Den som inte bestraffar
ondskan, befaller att den sker.
Leonardo da Vinci
Äntligen hade de blivit av med Birgitta! Nu var det Glenns tur att ta hand om det som hennes glappande käft ställde till med. Vid den tanken drog magen ihop sig.
– Då var det brainstorm! Tycker ni som jag, att vi stannar kvar härute i friska luften? sa Veera.
Erika hoppades att Veera hade fabulerat ihop det där med att de skulle lägga liket på is till midsommardagen. Samma sak gällde det hon sagt om att de skulle härbergera de redan anlända torpederna lika länge och att det var fler torpeder på väg.
Erika hämtade stekgrytan från köket och spred ut torpedernas personliga ägodelar på utebordet. Efter att ha tömt vesslans och den store svinpälsens plånböcker kom de fram till att vesslan var döpt till Henrik Simeon Wallin och den store svinpälsen till Kenneth Adam Johnsson. Två av deras tre mobiler var avstängda, men den tredje var igång på tyst läge och uppvisade att den under sin livstid tagit emot tre samtal.
Numret som ringt alla tre gånger var dolt. Frågan var om det var Max som låg bakom Henriks och Kenneths närvaro. Erika föredrog att tänka att det var så. Om det inte var han hade de ingen aning om vem det var och det var ännu mer skrämmande.
– Förmodligen finns det också en mellanhand, sa Veera.
Alltså lurade ytterligare en person där ute som hade anledning att se till att uppdraget utfördes. Och kanske dessutom hade för avsikt att ge igen för att de inte fogat sig i torpedernas plan att göra dem till hjälplösa offer.
– Summan av kardemumman är att vi inte bara har Max efter oss. Nu har vi antagligen en hel gangsterorganisation i hasorna, sa Miriam och trummade med fingrarna på bordet.
Lika bra att emigrera, gå under jorden och försvinna. Om de ringde polisen kunde de kanske hjälpa till med den saken. Men faktum var att de inte hade ringt ... än. Istället hade de grävt ner sig själva allt djupare i skiten. Och nu hade de kommit så långt ner i dyngan att de inte kunde ta sig upp igen utan att bli misstänkta för åtminstone två mord och två fall av frihetsberövande.
– Då kan vi lägga ytterligare punkter till vår lista över förbrytelser: mord, likskändning, frihetsberövande, våldtäkt och förmodligen något mer, sa Veera och lade upp sina knäppta händer på bordet.
Erika drog tre djupa andetag och försökte hålla paniken på avstånd. Det var svårt. Vad i Veeras tidigare argumentation hade fått henne att ändra sig beträffande att de skulle blanda in polisen? Något om fingeravtryck på revolvern, att de hade en polispistol samt ett vanhedrande samband mellan dem och förra veckans lik och det här liket. Ett samband som polisen säkert skulle finna intressant. Veera hade också poängterat att det ju faktiskt var skönt att slippa bli pekad på och skvallrad om. Slutligen hade hon understrukit att det var bra praktiskt att de visste var det fanns ett lik med en kula från Max revolver mellan lysmaskarna.
– Jag kan inte tänka klart, det är för många frågor i mitt huvud, sa Miriam.
– Om vi tar en sak i taget ska vi nog få rätsida på det här, sa Veera och betraktade sina händer. Låt oss börja med vad vi vill.
Vad de ville? Att alla tre svinpälsar försvann och att de kunde ta en promenad ner till sundet och njuta av vädret. Men att tänka så var ju enbart slöseri med tid.
Miriam suckade högt och irriterat.
– Bli av med torpederna utan att få en hämndtyngd gangsterorganisation efter oss. Om vi misslyckas med det ... jag menar att om vi låter polisen ta över så är risken överhängande att de lyckas övertala oss att inte vittna för att vi: a, inte sett, hört eller varit med om någonting, b, inte kan vittna därför att vi inte lever.
När de rättframma orden kom ut ur Miriams mun högg det till i Erikas ömma kind samtidigt som ett utökat sortiment av katastrofer materialiserade sig i hennes inre. C, inte längre hade någon familj kvar. D, inte längre hade alla kroppsdelar intakt. E ...
– A och b understryker onekligen det tilltalande i att vi expedierar de där svinpälsarna själva, sa Veera. Som jag ser det har vi tre problem.
Hon lyfte upp ett finger för varje siffra.
– Ett: liket.
– Två: två banditer.
– Tre: Max och ett aktivt hot över oss. Liket är det minst akuta problemet, fortsatte hon. Det kan vi dessvärre inte säga om banditerna. Den store banditen, Kenneth, har jag en känsla av gör som han blir tillsagd av vesslan, alltså har vi egentligen bara ett överhängande, akut problem och det är vesslan. Hur ska vi få honom och hans kamrat att glömma sitt uppdrag?
Torpeder fungerade inte som normala människor. Antagligen gjorde de vad som helst för pengar eller för att tillfredsställa sina lustar, inklusive lemlästning och mord.
– Och vad gör dem ovilliga att göra om det här i framtiden? sa Miriam.
– Det räcker inte, om de här banditerna tackar nej så finns det andra hugade spekulanter, sa Veera. Vi måste hitta roten i det onda och få Max att inse hur enfaldig han är som inte förstått allvaret i våra hot. Och den här gången måste det svida ordentligt och bra länge.
Och när de släppt bilder på Max i komprometterande sexuella situationer på nätet? Vad fanns då kvar som höll honom tillbaka? Hur kunde de tro att planen för att få Max att backa undan från Miriam skulle fungera? Nu satt de fast i en rävsax som det inte skulle gå att bända upp.
– Finns något annat alternativ än utplåning för sådana som han?
Miriams klädde det som Erika själv kommit fram till i ord.
– Mina tankar har kretsat i liknande banor, sa Veera.
Budskapet trummade in i Erikas öron utan att hon kunde värja sig. Max var som att leva med en spik i foten. Enda sättet att bli av med spiken var att dra ut den. När det var avklarat hade de nästa akuta problem att ta hand om, nämligen att övertala vesslan att strunta i sitt uppdrag. Och under tiden var det bäst att både han och den store torpeden var frihetsberövade. Hur lång tid kunde det ta att dra ut den där spiken? Och klarade de av att ha båda torpeder som fångar under tiden? En lång rad praktiska problem tornade upp sig. Om de låste in dem i ett badrum? Inom några sekunder stod vidden av den åverkan som två fokuserade torpeder kunde åstadkomma på ett badrum helt klar för henne. Ljudlöst skulle det inte heller bli. Sedan var det det rent praktiska problemet, hur de skulle få in dem i så pass obundet skick att de kunde gå på toaletten, tvätta sig och äta själva. Och mat, hur skulle den detaljen gå till? Kanske havregryn och torrsoppor? Vatten hade de ju.
– Att skicka alla tre till de sälla jaktmarkerna är visserligen att göra mänskligheten en välgärning men det vore praktiskt om det gick att undvika, sa Veera.
– Finns det inget annat som vi kan locka dem med? frågade Erika. Något som de är lika intresserade av som att döda och massakrera.
– Det är väl sex och pengar som med alla andra karlar, sa Miriam.
Pengar hade de inte så att det räckte och sex ... tanken tvärstannade.
– Jag kan ge vesslan huset, sa Miriam.
– Och vad ska vi ge till de andra kamraterna i hans förening? frågade Veera.
Erika trängde undan de besvärande tankarna och koncentrerade sig på hur mycket pengar de skulle kunna samla ihop. Likets lottovinst ... eller det som var kvar av den. Det var det hon visste, hon skulle inte köpt den där bikinin och de där dyra underkläderna!
– Jag har en känsla av att det inte spelar någon roll hur mycket pengar vi stoppar i gapet på de där svinpälsarna och deras banditkamrater. De kommer alltid att vilja ha mer. Så länge de lever ... eller vi lever för den delen, sa Veera.
– Då återstår bara det andra alternativet, sa Miriam.
– Jag förmodar att du och jag Miriam är aningen för välhängda för att erbjuda den tjänsten på ett tillräckligt lockande sätt, sa Veera tankfullt.
Fan, fan, fan! Nu hade de blivit tokiga. Erika lade det ena benet över det andra och knep åt.
– Nej, det gör jag inte! sa hon.
Veera och Miriam suckade unisont.
– Det var ändå ingen bra idé, sa Miriam. Pengar har vi inte tillräckligt av och sex är inte till att tänka på. Vad annat kan svinpälsar vara intresserade av?
– Tänk mer på vad de inte är intresserade av, sa Veera.
Vad var en svinpäls inte intresserad av? Att få en kniv i ögat, bli motsagd, utmanad, misslyckad, bunden, utsatt för det som de utsatte andra för ...
– Vi sitter fast! utbrast Miriam uppgivet.
– Det där med att betala har fått mig att tänka på en sak. Har ni också undrat över hur i häcklefjället det kan gå ihop för de där bolagen som köper fakturor? frågade Veera.
Miriam stirrade på Veera med en min som avslöjade att hon hade allvarliga funderingar beträffande Veeras psykiska hälsa.
Fakturor? Erika ansträngde sig att skifta fokus och tvingade in tankarna på fakturor. Det hjälpte inte. Menade Veera att de skulle skicka fakturor till Max, eller till svinpälsarna? Eller menade hon att de skulle skicka en faktura till Birgitta för kostnader som uppstått i samband med bortfraktandet av liket? Och sedan sälja fakturan. Runt, runt for tankarna allt fortare tills ett illamående sköt upp från magen.
– Skulle du kunna tänka dig att vi tar den diskussionen senare? Vi lär ju få gott om tid till att prata när vi befinner oss på Hinseberg, sa Miriam.
– Hjälp mig att reda ut det här nu, sa Veera. Om A säljer en svinpäls till B och skickar faktura på vad svinpälsen kostar till B ... Ah, så går det naturligtvis till!
Ett lyckligt leende spred sig över hennes bleka ansikte. Miriam mötte Erikas blick.
– Vi ställer samman en faktura till Max på vad hans svinpälserier kostat oss den här gången, sedan köper vesslan den av oss för sisådär nittio procent av värdet. De tio procenten som är överhänget får han. Tänk så skönt att slippa krångla med indrivningen? Och som grädde på moset förmodar jag att Max inte frivilligt öppnar kassaskåpet och betalar, varför viss hårdhänt övertalning lär komma i fråga.
De skulle vara tacksamma om de kom ur skiten med livet i behåll och nu funderade Veera på att ta betalt och anlita en torped! Om man gapar över för mycket mister man ofta hela stycket ...
– Men Veera, vad du krånglar till allting! sa Miriam och höll sig om huvudet. Du tycker inte att vi först borde lösa problemet med hur vi ska hålla oss levande, dumpa ett lik och få två torpeder att promenera iväg härifrån utan utfört uppdrag först?
Veera viftade bort Miriams fråga som om den vore en envis fluga.
– Banditerna hjälper oss säkert med att bära iväg liket till något bra ställe. Då är det problemet ur världen. Nu när vi har både homobilderna och ett lik med en kula från Max revolver i huvudet har han ju ännu större anledning att hålla sig på mattan. Även en feltänkare som han måste ju se sambandet: jävlas – pengar – förödmjukelse. Och det där med förödmjukelse tror jag är ett språk som han förstår. Då är problemet Max också ur världen, sa hon triumferande.
Vis av erfarenhet visste Erika att det som Veera fick att låta lätt som en plätt förmodligen var både livsfarligt, fysiskt utmanande och vedervärdigt.
– Men varför skulle vesslan köpa den där fakturan och varför skulle han nöja sig med det istället för att utföra det här uppdraget? frågade Miriam.
– Därför att det ger mer pengar i hans portmonnä, sa Veera.
Erika försökte föreställa sig hur vesslan tryckte ner tusenlappar i hennes farmors slitna portmonnä. Det gick inte. Dessutom ... varifrån skulle han få pengar till att köpa den där fakturan?
– Men hur vet du att han har råd att köpa fakturan? frågade hon.
– Jag förmodar att banditer inte arbetar utan rejäl kontant betalning. Så det fina i den här fågelsången är att först betalar Max för att få jobbet gjort, sedan får han betala för vad hans uppdrag ställt till med!
Pengar och fakturor for runt i huvudet i allt snabbare takt. Max skulle betala för ett uppdrag han inte fått utfört, sedan skulle han betala för vad det inte utförda uppdraget ställt till med för offren.
– Vore det inte enklare om vi åker till Västerås tillsammans med torpederna och spränger hans kassaskåp? frågade hon.
– Men är inte det dödsstöten för såna där torpeder att vända sig mot uppdragsgivaren? frågade Miriam.
– Bara om de vet att det är uppdragsgivarens kassaskåp, sa Veera. Och det gör de ju inte.
Var ingen av dem klok? Det där med kassaskåp och Västerås var ju bara en sarkastisk kommentar!
– Om ingen av dem vet att deras uppdragsgivare och fakturamottagaren är samma person slipper vi många problem, sa Veera.
Förhoppningsvis betydde pratet om fakturor att kassaskåpssprängningen inte längre var aktuell.
– Genialt. Om torpederna inte vet att det är Max som ligger bakom uppdraget, då vet de ju inte heller att det är han som de ska banka skiten ur för att få pengar, sa Erika.
– På film brukar ju inte torpeden veta vem som är uppdragsgivare, de har vanligen kontakt med en mellanhand.
– Och vår faktura behöver ju ingen mellanhand, det blir ju mer pang på moroten! sa Veera.
Jo, nog skulle det bli pang alltid.
– Din idé är faktiskt inte så tokig, Veera. Torpederna tar ett lukrativt uppdrag av oss som innebär att de kräver in en skuld ...
– Just så, avbröt Veera och log soligt.
Av någon anledning kom Erika att tänka på vad Mathias skulle säga om han visste vad hon för närvarande höll på med. Och tänk om mamma eller pappa ... Det hettade i den ömma kinden och ilade av obehag i magen.
– Men vad händer om Max inte har några pengar att betala fakturan med? frågade Miriam.
Erika svalde. De var tillbaka på ruta ett.
– Det där som hängde på väggarna hemma hos honom, var ju inte precis kattskit, eller hur? frågade Veera.
– Joo ...
– Och hade han inte för vana att ha pengar i kassaskåpet? Och de där klockorna, Rolexen och den andra, är inte de värda en hel del?
Miriam betraktade sina händer med en koncentrerad min.
– Även om han skulle ha tillräckligt med pengar eller dyra saker ... Max är smart och kan prata sig ur vad som helst.
– Om vi startar med att erbjuda vesslan tio procent av fakturans belopp så ska vi nog hitta en summa som Max inte kan prata sig ur, sa Veera. Vad säger ni om att vi tar tvåhundratusen var istället för hundratusen som jag först tänkte? Det blir sextiotusen på bordet för vesslan och hans kamrat.
Erikas tankar störtdök från Max förmåga att prata sig ur saker, rakt ner i en hög med sedlar med många nollor på. Hon landade hårt och obekvämt. Inte för att hon visste något om torpedverksamhet men att sextiotusen skulle räcka trodde hon inte. När den tanken lämnat henne återuppstod tvåhundratusen i hela sin glans framför henne. Sexhundratusen för alla tre! Veera var verkligen inte klok!
– Du är inte klok Veera, det blir sexhundratusen! Jag tror inte att han har så mycket liggande!
– Han har ju en framgångsrik firma, konst, en dyr bostadsrätt och två dyra klockor. Och en till synes lukrativ och brottslig sidoverksamhet. Sålde han inte uppgifter till några tjyvar om var det finns saker att stjäla?
– Jo men, du har ändå blivit knäpp, sa Miriam och tittade på Veera samtidigt som hon skakade på huvudet. Först och främst, det kan ta lång tid för honom att skrapa ihop så mycket pengar och när det är klart står han på bar backe. Max hatar oss redan nu, så hur tror du att han känner då?
– Max hatar oss ändå så några kronor hit eller dit gör ingen skillnad!
Veeras uppfattning om ”några kronor” skilde sig avsevärt från Erikas. I svansen på den tanken kom Erika på att det var precis så Max hade fått Miriam att känna sig: på bar backe, tilltryckt, blottställd och utan framtid.
– Den känslan om något kanske kan få honom att lämna oss ifred, hörde hon sig själv säga.
– Jag kan inte få ihop det här i mitt huvud, protesterade Miriam.
– Max är som du sagt smart och då borde han förstå att han måste söka sig till andra jaktmarker, de här är alldeles för farliga för honom. Bisonoxar och vildsvin må han klara av men inte de här tre krokodilerna!
– Veera, fattar du att vi alla tre kan sluta som jakttroféer? sa Miriam. Inte uppsatta på väggen i Max arbetsrum men helt klart som bilder i hans mobil.
– Okej, sa Veera. Vad du säger är att om vi inte tar betalt och enbart släpper några komprometterande bilder av honom, så blir vi inte jakttroféer?
Miriam öppnade munnen men stängde den igen utan att säga något. Tankarna som störtat runt i huvudet på Erika började lägga sig i prydliga högar. En hög för vad som måste göras med torpederna och en hög för vad som måste göras med Max och en hög för liket. Tre livsfarliga problem. Som vanligt när Veera presenterat en hårresande lösning på deras problem slutade Erikas tankar i konstaterandet: Vad hade de egentligen för val?
– Förra gången fick Max betala för vad hans elände kostat oss och ett skadestånd till dig och din dotter Miriam. Varför ska vi avstå från det den här gången? Och eftersom vi också behöver bli av med torpederna är Veeras idé inte dum alls. Max har inte hållit sig på mattan, trots att vi mycket tydligt har förklarat vad som händer om han inte gör det. Jag tycker att vi ska släppa bilderna och ta betalt för vad han har ställt till med.
– Men jag blir rädd av allt det här. Kan vi inte bara skita i det och nöja oss med bilderna? Det här går ändå inte ta betalt för, sa Miriam och lät som om hon skulle börja gråta.
– Förvisso, sa Veera. Men pengar är ett språk som Max begriper så varför inte gå honom till mötes den här gången?
– Jag kommer att vara precis lika rädd efter att vi släppt de där bilderna som efter det att vi skickat fakturan. Och förresten, om vi struntar i att ta betalt, vad gör vi med vesslan då? sa Erika.
Miriam tittade omväxlande mellan Veera och Erika.
– Kan vi inte låtsas som det regnar och strunta i att släppa bögbilderna också?
Erika mötte Veeras blick över bordet.
– Och varför skulle han då lämna dig och oss ifred i framtiden? sa Veera och lade sin ena hand över Miriams.
Miriam slöt ögonen och andades några ordentliga andetag genom näsan.
– Hur mycket tror ni att Max har betalat för att få torpederna att komma hit? frågade hon.
– Det är ju faktiskt en sak vi kan fråga vesslan om, sa Veera.
– Fast nu får de nog inte några pengar eftersom det gick som det gick, sa Erika.
Tanken på hur det var tänkt att gå fick det åter att hetta i kinden och sticka till i ögat.
– På film brukar de få ett förskott och sedan resten när uppdraget är utfört. Det verkar vettigt tycker jag, sa Veera. Hur mycket kan det vara värt att ha ihjäl två kvinnor och plåga en tredje tror ni?
Erika svalde ner det sura som kom upp från magen.
– Det tycker jag också att vi frågar om, men svinen ger nog inget ärligt svar, sa Miriam.
– Ingen av dem hade några mängder av kontanter på sig, sa Erika.
– Det var synd, sa Veera. Men skit samma!
– Även om vi skulle få hjärnsläpp och sälja fakturor är det ju inte säkert att vesslan är intresserad av att köpa dem, sa Miriam.
– Jag tror att vi känner honom tillräckligt för att fastställa att han tycker om att skrämmas, pengar, och att plåga folk. Pengar får han för uppdraget och resten av sina intressen får han ju tillfredsställda på köpet.
– Hur mycket pengar ska vi skriva fakturan på? frågade Erika.
– Egentligen borde vi spalta ner exakt vad som är omkostnader, men just nu har vi inte så mycket tid, så tills vidare tycker jag att vi höftar till med de där sexhundratusen, sa Veera.
Summan svindlade åter framför Erika. Efter omkostnader skulle hon ha kvar så att det räckte och blev över till kontantinsatsen till en lägenhet och det samma gällde för Miriam. Veera i sin tur skulle få tillräckligt för att reparera sparkontot som Harri supit upp. Höll de på att bli giriga?
– Tio procent blir sextiotusen, sa Miriam. Det tror inte jag räcker.
– Vad tar sådana där blodiglar då? frågade Veera.
– Hundratusen? sa Erika.
– Jösses, sa Veera, vi kanske skulle byta yrke, flickor.
– Snart är vi ju tillräckligt erfarna i alla fall, sa Miriam.
– Jaha, då får vi räkna baklänges, vi lockar med femton procent, sedan kan vi förhandla till tjugo procent men inte ett öre mer! sa Veera.
Vid tanken på vad som skulle hända om vesslan inte godtog erbjudandet och hela affären gick i stöpet öppnade sig golvet under Erika.
– Veera, det håller inte. Vi måste komma på något mer, sa Miriam. Vi har hängt upp alltihop på en enda sak och det är alldeles för mycket som kan gå fel.
Ett telefonsamtal till polisen skulle rädda dem från alla komplicerade intriger, men skulle det förhindra Max att fortsätta? Tveksamt, det skulle antagligen vara omöjligt att spåra bevis till att det var han som skickat torpederna och vad den saken anbelangade, skulle det gå att bevisa att torpederna var torpeder och inte två killar de träffat och bjudit hem?
Ett dovt ropande och några dunk vittnade om att den av svinpälsarna som inte snarkade ville meddela sig med omvärlden.
– Låt nu det här mogna en aning så ska vi prata mer senare, sa Veera och reste sig upp.