Ibland är den bästa hjälpen
du kan få en stadig knuff.
Joann Thomas
Vesslans gång var energisk med en studsande och märklig fotföring som förmodligen kom sig av att han gått i gymnastikskor större delen av sitt liv. Byxorna hade inte tagit snabbtvätt och torktumlande med behag utan satt åt på fel ställen och var alldeles för korta. Något som gjort honom mer upprörd än att han varit tvungen att ligga bredvid ett lik. Plånboken höll han i sin vänstra hand eftersom han inte lyckats klämma ner den i någon byxficka. Han såg ut som en campande turist som föregående kväll fått en snyting mitt i ansiktet och nu tagit sig upp ur favoritvilstolen för en tur till glasskiosken klädd i sin frus byxor. Medan de väntat på tumlaren hade hon och Veera försett sig med ytterligare en spade ut Lanis bod och radat upp allt de behövde inför ”Projekt undanröjande av lik” på köksbordet. Fotograferingen av dokumenten hon skrivit på, och av Erika och Veera till synes döda, hade gått smidigt. En outhärdligt lång stund efter det att vesslan mms:at bilderna hade han fått ett sms som löd: ”Trevlig midsommar! Matsäck på väg.” Hon undrade om det var Max själv som fått och skickat meddelandena eller om de gått via mellanhanden. Men det spelade faktiskt ingen roll. Det som spelade någon roll var att Max förmodligen firade någonstans i Västeråstrakten i tron att hon var skadad och tillintetgjord och att Veera och Erika var döda. Huset och pengarna trodde han också att han fått tillbaka. Reaktionen han skulle få när han insåg att han var lurad ännu en gång orsakade en sur uppstötning som hon svalde ner några gånger innan den gav sig. Men Max reaktion var ytterligare en sak som inte spelade någon roll. Hur skrämmande det än var så var beslutet fattat och ”Projekt Max del två” skulle genomföras.
Tanken att hon fortfarande levde och inte var besegrad stärkte henne. Ändå var livet fortfarande byggt på gungfly. Hans skugga svävade över varenda minut hon existerade. En sak var säker, om det fortsatte så här var mord och fängelse ett bättre alternativ!
Miriam vaknade till av ett högt skrammel som kom sig av att vesslan riktat en spark mot en brandgul trampbil.
– Vad fan gör du gubbj...
Den finnige föreståndaren till uthyrningen tvärtystnade efter att ha nåtts av ett ögonkast från vesslan.
– Vad är det här för skit! Tycker du att det här är något att sätta ungar på va?
– Ehh ... En över arton måste vara med hela tiden, sa den finnige.
– Vi tar den där grå, sa Miriam.
– Utan kvitto och du får tillbaka den imorgon, sa vesslan och klappade dit en femhundring på sätet.
Rörelsen blev dödstöten för en av skärmarna som ramlade av med ett dystert slammer. Den finnige tittade mellan skärmen och sedeln innan han bestämde sig för att sedeln var det viktigaste.
Trampbilen hade fyra säten, två fram och två bak. Av vesslans syrsaliknande sittstil, med knäna uppe vid sin svullna haka, drog Miriam slutsatsen att bilens främre säten var avsedda enbart för småväxta personer.
Innan hennes kommentar om att det egentligen vore mer praktiskt om han också satt där bak och istället lutade sig över framsätet för att styra, letade sig ut ur hennes mun, bestämde hon sig för att hålla tyst. Det var antagligen bäst att han själv kom på sina misstag.
För att kunna ta i och trampa för fullt var hon tvungen att hålla i sig med båda händerna på sätet. Vesslan, var inte till mycket tramphjälp, vilket i och för sig var förståeligt. Att han inte heller var något vidare på att styra gjorde deras framfart till ett ryckigt och vådligt äventyr som vid flera tillfällen höll på att sluta i någons förtält. Att be om ursäkt verkade inte ingå i hans vokabulär eller så berodde frånvaron på hans redan kända oförmåga att göra mer än en sak i taget. Att backa ut ur öppningen till ett förtält krävde ju trots allt en hel del koncentration. Istället fick Miriam ta på sig uppgiften att runda av hörnen på hans oförmågor. Trampa, le och be om ursäkt, trampa, le och be om ursäkt, trampa ...
Till hans försvar fick hon ändå säga att han blev bättre och bättre på att styra och efter ett tag gick färden enbart på stigarna som genomkorsade campingen. Att stigarna också var till för cyklande barn, promenerande personer utan uppsikt bakåt och ett och annat vinglande fyllesvin gjorde resan till en utmaning. Ibland körde de om någon otäckt nära och okvädningsorden föll tätt efter dem. Det här var inte den diskreta färd hon hade haft i åtanke. Hur tänkte han egentligen? Eller gjorde han det? Var hans uppförande avsiktligt och till för att dra till sig uppmärksamhet? Han hade faktiskt valt trampbilen med skrikigast färg. Att han sedan sparkat sönder den och de inte kunnat ta den var ju en annan sak.
Det fanns inte en campare i närheten som inte skulle komma ihåg dem om de blev tillfrågade. Av till exempel polisen. Frågan var om de skulle minnas henne eller honom bäst. Miriam betraktade honom där han satt och kurade. En hetta drog igenom kroppen och hon insåg att än hade hon långt kvar innan hon blev en fullfjädrad brottsling. Här satt hon med fläckig kjol och såg ut som hon skulle börja gråta. Säkert syntes det att hon redan hade gråtit. Hon hade inte kollat makeupen innan de gick. Inte mycket att göra, bara att trampa på och förkorta exponeringen så mycket det gick.
Efter ett tag hade de tagit sig ut genom ett grindhål och kommit in på ett lugnare campingområde. Till höger om vägen, som nu blivit en stig, kunde Miriam skönja glittret i Kalmarsund. Till vänster fanns ett fält med flera stora tält och bortom tälten skymtade hon de karakteristiska husen i golfbyn. Nu var det inte långt kvar. För att inte väcka mer uppmärksamhet än nödvändigt låtsades hon pilla på mobilen. Styra behövde hon ju ändå inte. Trampbilen vinglade till och hon tittade upp. De passerade en grupp yogautövare av den avancerade sorten. Vesslan slutade att ens försöka trampa och vred på huvudet. Det hade inte gjort något om han inte också vridit på ratten. Trampbilen åkte av stigen och landade i ett grunt dike. Gick det att ställa till med mer uppmärksamhet än att köra av stigen i en folksamling? Visserligen kunde hon förstå hans brist på uppmärksamhet, samtliga yogautövare var kvinnor utom en, dessutom var de spritt språngande nakna. Det var så imbecillt att bli så till sig av några nakna kroppar. Nu fick han skärpa sig!
Den udda och ovanligt välutrustade yogautövaren hjälpte bilen upp på stigen genom att skjuta på. Svetten blänkte inbjudande på hans muskulösa lemmar, hans vita tänder gnistrade och skinkorna spände sig som två fotbollar när han tryckte på ...
– Ska du med eller stå kvar? sa vesslan surt och blängde på henne från framsätet.
Hon tackade för hjälpen, satte sig på sin plats, torkade bort svetten ur ansiktet med ena underarmen och trampade.
Strax efter yogaincidenten svängde de in genom ett hål i en stenmur och upp på ett skumpigt fält med två fotbollsmål. Nu var det inte långt kvar och det var tur. Det värkte i låren och hon var oändligt trött på vesslans sällskap.