Man bör säga sanningen men
alla sanningar bör inte sägas.
Drottning Kristina
Glenn rörde sig i bilstolen för att lätta på smärtan som sköt upp från ryggslutet. Varje gång han gjorde en långresa påminde han sig att han skulle köpa en ergonomisk sittkudde eller en sådan där grej med kulor som han hade sett att vissa taxichaufförer hade på sätet. Trafiken sniglade sig fram och han slog fast att husvagnsförsäljningen i Danmark, Tyskland och Sverige måste ha slagit nya rekord. Efter att han svängt av till höger från E22:an kastade han ett öga på klockan och drog upp mobilen ur innerfickan. Efter fem signaler gick Karitas svarare på.
– Hej, det är jag. Är på väg och framme om en kvart, sa han.
Han provade hemnumret, men hon svarade inte där heller. Hon var kanske ute med hunden och hade lämnat mobilen hemma. Typiskt henne. Men då kunde han tanka innan han kom dit, så slapp han det imorgon. Förmodligen skulle trafiken vara en prövning även under morgondagen, men om han startade riktigt tidigt hade han en chans att slippa den värsta trängseln.
Efter drygt en halvtimme körde han upp framför Karitas hus på Sjögatan, parkerade och skulle just stiga ur bilen när det ringde i mobilen.
– Hej syster, svarade han.
– Du är väl inte här än?
Nu skulle hon skicka ut honom på något uppdrag först, också typiskt henne.
– Jo, svarade han och lät handen sjunka från dörrhandtaget.
– Jag har rännedritta och du vill inte komma närheten av mig! Grannen har tagit hand om Bullet för jag törs inte gå ut med honom. Jag borde ringt tidigare, men jag trodde att det skulle gå över, men den sista timmen har det blivit värre.
Helvete också! Det var inte bara det att han inte hade pratat med Karita på tu man hand på evigheter, han hade också räknat med att sova över och samla sig inför morgondagens drabbning.
Han suckade, öppnade bildörren och spanade upp mot systerns tvårummare. Gardinerna i matrummet gungade till och han kunde se henne. Hon vinkade.
– Nu ser jag dig! Ser du mig? frågade hon.
Han lyfte armen till hälsning. Helvete igen! Han hade inte pengar till ett hotellrum, om det ens fanns något. Återstod att tälta i skogen eller fortsätta hela vägen. Sedan fick han samvetskval. Tänk om det var något allvarligt?
– Behöver du något? fick han fram och gned sig i baken.
– Nej, men tack ändå. Jag tänkte att om du vill ringer jag gärna och frågar om du kan låna Elofs gäststuga. Jag vet att han inte har gäster i år och att han ska hem till sin dotter på midsommarafton. Jag tror inte att hon hämtar honom förrän imorgon, annars kan han nog lägga nyckeln någonstans åt dig ... vänta!
Hon försvann från fönstret och på ljuden som letade sig in genom luren förstod han att hon hade återvänt till badrummet.
Elof hade varit deras mors sista pojkvän innan hon gått bort för några år sedan. Han var över nittio och skulle säkert bli glad över sällskapet. Men att tillbringa kvällen med att stirra på en fuktig vägg i en gäststuga eller med att prata med en person som för länge sedan lagt av att lyssna på något annat än sina egna historier lockade inte. Dessutom var det en utmaning av stor dignitet att använda Elofs sparsamt rengjorda toalett. Om han tältade i skogen skulle det bli minst sagt spartanskt. Han hade alltid hatat vildmarksliv och kunde inte förstå tjusningen med att utsätta sig för alla insekter och vilda djur. Och strök det inte omkring lokatter? Och den där artikeln om att en björn synts i närheten av Lund. Hur långt kunde en björn med revirbehov egentligen promenera? Om han å andra sidan sov över hos Karita skulle det bli sporadisk tillgång till toalett och med hotet över sig att vid akut behov evakuera på två sekunder.
– Nu är jag tillbaka, hörde han Karita i luren.
– Är du säker på att du har allt du behöver? Koltabletter, vatten, mat och allt sånt?
Hon övertygade honom att hon mådde bra förutom illamåendet och magsjukan. Han å sin sida övertygade henne att hon inte skulle ringa till Elof och att det var helt okej för honom att slå upp tältet i någon skogsbacke om han blev trött. Just när han skulle trycka av samtalet kom hon på att hon ville veta vad han skulle göra på Öland. Vad skulle han svara på det? Karita avskydde Birgitta och var tacksam för att han hade lämnat henne. Om han berättade att han skulle träffa henne skulle Karita fördöma hela äventyret och försöka övertala honom att vända hem igen.
När han såg på alltihop ur Karitas synvinkel förstod han hennes skepsis. Men att berätta om sin utpressarplan var uteslutet.
Han kände sig både dum och svarslös, men något var han ju tvungen att svara, annars skulle hon läsa av hans vånda och klämma ur honom sanningen.
– Ska träffa några gamla lumparkompisar.
I samma ögonblick kom han på att lögnen skulle uppdagas i samma stund Karita och Aurora träffades. Satan i gatan! Men det var lika bra att köra hårt, han fick reda ut skiten senare.
– På midsommar? Har inte de egna familjer? Du har väl inte träffat någon ny?
Misstänksamheten dröp om hennes röst.
– Nej, jag har inte träffat någon ny och tänker inte göra det heller!
Tystnaden som följde vittnade om att hans påstående pendlade mellan misstro och godkännande.
– Okej, sa hon. Men du ... kör försiktigt, det finns så många lösa vildsvin på vägarna.
Glenn drog sig till minnes ett antal historier där han fått höra hur vildsvin uppförde sig om de stötte på en människa i skogen. Ett ljud avbröt hans tankar.
– Var det där din mage? frågade han.
– Fan också! Jag måste springa, ha det så roligt och trevlig midsommar!
Klick, så var samtalet och hans vånda över.
För den här gången.