Ingenting är lättare än att lura
en hederlig människa.
Baltasar Gracián
– Men hej på dig, Kristina, sa Veera. Är du ute och går?
Kristina tvärstannade och lät blicken vandra mellan liket, trampbilen, Kenneth, Veera och Erika.
– Förlåt, jag visste inte att ni hade gäster, sa hon och fastnade med blicken på liket.
En massiv tystnad växte mellan dem. Hur förklarade man närvaron av ett lemlästat lik med ett hål i pannan som hängde och dinglade över axeln på en av två torpeder? Miriam spejade över samlingen och insåg att vesslan försvunnit. Hon rättade sin tanke till en torped och en trampbil. Veera bröt tystnaden genom att harkla sig högt.
– Jag förmodar att han inte kommer att vakna än på ett tag. Vi får nog allt klara oss utan honom och trampa själva, sa hon.
– Vila behöver han, sa Miriam i en inandning.
Erika tyckte till och tog tag i Kennets fria hand.
– Bär in honom, sa hon. Och du Miriam håller i benprotesen så att den inte ramlar av, då går den sönder.
– Vi ... vi tänkte ta en tur ..., började Miriam och slog ut med handen åt trampbilen.
– Protesen! sa Erika.
Det var ingen tvekan om att det var en order. Det här var en sida av Erika hon inte stiftat bekantskap med tidigare. Hon närmade sig, räckte ut ena handen och fattade tag i byxbenet. Men hjälp av Erikas instruktioner backade hela ekipaget in genom ytterdörren och vidare till sovrummet. Bakom sig hörde Miriam Veeras lugna stämma:
– Birgittas söner tältar där nere på campingen och kom och hälsade på. Kan du begripa varför de ska supa så infernaliskt? Den äldre pojken pratar med Ullrik därinne.
På väg tillbaka till uteplatsen konstaterade Miriam att om vesslan spydde så var det inte på toaletten på nedervåningen. Dörren stod vidöppen och avslöjade att det låg en brunfläckig handduk och en rulle silvertejp på golvet.
På uteplatsen stirrade Kristina mellan den rostiga spade som Veera lutade sig mot och den icke rostiga spaden som låg på marken.
– Vi skulle just kasta spade. Hur var nu de där reglerna, Miriam? frågade Veera och log uppmuntrande mot henne.
Det enda kastspel Miriam kunde komma på var diskus och slungboll och det var nog inget man gjorde i sommarklänning och rostig spade på en uteplats.
– Man snurrar spaden över huvudet som en slungboll och sedan släpper man iväg den. Den spade som kommer längst har vunnit.
– Men Miriam, det begriper du väl att vi inte kan göra här på uteplatsen! utbrast Veera och knäppte bort lite rost från spadskaftet.
– Nej det går inte, sa Kristina med eftertryck.
– Jag menade faktiskt på ängen, sa Miriam och behövde inte låtsas att hon var förnärmad.
– Men borde ni inte ta hand om Birgittas söner först? sa Kristina. Jag skulle inte våga lämna dem ensamma i mitt hus. Och vad har hänt med Erikas kind?
Kristinas blick stannade på hennes kjol. Miriam tittade ner och insåg att även om den var brokig så syntes tydliga fläckar från maskara och färgad underlagskräm. Inifrån sovrummet hördes hur Erika instruerade Kenneth att sitta på sängkanten och hålla i hinken ifall hans fulla bror behövde kräkas.
Sedan kom inget mer.
– Badrumsskåpet. En hylla i badrumsskåpet rasade och allt föll ur. Erika fick en av mina hudkrämsburkar på kinden. Den gick i tusen bitar.
– Tack och lov så träffande den inte ögat, sa Veera. Men usch vad vi fick torka och sopa skärvor!
Kristina flackade med blicken mellan Veera och Miriam, stannade vid Miriam och sänkte rösten till en viskning.
– Är det verkligen säkert att de är Birgittas söner?
Det snurrade till i huvudet. Sedan mötte hon Veeras blick. Den var fast, bestämd och sa att det inte var läge att vika sig en tum.
– Ja, nog är det så alltid, sa Veera. Och jag ska tillstå att med tanke på grannen och sängen i boden känns det riktigt tryggt att de är här. Trots att de är fulla som alikor.
Kristinas blå ögon betraktade henne inträngande från sidan.
– Men inte tror du väl att Greger skulle ge sig på er?
Det skar ihop i huvudet. Hade hon sett att Greger var ett av fyllesvinen?
– Du menar för att det kan vara han som har legat i boden? sa Veera och betraktade Miriam.
Lamellerna hoppade på plats igen.
– Man vet ju aldrig, sa Miriam till Kristina.
De stod kvar och tittade på varandra, det verkade som om Kristina ville säga något men inte fick fram det.
– Jag satt hemma och tänkte på ... ni vet Muppe. Tänk om det är han som vill hämnas? kom det tvekande.
Miriam iakttog Kristinas blanka och värnlösa ansikte medan frågetecknen hopades. Kristina visste ju att det var han som var det huvudlösa liket i diket. Trodde hon att han återuppstått?
– Men han är ju död, sa Miriam.
– Hur kan du veta det? Huvudet är ju borta ...
Kristina hade rätt, det fanns ingen laglig eller rumsren anledning till att hon kunde veta att det verkligen var Muppe som var liket i diket.
– Men Kristina, det där ärret han hade i knävecket måste ju polisen känt till och använt för att identifiera honom med. När nu huvudet inte ville infinna sig, sa Veera.
Kristina såg ut som om hon inte var redo att ta den logiken till sig. Vad skulle de säga för att få henne på andra tankar och fram för allt bort från deras uteplats? Miriam irrade med blicken mellan trampbilen, de undanskuffade möblerna och spadarna.
– Var glad att du har ditt hus för dig själv, fick hon fram.
I samma stund insåg hon att hon förolämpat Veera och Erika och letade febrilt i huvudet för att hitta något överslätande att säga.
– Jag bara menar att när jag ser hur Birgittas söner uppför sig är jag glad att jag inte har några pojkar, fortsatte hon.
– Min Kari skulle då inte uppföra sig så här, sa Veera.
– Förlåt om vi ställt till det för dig, sa Erika som just kommit ut på uteplatsen. Jag och Veera kan städa i morgon.
Gick det att trampa längre ner i skiten?
– Men ska inte Birgitta göra det? Det är ju ändå hennes barn, viskade Kristina.
– Jo, det har du rätt i, sa Veera och knäppte bort ytterligare en rostflaga.
– Var är Birgitta förresten? frågade Kristina.
– På campingen, sa Erika och rodnade.
– Och hämtar pojkarnas tvätt, sa Veera.
– Det också, sa Kristina och gav Miriam en beklagande min. Han som bar in sin bror har absolut rökt något eller tagit nåt, såg ni hans ögon?
– Säger du det? sa Veera och såg förvånad ut. Men det kan väl inte vara så farligt, är nog bara någon allergi? Nog kan han kasta några spadar alltid, tror du inte det Miriam?
– Jo, men de behöver nog först få i sig ett rejält mål mat. Antagligen har de bara druckit öl hela dagen, sa hon.
– Jaha, det var synd, sa Kristina och såg nedslagen ut. Jag tänkte fråga om ni ville följa med ner till sundet och titta på solnedgången ... jag menar senare.
– Tyvärr, det hinner vi inte nu när vi har herrbesök, sa Veera. Men du är så välkommen att stanna här istället.
Miriam höll kvar luften i lungorna.
– Kanske det, sa Kristina.
– Oj, nu kräks den ena, utbrast Erika och hastade inåt huset.
Strax hördes hur badrumsdörren på nedervåningen åkte igen. Ljudet av rinnande vatten, spolningar och hostningar letade sig ut till dem.
– Jaha, då vankas det ljummet vitt vin, men det gör väl inget? Jag glömde att sätta in kartongen i kylen, sa Veera och gnuggade händerna.
– Tack för inbjudan men jag kom på att jag måste hem och ringa några samtal, sa Kristina.
När porten i planket stängdes tog Miriam stöd mot trampbilen och släppte ut luften.