Brevet är ett oanmält besök. Brevbäraren
är förmedlaren av hänsynslösa överfall.
Friedrich Nietzsche
Nu var det bråttom! Huggormen kunde mycket väl frånse det faktum att det låg ett lik på hallgolvet och öppna dörren. Erika rumlade nerför trappan med Miriam tätt efter sig. Till sin lättnad såg hon att Birgitta stod bredvid öppna spisen med en stekspade i handen och såg irriterad ut, och att ytterdörren var stängd. Birgitta snörpte på munnen och gick tillbaka till köket.
Erika rev av liket sopsäckarna och tog tag om hans axel. Miriam tog den andra och snart hade de dragit in honom till sovrummet. Mitt i tumultet slog det Erika att det var tur att Birgitta var upptagen i köket, hon skulle inte uppskatta att få liket till rumskamrat. Det slog henne också att det var tur att de gjort rätt och att likets huvud låg nedanför huvudändan av sängen. Det verkade mer naturligt. Om man kunde säga att det var naturligt att ligga på golvet och sova nedanför sängen istället för i den. Som slutkläm slängde de överkastet över honom. I dörröppningen stod huggormen med sin stekspade och sammanpressade läppar. Om man utgick från hennes min hade de just tömt en latrintunna i hennes sovrum. Erika kunde förstå det, hon hade inte heller velat ha ett lik i sitt rum. Å andra sidan var inte hon skyldig till att han var ett lik, så om någon skulle ha liket i sitt rum var det inte mer än rätt att den lotten föll på Birgitta. Inte heller hade huggormen erbjudit sig att hjälpa till. Om hon gjort det hade de kunnat lägga honom i sängen, det hade sett mer naturligt ut. Men det hade hon säkert inte gått med på.
Erika mötte Miriams blick i ett tyst samförstånd att de var klara och vände sig mot dörren för att fortsätta mot hallen. Birgitta stod kvar i dörrhålet och verkade inte förstå att orsaken till att de närmade sig med expressfart var att de ville ut ur rummet. Inte förrän Miriam råkade stöta till Erika bakifrån så att hon i sin tur knuffade till Birgitta, masade hon sig irriterat åt sidan.
Miriam stängde dörren efter sig och vände ett förvirrat och frågande ansikte mot Erika.
Erikas hjärta dunkade så högt att hon tyckte det borde höras lång väg. Vad skulle de göra nu då? Fanns personen som ringt på kvar utanför dörren? Och vem vad det? Eller vilka? Öppna dörren, eller? Och varför hade inte Veera ropat till dem vad de skulle göra?
– Veera! ropade Miriam med dov röst uppåt trappan.
Inte en chans att det skulle höras ända ut på balkongen. Mer hann Erika inte tänka förrän Birgitta tog ett långsamt steg fram till ytterdörren, vred om kläppen, den här gången med förbluffande hastighet och öppnade dörren. Hade hon missat Veeras rop att kusten var klar?
– En man med spetsiga drag och ganska alldagligt utseende stod utanför. Han hade en platt, svart dokumentportfölj under armen, ett brev i handen och ett leende på läpparna.
– Hej, igen, jag söker bostadsrättsinnehavaren, sa han och steg in i hallen och borstade av skorna på hallmattan.
Bakom glasögonen snuddade hans kalla ögon vid henne. Ögonen och leendet passade inte ihop. Han såg ut som om han hade en uppgift och att allt som befann sig mellan honom och den var helt ointressant.
Män brukade inte precis sukta över henne men titta brukade de, om inte annat på brösten. Det gjorde inte den här mannen. Såvitt Erika hann uppfatta, på den lilla stund hon hade till det, väckte inte heller Birgitta eller Miriam något sådant intresse hos honom. Kanske att han var bög, det kunde förklara saken.
Men den där blicken, den ... Plötsligt förmörkades dörrhålet och en jättestor man i mörka kläder steg in i hallen och stängde dörren bakom sig.
Fan, fan, fan! Något var väldigt fel!
– Våfflorna! utbrast Birgitta och gick mot köket med höjd stekspade.
Det var det sista Erika såg innan hennes hals satt fast i ett fruktansvärt grepp. Sedan blixtrade en kniv till framför ögonen. Bredvid sig hörde hon Miriam yla och Birgitta grymta, eller om det var tvärt om. Själv kunde hon inte låta alls, knappt andas. Dunket i öronen blev outhärdligt och hon kippade efter luft. Men det var lönlöst.
Benen vek sig.
Sedan kom mörkret.