Förolämpa aldrig en alligator förrän
efter det att du vadat över floden.
Cordell Hull
– Miriam ska skriva på papperen och ni två, sa vesslan och pekade på Veera och Erika, ska dö!
Det var det hon visste, de skulle inte ha släppt honom lös! Erika tog ett stadigare tag i saxen och stirrade på vesslan.
– Gör som jag säger, fortsatte han. Tejpa ihop Miriam och lägg henne på golvet!
– Det kan du glömma, sa Miriam.
Erika flackade med blicken men kunde inte se revolvern någonstans. Varför hade Miriam lagt den ifrån sig? Var hon inte klok?
Vesslan stirrade på Miriam som stirrade tillbaka. Tillståndet pågick i säkert femton långa sekunder.
– Jag behöver ta några bilder, sa han.
Det fanns faktiskt en möjlighet att han bara ville ha bildbevis för att försäkra Max om att uppdraget var genomfört. Greppet om saxen tänkte hon inte släppa förrän hon var övertygad.
– Då förmodar jag att vi kan börja med mig och Erika. Hur var det tänkt att vi skulle gå åt då? frågade Veera.
Vesslan såg sig runt och pekade på sängen.
– Lägg er bredvid varandra och skit i att andas.
Skit i att andas?
– Är det här verkligen nödvändigt? frågade Miriam.
– Gör som jag säger, sa vesslan.
Nu var han lika kylig och otålig som när han hade haft kniven mot hennes öga. Det stack i den ömma kinden.
– Låt oss säga att det inte riktigt gick som du hade tänkt dig, men att du ändå lyckades få till det, sa Veera. Till exempel har vi ju det faktumet att du inte hade räknat med att vi är beväpnade, eller hur? Egentligen väldigt hänsynslöst av den där uppdragsgivaren att inte nämna en sådan sak. Förmodar att risktillägg utgår för sådant.
Vesslan stirrade på henne och vätte sina läppar.
– Men det är ju tyvärr inte till att tänka på, eftersom A inte kommer att givas tillfälle till att betala extra för några sådana tjänster, fortsatte hon.
Veera tog sig för pannan och slöt ögonen en kort stund innan hon fortsatte.
– Den där fläcken får mig att tänka på hur viktigt det där med storlek är, sa hon och nickade mot vesslans skrev.
– Vad har det med det här att göra? fräste vesslan.
– Hur lång är du Erika? frågade Veera.
Det tog en stund för Erika att samla tankarna och leda dem i rätt riktning.
– 1,68, svarade hon.
– Och jag är 1,70, sa Veera. Men tänk nu om du Erika vore 1,70 och jag 1,73? Vilken skillnad det skulle ha gjort!
– Nu återgår vi till..., började vesslan.
– Till en början tänker jag på var, på Erika, bordet skulle hamnat när hon föll, sa Veera.
Om hon hade varit 1,70 hade bordsskivan hamnat ... En skarp smärtförnimmelse sköt upp från halsen till det ömma stället.
– Och så tänker jag på skottet du skickade iväg mot mig ... Det där vapnet du hade är ju inte precis något muskedunder och hålet i pannan borde inte bli mer än som efter ettans strumpsticka, eller ett tilltaget myggbett?
– Jaha? sa vesslan.
– Ett sådant hål går ju att måla, eller hur flickor?
– Eh, joo, sa Miriam. Det går nog.
– Och skriva på papperet kan du ju göra eller hur Miriam?
– Jo, det kan jag väl, svarade Miriam.
– Då tycker jag att vi börjar med att stoppa de där byxorna i tvättmaskinen, sa Veera. Sedan behöver vi en stor kanna kaffe.
Innan fyrtio minuter passerat hade vesslan bilder på två avlidna kvinnor, ett påskrivet papper och sina kalsonger och byxor i tumlaren. Det hela gick förvånansvärt smidigt. Det enda problemet var att vesslan visade sig ha svårt att diskutera hur och var pengarna för fakturan skulle levereras samtidigt som han tog bilder och skickade mms. Till sist kom de ändå överens om att han skulle få adress och all annan information han behövde för att klämma pengarna ur fakturamottagaren vid betalningstillfället. Var leveransen av pengarna skulle ske var frågan som tog längst tid. Vesslan ville att de skulle träffas i Jönköping, vilket röstades ner av majoriteten. Till sist löste de frågan genom att skjuta fram beslutet till efter begravningen. Veera sa att hon hade en idé men att den behövde mogna lite först. Erika var rädd för att det betydde att Veera visst visste, men att hon först var tvungen att övertala Miriam och Erika i enrum om idéns förträfflighet.
Kenneth hade de lyckats palla upp mot sängen med en stor badhandduk virad runt halsen. De turades om att hälla svart kaffe i honom och vissa framsteg hade gjorts. Egentligen hade ingen av dem något emot vesslans förslag om hur de skulle väcka Kenneth, men de insåg att ett benbrott, blåmärken eller grova tillmälen inte skulle underlätta när de behövde Kenneths hjälp vid liksläpning och gravgrävning.
Medan Erika hällde kaffe i Kenneth såg hon hur vesslan svärande försökte dra sina väldigt skrynkliga och nästan torra byxor på sig. Efter en hel del slit lyckades han. Förmodligen för att byxorna hade varit aningen bylsiga och för långa innan Erika kört tumlaren på handduksprogrammet. Nu öppnade sig konsekvenserna av torkningen som en glipa mellan gymnastikskor och byxfåll. Glipan avslöjade att hans strumpor var gråvita, noppiga och hade sett bättre tider. Det hade hon inte tänkt på när han var klädd i Birgittas handduk. Då hade hans vita och magra ben dragit all uppmärksamhet till sig.
Trots att de gett Kenneth en full dos av Miriams migränmedicin klagade han på huvudvärk. I övrigt hämtade han sig bra. Till en början rann en hel del av kaffet vid sidan av munnen och ner på handduken men allteftersom tiden gick blev han mindre lullig.
När vesslan var färdigklädd ställde han sig över Kenneth, böjde sig framåt och förklarade för honom att det var nya regler som gällde. Kenneth tittade upp på honom men visade inga tecken på att han uppfattat budskapet.
– Nya regler, pucko! upprepade vesslan. På grund av dig kan vi glömma det här jobbet. Nu ska vi ta hand om det där liket. Fattar du?
– Pucko kan du vara själv!
Det ryckte det i ena benet på vesslan. Det var inte bra om torpederna skadade varandra så att de blev oförmögna att hjälpa till, nu när de behövde dem.
– Det där ger du fan i! skrek Erika.
Först trängde de sig in, band dem och hotade att sticka ut ena ögat på henne, sedan sköt fanskapet både Veera och Birgitta! Och nu visste de att det varit meningen att både hon och Veera vid det här laget skulle vara döda. Nej, nu jävlar fick det vara nog!
Hon gav vesslan en ordentlig knuff just som hans ena ben for ut mot Kenneth. Han rasade bakåt mot garderobsdörrarna med ett brak.
– Och nu ska du lugna ner dig! Inga jävla sparkar och inga jävla pucko fattar du? Och du, sa hon och pekade på Kenneth, ska resa dig upp, nyktra till och se till att du blir till nytta. Fattar du?
Sedan gick hon ut ur rummet. Det hon egentligen ville göra var att lemlästa, sparka och skjuta ihjäl dem. Mitt i ursinnet insåg hon att det var dumt, eftersom de inte hade fått någon glädje av dem än.
– Jag behöver en femhundralapp, ropade vesslan efter henne.