Sanningen om en man är först och främst
det han håller dolt.
André Malraux
När Kenneth hade fyllt tanken och var på väg in på macken för att pissa och dricka vatten gjorde Henrik en irriterad gest från kassadisken. Den betydde antagligen att de inte hade tid. Det gick ju bra för honom att säga; han hade en flaska vatten med sig, det hade inte Kenneth. Soppan hade Henrik betalat kontant. Det var tur, för själv hade han inte mer än någon hundralapp i byxfickan. Han hade lärt sig att det var det bästa sättet att inte göra av med pengar i onödan. Inte mer än rätt, han tänkte inte betala soppan. Det räckte med att han höll med bil.
Kenneth styrde Volvon ut från macken. Plötsligt skumpade bilen till och han dunkade huvudet i biltaket. Greppet om ratten lyckades han behålla men bilen landade med ett skrammel på andra sidan guppet. Fuck! Nu gällde det att låtsas som att det var no big deal! Han hade ju bara kört i femtio över guppet! Snuten var inte i närheten och inga kameror fanns heller, så vad fan spelade det för roll? Och det var hans bil, inte Henriks. Eller egentligen var det morsans bil, men hon kunde ju inte använda den.
– Hur fan kör du? röt Henrik. Jag sa ju att du skulle ligga lågt!
Trots att han bestämt sig för att inte göra det kurade Kenneth ihop en aning. Hela resan hade gått bra och nu hade någon klåfingrig jävel lagt ett gupp som ingen kunde se mitt i vägen.
– Det syntes ju inte, protesterade han lamt och avskydde sin egen mesiga röst.
Henrik muttrade och återgick till att prata i mobilen. Kenneth rätade på sig.
Han skulle stanna kvar i firman tills han skaffat sig de rätta kontakterna, sedan skulle han bli sin egen, visa de andra idioterna att han inte var att leka med.
Trafiken var tät och plågsamt trög. Backe upp och backe ner ringlade sig karavan efter karavan av husvagnar, bilar, lastbilar och traktorer. De flesta åkte åt samma håll som de gjorde. Kenneth kastade ett öga på klockan och insåg att det skulle ta längre tid än de hade planerat. Hungrig var han också. Han hoppades att inte Henrik skulle ha något emot att de stannade och åt innan de satte igång. Vad det nu var de skulle göra. Han hade inte fått veta vad det rörde sig om, mer än att det handlade om hot. Det var en sak som retade honom med Henrik. Allt hemlighetsmakeri, som om han inte kunde hålla käften. Om det var någon som inte kunde hålla käften var det Henrik. Han hade pratat i mobilen hela bilfärden och var säkert inne på sitt tionde samtal vid det här laget. Och det han hade pratat om var sådant som han, Kenneth, hade fått däng för om han hade berättat. Fast han fick tillstå att Henrik inte sa det rent ut, mest pratade runt. Men vem som helst fattade ju vad han menade. Nej, snart skulle puckona få se att han inte behövde dem!
I en hel kvart ägnade han sig åt att fantisera om hur populär han skulle bli när han startat sin egen firma. Brudarna skulle plockas en efter en och de skulle beundra honom. Knulla flera gånger om dagen skulle det bli. Sedan skulle han ha sekreterare och assistenter, men bara skitsnygga brudar och dem skulle han också knulla.
Fantasierna avbröts av att trafiken blev så långsam att den stannade helt. Henrik knäppte av mobilen och tittade på sitt armbandsur.
– Vi är där om senast fyrtio minuter. Behöver du pissa? frågade han grinigt.
Pissnödig, törstig och hungrig var han.
– Nej, för fan, jag klarar mig, svarade han.
Fuck Henrik, och fuck hans sätt att behandla honom som om han vore ett glin. Magen drog ihop sig. Inte bara på grund av Henrik utan också när han tänkte på vad de hade framför sig. Förra gången hade de klått upp en liten typ, faktiskt inte större än Henrik, så att han började böla och tigga om nåd. Han hade påmint om en lärare som Kenneth hade i mellanstadiet. Det sista han gjorde var att stampa sönder typens glasögon. Henrik hade berättat att stryket fått önskad effekt. Pengarna och äran för jobbet hade som vanligt Henrik tagit, med förklaringen att Kenneth bara var gesäll. Det var inte rättvist.
Kommer du ihåg vad som gäller? frågade Henrik.
– Va?
Vadå gäller? Han lät som om han snackade till en idiot. Magen knöt sig igen.
Henrik suckade.
– Du gör inget som jag inte har bett dig att göra. Undantaget om jag råkar illa ut, då ser du till att vi kommer därifrån. Fattar du?
– Klart jag fattar, svarade han och försökte dölja irritationen i rösten.
Han trevade i innerfickan och konstaterade att kniven låg där den skulle. Henrik hade sin militärgröna ryggsäck med sig och Kenneth antog att det var där han förvarade pistolen. Om Henrik vore större skulle han kunnat förvara den i ena armhålan som han sett att andra gjorde. Alltid när de var på uppdrag var han klädd i de där beige och militärgröna kläderna. När de närmade sig skulle han säkert ta på sig en mössa. Han såg ut som en sifferknullare som var på väg till skogen, i alla fall trodde Kenneth att det var så en sådan såg ut. Hur gammal var han egentligen? En gubbe på kanske snart fyrtio? Han pratade aldrig om sig själv eller sitt liv och Kenneth kom på att han inte hade en aning om någonting mer än hur han såg ut och att han bodde någonstans i Jönköping.
Henrik hade ringt samma dag och i stort sett beordrat Kenneth att hämta honom i morsans Volvo. Han hade inte frågat om han hade någonting planerat eller ens om han kunde använda bilen. Visserligen visste Henrik att morsan låg på sjukhuset, men ändå. Kenneth undrade om det hastigt påkomna uppdraget var just hastigt påkommet eller om han inte fått veta något tidigare. Skit samma, han hade ändå inte tänkt göra något annat än att åka till klubben på midsommar. Å andra sidan hade inte Henrik sagt till honom att ta med något ombyte. Chansen var stor att de skulle tillbaka redan idag. Han tyckte inte om att köra så mycket på en dag, det var egentligen det enda menet han fortfarande hade efter skadorna han fick för många år sedan. Han fick ont i höften när han satt för mycket. Kedjan hade gjort ett gediget arbete med att smula sönder den vänstra höften. Till Henrik hade han sagt att han varit med om en motorcykelolycka. Att det var hans egen morsa som hade misshandlat honom tänkte han inte berätta. Det skulle ändå ingen tro på. Själv hade han svårt att förstå hur det kunde hända, men när hon var i närheten var det som om han blev ett litet äckligt glin igen, trots att han numera var både muskulös och 1.83 lång.
Snuten stod på pass vid brofästet till Ölandsbron. Nu gällde det att hålla båda händerna på ratten och titta rakt fram. Han styrde upp bilen på bron och var tacksam för att trafiken var så trög som den var. Filerna var så smala att omkörning av husvagnar med möte inte var något han ville ägna sig år. Henrik hade också sagt till honom att de skulle ligga lågt, ingen fortkörning och inga risker. Framför och bakom dem ringlade en strid ström av trafik med svennar på väg till sina husvagnssemestrar. Mitt på bron blev det enkelfiligt på grund av ett vägarbete. Trafiken stod stundtals helt still och Henrik tittade upprepade gånger på klockan och såg ut som om det var Kenneths fel att det var stopp.
– Jävla husvagnar, sa Kenneth.
Det var första gången han besökte Öland och han hoppades att det skulle bli ett kort besök. Han längtade hem till ölen, soffan och teven.
Handen for åter upp för att känna efter om kniven låg där den skulle.
Hans mage gav ifrån sig ett långt och utdraget kurr.
– Du får käka efteråt, sa Henrik surt.
– Vart ska vi? frågade Kenneth och ångrade frågan. Jag menar ... norr eller söder?
– Norr, svarade Henrik.
Det tog en evighet att ta sig över den långa bron. Skyltarna gjorde honom inte klokare, ingen av dem talade om var norr eller söder låg och själv hade han aldrig varit bra på geografi.
– Mot Byxelkrok, beordrade Henrik.
– I sista stund insåg Kenneth att det innebar att han skulle ligga kvar på vägen och inte svänga av mot Ottenby. Vilka fucking namn förresten, Ottenby och Byxelkrok. Aldrig att han tänkte bo på ett ställe som hade så löjliga namn.
Backe upp och backe ner och han blev mer och mer pissnödig, törstig, och i behov av att äta. Skallen började värka. Han hade inte stigit upp förrän vid elvatiden och när Henrik ringde vid tolv hade han inte haft tid att äta. Men han skulle visa att han klarade sig utan både det ena och det andra.
Efter ett par mil svängde de vänster mot Ekerum och nerför en lång backe. När de var nästan framme vid Ekerums camping pekade Henrik ut en liten äng i ett t-kors som användes som parkeringsplats.
– Lämna plånboken i bilen, sa Henrik och lade sin i handskfacket.
Kenneth förklarade att bilen inte gick att låsa.
– Är du fullständigt pantad? Du vet ju att du inte får ha något personligt med dig, något som kan användas för att identifiera dig. Hur hade du tänkt lösa det här?
Henriks reaktion fick Kenneth att kura ihop sig ännu en gång.
– Fan, vi kan väl gömma grejorna i skogen, dessutom är det ingen som gör inbrott i den här bilen, protesterade Kenneth.
Den iskalla blicken som han fick av Henrik sa att han inte köpte någon av Kenneths invändningar eller förslag.