När det ser som mörkast ut blir det helsvart.
Paul Newman
De hade skjutit utemöblerna åt sidan och rullat fram trampbilen till den öppna ytterdörren. Den var både högre och större än Veera hade föreställt sig. Insikten om vad det kunde innebära fick det att hugga till i nedre ryggen. Av Miriams ansiktsuttryck drog hon också slutsatsen att ditfärden inte varit något diskret evenemang.
Bry dig inte om allt det där du inte kan göra något åt, bry dig istället om vad du kan göra något åt, tänkte hon. Till exempel hur de skulle få upp liket i den där mastodontsaken.
– Jaha, då förmodar jag att det är lika bra att huvudpersonen sätter sig tillrätta i baksätet, sa hon.
Hon ställde sig i dörrhålet till sovrummet och tog in scenariot. Det var något ovälkommet bekant över det hela. På golvet satt en drogad svinpäls och sov. Bakom sängen som han lutade sig mot stack likets två fötter fram.
En gammal ramsa av Povel Ramel tog plats i huvudet. ”Har du hört den förut, har du hört den förut, har du hört den förut?” Ramsan avbröts av att Kenneth rapade och öppnade två röda ögonspringor. Det var trots allt en fördel att den drogade svinpälsen och liket befann sig på samma ställe den här gången. Vad mer kunde hon sätta upp på pluskontot? Veera lät blicken svepa runt i rummet. Liket med huvudet kvar ...
– Vakna, jävla pucko! sa vesslan och trängde sig förbi henne in i rummet.
Veera blev förnärmad, sedan insåg hon att kommentaren var adresserad till Kenneth. I alla fall antog hon det eftersom det var hans ben vesslan sparkade på. Kenneth ruskade på sig, tog tag i vesslans fot och ryckte till. Fascinerat betraktade Veera den lustiga dans vesslan genomförde stående på ett ben och konstaterade att hans balanssinne var avsevärt mer utvecklat än hans simultanförmåga.
– Pucko kan du vara själv, sa Kenneth när vesslan för andra gången inom någon timme dundrade mot garderoben och sjönk ner på golvet.
Två sådana smällar var inte bra. De fick inspektera garderobsdörrarna senare, när det mer akuta var avklarat.
– Två puckon och ett lik, fy fan, sa Miriam.
– Kenneth, sa Veera. Vi är tacksamma för att du har vaknat för nu vi behöver vi din hjälp med att bära ut liket.
– Vad får jag för det? frågade Kenneth och vände upp sina röda strimmor mot Veera.
Vad skulle hon svara på det? Vad motiverade honom? Sex, pengar, makt ...
– Du lever, eller hur? sa Miriam.
– Håll käften och hjälp till att bära ut liket, sa vesslan och segade sig upp från golvet.
– Varför då? För att du säger det? Glöm det! sa Kenneth.
– Kom igen nu pucko, sa vesslan.
– Jag ska ge dig, ditt jävla pucko! skrek Kenneth och försökte ställa sig upp.
Han fick inte fäste och sjönk tillbaka ner på golvet.
– Det där har vi redan pratat om!
Erika stod i dörren och varken hennes kroppsspråk eller röst inbjöd till invändningar.
– Jag ska, jag ska! sa Kenneth.
Han tog stöd mot sängen, men ramlade tillbaka. Erika satte sig på knä framför honom och virade den kaffefläckiga handduken av honom med hårda tag.
Ett tag stirrade Kenneth på henne med öppen mun innan han lät de röda strimmorna sjunka till hennes bröst. Erika tittade tillbaka.
– Kan du resa dig nu då? frågade hon.
När Erika reste sig råkade hon stöta till honom i ansiktet med den kroppsdel som nyligen väckt intresse hos honom. Den här gången lyckades han ställa sig upp utan problem.
– Om du inte vill åka runt med liket i din bil får du hjälpa till att gräva ner honom, sa Erika.
Det där gick ju riktigt bra. Bäst att hålla käften och ställa sig i kulissen.
– Och eftersom du är störst och starkast så går det ju fortast om du är med och gräver. Sen, när det är klart, blir det tid till belöning, fortsatte Erika.
– Vart ska han? frågade Kenneth, föste undan vesslan, tog ett steg inåt rummet, böjde sig ner och tog tag i det närmaste av likets ben.
För att inte mejas ner av Kenneth med liket, en matta och dubbelsängen i släptåg, hastade samtliga ut till hallen.
Kenneth släpade hela ekipaget tills det tog emot. Han stod med ryggen åt dem och hade kommit förbi tröskeln till hallen.
– Skiten sitter fast, sa han och ryckte några gånger i likets ena ben.
Innan Veera hunnit fundera något mer över läget gjorde han ett jätteryck som direkt följdes av en öronbedövande smäll. Ljudet som ekade mellan väggarna identifierades omedelbart av Veeras erfarenhet. En ovanligt stor och välgödd grishalva där hon skurit bort senor och kött runt ena benets ledkula och sedan dragit kroppen över kanten på huggkubben och brutit till.
– Ta det lugnt, ditt puckade miffo! skrek vesslan och pekade på liket.
Kenneth måttade en spark mot vesslan som inte tog, vände sig om och betraktade anklagande sin last.
– Spelar roll? sa han och släppte benet.
– Det där kan du fixa med lite sandpapper och färg, sa vesslan.
Liket hade förmodligen just genomfört sitt livs första spagat med hjälp av dörrlisten och Kenneth. Hur kunde han tro att sandpapper och färg skulle få det ogjort? Men förslaget var intressant och säkert grundat på någon liknande erfarenhet ur hans brottsliga karriär. Alltid kunde hon lära sig något nytt.
– Hur skulle det gå till? frågade hon.
– Okej, okej, lite spackel också, men det spelar väl ingen roll i det här läget, svarade vesslan.
– Men det går väl att tejpa fast? sa Erika.
– Jamen det syns ju, svarade Miriam med en irriterad rynka mellan ögonbrynen. Och förresten tror jag inte att något lossnat, den är bara lite kantstött.
Benet låg i en onaturlig vinkel från kroppen och skulle inte gå att laga med varken målarfärg, spackel eller sandpapper. Vad i perkele hade farit in i Miriam och vesslan?
– Jag tycker att vi gör som Erika föreslår och sätter fast det med tejp. Kanske att vi behöver stadga upp det med något också, sa Veera.
Vesslan och Miriam stirrade på henne som om det hon sagt vore fullständigt absurt.
– Men va fan! Om du nu vill stadga upp listen så gör det sedan men nu måste vi fortsätta, det här har vi inte tid med! avbröt vesslan.
Listen?
– Jag ger fullständigt satana perkele i den satans listen ..., började Veera.
Sedan kom hon på hur det hela låg till. Vesslan böjde sig ner och lyfte det ben som inte kommit ut genom dörrhålet. Av någon anledning verkade han vilja kontrollera hur pass loss benet var och gjorde några vidlyftiga ryck i det. Av sättet som benet rörde sig på förmodade Veera att hon haft rätt i sin misstanke att det endast satt fast i mjukdelarna.
– Kenneth kan hålla honom uppe på trampbilen, sa han och släppte ner benet.
Ena benet var en bit länge än det andra.
– Om det jävlas kan vi alltid tejpa, sa Erika.
– Spelar roll, sa Kenneth igen, böjde sig ner och tog tag i likets huvud.
Snart satt liket lutat mot trampbilen med huvudet hängande framåt. Även om Kenneth höll i honom var de tvungna att stödja upp hans huvud. Vis av erfarenhet visste hon att sådana var tunga och att lite tejp inte skulle fungera. Veera hämtade spadarna från köksbordet och gick igenom vad som behövde göras ännu en gång.
– Då var det spaddags. Nu ska vi köra upp den här så att det blir lite styrsel på honom, sa Veera och höll upp den rostigare av de två spadarna. Ta av honom livremmen och knäpp upp skjortan.
Vesslan kastade klentrogna blickar mellan spaden och liket.
– Kenneth ska ju sitta bredvid och hålla i honom, sa han.
– Va? sa Kenneth.
– På tal om Kenneth så behövs han till den andra spaden, sa Erika. Lika bra att han också klär av sig.
– Nä, fy fan heller! utbrast Kenneth och tog sig om baken samtidigt som han tog ett baklängessteg.
– Är ni inte kloka? sa vesslan och slickade sig om läpparna.
Vadå inte kloka? Hur hade han tänkt sig att de skulle få liket att sitta på trampbilen och få med sig två spadar utan att de syntes?
– Det är väl inget att tjafsa om? sa Miriam.
I några långa sekunder stod de och stirrade på varandra.
– Men jag kan hålla den under jackan, protesterade Kenneth.
– Den kommer att synas och för den delen, den rostiga tar vi ju till liket, sa Veera.
– Men så tafatta ni är! Det är ett under att ni har klarat av att få på er kläderna och stigit ur sängen, sa Miriam. Om ni sköter Kenneths spade så sköter vi likets.
– Om Kenneth sågar upp honom först slipper vi det där, sa vesslan.
Veera slöt ögonen och lät bilden av vardagsrumsgolvet täckt av blodiga och uppklippta svarta sopsäckar passera innanför ögonlocken. Ljudet av hur Kenneth sågade efter hennes instruktioner och lukten av färskt blod och sågade märgben. Hon själv och de andra paketerade som bäst när det ringde på dörren och polisen ... Makkara! För att komma undan öppnade Veera ögonen.
– Nej, det går jag inte med på, sa Erika.
– Näe, inte jag heller! sa Miriam.
– Jamen va fan! Det är bra mycket lättare än att köra upp en spade i arslet på Kenneth, sa vesslan.
En ny inre bild ersatte slaktarscenen i Veeras huvud. Det var en strid på målsnöret vilken som var värst.
– Jag tycker att det är mer hygieniskt att arrangera den där spaden annorstädes, sa Veera när hon hämtat sig. Och på tal om spade ... Kanske att det vore enklare att köra upp dem när ni redan sitter på plats.
– Men, du sa ju att spaden skulle arra... till det där andra stället ... det där annorstädes, sa Kenneth och såg misstänksam ut.
Veera tänkte med vemod på förra veckans liksläpning. Visserligen hade de slitit och släpat sig halvt fördärvade, men det hade bara varit de tre. Nu hade de förutom liket två underutvecklade svinpälsar att handskas med. Hon suckade och tog ny sats. Om Kenneth satte sig i trampbilen och drog upp ...
Hennes funderingar avbröts av att Kenneth stånkade högt. När hon tittade upp hängde liket över hans axel med benen dinglande. Det ena mer än det andra. För vart ryck Kenneth gjorde för att hålla liket på plats blev det långa benet aningen längre.
Minnet av den dova och kompakta duns som uppstått när förra veckans lik tappade huvudet ekade i Veeras huvud. Förmodligen skulle inte ett tappat ben heller gå att tejpa fast. Men kanske kunde moppen, sopborsten eller en golfklubba, en av de där extra långa med en klump i ena änden, ersätta benet?
– Fan, fan, fan! Snart ramlar benet av! skrek Erika.
När orden lämnat hennes mun hördes en kraftig knackning från plankporten direkt följd av det klinkande ljud som uppstod av att någon öppnade den.