Självdisciplin är när ditt samvete säger till dig
att göra något och du inte säger emot.
W. K. Hope
– Klipp av! Skrek Erika till vesslan.
Det gjorde han inte, istället hade han ansiktet vänt mot taket med en koncentrerad min.
– Mer burk! beordrade hon.
Bredvid sig kunde hon se hur Miriam ryckte till och började fumla med locket till den stora glasburken. I absolut sista stund fick hon av det och räckte burken till Erika som gjorde ett snabbt och riskfyllt byte. Erika märkte att hon inte lyckats så väl som hon avsett. En blöt fläck bredde ut sig i skrevet på vesslans kakibyxor. En het blick och en svordom fast i omvänd ordning blev resultatet.
– Om du tycker att det där är något att ödsla energi på har du inte förstått allvaret i din situation, sa Miriam. Nu vill vi att du svarar på våra frågor. Vad har du och din mellanhand eller uppdragsgivare kommit överens om att du ska göra för att tala om att uppdraget här är klart och framgångsrikt?
Vesslan svarade inte.
– Jaha. Är det på det viset, sa Veera.
Vesslan var fortfarande tyst.
– Nu ska du få några minuter till att fundera över din situation, sa Miriam.
– Jag vill komma loss ur den här skiten, ropade vesslan efter dem när de lämnade sovrummet.
Medan Miriam och Veera googlade i köket gick Erika till badrummet och tvättade både sig och burkarna noggrant. När hon var färdig tog hon med sig burkarna ut, gick över gatan och ställde dem i Lanis bod. Hon arbetade medvetet långsamt och drog fötterna efter sig. Det som komma skulle var inget hon såg fram emot. Frågan var om hon någonsin skulle kunna se sig själv i spegeln igen.
När det var dags samlade hon sig, släppte ner axlarna från örsnibbarna och följde efter Veera och Miriam tillbaka till sovrummet.
– Släpp mig, jag säger att uppdraget är utfört och ni får pengarna, sa vesslan.
Utan att säga ett ord slog de sig ner bredvid varandra på sängen. Hon kände sig som en stor uggla som satt tillsammans med sina kompisugglor och betraktade en stor och näringsrik mus på marken under trädet.
– Kommer du ihåg frågan? Vad har du och din mellanhand eller uppdragsgivare kommit överens om att du ska göra för att tala om att det här uppdraget är klart och framgångsrikt? upprepade Miriam efter en lång minut.
Efter ytterligare en oändlig minut ställde sig Miriam upp, suckade ljudligt och satte händerna på höfterna.
– Tror ni att det är någon idé? frågade hon.
Erika hade inte en aning om vad som inte skulle vara någon idé, men beslutade sig för att se ut som om hon tog sig en allvarlig funderare på saken.
– Man får ju ändå respektera att han är professionell. Hellre titta på potatisen underifrån än att tjalla, sa Veera.
Vesslan såg ut som om han tänkte efter.
Orsaken till att han vägrade berätta gjorde Erika ännu mer nervös. När som helst kunde det knacka på dörren eller ... Tänk om det redan var fullt av torpeder uppe på balkongen? Torpeder som höll på att skära sig igenom glaset i balkongdörren?
– Låt oss gå vidare till nästa fråga, sa Miriam. Få se om du kan hjälpa oss med ett annat problem. Berätta vad du skulle göra om du har fått i uppdrag att göra en kvinna samarbetsvillig. Du är ju trots allt expert på det här.
– Var nu inte pryd, sa Veera.
Vesslan stirrade på Miriam och vätte läpparna.
– Tror ni att jag är dum?
– Nog får jag erkänna att tankarna har snurrat lite i de domänerna, sa Veera.
Han ignorerade henne och fortsatte att stirra på Miriam.
– Vad får jag om jag berättar det?
Vad menade han? Fikade han efter arvode?
– Om du har något riktigt bra förslag kommer vi att tycka mycket bättre om dig och det kan man ju aldrig veta vad något sånt kan leda till, sa Veera.
Erika ville hjälpa till men misstänkte att hon bara skulle ställa till det och valde att vara tyst. Det kändes som om de var ute på hal, tunn is som kunde brista när som helst. Egentligen var det på gränsen till outhärdligt men den skrämmande sanningen var att det inte fanns någonstans att gömma sig. De stod på isen, det var natt och långt, långt till land.
– Kenneth kan ge henne stryk, sa vesslan.
– Jo, nog har vi tänkt så också, men det är ju lite kortvarigt och skulle ju dessutom göra henne förbannad, sa Veera.
– Spelar det någon roll?
– I det här fallet är lite stryk ingen garanti för att hon ska hålla sig i skinnet, eller vad säger ni flickor? frågade Veera.
Erika nickade.
– Vi vill ha något mer bestående, som inte kräver ständiga upprepningar, sa Miriam.
– Har hon några ungar?
– Jo, men dem kan vi väl inte använda, sa Miriam och lät avig.
– Det fungerar alltid. Hota att döda hennes ungar.
Det blev knäpptyst, till och med Kenneth gjorde ett uppehåll i snarkningarna. Miriam drog upp en bit hushållspapper ur urringningen och torkade sig i ansiktet och Veera harklade sig.
– Men när de har gått åt, vad gör vi då? undrade Veera.
Erika fick ett starkt behov av en dusch.
– Det har aldrig hänt hittills. Ta smygbilder på dem. Lägg ett brev till morsan i ungens skolväska, allt sådant fungerar.
– Och om hon kontaktar polisen och berättar vilka vi är och vad vi hotat henne med, vad gör vi då? undrade Erika.
Rösten var tunn och velig och stämde inte alls in på den förhärdade person hon skulle föreställa. Det hade varit bättre om hon hållit käften.
– Först ger man en varning. Sedan har man daglig kontakt med henne, där det klart framgår vad som kommer att hända. Det är ofta det enda man behöver göra, sa vesslan.
– Jag tycker att det låter riskabelt. Hur, rent praktiskt, går det till? frågade Miriam, vände sig om och kastade ut den sminkfläckade och blöta biten hushållspapper på hallgolvet.
Den landade intill tröskeln till ytterdörren med ett ”pfaff”.
– Ta någon pryl från ungen och se till att den dyker upp med blod på eller vidbränd, på ett ställe där morsan inte väntat sig det, helst i ungens säng.
Erika behövde syre. Hon brydde sig inte om så hela björnligan väntade utanför, hon behövde frisk luft. Det snurrade till i huvudet när hon reste sig från sängen.
– Jag kan göra det åt er, fortsatte vesslan.
Veeras hand drog henne tillbaka ner på sängen.
– Låt papperet ligga du, vi tar det sedan, sa hon.
Papperet?
– Förlåt, sa Miriam. Jag kunde inte stoppa tillbaka det i behån, det var för blött.
– Jaha, sa Veera. Pryl med blod på eller vidbrända barn och helst i ungens säng ...
– Hur vet vi att du kan göra det här? frågade Miriam.
Fan, fan, fan nu var det inte längre löst prat.
– Det blir inte första gången, sa vesslan.
Tårarna trängde sig på.
– Nog vore det bra praktiskt, men kan vi lita på dig? sa Veera.
– Se det som kompensation för att jag skrämde er, sa vesslan.
– I sådana fall utgår vi ifrån att du gör det utan ersättning, sa Miriam.
Vesslan var tyst ett tag.
Erika svalde ner gråten och kände hur ilskan tog dess plats. Hur kunde han tro att han skulle få betalt efter allt han hade utsatt dem för? Hon gnuggade sig i ögat han hade haft kniven mot och var tvungen att ge ifrån sig ett högt ”Aj!”
– Om jag annullerar det här jobbet får jag ju inte betalt, sa han.
– Hur går det till att annullera då? frågade Veera.
– Mellanhanden får meddela att uppdraget är avblåst.
– Hm, sa Miriam.
– Jag tycker att det låter finfint allting men jag har en fråga, sa Veera. Fungerar din metod på pappor också?
– Garanterat, svarade vesslan. Men då får man vara ännu tydligare. Hota med att knulla ungarna.