I valet mellan två onda ting tar jag
alltid det som jag inte provat förut.
Mae West
– Hur är det med dig, Erika?
Veera och Miriam stod utanför badrummet och knackade på dörren. Helt utan förvarning hade Erika rusat dit, faktiskt mitt i en diskussion om vad de borde göra. Veera drog sig till minnes att Erika hade petat i maten. Hon hade kanske åkt på någon magåkomma, det var ju inte så ovanligt så här års.
– Jag vill inte ha pest eller kolera eller mässlingen! ropade Erika inifrån badrummet.
Visst var planen våghalsig, men vad i häcklefjället hade de att välja på? Trots att det inte var säkert att vesslan skulle acceptera deras förslag, och det av den enkla anledningen att han var skapt som en svinpäls, var alternativen inte mycket bättre. Om alltihop gick åt fanders hade de ändå försökt. Att resultatet av det försöket förmodligen i ett makkaraläge skulle göra konsekvenserna värre än om de lagt sig platt från början, var ett faktum som Veera för närvarande valde att inte ägna mer tankeverksamhet åt.
– Med mässlingen menade jag bara att det kanske är lite obehagligt, det där vi behöver göra, men det är allt, sa Veera.
– Jag vill inte ha ihjäl någon heller! skrek Erika.
Ihjäl? Veera och Miriam växlade förvånade blickar. Hade hon kört på för okänsligt? Erika hade sprungit ut när plan B kommit på tal. Det fanns ingen sådan, istället hade Veera dragit till med en lustighet.
– Men kära barn, sa Veera och skämdes.
Hur skulle hon kunna säga till Erika att det var ett dåligt skämt utan att avslöja också för svinpälsarna att det var det? Det var ingen tvekan om att vesslan måste ha hört Erikas kommentar från badrummet. Tanken att han nu trodde att de planerade att avliva honom landade och lade sig bekvämt tillrätta i Veera.
– Men Erika, sa Miriam, det var b... Aj!
Veera hade bestämt placerat sin friska fot på Miriams vänstra fot. Som svar fick hon ett förvånat ögonkast. Veera pekade ivrigt mot sovrummet och lade det andra pekfingret över munnen. Miriam stirrade tillbaka, blinkade tre gånger, svalde och fortsatte.
– Det är bara om de inte samarbetar, sa hon.
Ett högt snörvel och jämmer kom från andra sidan dörren. Makkara! Nu hade de gjort allting ännu värre! Miriam slet loss mobilen från ena behåbandet och petade frenetiskt på den.
– Har du mobilen med dig? frågade Veera genom dörrspringan.
Det blev tyst. Under tiden läste Veera på Miriams mobilskärm, ”inte sant bara, skräm skit ur svpls”. Tystnaden fortsatte att breda ut sig på andra sidan dörren och Veera skruvade på sig av oro.
– Erika lilla, förlåt mig, viskade hon till dörrspringan.
Hur kunde hon vara så okänslig? Den frågan hade haft anledning att komma för henne många gånger under livet. Nu hade hon gjort det igen! Hon var en rävkärring som skrämde folk utan att tänka sig för.
– Kom nu ut, ska vi ta en kopp kaffe och prata igenom det här, sa Veera.
Det blev tyst en lång stund.
– Snälla, sa Miriam till gångjärnen.
Först spolade det i toaletten, sedan i kranen. Låset vreds om, dörren öppnades och Erika kom ut med axlarna uppe vid örsnibbarna.
– Förlåt, sa hon. Jag bara ... jag vill inte en gång till.
Veeras mod sjönk.
– Jag har tänkt igenom allting och jag vill inte ha pest, kolera eller mässlingen, fortsatte hon.
– Inte jag heller, sa Miriam. Men har vi något val?
– Det känns som att vi sitter i en rävsax, hur vi än gör så går det åt helvete, sa Erika.
– Det har du alldeles rätt i, sa Veera och klappade hennes arm.
Hon förstod att det hon gjorde och sa nu skulle avgöra om det blev polisen och elände eller om de skulle chansa på hennes plan och komma ur det hela med både livet och hedern i behåll. Lugn Veera, sa hon till sig själv, drog ett djupt andetag och anlade en sorglös min. I hennes inre var det krig mellan hennes kyliga intellekt och den skräck situationen frammanat. För närvarande hade intellektet övertaget på grund av ren viljestyrka.
– Man får lätt panik i sådana här skarpa lägen, sa Veera. Men nu ska vi vägra det och istället rikta all energi åt att finna en lösning. Om vi efter det ändå inte kan hitta något bättre än att ringa polisen, då gör vi det.
Veera satte på kaffe med vana rörelser som ytterligare bidrog till att göra henne lugn. Miriam tog fram koppar medan hon gav Veera några förstulna blickar som Veera inte vågade besvara. Erika följde deras rörelser från bordet där hon lagt upp sina hårt knutna och lätt darrande händer.
– Vi sitter ordentligt i klistret, men det har vi gjort förr och klarat oss ur det, sa Miriam och slog sig ner bredvid Erika.
Kaffet drack de medan de viskande diskuterade vad som behövde göras för att Veeras ”livrem” skulle sitta på plats. Erika hämtade sin dator och googlade på vädret och Veera ringde Kristina och frågade om kompost. Kristina berättade att det fanns en fin kompost eller avstjälpningsplats för trädgårdsavfall, som Kristina kallade den, i en glänta i en korsning av två grusvägar i slutet av byn. Veera behövde inte ens linda in frågan om hur stor den var, Kristina bistod alldeles självmant med den uppgiften genom att säga:
– Sent varje höst kör Viktor, trädgårdsmästaren ni träffade tidigare, in en traktor med grävskopa och skjuter hela högen av årets trädgårdsavfall längst in i gläntan.
Veera i sin tur berättade att hon hade för avsikt att rensa Miriams rabatter och tackade Kristina. I och med det hade de tagit ytterligare ett steg närmare beslutet för om det skulle bli polisen eller Veeras byxhängslen och livrem. Veera tittade manande på Miriams mobil som låg tyst på bordet. Nu gällde det att samtalet från Göran slog lika väl ut. Egentligen hängde allting på det.
– Men hur ska vi hinna? Jag menar om allting blir som vi ... du vill?
– Inga problem, svarade Veera.
Bara man ville ordnade det sig alltid. Och om man tog en tugga i taget kunde man äta upp en elefant. Naturligtvis under förutsättning att man fick tillaga den och hade tid på sig. I nuläget fick de helt enkelt inte vara så petiga med smak och en och annan rå bit.
Utan vidare dröjsmål ställde Veera in kopparna i diskmaskinen och satte igång med att rensa i rosenrabatten på husets framsida. Hon log och hälsade genom att vinka med den lilla ogräskratta hon använde till alla som gick förbi så att inget tvivel skulle råda om vad hon sysslade med. Bredvid sig hade hon en kasse där hon samlade allt ogräs. Erika och Miriam passade fångar och återställde köket i det skick det varit innan Birgitta rört till det. Veera kunde höra slamret av porslin och kastruller på andra sidan husväggen. Till det yttre ansträngde hon sig att se säker och lugn ut. Inuti var hon som en för hårt skruvad fiolsträng. Så här skarpt läge hade hon inte befunnit sig i tidigare i livet. Om planen inte slog väl ut eller inte godkändes av både Miriam och Erika skulle alla tre få gå i landsflykt. Men först efter det att lagens långa arm sagt och gjort sitt. Veera upptäckte att hon var rädd, en ovanlig och väldigt obehaglig känsla.
Makkara! Hon lät den lilla ogräskrattan sjunka i handen och koncentrerade sig på att andas. När hon höll upp händerna såg hon att de skakade på samma sätt som Erikas gjort för en stund sedan. Man behövde alltid en alternativ plan men den här gången fanns inget som inte innebar katastrof. De skulle ha en okänd gangsterorganisation, Max och polisen efter sig. Och det gällde inte enbart Miriam, Erika och henne själv. Det samma gällde samtliga som hade haft att göra med förra veckans svinpälseliminering. Harri, Kari, Bouda, Bruno och kanske ännu fler.
En knackning på en av burspråkets fönsterrutor fick henne att vakna upp ur katastroftankarna. Hon reste sig, gned ryggen och log uppmuntrande åt Erika som vinkade in henne.
Veera steg in i huset, tvättade händerna omsorgsfullt i badrummet, drog ett djupt andetag och lade ansiktet tillrätta innan hon gick ut till köket.
– Jaha flickor? sa hon och satte sig vid bordet.
Miriam berättade att Göran sms:at att uppgifterna var på väg. Veera samlade sig ytterligare.
– Så flickor, vad säger ni? Vill ni att vi ringer polisen eller blir det byxhängslen och livrem?
En spänd tystnad tog plats mellan dem.
– Jag vet att vi redan har pratat om det men påminn mig, vad är det för fel med att ringa polisen? frågade Erika.
– Jag har funderat i samma banor och kommit fram till följande, sa Miriam. Kommer du ihåg det där vanhedrande sambandet vi inte vill att polisen ska göra?
– Du menar det där med att vi har att göra med att den här veckans lik blev ett lik, men också figurerade i kulisserna i samband med att förra veckans lik blev ett lik? sa Erika. Jag kom just på att om de gör det så kan de säkert hitta bevis för att Muppe varit i ditt garage Veera och att stänk av hans blod finns i min ... Mathias hall.
– Och huggormen kommer inte att göra att vi hamnar i bättre dager, sa Miriam.
– Och så allt prat som folk kommer att ägna sig åt bakom våra ryggar, sa Veera.
– Fast det behöver i alla fall inte jag vara orolig för. Jag tror inte att folk kommer att känna igen mig när jag kommer ut från fängelset, sa Erika.
Fängelset? Veera rynkade pannan. Tanken på att Erika skulle få tillbringa flera år i fängelse hade inte kommit för henne. Det svenska rättsystemet var ju inte överdrivet inriktat på att sätta folk i finkan. Om mördare och våldtäktsmän gick lösa lite här och var efter en i det närmaste symbolisk vistelse på någon sympatisk vårdanläggning var risken stor att de också skulle slippa. Men, tänkte Veera, deras så kallade brott hade riktat in sig på män och en polis, varför de säkert låg risigare till än om det varit tvärt om.
– Vi har ju kommit överens om att vi ska skylla på varandra om vi åker dit, sa Miriam.
– Jo, men ni är mycket bättre på att ljuga än vad jag är, protesterade Erika.
Det hade Erika rätt i, men Veera fick tillstå att hon hade blivit bättre.
– Snart spricker nog hans blåsa där inne och det vore fasligt opraktiskt, sa Veera. Jag tycker att vi fattar det här beslutet nu. Vad säger ni flickor?
Det blev tyst. Erika stirrade på sina händer, Miriam studerade taklampan och Veera upptäckte att hon höll andan.
– Fy fan! viskade Erika och tittade upp. Jag röstar för byxhängslen och livrem.
– Jag också, sa Miriam.
Veera släppte lättat ut luften hon hade lagrat i lungorna. Visserligen traskade det runt kor på isen men inga var på väg mot rännan – än.
– Det är en sak till som jag har tänkt på och är orolig för, sa Miriam. Klockan går och snart måste Max börja undra hur det har gått. Torpederna har säkert någon kod som de ska ringa eller sms:a till mellanhanden. Vi måste klämma ur vesslan vad de har kommit överens om.
Veera hade funderat i samma banor tidigare men glömt bort det. Det var oförlåtligt och slarvigt!
– Vi måste fråga, och om han inte ger ett bra och trovärdigt svar få vi improvisera, sa Miriam.
– Jag förmodar att det inte är någon idé att skjuta upp det ofrånkomliga längre, sa Veera och ställde sig upp.
– Vänta, sa Miriam. Jag tänkte på en sak förut. Henrik tycks fungera ungefär som Max gör och han verkar inte dum heller. Den här gången hinner vi ju inte repetera, men vore det inte bra om vi försökte framstå som ganska förhärdade? Annars kommer han att tro att han kan snacka sig ur allting och det tar onödig tid.
Miriam gav Erika ett snabbt ögonkast. Erika svalde.
– Jag tror att det skulle hjälpa om vi leker elak polis respektive snäll polis, fortsatte Miriam.
– Titta inte på mig, jag vill inte vara snäll mot någon av dem och tror inte att jag klarar att vara elak heller, sa Erika nervöst.
– Då får du och jag dela på det, sa Miriam till Veera.
– Okej, då är det lika bra att vi sätter igång, sa Erika och tog tag i de rosa gummihandskarna.
Miriam reste sig och stoppade mobilen innanför vänster behåband. Bakom henne haltade Veera med de diskade glasburkarna.
Hon hasade åter upp på sängen och lade sig på mage med huvudet i höjd med vesslans. Han såg upp på henne med sina döda fiskögon. Ännu en gång slogs hon av hur obehaglig han var. Inte ens en mor kunde känna sympati för en typ som han. Tejpen över hans mun åkte av utan några förmildrande omständigheter.
– Hej, svejs på dig, sa Veera. Hur har det gått med knipandet?
Vesslan fortsatte att titta på henne medan han gjorde några gymnastiska rörelser med ansiktet.
– Du vet vad som händer om ni inte släpper mig, sa han kallt.
– Jag förstår att du tänker på att du kanske kissar i byxorna, men se här vad vi har till dig, sa hon och höll upp glasburkarna. Tror du att den lilla räcker eller ska vi slå på stort?
Han flackade med blicken mellan glasburkarna och de rosa gummihandskar som Erika drog på sig.
– Ni är för fan inte kloka! Släpp mig! Fattar ni inte att ni kommer att råka jävligt illa ut?
– Men det där har vi ju redan pratat om, sa Veera. Frågan är om du kommer ihåg vad som händer om dina så kallade kamrater kommer på visit?
Han såg frågande ut och Veera tyckte att hon borde klara ut begreppen. Hon lade ifrån sig den ena glasburken, formade sin hand som en pistol och ”sköt” honom i knäskålarna.
– Poff, poff! sa hon och blåste bort krutröken innan hon stoppade tillbaka ”pistolen” i sitt fiktiva höfthölster.
– Fattar du inte att ... i fittan på kärringar som dig stoppar man upp ...
– Innan du fortsätter den där meningen är det något du nog bör känna till, avbröt Veera bestämt och höll upp ena handen som ett stopptecken. Allt du kommer att föreslå eller berätta om i den vägen kommer du själv att bli utsatt för efter principen ”man tager vad man haver”, Kajsa Warg har du väl hört talas om? Jag tänker att det där du gjorde mot min väninna med din kniv tidigare nog kan bidra med lite inspiration. Men det fungerade ju för Morse Dayan.
För första gången stirrade han på henne utan sitt överlägsna flin.
– Nu börjar det likna något, sa Veera uppmuntrande.
– Jag menade inget med det där jag sa. Släpp mig så slipper ni se mig igen, sa han. Ni kan ta Kenneth som gisslan och göra vad ni vill med honom.
– Se där, sa hon. Om han vaknar kan vi ju fråga vad han tycker om ditt generösa erbjudande.
En hög snarkning avslöjade att Birgittas våfflor fortfarande var verksamma. Veera undrade hur det skulle gått med den mycket mindre Glenn om han ätit upp dem.
– Var är hon som har skjutit honom? frågade vesslan.
Hans fråga var oväntad och fick Veera att fundera över vad som fått honom att undra.
– Det kan man aldrig så noga veta, sa hon.
– Släpp mig så åker jag härifrån. Jag uppfattar uppdraget som avbeställt.
– Om inte du gör det, vem gör det då och vem är din mellanhand? avbröt Miriam honom med irriterad röst. Och vad har ni kommit överens om att du skulle göra när uppdraget var klart?
– Det kan jag inte avslöja, det skulle jag aldrig göra, sa vesslan.
– Det här osar återvändsgränd lång väg, sa Veera med en suck.
– Du har rätt. Vi får göra som vi planerat, sa Miriam och räckte vesslans lilla pistol till Veera.
Veera stirrade på den. Vad förväntades hon göra nu? Veera hade trott att det var hon som var the good cop men det verkade inte Miriam vara insatt i. Men Miriam hade rätt, de behövde skrämma vettet ur vesslan, vilket de knappt kommit i närheten av hittills. Veera förmodade att Miriam hade en plan med sitt agerande så hon hasade ner på svinpälssidan, osäkrade pistolen och släppte fantasin fri. Eftersom den befann sig i trängt läge var den aningen ofokuserad och kastade runt idéer som tokiga gräshoppor i huvudet. I brist på annat tog hon tag i en av idéerna, synade den men såg sig tvungen att förkasta den. Likadant var det med nästa idé. Makkara! Vad jag än gör går det ju åt häcklefjället, tänkte hon. Miriam som tydligen hade uppfattat hennes läge gav henne en nick åt den store svinpälsen. Veera fattade ett blixtsnabbt beslut, lyfte upp den första förkastade idén, böjde sig ner och tryckte pistolen mot den store svinpälsens ena knäskål.
– Skjut då, sa vesslan i samma ögonblick som mynningen nuddade Kenneths byxben.
Naturligtvis kunde hon inte göra det, hur behjärtansvärt det än var. Det var därför hon först ratat idén. Nu gällde det att improvisera! Veera väntade på sin annars tjänstvilliga uppfinningsförmåga men absolut ingenting hände. Fantasin hade gått i baklås. Inget annat att göra än att plocka upp ratade idé nummer två som varit inspirerad av tidigare hot.
Utan vidare dröjsmål lyfte hon pistolen, blinkade en gång, böjde sig och tryckte pistolen mot vesslans skrev och gjorde sitt bästa för att se bindgalen ut. Erika gav ifrån sig ett ljud men Veera trodde inte att vesslan hörde det bakom det gurglande ljud som kom ut ur honom själv. Äntligen något som tog skruv!
– Vill du att jag ska skjuta nu också? frågade hon och försökte se ännu mer tokig ut.
Till sin egen förvåning upptäckte hon att det roade henne att spela vansinnig. Och att vesslan visade något annat än kyla.
– Jävla kärring, du är ju inte klok!
– Du påminner mig om en terrier jag kände en gång. Fast till och med hon skulle förmodligen haft vett att sluta skälla i ett läge som det här. Inte speciellt intelligent att förolämpa den som håller en pistol riktad mot det där stället på kroppen. Vad säger ni flickor, har ni också tröttnat på den här typen?
– Skjut inte. Han har ju inte kissat än, sa Erika.
Vesslan som fortsatt med okvädningsord tystnade och fixerade åter de rosa gummihandskarna.
– Javisst ja, sa Veera och säkrade pistolen. Du har så rätt så, allt kladd vi kan undvika underlättar ju. Kanske att vi borde tömma ut lite blod också när byxorna ändå är nere, så att säga?
I samma stund orden kom ut ur hennes mun förfärades hon. Och hon var inte ensam om det, Miriams och Erikas miner vittnade om det samma. Snabbt rättade hon till anletsdragen och vände blicken åter till vesslan.
– Vad tror ni flickor, ska vi börja med den här och ta don efter person?
Hon sträckte sig efter den lilla burken.
– Jamen måste vi dra ner byxorna? Kan vi inte bara ta ut den, sa Erika och stirrade på hans gylf.
– Det är upp till dig, om du kan hitta den utan att dra av honom byxorna må det vara hänt, sa Veera.
– Fan, är ni inte kloka? skrek vesslan.
– Om du inte håller mun sätter vi på dig tejpen igen, men först trycker vi in din kompis kalsonger i käften på dig, sa Miriam.
Miriams kommentar fick Veera att ännu en gång fundera över vem som var snäll polis och vem som var elak dito. Var det inte Miriam som skulle vara snäll? I sådana fall skilde sig Miriams uppfattning om hur en snäll polis uppträdde avsevärt från hennes egen.
Dessutom, förutom att det inte skulle bli något nöje att tillhandahålla kalsongerna, misstänkte Veera att det förelåg två försvårande omständigheter; den ena att den store svinpälsen förmodligen, liksom de flesta andra unga män, hade kalsonger med ben som således var mer skrymmande, dels att vesslan, även om han råkade ha välutvecklade gångjärn, var en liten man med förhållandevis liten mun. Trots att Veera kände ett starkt motstånd mot att utsätta någon för något så djävulskt insåg hon att vesslan inte var som andra. Om han skulle förstå krävdes hårda tag. Å andra sidan kunde de tagen få honom att bli hämndlysten, vilket inte skulle vara någon bra smörja i maskineriet.
– Jag kan pissa själv, sa vesslan alltjämt med blicken på Erikas rosa handskar.
– Om vi ställer honom på knä går det lättare, sa Erika.
Med gemensamma krafter, protester men ändå ett visst samarbete från vesslan ställde de honom på knä. Erika drog ner gylfen och satte igång att leta.
– Nu har jag den! sa hon. Den där tratten skulle sitta fint nu.
– Men herrejesinamig är den så liten? utbrast Veera.
– Jo, och så vill jag inte spilla på golvet, sa Erika.
Filterhållaren till kaffebryggaren vägrade Veera att förorena. Dessutom hade den tre hål i botten vilket skulle försvåra.
– Jag vet! sa Miriam och sprang upp från sängen och ut till hallen. Det rafsade från badrummet sedan kom hon tillbaka med innerrullen till toalettpappret.
Erika tog rullen och bökade åter i vesslans byxor.
– Aj, sa vesslan.
– Var inte fånig! Kom inte och säg att du tycker att det här är något att åma dig om! Det här är väl en frisk bris jämfört med det som du utsätter dina offer för, sa Miriam.
– Nu får du allt bjuda till lite, sa Veera. Annars kanske min väninna här får för sig att göra mot din käraste kroppsdel vad du hotade att göra mot henne.
Han stelnade till.
– Var ligger kniven? frågade Erika.
– Ska jag hämta den? frågade Miriam.
– I sådana fall får det vänta tills han har kissat, sa Erika.
Veera gav Miriam ett frågande ögonkast som gick rakt förbi henne utan att fastna. Så mycket för att vara good cop! Från och med nu fick hon gå på känn, även om det skulle bli onödigt förvirrande för vesslan när poliserna ständigt bytte karaktär. Nästa gång skulle de definitivt repetera.
Nästa gång? Det här ville hon inte vara med om igen! Åter kom tanken för henne att allting skulle lösa sig alldeles utomförträffligt om de gjorde sig av med båda banditerna, dumpade alla tre lik någonstans, åkte upp till Västerås och upprepade proceduren med Max. Sedan kunde de leva resten av sina dagar i frid och ro.
– Fattar ni inte att ni är illa ute? Gör det inte värre än det redan är! skrek vesslan.
– Jaha, då blir det alltså kalsonger, sa Miriam. Och jag som trodde att du var smart.
– Dröj lite med de där kalsongerna, jag skulle bra gärna vilja veta hur vi är illa ute. Man får ju ändå respektera att Henrik här är expert i ämnet. Vem vet, till och med vi kanske kan lära oss något, sa Veera.
Miriam mumlade något och sjönk ner på sängen. Vesslan såg frågande ut sedan blinkade han.
– Men sätt igång och kissa då, sa Erika. Om du inte gör det nu får du kissa i byxorna.
– Swing it magistern, swing it, sa Veera uppmuntrande. Och medan du gör det kan du ju passa på och upplysa oss om hur vi är illa ute. Du är ju som sagt expert i ämnet.
Vesslan svarade inte utan betraktade taket.
– Vi är verkligen intresserade av vad som kan bli värre än det redan är, sa Miriam.
– Så var nu inte blyg, sa Veera. Kläm nu fram med både det ena och det andra. Men det blir kanske för mycket för dig? Säg inte att du inte klarar av att prata och kissa på en gång?
– Fan! Låt mig pissa ifred!
– Lika bra att han får göra en sak i taget annars får vi stå här tills fan avlöser oss, sa Erika.
– Kör i vind, sa Veera.
Det enda som störde tystnaden var ett och annat stön från vesslan och Kennets snarkningar.
– Nej, nu vill inte jag ha de här varma gummihandskarna på mig längre, protesterade Erika.
– Har det låst sig? frågade Veera.
– Låt mig vara!
– Jamen kissa någon gång då, sa Erika.
Förutom ett stön hände ingenting, men Veera förstod att han försökte. Han hade slutit ögonen och vänt sitt koncentrerade ansikte mot taket. Miriam kom på den strålande idén att sätta på kranen i badrummet. Kranen spolade och sekunderna gick utan resultat. I samma stund Veera var beredd att ge upp blibbade det till i Miriams mobil. Utan att säga något vände hon skärmen så att Veera kunde se vad det stod. Lättnaden sköljde över henne. Nu hade de vad de behövde för att få vesslan att begripa vad som var bäst för honom själv. Men han var som sagt inte normal och det fanns en liten möjlighet att det inte fungerade på honom. Konsekvenserna av den möjligheten sköt hon bestämt åt sidan. Katastrofer kom även om man inte tänkte på dem och just nu behövde hon använda sin hjärna till sådant som kunde rädda dem. Sedan fanns ett problem till, var de verkligen kapabla att göra någon så vedervärdigt? Svaret var utan tvekan ja, de hade inget val. Någon skulle vara tvungen att ligga på slaktbänken och Veera hade inte för avsikt att ta den platsen. Det samma gällde för Miriam och Erika.
Veeras tankar avbröts av att det skvalade i glasburken.
– Äntligen! sa Erika.