Man kommer längre med vänliga ord och en
laddad pistol än med vänliga ord enbart.
Al Capone
Egentligen hade hon velat sova men klockan var redan halvsex och hon fick nöja sig med den kvart hon sträckt ut sig på sängen. Ett förfärligt oväsen trängde in genom det öppna fönstret. Det lät som om hela grannskapet bearbetades av olika jordbruksmaskiner. Miriam drog upp persiennen för att stänga fönstret och såg att det var Butter-Roland som var ute med kantklipparen samtidigt som en granne några hus bort spolade av sin bil med en högtryckstvätt. Med handväskan i handen gick hon ut ur rummet. Dörren till Veeras rum, tvärs över hallen, var stängd. Hon måste vara trött, antagligen hade hon stigit upp redan i ottan. Lika bra att hon fick sova tills middagen var färdig. Erika var ute och promenerade och hade lovat att komma tillbaka med en bukett blommor att ha på middagsbordet.
Miriam stod i valet och kvalet. Skulle hon ta handväskan med revolvern med sig ner eller först plocka ur och gömma den? Om hon gömde den oladdad och något hände skulle hon först behöva hämta revolvern, sedan rota fram ammunitionsburken från sitt gömställe och därefter ladda. Men vad hon velade! I vanliga fall fattade hon beslut och verkställde. Vad var det som gjorde att hon inte kunde det den här gången?
Visserligen kändes inte hotet från Max lika överhängande, nu när de kommit på att camparen i boden förmodligen var identisk med Lanis svinpäls, men att ha tillgång till revolvern var ändå en trygghet. Hon hade saknat den. Lika bra att ha den kvar ett tag till, tills Max visat att han kunde uppföra sig. Men att släpa den med sig dygnet runt verkade överdrivet. Pistolen var lättare än revolvern, men det skulle inte vara bra om hon eller Veera ertappades med den. Trots allt hade den tillhört den polis som dykt upp på skjutbanan i Enköping utan huvud.
Hon gick in i badrummet och satte sig att kissa. Madrassen som gömställe var ingen dum idé. Men det kändes inte bra att ha något av vapnen i huset efter alla de där konstiga frågorna som huggormen ställt till Veera. Frågor som hade skickat upp röda varningsflaggor i huvudet. Men å andra sidan ... hur stor var risken att Birgitta letade under hennes madrass efter vapen?
Hon satte på vattenkranen för att tvätta händerna. Om huggormen skulle hitta något av vapnen var den enda skada hon kunde göra att ... vadå? Nog var hon konstig alltid, men så konstig var hon väl ändå inte att hon skulle skjuta någon? Sin man till exempel.
En kall våg sköljde över Miriam. Var fanns ett gömställe som Birgitta inte kunde avslöja? I soporna? Men då riskerade de att någon kastade soporna och det skulle inte vara bra. Med ens kom hon på att hon hade ett lås på sin resväska och att nyckeln låg i ytterfacket på väskan. Hon lugnade sig och avslutade handtvätten. Bryta upp lås var ändå inte Birgittas stil.
Dörren öppnades försiktigt.
– Förlåt mig, sa Veera.
– Kom in, sa Miriam och backade upp mot toastolen så att Veera skulle få plats.
Veera slank in, stängde dörren efter sig och ställde sin handväska på golvet.
– Jag ser att du också har svårt att skilja dig, sa hon och nickade åt Miriams väska som stod bredvid Veeras på golvet.
– Huggormen, svarade Miriam och kände sig fånig. Jag menar att jag tycker att det känns tryggt att ha den med mig, för huggormens skull.
– Nyss, när jag vaknat låg jag och tänkte på henne, sa Veera tankfullt. Hon påminner mig om en katta som adopterade min familj när jag var barn. Det var i Sibbo, på landet utanför Helsingfors. När hon hade fångat en stor fet råtta eller sork la hon den någonstans där hon visste att vi skulle hitta den förr eller senare. Under tiden, mellan det att hon lagt råttan någonstans tills det att vi hittade den, hade kattan samma min som Birgitta har. Det oroar mig.
– Du menar att vi när som helst kommer att snava på en stor fet råtta?
– Inte otänkbart, sa Veera och böjde sig ner, öppnade underskåpet till handfatet och drog fram en förpackning inkontinensskydd, plockade ut en bunt av dem och lade på golvet.
Sedan grävde hon lite till och drog fram ett magasin till pistolen.
– Jag försöker intala mig själv att det inte är så, att den där sluga minen har hamnat i hennes ansikte för att hon är en huggorm ...
Veera tystnade abrupt och såg ut att fundera.
– Det där öknamnet är verkligen inte rättvist, sa hon efter en stund.
En olustig känsla av att hon hade varit elak mot en människa som redan låg ner gnagde obehagligt i Miriams mage. Birgitta befann sig i en svår situation i livet och behövde hjälp och stöd, inte elaka öknamn.
– Därför känns det på sin plats att be om ursäkt till alla huggormar. Det vill säga till alla utom de med blonderat hår, fortsatte Veera. Hon nickade instämmande som om hon godkände sitt eget förslag innan hon fortsatte.
Miriam insåg att Veeras åsikt om hennes karaktär var viktigare än hon förstått.
– Jag fick en känsla av att hon trodde att jag jobbar som avlivare, fortsatte Veera, grävde i handväskan, tog fram pistolen och tryckte rutinerat in magasinet.
Var hade hon lärt sig det där?
– Jag fick samma känsla, sa Miriam.
De tystnade båda och ljudet från några fiskmåsar som skrek utanför tog sig ner genom ventilationsluckan i taket.
– Vi får nog vara försiktiga så att hon inte får tag på pistolen eller revolvern, sa Veera.
– Men vad tror du att hon skulle använda dem till? frågade Miriam.
Om hon gav luft åt sina misstankar fanns det inte längre någon ursäkt till varför hon inte skulle ringa Birgittas man och varna honom. Naturligtvis skulle han undra varifrån Birgitta hade fått tillgång till vapen. Det i sin tur skulle framtvinga fler lögner och snart skulle hon vara så intrasslad i dem att hon inte hittade ut. Himmel och jord skulle rivas upp och allt skulle bli besvärligt. Om till råga på allt Birgitta inte hade listat ut att de hade vapen skulle hon förmodligen då få veta det genom att Glenn talade om det för henne. Eller kanske att polisen kom på besök ... igen!
– Men du tror väl inte att hon skulle använda dem mot oss? frågade hon i inandningen.
– Inte oss, men kanske på den där råttan, sa Veera.
Det snurrade i huvudet på Miriam.
Dörren flög upp med stor hastighet. Veera hoppade till och gömde pistolen bakom ryggen.
– Förlåt, sa Erika, vad gör ni?
Hon gned sig i ansiktet med båda händerna.
– Vi har möte, kom in och stäng dörren, viskade Veera.
Innan Erika hunnit stänga dörren, ljudade dörrklockan högt och genomträngande genom huset.
Den som stod utanför hade antingen bråttom eller så var vederbörande väldigt arg eller så hade dörrknappen hakat upp sig. Signalerna studsade oupphörligen mellan väggarna.
Tänkte Birgitta öppna eller skulle någon av dem vara tvungen att gå ner och göra det? Just som Miriam gett upp hoppet om Birgitta, hördes hur låskläppen vreds om.
Oljudet från kantklipparen och grannens högtryckstvätt var inte det enda som vällde in i huset när dörren öppnades. Det lät också som om något stort av kött och blod steg in i hallen. Miriam höll andan.
– Jaha. Men vad tar du dig till? hördes Birgittas röst.
Sedan lät det som om en kropp dunsade mot hallväggen.
– Är hon i köket? frågade en beslutsam mansröst.
Veera tog två långa steg ut ur badrummet. Mitt i trappan vände hon sig om och lade ifrån sig pistolen på översta trappsteget.
– Balkongen, väste Erika och ryckte i Miriam.
Miriam grabbade tag i handväskan och tog fart ut ur badrummet. Men något tog emot något alldeles förfärligt. Den vänstra ärmen på blusen satt fast i handtaget till badrumsdörren. Handväskan fortsatte utan henne, vände sig upp och ner och tömde ut sitt innehåll över den övre hallen.
Miriam irrade med blicken över den ansenliga samling med prylar som låg på golvet. Pistolen vickade längst ut på sitt trappsteg. Något var fel! En tiondels sekund slöt hon ögonen. När hon öppnade dem låg fortfarande inte revolvern på golvet. Sedan insåg hon vad det konstiga ljudet betytt som kommit direkt efter det att väskans innehåll flugit ut. Klink, klonk, klonk, klonketiklonk hade det låtit. Ljudet hade avslutats med ett mer klirrigt och svirrande ljud när orsaken till ljudet förmodligen landat på klinkergolvet i hallen.
– Jag behöver prata med dig! skrek mansrösten uppåt trappan.
Hans röst hade övergått till en ljusare och mer bönfallande ton. Den hade något bekant över sig, men Miriam kunde fortfarande inte placera den.
– Med vem? Det där ska du ge sjutton i! hördes Veera från hallen.
Något var helt klart fel på bottenvåningen.
Erika stod som förstenad i dörröppningen till Veeras rum. Ett svart hål öppnade sig under Miriam. Vad fan skulle de göra, vad fan skulle de göra, vad fan skulle de göra?
– Älskling! ropade mannen. Lyssna inte på kärringarna, de är bara avundsjuka och ljuger!
Erika och hon själv måste skaffa hjälp och det fort!
– Vi måste hoppa, sa hon till Erika.
– Det är ju det jag säger! skrek Erika.
– Ge dig iväg härifrån, hördes Birgittas röst.
– Jävla kärring, du är ju för fan inte klok, sa mansrösten.
– Nej, Birgitta, låt bli den där! skrek Veera. Och du ska ut härifrån! Nu!
Erika drog Miriam mot balkongdörren.
– Mig är det verkligen inget fel på! Det är du som inte är klok, sa Birgitta med hån i rösten. Försvinn innan du blir behandlad som du förtjänar.
Erika fumlade med låset, tryckte ner handtaget och drog upp dörren. Korsdraget gjorde att balkongdörren omedelbart åkte igen med ett skallrande brak.
– Flytta på dig kärring! ekade mansrösten.
Erikas naglar grävde sig in i Miriams överarm.
Miriam drog upp balkongdörren. Den här gången var hon beredd på korsdraget och höll emot. Istället uppstod ett öronbedövande brak när sovrumsdörren åkte igen. Sedan kom en smäll till från undervåningen av samma slag fast tjockare, mer potent. Visserligen var ytterdörren större och borde åstadkomma en större smäll när den åkte igen men ... Miriams tankar avbröts av ett rumlade och hasande ljud, som om något bastant kastades mot trappräcket och sedan släpptes ner på hallgolvet. Tystnaden som följde var tung som bly. Det var något med de där smällarna som inte stämde! Miriam vände sig mot Erika som stirrade tillbaka på henne med stora rädda ögon och båda händerna över munnen. Fortfarande inte ett ljud från undervåningen. Nu kunde världen få stanna när den ville. Hon hade ändå inte lust att vara med längre!