vimsade och flöt runt. Med ens slog det honom att hon kunde ha gjort det i boden. Han borde ha kollat, men han hade varit helt säker på att hon gått ut i skogen. Om han kände Lani rätt hade hon gått upp till minneslunden i Rällaskogen. När som helst nu kunde hans mobil ringa och någon berätta den ”sorgliga” nyheten för honom.
– Hon har förstått att jag är värd både huset och firman.
– Och du är helt säker på att hon inte kommer att ångra sig?
– Den här gången är det helt säkert, mumlade han i hennes hår. Nu kan vi gifta oss!
– Innan vi fortsätter det här tycker jag att vi åker till Ekerum så att du får se hur det ser ut. Jag har redan ringt en hantverkare som ska titta på huset efter helgen. Det vore bra om vi visste vad vi vill göra tills dess. Jag tycker att vi ska renovera, köket och båda badrummen. Dessutom behöver du bestämma vilka möbler du vill behålla. Om vi sätter igång på en gång kan vi flytta in redan till hösten. Du får vara beredd på att det ser förfärligt ut, städarna kan inte komma förrän nästa vecka. De lär få hålla på en hel dag för att få bort allt skit som Lani ställt till med.
– Menar du nu, på en gång? frågade hon och lösgjorde sig.
– Så fort som möjligt, svarade han. Jag vill få det överstökat, det ser hemskt ut.
– Stackars dig vad du har fått stå ut med, sa hon och smekte honom över ryggen.
Hennes små händer bröt ner motståndet och snart skulle han inte kunna behärska sig.
– Vet du vad jag har varit rädd för? frågade hon.
– Nej, min älskling, men berätta det för mig.
– Det är därför jag inte har ringt henne förrän nu. Jag har varit så rädd ... jag menar hon verkar så oberäknelig ... Du anar inte hur glad jag är för att hon inte har tagit livet av sig!
Hon lyfte på huvudet och såg honom rakt i ögonen. Intensiteten i ögonblicket gjorde att det susade i huvudet.
– Men vad är det med dig Greger?
– Tyvärr går det inte att utesluta den möjligheten.
Det var svårt att se ledsen ut men han förstod att situationen krävde det.
– Hon stirrade på honom med sorgsna ögon.
– Vad får dig att tro det?
– Kommer du ihåg de där sömntabletterna du skrev ut till mig?
– Ja.
– De är borta.
– Borta? Vad menar du Greger, tror du att hon har ... att hon har ... använt dina sömntabletter?
– Jag hade glömt att ta med mig tabletterna och åkte hem för att hämta dem. Både hon och tabletterna var borta.
– Det var inte bra! Var hade du dem?
Hennes oroade ansikte vändes mot hans.
– Jag hade gömt dem längst in i min skrivbordslåda. Hon måste ha hittat dem. Du vet hur svartsjuk hon var ... är. Hon rotade alltid överallt för att hitta något att anklaga mig för.
– Men Greger! Tänk om hon har gjort det? Vi kan inte sitta här om hon har tagit livet av sig! Har du ringt till sjukhuset?
Hon slog honom från sig och försökte resa sig upp men föll tillbaka ner i soffan. En våg av ensamhet och besvikelse drog igenom honom.
Hennes varma hand på hans kind drog honom tillbaka.
– Älskade Greger! Var inte orolig, hon kan vara inlagd, så dåligt skick som hon är i.
– Jag har ringt till Kalmar sjukhus och de har inte fått in någon som stämmer på henne.
– Har du pratat med polisen än?
– Inte än, sa han.
– Jag förstår att du har dragit på det, men vore det inte bra att få det överstökat?
– Det känns så ... skamligt, jag menar ... hon har gjort det här förr och firman och allt, jag vill inte att varenda människa ska veta hur illa det är med henne. Det är inte rätt mot hennes barn, även om de inte har så mycket kontakt.
– Du är en god människa, Greger, sa hon med tårade ögon. Jag tycker faktiskt synd om henne, tänk att vara så full av vanföreställningar och dessutom så elak att inte hennes egna barn vill ha med henne att göra. Tror du ... tror du att det här kanske bara är ännu ett sätt att jävlas med dig?
– Jag ser det så här, antingen har hon dragit sig undan för att tänka igenom sitt liv. Efter vårt samtal om skilsmässan verkade hon mindre förvirrad än vanligt. Eller ... så har hon bestämt sig för att ännu en gång dra till sig omvärldens uppmärksamhet genom att försvinna. Om det innebär att hon har tagit livet av sig eller att hon gömmer sig vet jag inte. Men jag är beredd på det värsta.
– Men vad ska vi göra om hon kommer tillbaka och har ångrat sig och vill behålla allting själv?
För första gången sedan han hittat självmordsbrevet insåg han att det faktiskt kunde vara en möjlighet. Varför hade han inte tagit brevet med sig? Om hon mot förmodan dök upp kunde det komma till användning. Han hade gjort vad han kunnat, nu var hans tålamod slut. Hon hade förstört tillräckligt.
– Låt oss prata om oss istället. Du och jag och vår framtid tillsammans, sa han.
Om det var så illa att Lani ångrat sig var det bråttom. Han behövde det där brevet!
– Skål för oss!
Efter lite tvekan skålade hon med honom. Han smuttade på sin Champagne, ställde ifrån sig glaset och tog glaset ur hennes hand.
– Nu har vi inte tid med det här längre. Kom, så startar vi vårt nya liv, sa han och drog upp henne på fötter. Nu åker vi till huset.
Det var riskabelt men han visste att han hade medvind; det kändes i hela kroppen!