I mörka tider är det svårt att
dra sig undan i skuggan.
Stanislaw Jerzy Lec
Äntligen hade skymningen lagt sitt grå täcke över naturen. Veera stod i köket och tittade ut genom fönstret. En Volvo körde förbi på gatan, saktade in och parkerade på Kristinas uppfart. Två karlar som såg ut som om de var konsulenter från jordbruksverket steg ur bilen. Inte för att hon visste om det fanns ett sådant verk, eller om de ens hade konsulenter, men hon trodde att om det gjorde det skulle dess konsulenter se ut som herrarna som nu var på väg in på Kristinas uteplats. Eller kanske hade de just avslutat sin arbetsdag som säljare av motordelar till bensinmackar, eller så kom de från Lyxfällan i teve. Men Veera trodde inte att Kristina hade problem med ekonomin. Miriams naglar som trummade mot köksbordet drog Veeras uppmärksamhet inåt huset. I vardagsrummet satt banditerna och åt bacon och ägg och i köket satt Miriam och Erika vid bordet och väntade på att de skulle bli färdiga.
– Men tryck i dig det där nu, sa vesslan.
Ett våldsamt skrammel av bestick mot porslin och ett knak från soffan fick Veera att lämna köksfönstret för att se vad som pågick.
– Vad fan gör du, jävla pucko? fortsatte vesslan.
Fascinerat noterade Veera att nästan hela framsidan av vesslans tröja rymdes i Kenneths högra hand.
Kenneth gav vesslan ett sista skak innan han släppte ner honom.
– Pucko kan du vara själv, sa han.
Veera svepte med blicken över församlingen. Miriam trummade vidare och Erika hade axlarna strax under örsnibbarna. Vesslan såg förorättad ut och Kenneth såg ut som en stor, mörk och hotfull djävulens utsände med sina röda ögon.
– Då var det showtime, sa Veera. Vet alla vad som förväntas av henne eller honom?
– Ja, ja, ja, sa vesslan.
– Helt klart, sa Erika och kastade ett snabbt ögonkast på Kenneth.
– Japp! sa Miriam.
– Då så. Mot Sherwoodskogen, sa Veera och haltade före mot ytterdörren.
Bakom sig hörde hon Erika förklara för Kenneth att det betydde att det var dags att sätta sig på trampbilen och trampa mot komposten.
På uteplatsen satt liket som en rakryggad fyllhund och väntade i trampbilen. Veera pillade upp knuten till Birgittas badrocksskärp som de använt till att hålla honom på plats, rullade ihop skärpet och kastade in det på hallgolvet. Erika och vesslan tog plats fram och Kenneth bak bredvid liket. Spaden la de över Kenneths och likets knän.
– Men va fan nu då? sa Kenneth.
Kommentaren tolkade Veera som en protest för att han förväntades hålla i både liket och spaden och trampa.
– Var nu inte orolig Kenneth, sa Veera. Miriam här ska vara din assistent och underlätta för dig att hålla i liket.
Kenneth stirrade med öppen mun på henne, sedan vände han ansiktet mot Miriam, stängde munnen och pekade på Erika.
– Jag vill ha henne som assistent, sa han.
Erika vände sig om och gav honom en barsk min.
– Om man inte gör vad man ska får man ingen belöning, sa hon.
Kenneth svalde, greppade spaden och tog ett ordentligt tramp som fick bilen att komma i rullning.
– Nu gäller det att förmedla rätt stämning, vilket betyder inget prat om puckon och inget bråkande, sa Miriam.
– Tjata inte! sa vesslan och gav Miriam en mörk blick.
Veera tog ett steg bakåt och betraktade ekipaget.
– Det här går inte, sa hon. Lite gladare, om jag får be. Det är trots allt inget begravningståg!
Veera drog ut munnen på tvären så mycket hon kunde. Det kändes stelt och oäkta men det var bättre än ingenting.
– Trampa då för fan, sa Kenneth och tog ett tramp till.
Veera stod kvar och såg efter dem. Bredvid trampbilen på likets sida vinglade Miriam med en vinkartong i ena handen. När de kommit utom synhåll hoppade Veera upp på cykeln och tog fart efter dem.
– Vi ses på ängen, ropade hon när hon cyklade om dem på byvägen.
Det lät torftigt. Borde hon inte förtydliga att det handlade om ett glatt sällskap?
– Jag har brännvinet, har ni virket? fyllde hon på.
Beroende på att hon enbart hade en trampfot blev cyklandet trots att hon var nykter både vingligt och ojämnt.
Vad var egentligen mest pinsamt? Att bli betraktad som tantsjuk fyllkaja, ute med ungtuppar eller sanningen?
Loppet var ganska jämnt. Men alla gånger att hon föredrog tantsjuk fyllkaja.
Om hon räknade totalt, kunde man då säga att det var lik nummer tre som hon var på väg att lämpa av? Vad hade egentligen ödet i åtanke med alla de här liken som ramlade i hennes väg och som inte kunde tillåtas att tas om hand av polisen? Inte bara det att de var döda, de var döda på grund av att någon hade gjort dem till det. Men var det mord? Juridiska ordvrängningar gav hon fullständigt sjutton i. Hon föredrog att kalla saker vid dess rätta namn. Alltså, var det mord eller olyckor? Förra veckans lik, Muppe, var väl ändå inte mord? Och kunde man kalla Birgittas nervösa viftande med revolvern för mord, även om hon tryckt av? Och kunde verkligen hennes egen mammas handlande då för knappt sextio år sedan rubriceras som mord? Visserligen hade hon stuckit kniven i karlen, men det var ju i självförsvar. Att hon sedan slagit ihjäl honom med en spade kunde man ju säga berodde på att hon ville göra slut på hans lidande. Veera ruskade på sig. Nej, det gick inte att säga så, hennes mamma hade slagit ihjäl karlen för att göra slut på det lidande han skulle utsatt henne och andra för om han fått fortsätta leva. Så var det. Inget lätt problem att sätta tänderna i.
Nu hade hon arbetat upp sig och trampade fram med farlig fart och varma kinder. För att inte slira omkull var hon tvungen att sakta ner innan hon svängde in i den lummiga gläntan. Hon hoppade av cykeln och gjorde en haltande inspektionsrunda med ficklampan. Ingången till gläntan bestod av en öppning i lövverket, stor nog att hysa en traktor. Utmed gläntans ena långsida var marken avhyvlad och platt, förutom en liten hög av det som folk hunnit rensa bort från sina rabatter under våren. Veera betraktade motvilligt den lilla högen. Hon hade inte räknat med konsekvenserna av att byn nästan uteslutande beboddes av semesterfirare och att en stor del av dem ännu inte hunnit besöka sina stugor och ta itu med sitt trädgårdsarbete. Av traktorspåren att döma hade allt det som funnits där i höstas skjutits längst in i gläntans kortsida, som befann sig mittemot dess öppning. Den lilla högen var för liten och den stora högen för stor. Men i det här läget var för stor att föredra.
Först var de tvungna att forsla bort en del av jättehögen, sedan kunde de gräva graven under den. Efter det skulle de vara tvungna att lägga tillbaka allt det de tagit bort. Om de grävde på barmark skulle deras framfart synas och kanske sprida intressanta doftspår till gnagare, rävar och rastande hundar.
Veera spelade med ficklampan över gläntan för att se om något annat ställe uppenbarade sig, men insåg att det inte gjorde det. Även om de grävde i rekordfart hade de bara två spadar och det skulle ta lång tid, och ju kortare tid desto mindre risk för upptäckt. Kanske ändå att de borde ta till plan B? Men vad visste hon egentligen om golfare? Frågan var om de var tillräckligt roade av golf för att spela natten före midsommarafton. Dessutom hade hon inte berättat för de övriga om sin hastigt hopsnickrade plan B som bestod av att med hjälp av några stenar ge liket liggplats i ett av vattenhålen på golfbanan.
Veera stirrade på berget med trädgårdsavfall och skakade på huvudet. Ett berg nästan högt nog att dölja en stående, storvuxen karl. Med stöd av cykeln haltade hon längst in i gläntan och klämde sig förbi några träd tills hon stod bakom högen. Hon var tacksam över att hon tänkt på att spreja sig med myggmedel. Överallt runt henne prasslade det i undervegetationen. Med tanke på rasslet i en hög med fjolårslöv intill ett stenröse en bit bort skulle hon varit ännu tacksammare om hon haft gummistövlar.
Något läderaktigt flaxade så nära intill henne att hon kände luftdraget i ansiktet. Makkara! Utan att hon kunde stoppa sig hoppade och viftade hon okontrollerat med armarna. Mycket kunde hon ta, men fladdermöss ingick inte i den kategorin.
Skärpning! Det här larvet hade hon inte tid med. Beslutet om var det skulle grävas och om det skulle grävas överhuvudtaget skulle vara fattat innan resten av begravningsföljet anlände. Med den lilla ogräskrattan hon tagit med sig började hon hacka i marken. Jorden var torr och kompakt och trots att hon tog i lyckades hon inte skrapa upp mer än en handfull. Ett gnisslande ljud avslöjade att trampcykeln förmodligen hade anlänt. Hon släckte ficklampan och kikade fram bakom högen. Istället för trampbilen stod där en mörk figur med något som såg ut som en skottkärra. Veera höll andan. Figuren som rörde sig som en man stod alldeles stilla och verkade lyssna, sedan lassade han av en hög ogräs på komposten. När det var klart lyssnade han igen innan han rullade skottkärran, som verkade väldigt tung och svårhanterlig, till andra sidan av gläntan. Där fortsatte han stånkande att lasta av något tungt. Vad gjorde han här just nu? Och varför sölade han så förtvivlat? När den tanken lämnat henne hörde hon Miriams röst någonstans utanför gläntan.
– Det är in genom gläntan där. Jag kan hålla honom så att du kan trampa.
Mannen vickade hela skottkärran så att resterande last rumlade ut med ett brak. Sedan rullade han småspringande ut ur gläntan. Men varför sprang han åt höger istället för tillbaka till byn därifrån han kommit? Det blev inte mycket tid att fundera mer på den saken, några sekunder senare rullade trampbilen in i gläntan. Veera tände ficklampan och hoppade fram bakom högen.
Bredvid en stor skylt med texten ”Avstjälpningsplats enbart för trädgårdsavfall. Ej plastpåsar, krukor eller betongsten.” låg en hög med betongstenar som inte legat där nyss.