KAPITEL 66

”Upp med hakan!” sa bödeln och fäste snaran.

Stanislaw Jerzy Lec

EKERUM, TORSDAGEN DEN 23 JUNI VEERA

– Ring snuten, sa vesslan. Jag går inte på utpressning.

Plötsligt ekade det på lagerhyllorna för fler alternativ i Veeras medvetande. Hennes värsta farhågor hånflinade mot henne. Vesslan var tillräckligt kallhamrad för att sätta till och med sitt barns väl och ve på spel! Vad skulle de göra nu?

Miriam tog fram revolvern och osäkrade den. Blicken for förbi Veera utan att stanna till. Hennes ansikte var sammanbitet och rörelserna vittnade om att hon var nervös.

– Snuten kommer aldrig att gå på att jag skulle ha skjutit honom, sa vesslan och nickade åt Greger. Däremot kommer ni ... du att ha krutstänk på dig om du fyrar av den där och det spelar ingen roll hur mycket du försöker tvätta bort det.

– Vad svamlar du om? frågade Miriam. Du tror väl inte att vi tänker ringa polisen?

Ett illavarslande leende spred sig över hennes ansikte. Erika flackade med blicken mellan Veera och Miriam och såg olycklig ut.

– Täpp till käften på honom är du snäll, sa Veera till Erika som befann sig närmast tejpen.

Erika drog aningen fumligt av en bit silvertejp som hon satte fast över hans mun. Miriam sänkte skjutarmen och suckade.

– Jag har hört att det finns några djupa dypölar i Halltorps hage här intill. När jag tänker efter är det ganska häftigt att du kanske dyker upp där om tusen år, som någon av de där munkarna de har hittat i en mosse någonstans.

Han tittade skeptiskt på Miriam. Vilket Veera konstaterade var betydligt bättre än hånfullt och överlägset. Kanske ändå att de hade en chans? Nu gällde det att skyffla mer bränsle på hans spirande tvivel.

– Du har rätt, det är onekligen mycket lättare att göra slut på båda två istället för att tjafsa med deras familjer.

– Fakturan kan vi erbjuda till någon annan.

– Undrar om det är bäst att först packa in dem i plast eller om vi ska nöja oss med att lägga plasten under? frågade Veera.

Erikas vidöppna ögon fastnade i Veeras.

– Vi måste ju ändå plasta in dem, sa Miriam.

– Det har du ju faktiskt rätt i, sa Veera. Jag förmodar att man kan tejpa för skjuthålen efteråt. Erika hämtar du plasten?

– Nu får du kamma till dig och lugna ner dig, sa Miriam till vesslan. Du har ju själv valt att inte hjälpa oss.

– Den andra kommer visserligen att bli mycket tyngre att släpa på, men han är åtminstone lugn, sa Veera.

– Här, sa Erika från sovrumsdörren och höll upp en rulle med svarta sopsäckar.

Vesslans protester ökade och hans vilda blick vittnade om att han tappat sin tidigare tro på att allt skulle ordna sig. Det smärtade Veera att han var räddare om sitt eget skinn än sitt barns. För att göra hela tanken mer bekväm resonerade hon att han kanske först nu förstått att de menat allvar, att deras hot inte varit tomma. Om det blev som de ville skulle de trots allt tillbringa tid tillsammans under det kommande dygnet och det blev ju lite lättare att hålla föraktet tillbaka om det fanns förmildrande omständigheter eller ... rättade hon sin tanke, om det fanns alternativa omständigheter.

Veera sträckte sig efter rullen men lät handen sjunka medan hon betraktade honom. Eftersom hon inte hade packat in något så stort och avlångt i plast förut ägnade hon en stund åt att försöka lista ut hur det skulle gå till. Hon kom på att julgranen hade ungefär samma längd och bredd. Hur brukade hon göra med den? Först fällde hon in grenarna, sedan trädde hon en sopsäck över granens topp men först efter det att Harri tagit ner stjärnan. På det hela taget var det ju faktiskt enklare att paketera vesslan än granen, inga känsliga kulor att ta bort, inga dekorationer eller glitter, fast glittret och de röda rosetterna brukade hon låta sitta kvar. Och i och med att han var bunden var ju problemet med de spretande grenarna redan omhändertaget.

Ratch! Ljudet slet Veera från det årliga inpackandet av julgranen och förkunnade att Miriam hade rivit av en säck från rullen. Inte för att Veera hade någon aning om vad som skulle hända härnäst, men hon bedömde att det för närvarande var bäst att fortsätta på intrampad stig.

– Ge mig den, sa hon till Miriam.

Med ett vant grepp öppnade hon säcken och rullade upp kanterna på den. Sedan vände hon den uppochner och försökte trä den över huvudet på honom. Resultatet blev att hans protester tilltog.

– Det är väl inget att tjafsa om, koppla av så vi får det här överstökat någon gång, sa Miriam.

Tillsammans med Erika kämpade Veera med säcken. Vesslan var en vidrig person men det lättade inte på känslan att hon för närvarande själv var precis lika vämjelig. Hon intalade sig att hon inte hade något val och att det bara var att köra på. Halvdant gjorde ingen glad. Ju längre han fick stirra döden i vitögat ju mörare skulle han förmodligen bli.

Just när de lyckats fått ner den över hans axlar sa Miriam:

– Jag kom precis på en sak, har ni sett den där gangsterfilmen där offren får gräva sina egna gravar?

Vesslan stillade sig under säcken.

– Kan du komma ihåg vad den heter? frågade Veera.

– Nej, men den gick på teve för någon månad sedan, sa Miriam. Hur som helst är det ju ingen dum idé.

Veera höll kvar säcken i några sekunder till innan hon lät Erika lyfta bort den. En odör av skrämd kropp sipprade ut från honom. Han irrade med blicken och försökte säga något.

– Ska vi kolla om han vet vad filmen heter? frågade Erika.

Veera anlade en avog min och betraktade honom ingående. Han lät sina kalla ögon vila på henne och nickade.

– Vad säger ni flickor? sa Veera.

– Det vore ju skönt att slippa gräva, sa Miriam.

– Å ena sidan eller å andra sidan ..., sa Veera och ryckte bort tejpen över hans mun.

– Satan! skrek han.

Eftersom en skinnslamsa från hans underläpp satt kvar på tejpbiten tyckte Veera att hans utrop var förståeligt.

– Okej, okej, okej! Jag förstår, sluddrade han, efter det att djävulens åkallan ekat ut mellan väggarna. Jag köper den där fakturan!

Tack och lov! Korna hade traskat närmare land och befann sig nu på strandängen.

– Har du pengar tillräckligt? frågade Miriam.

Makkara! Veera insåg att de hade glömt att diskutera vad de skulle göra när vesslan berättade att han endast hade strax över fyrahundra i plånboken och ett sketet kontantkort som förmodligen inte heller innehöll några större summor. Hur hade hon egentligen tänkt? Om vesslan annullerade det här uppdraget fick han ju inga pengar och utan pengar hade han kanske inget att köpa fakturan för.

– Jag betalar fyrahundra lax för fakturan, sa han. Hälften före och hälften efter.

Miriam såg ut som om hon hade väldigt mycket att tänka på men Erika nickade ivrigt bakom hans rygg. Veera försökte smälta det faktum att vesslan just sagt att han hade tvåhundratusen liggande till att köpa svarta fakturor för.

– Erbjudandet var på femhundratio, sa Miriam.

– Det är allt jag har, sa han.

– Ska vi ta ditt ord på det också? sa Miriam hånfullt.

– Och hur mycket pengar har du om det här uppdraget inte vore annullerat utan rapporteras som framgångsrikt? frågade Veera.

Hans oförstående min övergick gradvis till ogillande.

– Det gör jag inte, jag har mitt rykte att ta hänsyn till, sa han.

Veera prasslade med säcken.

– Ditt torpedrykte är inget du behöver oroa dig för, det får du ta vårt ord på, sa Miriam kallt.

Vesslan såg frågande ut.

– Vi vet vem din uppdragsgivare är och kommer att se till att vederbörande inte beredes tillfälle att ifrågasätta något mer överhuvudtaget, sa Veera och rullade upp kanterna på säcken ett par varv till.

– Då är det ju jävligt dumt att knäppa honom innan han har betalat, sa vesslan.

Det hade han ju väldigt rätt i.

– Så om vi väntar med att göra slut på uppdragsgivaren tills du har fått ditt arvode, hur mycket kan du då betala för fakturan?

– Vad sägs om tvåhundrafyrtio före och lika mycket efter, i kontanter? frågade han.

Miriam suckade irriterat.

– Vi sa femhundratio, sa hon. Och självklart ska det vara kontanter och inte byxknappar.

Veera torkade sig i pannan. Eftersom hon fortfarande höll i säcken följde den med i rörelsen. Vesslan följde säcken med blicken och ryggade knappt märkbart.

– Okej, okej, okej! Jag gör det för femhundra.

Det blev tyst.

– Kör i vind. Vi ska inte bråka om kaffepengar, sa Veera.

– Och hur vet jag att fakturans mottagare är god för sexhundratusen, frågade Vesslan.

Det var ytterligare en sak de inte hade diskuterat färdigt. Veera antog att inte heller vesslan godtog byxknappar som valuta.

– Pengar finns det och när vi har fått våra femhundratusen oskadliggör vi din uppdragsgivare, sa Miriam.

Det var ingen trevlig tanke att de i och med att de betalat definitivt hade stigit över tröskeln till den undre världen och anlitat banditer. Fanns det någon ände på allting eller skulle det bli värre och värre?

– Innan jag diskuterar den saken får ni skära loss mig, sa han.

Veera mötte Miriams och Erikas blickar och drog slutsatsen att båda var lika ointresserade av det scenariot som hon var. Men det var praktiskt ogenomförbart att ha honom bunden en evighet, ungefär som att ha en rostig spik i foten men vara för harig för att dra ut den.

– Ska vi börja med händerna? frågade hon och försökte se ut som om hon hade full koll på läget.

– Jag hämtar saxen, sa Erika och gick mot köket.

– Även om jag säger att jag utfört uppdraget och inkasserar arvodet har jag inte tillräckligt med pengar för att betala hela fakturan. Då får ni ligga jävligt lågt tills jag klämt pengarna ur fakturamottagaren och hur vet jag att ni gör det?

Eftersom vesslan inte var informerad om det faktum att Max både var uppdragsgivare och fakturamottagare var hans invändning fullt förståelig. Veera skådade ner i avgrunden som öppnade sig mitt i hennes hastigt hopyxade plan. Makkara! Förvirringen gick att läsa i Miriams ansikte. Erika som hört vesslans fråga hade stannat i dörröppningen och stirrade med hopdragna ögonbryn på saxen som hon höll i sin ena hand.

– Varför skulle vi ligga lågt, vad menar du? frågade Miriam.

Vet ni att fakturamottagaren har alla pengarna eller åtminstone era femhundratusen hemma och i kontanter? sa han.

– Nja, sa Miriam. Och vad spelar det för roll?

– Nyss sa ni att ni knäpper uppdragsgivaren när ni fått alla pengar för fakturan. Men det kan ju ta ett tag tills jag klämt ur fakturamottagaren hela summan. Hur vet jag att ni verkligen ligger lågt till dess. Uppdragsgivaren får inte upptäcka att ni är oskadda.

– Va? sa Erika.

– Det skulle göra det omöjligt för mig att fortsätta min karriär som torped. Då kan du ge dig fan på att jag kommer tillbaka för att slutföra uppdraget! Jag kan knäppa uppdragsgivaren innan jag driver in fakturan. Men det kostar extra.

– Är inte det jävligt opraktiskt att knäppa honom innan du driver in pengarna? svarade Miriam.

– Va fan då opraktiskt?

Makkara! Sprickan hade vidgats och nu var avgrunden så djup att det svirrade i magen.

– Om vi för att förenkla allting kallar uppdragsgivaren för A och fakturamottagaren för B, sa Veera och fixerade Miriam med blicken.

Miriam stirrade tillbaka.

– Jag skiter i vad ni vill kalla dem för, sa vesslan. Ta loss mig nu!

Erika ryckte till och vände blicken åt Miriam.

Plötsligt rann svetten ner för Miriams ansikte. Förmodligen hade hon insett att hon varit på vippen att avslöja att uppdragsgivaren och fakturamottagaren var en och samma person.

– Jag menar bara att ... jag vill ha det nöjet själv, svarade Miriam, böjde sig framåt och torkade sig i ansiktet med en flik av lakanet.

Veera undrade om galltvål skulle få bort fläckarna.

Erika tog tag i vesslans bakbundna armar.

– Jag ger er trehundra i förskott om ni tar hand om uppdragsgivaren omedelbart, sa vesslan. Och som sagt, kan jag ta det uppdraget också. Resten får ni när jag drivit in hela beloppet från fakturamottagaren.

Trehundra i förväg blev hundra var. Hundratusen räckte till en stor portion frihet. Miriam och Erika verkade fundera i samma banor.

– Det låter som en bra plan, sa Veera. Eller hur flickor? Vi tar hand om A i samma stund som du besöker B.

– Absolut! sa Erika blossande röd i ansiktet.

– Men hu... Okej då, sa Miriam.

– Då är vi överens, sa Veera.

Saxen måste vara slö för vesslan drog irriterat i sina armar samtidigt som Erika klippte och karvade bakom honom.

– Och när får vi de trehundratusen? frågade Miriam.

– Kan vi inte prata mer om det sen, klockan går och M... A undrar nog vad som hänt med uppdraget, sa Erika.

– Skär loss mig någon gång och ge mig mobilerna så ska jag ta hand om den saken, sa vesslan.

Erika karvade vidare och vesslan gjorde ett rejält ryck. Med ens var han fri och hoppade upp på fötter från knäståendet.

– Snabba på med tejpen runt benen och ge mig mobilerna, sa han.

Miriam hämtade mobilerna i köket och räckte över dem till honom medan Erika fick loss det sista av tejpen runt hans vader. Vesslan pillade på sina mobiler men tittade upp när Veera vek ihop den svarta sopsäcken.

– Ingen är ju skadad, vi ville bara skrämmas lite, sa hon och tryckte fast säcken under ena armen.

Hans blick vilade ett kort ögonblick på Veera innan han fortsatte trycka på den ena mobilen. Sedan tittade han upp.

– Miriam ska skriva på papperen och ni två, sa han och pekade på Veera och Erika, ska dö!