Inget arbete är föraktligt för
en man om han gör det rätt.
Bill Cosby
– Garanterat, svarade vesslan. Men då får man vara ännu tydligare. Hota med att knulla ungarna.
Vesslan såg ut som om han just lämnat sitt favoritrecept på finska pinnar.
– Jaha, sa Miriam.
Mest för att den ödestyngda tystnaden gjorde henne ännu mer illa till mods. Hon drog loss mobilen från vänstra behåbandet och skickade inspelningen av hur vesslan handskades med problematiska kvinnor och män till den hotmailadress de skapat inför Projekt Max.
Vesslan noterade vad hon gjorde och irrade med blicken mellan dem.
– Nu kan ni ju glömma att jag ska hjälpa er, sa han.
Hans kalla blick tillsammans med hans blodiga näsa och rödsvullna haka fick honom att se farlig ut, trots att han var bunden. Hon tryckte tillbaka paniken och drog på munnen. Inte för att hon tyckte att något var roligt utan för att det brukade hjälpa mot hopplöshet, panik, irrande och svårtyglade tankar.
Bakom leendet tillät hon sig att fundera över hur mycket enklare allting skulle vara om de avlivade vesslan, den store svinpälsen och Max. Hennes praktiska sida undrade var de skulle göra av alla lik. Här står jag och tänker på att jag vill ha ihjäl tre personer och det enda som stör mig med den tanken är att jag inte vet hur jag ska bli av med liken! Vad har det blivit av mig?
– Jaha flickor, sa Veera och ställde sig upp och avbröt därmed Miriams inre kamp.
Miriam drog sig tillbaka till nuet, mötte Veeras blick och sträckte på sig. Då var det onekligen dags.
– Innan vi fortsätter ska vi kontrollera några fakta, sa Veera till vesslan.
Miriam fingrade på sin mobil tills hon fick fram rätt information.
– Stämmer det att du heter Henrik Simeon Wallin? frågade hon.
– Men det vet du ju så varför frågar du?
Rösten hade ett stråk av förakt. Miriam svalde och drog ett långsamt andetag genom näsan. När Max hade låtit på liknande sätt hade luften varit tjock av fara. Hittills hade hon lyckats hålla skräcken stången, men hon visste att det inte behövdes mycket för att hon skulle bli en darrande geléklump.
– Därför att det är viktigt att allting blir rätt, sa hon och tog sats för att få ur sig resten. Stämmer det att du är skriven på Vargstigen femtiofyra i Grebo?
Hon vågade inte titta på honom utan fortsatte när inget svar kom.
– Och att Gullan och Börje Wallin också är skrivna där? Samt att det är dina föräldrar, eller i alla fall Gullan, Börje kom ju lite senare. Om inte han gift sig med din mamma, Gullan Elisabeth Eva skulle du hetat Högström i efternamn.
Inget svar nu heller.
– Jag tolkar det som att det stämmer, fortsatte hon. Men man kan ju fråga sig hur det kommer sig att du som fyllt trettiosex fortfarande bor hemma hos mamma?
– Är det något som du vill diskutera nu? frågade han kort.
Tonen i hans röst hade samma inverkan på henne som den haft nyss. Åter kom tanken för henne att det vore befriande om han och hans anhang försvann från jordens yta. Problemet med var man gjorde sig av med den typen av ohyra var emellertid fortfarande olöst.
Hon kände Veeras vaksamma blick på sig, återtog kontrollen och anlade ett neutralt ansikte.
– Nej, faktiskt inte alls, svarade hon. Det vore ett väldigt tidsslöseri, med tanke på att du inte bor där. Fast egentligen spelar det ju ingen roll var du bor. Det som spelar roll är var Elin Maria Andersson, tjugotre år och Erik Henrik Andersson Wallin, två och ett halvt år bor.
Den blixt som for ur vesslans plötsligt svarta men ändå kalla ögon var så intensiv att hon var tvungen att fixera blicken på en punkt mellan hans ögon. Modet hade vattnats ur och hängde på gärdesgården, hjärtat dunkade som en galning och handen som höll i mobilen skakade.
– Då var det avklarat, sa Veera. Nu kommer vi att berätta tre saker för dig. En som du kommer att tycka om och en som du inte kommer att tycka om och en som du ... tja, varför spekulera. Vad vill du att vi tar först?
Vesslan skickade ännu en het blick, den här gången med Veera som adressat.
– Jag håller med dig, låt oss börja med att riva av det tråkiga när du nu ändå är i rätt stämning, sa Veera.
– Nu ska vi tala om vad som kommer att hända om du får för dig att göra någon av oss illa. Det ena är att vi ringer polisen. Och tro för allt i världen inte att du kan prata dig ur vad du gjort, det är vi mycket bättre på! Dessutom kommer du att få förklara varför du satte en kula i huvudet på honom där, sa Miriam och nickade åt liket. Det andra som kommer att hända är det här:
Miriam tryckte fram inspelningen och snart fylldes rummet med Vesslans röst när han berättade vad han brukade göra och hota att göra med en kvinnas eller en mans barn som han ville sätta på plats.
– Och vad tror ni att polisen kan göra åt det där? sa han föraktfullt.
– Polisen? sa Erika.
– Du har missförstått, sa Veera. Inspelningen kommer vi inte att ge till polisen. Den behåller vi som komihåg. Men möjligheten finns ju att någon kontaktar polisen i Linköping eller Grebo efter det att något tråkigt, liknande det du föreslog, har inträffat i det grannskapet.
Vesslans ansikte genomgick en avsevärd förändring från överlägset, till frågande och vidare till ursinne. Mot sitt bättre vetande såg Miriam honom rakt i ögonen. Hatet, glöden och föraktet skickade henne tillbaka en vecka i tiden. Precis så hade Max sett ut när han insåg att han satt fast och skulle vara tvungen att göra som hon bad honom. För att inte avslöja sin skräck sjönk hon ner på sängen med sina skakande händer inkilade under låren.
Veera linkade fram till honom och sänkte ner sitt huvud så att det var i höjd med hans. Tilltaget fick honom att rygga tillbaka.
– Osagt kommer vi inte att anlita dig till att utföra det här jobbet, sa hon.
Vesslan blängde rakt på Veera som om han vore en skadad tjur som var i valet och kvalet om vilket horn han skulle använda för att sprätta upp henne med. Miriam pressade tillbaka paniken och drog ett djupt andetag genom näsan. Nu var ändå det värsta, nämligen planens livrem, avklarat.
– Och nu har vi kommit till de goda nyheterna, sa Erika och blinkade nervöst.
Det verkade inte som om han hade hört vad hon sa men Veera flyttade sitt ansikte ännu närmare vesslans och upprepade budskapet. Miriam väntade på att han skulle skalla Veera rakt i ansiktet. Tanken gav henne blodsmak i munnen. Veera såg ut som om hon just ställt en vänlig fråga om hur det egentligen stod till med honom.
För en vecka sedan hade Max sett på henne på det där viset, då hade hon varit livrädd men ändå haft framtidstro och varit stolt över vad hon åstadkommit. Den här gången lyste stoltheten med sin frånvaro. Hon visste att det var fel att känna så, att det onda låg i vesslan själv, men det hjälpte inte.
– Koncentrera dig nu och lyssna på de goda nyheterna. uppmanade Veera och bröt på det viset äntligen dödläget. Har du hört talas om att man kan köpa fakturor?
– Du kan ta det som plåster på såren för att du missar inkomsten från det här uppdraget. Vi har en finfin faktura att erbjuda. Den är på sexhundratusen och är utställd till en svinpäls som är skyldig oss pengar. Men du få köpa den för femhundrafyrtiotusen. Jaså inte det? Då slår jag till med vårt sista bud på femhundratio långsjalar! Take it or leave it. Pengarna finns där garanterat, så du får in alla sexhundratusen men betalar bara femhundratiotusen för den! Och har således nittiotusen att ha roligt för. Man får många motorsågsmassakrer för de pengarna! Det trodde du inte, att du skulle kunna tjäna pengar på det här avstyrda uppdraget, men så är det, ett trevligt bemötande lönar sig alltid! Så, då har vi klarat av de dåliga och de goda nyheterna. Då kommer vi till nyheten som är lite hit och dit. Vi behöver hjälp med att bli av med honom där, sa hon och nickade åt liket. Men om vi kan få liv i din kamrat ska det nog bli ett ganska enkelt uppdrag. När, hur och var är redan klart, det är bara lite grävande och släpande som ska till.
Vesslan följde varje ord som lämnade Veeras läppar. Hans ansiktsuttryck var en blandning mellan hat och koncentration.
– Jag förmodar att du vill tänka lite på det här och det ska du få göra. Men först vill vi förtydliga vad som kommer att hända om du tackar nej till att samarbeta med oss, fortsatte Veera. Om du till exempel tycker att du vill hämnas eller på annat sätt ställa till det för oss. Min väninna med den svaga rösten ska berätta för dig, så för din egen skull rekommenderar jag att du spetsar öronen.
Miriam tyckte inte att vesslan såg ut som någon som hade över en halv miljon liggande till att köpa fakturor för. När hon tänkte efter kände hon ingen som hade det.
Erika harklade sig.
– Då kommer ... Om inte vi ringer eller kontaktar någon inom bestämda intervaller med våra inditilluel... insi... Erika tystnade och svalde hårt. Indi-v-i-d-u-ella koder. Kommer ... kommer det där du föreslog att hända någonsans ... stans, i Linköping. Och de som kommer att utföra det har redan fått insel ... ningen där du instruerar om vad som kan hända.
Hennes röst var så tunn att den lät som en viskning, dessutom var hon högröd i ansiktet. Miriam sympatiharklade sig och beslutade att det var hög tid för henne själv att skaka av sig rädslan och träda in och dra sitt strå till stacken.
– Sedan ringer vi polisen och berättar gråtande vad du och din svinpälskompis har gjort och hur vi lyckades övermanna er efter det att du skjutit både hit och dit med två olika vapen, sa hon.
– Och träffat liket där hålet sitter, sa Erika med stadigare röst.
– Nu ska du inte luras att tro att hon där kan köras över för att hon har svag röst och hakar upp sig, sa Veera.
Hon sänkte rösten till en viskning och fortsatte.
– Ju mer hon hakar upp sig desto mer ska man passa sig!
Vesslan vände upp blicken mot Erika och gav henne en kyligt värderande översyn. Erika svalde och rodnade men tittade tillbaka.
– Som lök på laxen har vi ditt urinprov, sa Veera. Det kommer att vända uppmärksamheten åt ditt håll på en brottsplats någonstans i framtiden. Förmodar att polisen redan har haft anledning att inte ha så höga förväntningar på din vandel, så de lär inte bli förvånade när de inser att du utvecklat ditt sortiment av brott åt det mer promiskuösa hållet.
Vesslans haka ramlade ner några sekunder innan han åter samlade ihop anletsdragen.
– Pistolen och kniven du använde förut har vi dessutom konfiskerat med vidhängande fingeravtryck, sa Miriam.
– Så, nu har vi klarat av förtydligandet. Hur vill du ha det? sa Veera.
Att döma av de växlande stämningar vesslans ansikte visade pågick en konferens någonstans i hans inre där alla deltagare inte var överens. Efter någon minut hade hans ansikte lugnat sig och konferensen verkade vara avslutad.
– Sådär, nu är vi redo att höra ditt svar. Vill du köpa vår faktura eller vill du att vi kontaktar polisen? frågade Veera.
Miriam kramade revolvern som Erika lagt bakom hennes rygg. Så frestande det var att göra slut på fanskapet! Den store svinpälsen rörde på sig och släppte en brakande fjärt. Vesslan tittade med avsmak på honom och makade sig en bit ifrån.
– Ring snuten, sa han.