Ordna upp ett bekymmer och du
håller hundra andra från livet.
Kinesiskt ordspråk
Veera stod med sänkt huvud och slutna ögon. Munnen var ett tunt streck och ansiktet var vitt och stelt. Det var ett ansiktsuttryck Erika inte sett hos Veera förut. Hon väjde undan med blicken och blev räddare än hon redan var.
Efter en stund ruskade Veera på sig, stängde altandörren och slog sig ner i soffan på Miriams andra sida. Erika vågade fortfarande inte se rakt på henne utan flackade med blicken mellan sitt knä och Miriam. Det enda som hördes var ett och annat fågelkvitter som letade sig in utifrån och ljudet som åstadkoms av Miriams vaggande fram och tillbaka. Erika fortsatte att stryka henne lugnande över ryggen. Det var som ett mantra som lugnade även henne. Med andra handen höll hon broccolipaketet på det ömmande stället i ansiktet. Förvånat noterade hon att hon inte kunde låta bli att skaka. Det kom någonstans ifrån magtrakten och gjorde svallvågor ut till armarna och benen.
Jag lever! tänkte hon, jag lever och det gör Veera, Miriam och Birgitta också. Vi lever och är oskadda. Eller, så gott som oskadda. Erika lade broccolipaketet i knäet och fingrade på sitt vänstra öga. Hon hade kunnat vara enögd, eller död, Birgitta död, Veera död ... Miriam ensam med några papper att skriva under. Och sedan ...? Fan, fan, fan vad det hade kunnat gå åt helvete! Men nu satt de alltså här, så gott som oskadda allihop, till och med Birgitta.
– Vi har tur som lever, viskade hon.
Orden tonade obesvarade ut i rummet.
Hon svepte med blicken över omgivningen. Visst levde de, men de satt fortfarande i skiten upp till öronen. Hjärnan bombarderade henne med frågor hon inte kunde besvara, än mindre hålla ordning på. När det blev för mycket brukade det hjälpa om hon koncentrerade sig på fakta. Alltså, vad visste hon? Att det gått åt helvete men ändå inte? Skärpning! Hon tog nya tag för att samla ihop vad hon visste och sedan sortera det i prydliga högar.
I nuläget levde de och var utom omedelbar fara. Två avsvimmade och bundna män låg på köksgolvet. En död man med hål i pannan låg på sovrumsgolvet. Vid tanken på liket skar hjärnan åter ihop. Fan, fan, fan! Hur skulle de ta sig ur allting? Om de släppte torpederna skulle de göra mos av dem och den här gången inte enbart för att de fick betalt för det.
Men om de behöll dem bundna ... hur länge kunde man egentligen ha någon fången? Allt som hon läst och hört om människor som varit inlåsta i ett rum i någons källare for igenom huvudet. Men vad gjorde man om man inte hade någon källare att förvara folk i? Och hur sjukt var det att hon ens reflekterade över den saken?
Den här gången hade de gapat över för mycket, lika bra att ge upp och låta polisen ta över. Återstod att se om Veera insåg det. Miriam var nere för räkning och även om hon repade sig visste man inte hur lång tid det skulle ta. En viss irritation över att Miriam tillät sig att grotta runt i sin skuld istället för att hjälpa till stack upp sitt fula tryne. Genast trädde hon själv till Miriams försvar. Nästa gång kunde det vara hennes tur att bli knäpp när det gällde. Nästa gång ... Orden rullade runt i hjärnan.
Nej! Det skulle inte bli någon nästa gång!
Hon sköt de ofruktsamma tankarna åt sidan och inventerade ansamlingen med problem som hon och Veera hade att ta hand om. Birgitta gick det inte heller att räkna med, hon sorterades in under problemrubriken.
Vad skulle de göra med banditerna i köket? Och liket i Birgittas rum? Handfängsel i baksätet på en polisbil eller inte, det vore onekligen en lättnad att låta polisen ta över.
Ett ljud fick henne att titta upp. Miriam hade rätat på sig och lagt ifrån sig revolvern på soffbordet.
– Det här går inte, sa hon med blicken i fjärran. Om jag inte vore så trött skulle jag sätta mig i bilen och åka till Västerås och göra slut på honom nu på direkten. Du har rätt Erika, vi har tur som lever och det kan vi inte räkna med nästa gång. Det måste bli ett slut på Max och hans terror! I morgon är det jag som åker och skjuter honom med hans egna jävla revolver!
– Jag skiter i att det är midsommarafton, jag följer med dig, sa Veera.
Midsommarafton? Hur kunde Veera ens tänka på att det var midsommarafton? Hon hade tydligen planerat att fira midsommar, trots att de hade ett lik och två torpeder att ta hand om.
– Tur? Är det vad ni kallar det. Det minsta man kan begära är väl ändå ett tack! utbrast Birgitta och reste sig i andra änden av soffan.
Birgittas ord processades i Erikas medvetande utan att komma fram till någon logisk förklaring till vem de skulle tacka. I ögonvrån såg hon hur Veera lade en lugnande hand på Miriams arm.
– Nu får ni se till att allt det här - Birgitta gjorde en svepande rörelse med ena armen åt köket och sitt sovrum - är borta tills imorgon när min man kommer.
Varifrån kom egentligen ordet ”skvatt” i skvatt galen?
– Du är för fan inte klok! Om du hållit käften hade en hel del av det här inte hänt. Fattar du det? Fattar du att Veera kunde varit död? Och att du kunde gått samma väg?
Miriam hade ställt sig upp och placerat knytnävarna på höfterna. Först såg Birgitta häpen ut, sedan spred sig ett överlägset leende över hennes hårda ansikte. Erika kände att hon borde säga något för att lugna situationen men kom inte på något. Veera satt kvar men höll fortfarande en hand på Miriams ena arm.
– På vilket sätt tycker du att det du sa till banditerna skulle vara något att tacka dig för? frågade Veera.
– Om jag inte missminner mig anklagade du vesslan för att vara sämre än ett ruttet lingon, feg och att han förtjänade att tas av daga i elektriska stolen, sa Veera. Och det medan han siktade på Erika med en pistol.
Huggormen tittade på Veera en lång stund.
– Vesslan?
Miriams knogar vitnade och Erika misstänkte att det var Veeras lugna hand som höll henne tillbaka från att rusa fram och klappa till Birgitta. Veera suckade.
– Jag menar den store banditens kamrat.
Ytterligare några tysta sekunder förflöt då Birgittas ansikte genomgick en förvandling från frågande till insikt.
– Jaha, men ...
– Det är helvete vad du fattar trögt! avbröt Miriam. Varför ska vi tacka för att du kläckte ur dig allt det där medan han hade en pistol mot Erikas huvud?
Ännu en våg av tacksamhet över att vara vid liv och oskadd sköljde över Erika.
– Har ni verkligen inte förstått? sa Birgitta och irrade med blicken mellan dem.
– Förstått vad fan då? skrek Miriam.
Miriam tog ett steg åt sidan för att komma runt soffbordet men Veera ställde sig upp och höll henne tillbaka.
– Skrik inte åt mig, det säger jag bara, sa Birgitta.
– Du får förlåta henne, hon har just insett att hon inte kommer att bli fri från sin förre sambo förrän någon av dem dör. Säg vad det är vi inte har förstått är du snäll Birgitta, sa Veera.
Det såg ut som om Birgitta vägde för och emot om hon skulle berätta eller inte. Erika blev frestad att rusa fram, bända upp gapet på henne och slita ut orden.
– Hon sa ju att ni skulle skjuta honom imorgon, sa Birgitta och nickade åt Miriams håll.
Veera gjorde ett nervöst ryck i kroppen, släppte Miriam och strök händerna ryckigt över ansiktet.
– Det sa hon för att hon är förtvivlad. Berätta nu för oss, är du snäll, vad det är vi inte har förstått.
Ett par höga och långa snarkningar kom från köksgolvet.
– Usch, så han låter, sa Birgitta.
Erika lutade huvudet framåt för att rafsa runt i håret men insåg att det skulle göra för ont.
– Men herregud, våfflorna! Har ni verkligen inte förstått? sa Birgitta.
För att få rätsida på orden rotade Erika runt inne i huvudet istället för utanpå. Men hon fick ändå inget napp. Visst, Birgitta hade gjort våfflor, så långt hängde hon med.
Med ens gick det upp för henne!
– Har du haft någon skit i våfflorna? Var det därför den store blev konstig?
– Självklart, sa Birgitta med ett tonläge som om det vore något varje normalbegåvad person borde ha insett för länge sedan.
– Varför då? sa Veera.
För första gången ersattes Birgittas förvånade eller högdragna min av en häftig rodnad.
– Vadå varför? sa hon.
– Och vem av oss hade du tänkt bjuda på de där våfflorna? frågade Veera.
– Varför skulle jag göra våfflor till er? Som jag förklarade tidigare, min man Glenn tycker om våfflor och ... jag ville hjälpa honom att koppla av.
Erika vred på huvudet och betraktade den store svinpälsen som fortsatte att ge ifrån sig ljudliga snarkningar. Miriam sjönk ner i soffan och stirrade med gapande mun på Birgitta.
– Vad hade du i smeten? frågade hon.
Birgitta plockade med knapparna i blusen. Fler regelbundna snarkningar kom från köket.
– Det skulle ju ändå tas bort därifrån, sa hon.
– Var det du som tog proteinpulvret? frågade Veera.
– Du kanske tycker att det borde vara kvar där? sa Birgitta snäsigt.
– Nej, nej, absolut inte, sa Veera och gjorde några avvärjande rörelser med händerna. Jag tror att vi alla kan skriva under på att du gjorde rätt som tog det med dig. Och visst har du också rätt i att vi alla är skyldig dig ett stort tack!
– Aj!
– Förlåt Miriam, sa Veera, ditt lår kom visst i kläm under min hand.
Hade Veera blivit knäpp? Tacka huggormen? Aldrig i livet!
– Kan det möjligen vara så att du har gjort fler saker vi borde vara tacksamma för? frågade Veera.
Hennes fråga drunknade i några riktigt höga snarkningar och dörrklockan som ekade genom huset.
Nu hade de kommit, torpederna som skulle forsla Miriam till Västerås ... eller deras kolleger som skulle göra mos av dem för att de inte funnit sig i ... Fan, fan, fan! Det var säkert Max som stod därute! Och nu hade han med sig förstärkning!
– Makkara! sa Veera och stirrade mot hallen.
I samma stund kom ytterligare en ilsken ringsignal.
– Var nu beredd med den där, fortsatte Veera och nickade åt Miriam och revolvern.
Miriam osäkrade först revolvern, sedan stirrade hon på den som om hon inte visste varför hon höll i den.
– Vi kan väl inte öppna dörren? viskade Erika.
– Tänk om det är polisen? viskade Miriam.
Äntligen hade polisen kommit för att göra något åt torpederna!
– Makkara, sa Veera igen.
– Men det är ju jättebra! sa Erika.
– Förmodligen hittar de liket, sa Veera.
Ännu bättre! Då kunde de ta med sig liket och huggormen när de ändå höll på.
En hård knackning på ytterdörren fick dem alla att hoppa till. Strax efteråt började det ringa i Birgittas mobil. Birgitta reste sig långsamt och masade sig mot köksbordet och sin mobil. Innan hon klev över den store svinpälsen stannade hon och tittade på honom som om han förolämpat henne genom att ligga i vägen. Sedan fattade hon sin mobil och klev tillbaka.
– Ja, Glenn? svarade hon med hög röst. Men nej! Så här får du inte göra mot mig! Nej, det går inte!
Veera, som ställt sig framför Birgitta, gestikulerade vilt för att få henne att vara tystare men Birgitta kastade ett förargat ögonkast tillbaka och vände ryggen till.
– Det här hade jag inte räknat med, sa Birgitta anklagande i luren. Du får faktiskt lugna dig till i morgon.
Ett mummel hördes från andra ändan av linjen.
– Jag kan inte släppa in dig Glenn, det får du faktiskt acceptera.
Släppa in?
– Makkara, sa Veera och haltade ut i hallen och öppnade ytterdörren. Jag förmodar att det är du som är Glenn?
Birgitta gapade som om den största av oförrätter just utförts mot henne.
– Birgitta! Det är till dig! ropade Veera inåt huset.
Sedan gick hon ut.
– Nej, tyvärr kan jag inte släppa in dig, min man sover så vi får vara här ute, hördes hennes röst innan hon drog igen ytterdörren.
Nästan direkt öppnade hon den igen.
– Birgitta! Ta med dig kaffe!