Olyckor kan man uthärda
- de kommer utifrån; de är otur.
Men att själv orsaka sitt lidande
- ah, det är livets kniv i ryggen.
Oscar Wilde
Köksgolvet var ockuperat av två torpeder och en trasig köksstol. Vesslan verkade vaken men groggy, den store var definitivt inte vaken. Ur hans öppna mun dånade de mest förfärliga snarkningar Miriam någonsin hört. Det förvånade henne att någon så ung kunde åstadkomma så hemska ljud.
För säkerhets skull tryckte hon en bit tejp över munnen på vesslan. Om han fick för sig att hiva upp sin stämma skulle det bli svårt att förklara för Glenn vad som egentligen pågick i huset. Den store torpeden fick vara utan tejp, han var ju redan legitim som Veeras snarkande man.
Tillsammans med Erika drog och släpade hon den snarkande svinpälsen tills han vilade bredvid liket i sovrummet. Eftersom han hade händerna bundna på ryggen fick de dra honom på sidan, vilket försvårade. Det gick smidigare med vesslan, i alla fall tills de kom till sovrumströskeln. Då öppnade han ögonen och visade sitt missnöje genom att krumbukta och ge ifrån sig ett protesterande hummande bakom tejpen. Erika släppte honom och hoppade baklänges. För att lugna honom placerade Miriam för andra gången inom loppet av några timmar foten över någons strupe. Det var frestande att ge efter för den inre viljan och trycka till men hon motstod lockelsen.
– När du lugnat dig tar jag bort foten, sa hon.
Utan att hon behövde demonstrera sin styrka slappnade han av. Erika tog tag i hans axel och drog honom den sista biten över tröskeln.
När de lagt honom tillrätta och lyft bort överkastet från hans nya sällskap, noterade Miriam att det faktiskt fanns ett uns sanning i uttrycket ”håret ställde sig på ända”. Inte bara håret såg mer vitalt ut, hela han verkade piggare.
– Inte mycket att ha utan hantlangare och vapen ser jag, sa hon. Och kom inte och säg att du inte sett ett lik förr? Du som verkar så belevad inom det här.
Först tömde de fickorna på torpederna, sedan vände de uppochner på den militärgröna ryggsäcken som de haft med sig. Samtliga fynd placerades på köksbordet. Tre mobiler, två plånböcker, några nycklar varav en bilnyckel till en äldre Volvo, en kniv och lite annat smått och gott.
Under tiden dukade Birgitta en bricka med kaffekoppar och fat, kaffekanna, sockerskål, gräddkanna, skedar och ett litet fat med kex.
Märkligt att huset förmådde prestera både bitsocker, sockerskål, kex och gräddkanna. Birgitta måste ha hittat sakerna när hon tömde köksskåpen.
– Jag behöver någon som öppnar altandörren, sa Birgitta och tittade uppfordrande mellan Miriam och Erika.
Erika suckade, lade ifrån sig broccolipaketet på bordet, reste på sig och gick före mot altandörren. Birgitta hade nymålade läppar och perfekt frisyr. Innan hon kommit fram till altandörren stannade hon.
– Och hur hade ni tänkt er att göra med mitt rum? Min man och jag ska sova där och då ska det vara städat. Ordentligt städat!
Trots att Miriam förstod att det var totalt meningslöst och dumt lät hon sig dras med i den flod av ilska och protester som vällde upp.
– Vad i helvete är det som får dig att tro att någon annan ska städa upp efter dig? sa hon och ställde sig bredvid Erika som hade handen på dörrhandtaget.
– Jag ska bara tala om att jag, Birgitta Sowpelz, inte är orsak till något av det där!
– Säg det till polisen, sa Erika.
– Det är precis vad jag tänker göra! Jag ska berätta att ni har laddade vapen och att ni tänkte mörda han där inne för att hjälpa grannen Leni, sa Birgitta och nickade åt sovrumshållet. Polisen uppskattar nog att få veta att ni tänkte göra likadant med min man!
– Va? sa Erika och stirrade på Birgitta. Hur tänker du nu?
– Hur tydligt ska jag behöva förklara för att du ska förstå? sa Birgitta med ett leende som stod i bjärt kontrast till hennes kalla ögon och elaka ton.
– Fan, fan, fan vad trött jag är på dig! teaterviskade Erika. Jag har inga problem att förstå men det verkar ju du ha. Hur i helvete skulle vi kunna knäppa din man när du tänkte göra det själv? Kan du förklara det? Du var väl så kåt på revolvern att du inte kunde låta bli att ta upp den och testskjuta utan att tänka på konsekvenserna?
Först stirrade Birgitta på Erika, sedan blev hon röd i ansiktet, fnös till och gjorde en rörelse med ena armen som Miriam tolkade som att de skulle öppna dörren. Erika tryckte ner handtaget och vrängde upp dörren på vid gavel.
– Men så gott med kaffe och så trevligt du har gjort, Birgitta, hördes Veeras stämma när Birgitta steg ut på uteplatsen.
– Hej! Vi kommer alldeles strax, sa Miriam, nickade åt Glenn och återvände till köket.
Efter att ha tjyvläst hans sms och lärt känna Birgitta hade hon förväntat sig en storväxt osympatisk typ, inte den relativt kortväxta, aningen knubbiga man med snälla, mörka ögon som satt på altanen.
– Jag chansade men det tog ju skruv? Vad läskigt, sa Erika.
– Förlåt mig men vadå, sa Miriam.
– Det där jag sa till Birgitta om att hon planerade att skjuta sin man.
Erika hade rätt, Birgittas reaktion var som om hon blivit påkommen med att planera att ha ihjäl sin man.
– Jo, jag får ingen rätsida på henne, sa Miriam. Det bästa vore om hon kom härifrån så snart som möjligt. Hon är ju livsfarlig.
– Vi måste gömma det här, sa Erika och samlade ihop fångarnas fickinnehåll i en stekgryta med lock som hon placerade på spisen. Kom så går vi ut och hjälper Veera hålla ställningarna.
– Hon är ju uppenbarligen inte klok. Vad händer om hon ljuger om vad som har hänt och skyller ifrån sig?
– Eller om hon glappar av misstag, vad gör vi då? frågade Erika.
Risken var ganska stor att Birgitta skulle göra något dumt. Som till exempel att ringa polisen och göra en anmälan om att det fanns ett lik att hämta på Golfbyvägen tjugofyra. Eller att ... det ena värre scenariot efter det andra vällde över henne. Bestämt slog hon ifrån sig, varför oroa sig över något som man ändå inte kunde göra något åt?
– Vi får ta det som det kommer. Ingen idé att spekulera, sa Miriam med så lugn röst hon förmådde.
När Miriam och Erika steg ut på altanen satt Veera, Birgitta och Glenn nersjunkna i varsin stol omgivna av en besvärande tystnad. Miriam och Erika presenterade sig och slog sig ner. Glenn betraktade som hastigast Erikas röda kind innan han tittade bort.
När skrapet av stolar tonat ut harklade sig Glenn och satte ner koppen på fatet.
– Fina hus, sa han.
Veera pladdrade på om husens förträffliga planlösning och att det för närvarande bodde sex personer där. Hon avslutade med att fråga Glenn var han skulle bo.
– Jag har en plats på Ekerums camping här intill, svarade han och skruvade på sig.
Birgitta plockade irriterat med knapparna i sin blus och var fortfarande röd i ansiktet.
– Men så romantiskt det låter! utbrast Veera. Tänk det skulle allt min man och jag göra om ryggen tillät. Och om han inte snarkade så högt förstås.
Det sista tillade hon efter det att ännu en snarkning tagit sig ut genom sovrumsväggen.
– Så då är ni sex stycken som bor här, sa Glenn och lät blicken vandra runt bordet där det satt fem personer.
Ytterligare en snarkning letade sig ut till dem.
– Ja, tänk så han blir av lite våfflor, sa Veera och skakade på huvudet. Birgitta gjorde våfflor till dig som min man tyvärr åt upp innan han förstod att de inte var till honom. Han blir så däst. Vad hade du egentligen i smeten Birgitta?
Veera log mot Birgitta. Glenn spanade diskret förbi Erika inåt vardagsrummet. Birgitta flackade misstänksamt med blicken mellan Glenn och Erika.
Miriam hoppades att de fattat rätt beslut om att inte sätta tejp över den store svinpälsens mun. Risken fanns ju att han skulle kvävas och det var ju inte enbart opraktiskt, det var dessutom inte rätt. Även om hon inte skulle hysa någon saknad efter honom hade han kanske någon i sitt liv som skulle göra det. Tanken fick henne att protestera inuti. Dels för att hon undrade hur den personen var sammansatt som tyckte om en människa som njöt av att skada andra när han kom åt, dels för att hon själv inte kände något motstånd mot tanken att han skulle kvävas och att det delvis skulle vara hennes fel. Vad hade han där att göra? Hon skulle aldrig glömma hur han tornat upp sig över henne, redo att sparka. Eller när han drog henne i håret så att hon föll ner på golvet. Satans svin!
– Vilken tur att du kom redan idag, Glenn och att du har både tält och plats på campingen, sa Veera. Birgitta har just berättat att hon inte tänker tillbringa en enda natt till i sitt rum.
Birgittas flackande blick stannade till vid Veera.
– Vadå? sa Birgitta.
– Har du glömt att vi inte kan bli av med ... allt skräp som ligger i ditt rum förrän imorgon? sa Miriam.
– Vilket skräp? sa Birgitta.
– Den förre ägaren till den här stugan hade som hobby att samla på svinpälsar, sa Veera.
– Svinpälsar? sa Glenn.
– Vidrig hobby eller hur? sa Miriam.
– Vi tänkte som sagt köra skiten till avfallsanläggningen imorgon, sa Erika.
– Det är därför det är så lägligt att du och ditt tält kom redan idag. Och om jag förstått det hela rätt har ni ju också lite att tala om, sa Veera.
Nu var det Glenns tur att flacka med blicken. Han såg ut som om hans avkopplande vårpromenad i skogen blivit avbruten av ett missbelåtet vildsvin.
– Men jag kan köra skräpet till soptippen på en gång, sa han, reste sig upp och gjorde några energiska och gymnastiska rörelser med armarna.
– Nej, det går inte! sa Birgitta och reste sig med en sådan hastighet att Miriam antog att hon listat ut vilket skräp de talade om.
– Det har du rätt i Birgitta, sa Veera. Tyvärr har soptippen stängt för dagen.
– Jag kan ha de där svinpälsarna i min bil tills de öppnar igen, sa Glenn.
Det blev knäpptyst. Miriam förstod att hon inte var den enda av dem vars hjärna arbetade på frågan varför det inte var en bra idé.
– Har du så stor bil? frågade Erika.
– En Aston Martin men den har bagagelucka och baksäte. Om man viker ihop dem och stuvar lite går det nog bra. Och eftersom de ändå ska slängas kan jag ju skära dem i bitar först!
– Visserligen, sa Veera lamt.
– Det gör jag så gärna! sa Glenn.
– Undrar det ja, sa Veera ännu lamare.
– Nej, det går verkligen inte, sa Birgitta.
– Varför inte det? sa Glenn.
– Och ligga där hela natten? sa Birgitta.
Nu höll det på att gå åt helvete!
– Det går jättebra! sa Glenn och log.
– Nu får jag faktiskt sätta stopp! För det första blir det ju varmt i bilen och de kan inte andas och sedan kan man ju inte skä...
– Vadå andas?
– De luktar pyton, sa Erika.
– Din idé kanske inte är så dum ändå, sa Veera. Lukten kan man nog få ur. Om vi först desinficerar bilen, sedan ställer vi in en bunke med ättika några dygn. Efter det går det nog att dölja bakom en sådan där Wunderbaum som man köper på macken.
– Så illa kan det väl ändå inte lukta? sa Glenn.
Istället för att leverera ett slagkraftigt svar på Glenns fråga tittade Veera ner i sin tomma kaffekopp och såg besviken ut. Erika ryckte åt sig kaffekannan och skakade ut de sista dropparna i hennes kopp. En spänd tystnad spred sig.
Veera lutade sig tillbaka, tömde koppen och såg drömsk ut.
Behövde Veera mer olja till maskineriet?
– Du sa att den där lukten påminde dig om något, sa Miriam.
Ytterligare några sekunders olidlig tystnad.
– Kommer ni ihåg de där strejkerna på åttiotalet?
Veera såg sig om runt bordet men ingen verkade komma ihåg några strejker.
– På den tiden hade jag inte kyla i soprummet. Likmaskarna som rumsterade där var stora nog att fileas och läggas i stekpannan och blev allt eftersom tiden gick också ganska kaxiga.
– Menar du sopgubbarnas strejker? frågade Miriam.
– Jo, och för den sakens skull hämtade de inte ... resterna av mitt arbete.
– Kallas de för sopgubbar? sa Birgitta.
Glenn fixerade Veera med ett intresserat ansiktsuttryck.
– Vad var det nu jag ville komma till? sa Veera. Jo! Ungefär så kan det bli om man skär lite i de där svinpälsarna och lämnar dem i en bil över natten.
Veeras stämma tonade ut och lämnade en tänkande tystnad efter sig.
– Vad säger du Glenn, står ditt förslag kvar? frågade Veera.
Glenn vred sig på stolen.
– Det behövs inte, utbrast Erika. Din man Veera, kan ju sova bland svinpälsarna i natt, då kan vi ju stänga dörren om honom och hans snarkningar. Han har ju ändå inte något luktsinne och bryr sig inte om hur det stinker.
– Det har du nu rätt i! Han sover ju om det så ligger döda människor i rummet, om ni ursäktar liknelsen, utbrast Veera. Då ordnar det ju sig. Birgitta och Glenn sover på campingen, min man i stanken, och vi fyra behåller våra rum på övervåningen.
Fyra? Miriam fick inte ihop matematiken i huvudet.
– Men, soffan, du kan sova på soffan, sa Glenn och tittade på Birgitta.
– Ja, nog kan hon det men jag tycker inte att den är särskilt trevlig, den där soffan. Den är så skitig att det förmodligen blir soppa till ett helt regemente om man kokar upp den, sa Veera.
– Ja ... jo, vi har ... jag ska kasta ut den så snart det går och köpa en ny. Har inte hunnit än men jag har några begagnade svarta sopsäckar som man nog kan lägga under lakanet.
– Och den har vi suttit i! sa Erika.
– Jo, men du har ju byxor på dig så jag sa inget, sa Miriam.
– Själv har jag suttit på Plassan, sa Veera.
– Plassan? sa Birgitta och sjönk ner på sin stol.
– Eller vad den nu heter, den där blaskan du gör korsord i, svarade Veera.
Birgittas ansikte gick igenom en hel rad uttryck.
– Den heter P-L-A-Z-A, sa hon med betoning på varje stavelse.
– Ja, det var ju det jag sa. Plassa! När Miriams man kommer blir det ju trångt nog ändå, speciellt som ett av badrummen inte fungerar som det ska, sa Veera.
Menade Veera Max eller hade hon någon trevligare i åtanke?
– Har ett badrum gått sö...?
Erikas röst tonade ut, förmodligen för att det gått upp för henne att Veera fabulerade.
– Vad är det för dumheter? Det är inget fel på badrummen och ... hon är ju inte gift, sa Birgitta.
– Kille, menar hon, svarade Miriam. Det känns så fånigt och säga kille när man är runt sextio eller hur, Birgitta?
– Inte bara det, sa Veera och kastade ett längtande ögonkast i sin kopp. Snygg är han ju också. Det är så trevligt och ovanligt att han kan vara ledig hela midsommarhelgen!
– Jo, sa Miriam.
– Och sedan att han får med sig flera kolleger, sa Veera.
Miriam kände Erikas nyfikna blick på sig. Tankarna studsade som pingpongbollar i huvudet.
– Eh ...
– Kommer de också hit? sa Erika.
– Jajamän, men det är bara min pojkvän som är kriminalpolis, sa Miriam.
Så nöjd över sitt svar att hon fick anstränga sig för att dölja det.
– Men det går inte! Det är ett litet tält och det är mögligt och platsen ..., sa Glenn.
– Men tänk så gemytligt! avbröt Veera.
Glenn sjönk tillbaka på sin stol och irrade med blicken mellan Veera och Birgitta.
– Ni känner möjligen inte till något ställe här i närheten som har rum att hyra ut? Det spelar ingen roll vad det kostar.
– Tyvärr, sa Miriam.
– Men jag sover inte i tält! protesterade Birgitta.
– Vad ni gör i tältet är er ensak, sa Veera och blinkade förtroligt till Birgitta.
Först stirrade Glenn på Birgitta, sedan krympte han och såg ut som en säck med något oformligt som någon kastat upp på stolen och sedan glömt bort. Miriam tyckte synd om honom.
– Kan jag få låna toaletten? frågade han.
– Jamen, visst. Låt mig först ta bort lite saker som står i vägen, sa Veera.
Hon for upp och försvann in. Lite skrammel och en spolning letade sig ut innan hon ropade att det var klart. När badrumsdörrens lås klickade till vände sig både Erika och Miriam mot Birgitta.
– Om du inte drar får du dela rum med liket och torpederna i natt, fattar du inte det? Vi kan inte röja undan liket och bli av med torpederna förrän imorgon. Men du kanske föredrar att vi kopplar in polisen? frågade Erika.
– Och om jag inte har helt fel är det du som har mest att förlora på en sådan sak, sa Veera lugnt från altandörren.
– Jag har inte gjort något fel! sa Birgitta.
– Kom inte farande med det där skitsnacket igen! sa Miriam.
– Dina fingeravtryck är de enda på revolvern, sa Erika.
Erika hade blivit bättre på att ljuga. Den lilla rodnad som spred sig på hennes oskadade ansiktshalva kunde lika gärna bero på att hon var upprörd.
– Dessutom ... hur förklarar du att din bok har ett skotthål och är full av dina fingeravtryck? För att inte glömma krutstänket både på den och dig, sa Miriam.
– Ni kan inte göra så här mot mig! Jag, Birgitta Sowpelz har inte med vapen att göra! Och det var inte jag som laddade den!
– Det vet vi, sa Veera. Men vad vi säger är att vi alla sitter i samma båt och att det faktiskt var du som höll i revolvern och tryckte av. Och det faktum att du ångrade dig och av någon märklig anledning satte för boken istället för att låta bli att trycka av verkar enbart misstänkt. Som om du velat lägga sordin på smällen. Du kan hoppa upp och sätta dig på att polisen är av uppfattningen att du är skyldig till mord.
Birgitta ställde sig och skickade ögonblixtar åt alla tre.
– Ni ska inte tro att ni kan göra så här mot mig!
– Mot dig? Du är ju helt sanslös! utbrast Erika.
– Ta hand om de där ... desperadosarna och städa upp, så kan jag och min man bo här.
– Och hur hade du tänkt att det skulle gå till? frågade Miriam.
– Jag? Jag vet inte hur sånt går till.
Miriam mötte Erikas blick.
– Nej, nu har jag fått nog, sa Erika och ryckte på axlarna. Sov med torpederna och liket om du så gärna vill.
– Jag är den enda här som det är ordning på, sa Birgitta och började gråta.
– Jo, det har vi förstått, sa Veera. Och det finns gränser för hur mycket dumheter en intelligent och ordningsam kvinna som du ska behöva ta emot. Så, torka nu dina tårar Birgitta, det här ska allt ordna sig ska du se.
Veera gjorde en paus samtidigt som hon gav Birgitta en värderande översyn. Ungefär som om hon funderade över om Birgitta verkligen var den rätta till att ta hand om hennes egenhändigt uppdrivna pelargoner.
– Hur som helst, fortsatte hon. Tidigt på midsommardagens morgon, när grannarna sover ruset av sig, kan vi frakta bort våra objudna gäster. Tills dess har vi inget annat att val än att ta hand om de levande och lägga liket på is.
– Men det är ju inte förrän i övermorgon! protesterade Erika.
– Vi vet ju inte heller hur många av deras kamrater som hinner hit tills dess.
– Va! Kommer det fler? sa Erika.
– Jo, nog gör det det, alltid. Skulle tro att de undrar var de där två tagit vägen, sa Veera och nickade åt sovrumshållet. Det är trots allt semestertider och de behöver nog varenda bandit som är i tjänst. Men du, Birgitta, kan ju laga fler av de där våfflorna så kanske vi kan lura dem att äta av dem innan de börjar förgripa sig på oss.
Birgitta tittade från den ena till den andra.
– Sedan har vi ju det där med sovplatser. Min rygg tillåter inte att jag ligger i tält och du, Miriam har ju fått din mens och det vet vi att den inte är att leka med. Så då är det bäst om du, Erika som är yngst och smidigast, delar tält med Glenn.
– Men nu blir jag avundsjuk på dig Erika, då slipper du ju allt det här eländet, sa Miriam.
Ytterligare några vassa blickar sköt ut från Birgitta.
– Det här kommer jag inte att glömma, sa hon med spetsig röst.
Badrumsdörren öppnades och Veera flyttade sig från altandörren så att Glenn kunde komma ut.
– Jag sätter inte upp något tält, bara så att ni vet, sa Birgitta och reste på sig.