Förtvivlan är en bra sporre till ärofull
död. Quintus Curtius Rufus
– Erika, kasta dig åt sidan! Kasta dig åt sidan! skrek Miriam.
Millimeter för millimeter närmade sig den store banditens arm vesslans hand. Veera skrek bakom tejpen, ställde sig upp och sträckte sina bundna händer mot hinken. I samma ögonblick kastade Miriam iväg den. Hinken tog en luftfärd över bordet och ur dess gap föll diverse sopor.
Veera släppte den flygande hinken med blicken och vände sig mot köket. Till sin lättnad såg hon att Erika var i färd med att välta sig ur stolen, en lättnad som omedelbart byttes mot fasa när hon insåg att bordet stod i vägen. Ett högt dunk kom från köksbordet när Erika slog tinningen i den kraftiga bordsskivan. Hennes huvud hamnade i en onaturlig vinkel samtidigt som hon säckade ihop och landade på golvet där hon åter slog i huvudet med ett dovt donk.
Vesslan förlorade greppet om Erikas hals och föll bakom henne. I samma ögonblick ramlade den store mannen med ett ansenligt brak framstupa över stolen, som vacklade till men stod kvar.
– Rör dig inte ur fläcken, din jävla svinpälssatan! skrek Miriam så högt att det slog lock för Veeras vänstra öra.
Miriam hade ställt sig upp och tog några hopp närmare köket. I sina framsträckta händer höll hon revolvern. Veera bedömde att det var cirka tre meter mellan henne och männen vilket fick obehaget att riva ännu mer i magen. Hon behövde varna Miriam för att komma närmare, men eftersom hon hade tejp över munnen var allt som kom ut ett högt ”Mmmmmmm!”
Veera slet i tejpen men det visade sig vara svårare än hon förväntat sig att få bort den.
– Ge mig kniven och plocka den där av kärringen! skrek vesslan och kravlade upp från golvet.
Nu först såg Veera att kniven låg på golvet framför stolen som den store svinpälsen hängde över. Vesslan kröp snabbt mot kniven. Den store visade inget synbart intresse av att delta utan hängde kvar över stolen. Med ett smärtsamt ryck lyckades Veera slita loss tejpen och vrålade:
– Skjut, skjut!
I samma ögonblick som vesslan fick tag på kniven föll Miriam. Hon hade halkat på något klet som farit ur sophinken.
Förtvivlat tog Veera sats och hoppade för att kunna hjälpa till. Den skadade foten gjorde så ont att hon skrek till. Uppgivet såg hon på medan Miriam dalade ner mot golvet på sidan, utan att ta emot sig, förmodligen för att hon inte ville släppa revolvern. Släpp inte revolvern, vad du än gör så släpp inte! tänkte Veera och tog ännu ett skutt närmare. När Miriam med ett högt tjut landat på golvet hamnade hon till hälften på ryggen och låg med armarna raka så att revolvern pekade mot taket.
Hjälplöst betraktade Veera hur vesslan för en sekund verkade överväga om han skulle hoppa efter revolvern eller inte. Till hennes förvåning såg hon hur han släppte kniven och fumlade innanför jackan.
– Skjut! vrålade Veera ännu en gång. Skjut!
Miriam gjorde en krumbuktig rörelse och lyckades vrida sig så att hon i liggande ställning siktade mot vesslan och den store banditen som fortfarande hängde över stolen.
Men det kom inget skott. När Veera, som varit upptagen av ytterligare ett skutt, höjde blicken mot köket förstod hon varför Miriam inte skjutit.
Makkara, allt hade varit förgäves! Ett tillfälle som det skulle inte återkomma! Erika låg kvar på golvet till hälften under bordet. Hon hade slutna ögon och verkade avsvimmad. Veera försökte avgöra om hon andades eller om det blödde från hennes huvud, men kunde inte se något. Vad hon däremot kunde se var det lilla skjutvapen som vesslan tryckte mot Erikas tinning.
Det klickade till i vapnet och Veeras hjärta stannade.