Livet är bara den ena jävla
saken efter den andra.
Elbert Hubbard
Birgitta fick inte öppna ytterdörren! Veera reste sig från sängen och tog steget fram till sovrumsdörren och vrängde upp den.
– Vi tar det, vrålade hon ner till Birgitta i köket.
Sedan fortsatte hon, vänd åt Erika och Miriam.
– Ner! Fort! Dra in liket till Birgittas rum!
När orden tonat ut öppnade hon balkongdörren och steg ut för att se vem det var som ringde på. Hon lutade sig över räcket, såg ner till vänster och fann sig titta på en spenslig man i trettiofemårsåldern med vesselliknande drag. Han såg tillbaka och log.
– Hej, sa han.
– Hej svejs, svarade Veera.
– Jag skulle lämna ett brev från bostadsrättsföreningen, sa han.
– Då kan du lägga det där på bordet, sa Veera och kom på att hon borde frågat till vem brevet var adresserat.
– Jo ... fast det vore bra om jag fick det påskrivet. Nilsson och jag samlar in medgivanden för att byta ut spröjsen på fönstren. Det har inte varit någon här förut och vi har inte fått något svar på brevet vi skickade. Jag tänkte att det skulle vara bra om det blev gjort så att vi kan få en offert. Då kan de sätta igång i sommar. Du har säkert sett att spröjsen är i dåligt skick.
Det hade inte Veera. Och för närvarande var det något som inte bekymrade henne ett dugg heller.
– Förlåt mig, sa hon, men jag är inte klädd. Jag ska be min man ta hand om det. Vilket hus bor du i? Han kan komma över med det så snart han duschat färdigt.
Mannen betraktade henne förvånat. Inte konstigt med tanke på att hon faktiskt var klädd.
– Men jag kan vänta, inga problem, sa mannen. Jag och min fru är på väg till Åstad, på andra sidan ön, för att fira midsommar. Vi åker så snart jag fått det här klart.
Han kastade en diskret blick på sin armbandsklocka.
Veera suckade, vilken envis karl!
Just då vreds låset till ytterdörren om och den öppnades. Mannens uppmärksamhet vändes från Veera till den som hade öppnat dörren.
– Hej, igen, jag söker bostadsrättsinnehavaren, sa han och tog ett steg baklänges för att inte stå i vägen för dörren. Sedan tog han ett steg in i hallen och försvann ur Veeras synfält.
I samma stund lunkade en stor ung man fram bakom husväggen. I hans högra enorma hand kramade han en militärgrön ryggsäck. Han såg inte upp på henne och verkade inte medveten om att hon fanns där. Veera stod blickstilla och var rädd att hennes hjärtslag hördes över hela Ekerum. Nu var något väldigt fel!
Den store mannen steg innanför dörren och drog igen den bakom sig.
Inte ens om den unge mannens namn var Nilsson stämde det! Hur långt kunde det vara ner till marken? Det rumlade till nere i hallen och innan Veera visste ordet av var hon i full färd med att klättra upp på balkongräcket. Samtidigt spanade hon åt alla håll för att se om någon fanns i närheten, någon som kunde höra hennes rop på hjälp. Men inte en själ syntes till. Även om hon skrek skulle ingen höra henne på grund av ett förfärligt oväsen från några jordbruksmaskiner.
Innan hon visste hur det hade gått till stod hon på balkongräcket, vinglade fram och tillbaka ett tag, tittade ner och hisnade inför hur högt det var. Makkara! Om hon hasade ner till en liten utskjutning som höll stuprännan på plats och hoppade därifrån skulle det bli närmare till marken, säkert en hel meter.
Innan hon hann genomföra sin plan hörde hon hur en tung person sprang upp för trappan inne i huset. Till ackompanjemang av trappans knakande protester hoppade Veera.
Hon landande på gräsmattan och slog baken hårt mot hälarna. Det hade varit för högt, det var det hon misstänkt. Hon insåg också att det ingalunda fanns tid till att analysera om hon var skadad. Hon reste sig så fort hon kunde och började hoppa mot grannens uteplats. Det gick inte att stödja på den vänstra foten! Vagt blev hon medveten om att någon iakttog henne från balkongen. Hon kunde inte låta bli utan tittade upp. Mötte hans blick och noterade att han var en osäker ung man som var svältfödd på makt. Den typen av människor som ivrigt slöt upp bakom typer som Stalin och Hitler.
Det var allt hon hann tänka innan han svingade sig över räcket och hoppade.