Den som gräver en grop åt sin granne
bör ta mått på sig själv.
Turkiskt ordspråk
Hur många insekter som kunde bitas fanns det egentligen? Och hur många bett kunde man få innan man blev helt utsugen? Miriam stod på vägstumpen utanför gläntan och slog efter insekter. Till vänster om henne mynnade vägen ut i golfbyn och till höger öppnade sig dungen mot grusvägen som gick upp till Golfklubben. Bakom henne öppnade sig lövverket in till gläntan, där det mer eller mindre regelbundna ljudet av två spadar som skyfflade jord hördes.
– Låt som en uggla om något närmar sig, hade Veera sagt.
Det visste hon inte om hon kunde och inte vågade hon öva heller. Veera hade sagt att det var mycket att gräva och Miriam ville inte störa i onödan.
Natten vibrerade av ljud. Någon sjöng nubbevisor, en kvinna tjöt gällt av skratt, några fyllon skränade och från campingen ekade den ena mikrofonburna falsksångaren efter den andra.
Det gällde att lista ut vilka ljud som var oviktiga och vilka som var ett hot mot deras planer. Insekterna, rasslet i trädkronorna på träden som omgav vägstumpen och en näktergals sång försvårade också uppdraget.
En hostning inte allt för långt bort fick henne att skärpa hörseln. Snart hördes knastret av grus under fötter och en dämpad konversation. Hade verkligen Greta badat bastu med hela Kalmar IF och hade hon lurat sin svinrika man att gifta sig med henne?
Nu gällde det! Händerna för munnen och hoho, hohooo. De rytmiska ljuden från gläntan upphörde inte. Nya tag, den här gången från hela diafragman, Ho, ho, hoiliho! Spadtagen upphörde, inget grus under fötter och inget spekulerande.
– Hörde du? sa den ena kvinnan.
– Vadå? Jag hörde inget.
– Det lät som en kastrerad gök.
– En kastrerad gök?
– Och på slutet liksom joddlade den.
– Nej, det missade jag. Men när man tänker på hur många konstiga människor det finns borde det ju finnas en och annan knäppgök också.
Kommentaren åtföljdes av ett stort flabb och knastret närmade sig. Några sekunder senare hade deras steg passerat och försvunnit åt byhållet.
– Fortsätt! väste hon inåt gläntan.
Efter ytterligare några långa sekunders väntan återupptogs de regelbundna spadtagen.
Den distinkta stanken av färsk cigarettrök nådde näsan. Hon lyssnade så intensivt att hon kunde känna hur öronen rörde på sig utan att uppfatta var rökaren befann sig. Självförtroendet både som uggla och vakthund vacklade. På nytt satte hon händerna för munnen. Den här gången skulle det bli en praktuggla!
– Kocko, kocko ...
Djävlar hon hade gjort det igen! Men spadtagen upphörde. Veera hade nog tagit det säkra före det osäkra.
– Kom Kicka, nej inte in där, hördes en låg mansröst alldeles intill tätt åtföljt av ett klirrande.
Något fnysande närmade sig någonstans från byhållet. Något vasst som små klor rafsade över hennes ena fot. Hur stor kunde en råtta bli? Hon hoppade rakt upp, sedan sparkade hon i gruset så att det sprutade åt alla håll.
Lugn, lugn och ännu mer lugn! Hon måste ta sig samman. Några djupa andetag, återta kontrollen ...
En obehaglig känsla av att någon tittade på henne infann sig. Hon sneglade neråt. Om det var råttan ville hon inte vara med längre. Den hade ögon stora som tefat! Om hon inte rörde på sig utan stod alldeles stilla ... Men det stämde inte, långa lurviga öron ... Huvudet på sned, svart och långhårig.
– Oj förlåt, skrämde hon dig?
Från byhållet kom en mörk skugga smygande med ett klirrande koppel i ena handen. I den andra rörde sig glöden från en cigarett.
– Nej, inte alls. Jag ...
– Var försiktig, det vimlar av huggorm här.
Han kom närmare och hans vita tänder glimmade till i dunklet. Med sig hade han en tung dunst av alkohol och sur rök. Munnen blev torr. Instinktivt tog hon ett steg bakåt, in i gläntan. Hettan svallade över henne och stal kraft från den koncentration hon så väl behövde.
– Stopp! beordrade han, och tog ett steg till efter henne.
Med blicken fixerad på honom pressade hon ner ena handen i väskan och slöt fingrarna runt revolvern. Varför hade hon inte laddat den?
– Kicka, kom! fortsatte han och gick runt Miriam inåt gläntan.
Hälften av luften hon lagrat åkte ut. Resten hindrades av insikten att det inte var någon god idé att låta varken husse eller hund vistas i gläntan. Kicka stannade intill trampbilen och gav liket några skall innan hon fortsatte småspringande in bakom komposthögen.
– Är det din trampbil? frågade mannen liket och pekade på trampbilen med cigaretten. Får man verkligen hyra så här dags?
Liket hade huvudet lutat mot en av de främre stolsitsarna och sitt högra ben släpande på marken i en onaturlig vinkel till och med för en cirkusartist. Foten hade lossnat innan de anlänt och ingen hade brytt sig om att tejpa fast den igen.
Mannen lutade sig fram mot liket.
– Han där behöver ju hjälp!
En kraftig nysning letade sig ut från längre in i gläntan. Mannen stannade och vände på sig. Miriam slöt ögonen och släppte ut resten av luften.
– Min väninna kissar där inne, sa hon. Han där ... Det här är sista gången, nu är det slut! Så här gör han varenda gång vi ska hitta på något roligt.
Hon drog upp en pappersnäsduk ur urringningen och torkade sig om ögonen. Näsduken var plaskblöt och saltet gjorde att det sved i ögonen.
– Han är dyngrak som vanligt, fortsatte hon.
– Men han ser inte alls ut att må bra.
– Det är klart som fan att han inte mår bra, men det där är ingenting mot hur han kommer att må imorgon. Skönt att han bor med sina kompisar. Om han tappar benprotesen får hans kompisar leta efter den imorgon, jag gör det i alla fall inte!
– Har någon en tampong? hördes Veeras röst bakom högen.
Inte en chans att någon skulle gå på att Veera hade mens vid hennes ålder. Det blev blankt i huvudet på Miriam. Mannen skruvade på sig.
– Kom Kicka, sa han.
– Det är en trevlig hund, sa Veera. Det är lite kris, har du en tampong eller en binda?
– Nej ... men tror du inte att det blir bättre med ett inkontinensskydd? sa Miriam.
Men så taffligt, ologiskt och korkat. Mannen tog ett steg närmare öppningen i gläntan, till och med i skumrasket anade Miriam att han rodnade.
Ytterligare en nysning hördes, den här gången lät det ännu mer som ett dovt hundskall. Antagligen var Kenneth allergisk mot hundar.
– Kom, Kicka! befallde mannen, trampade på fimpen och prasslade med något i ena fickan.
Kicka kom farande mot honom men tvärstannade vid trampcykeln, morrade och visade tänderna åt liket.
– Det där gör du alldeles rätt i, sa Miriam. Det ska jag också göra när han har sovit ruset av sig.
Hon tog ett bestämt tag i Kickas halsband och drog henne med sig mot gläntans öppning och hennes husse där Kicka fick en godisbit medan husse satte fast kopplet i halsbandet. När hon var säker på att de var utom hörhåll återvände hon till gläntan, gick fram till komposthögen och väste att de kunde fortsätta. Spadtagen återupptogs och Miriam vände tillbaka mot sin utpost. Bakom sig hörde hon Veeras röst.
– En sak är Oscar, han kommer aldrig att glömma den här kvällspromenaden.
Efter ett tag kom Erika och löste av henne. Miriam tog på sig Erikas gummihandskar och duschmössa och gick in bakom högen för att göra sig nyttig. Där darrade luften av återhållen vrede, svettlukt och rasslet av säkert hundratals huggormar. Med hjälp av Veeras ficklampa fick hon klart för sig att gropen var ungefär två meter lång, knappt en halv meter djup och där den var som bredast på mitten, cirka en halv meter. Arbetsfördelningen bestod i att Veera drog bort och tömde de plastskynken som vesslan och Kenneth tömde jord på. Miriams uppgift var att avlösa dem då och då, så att de fick vila. Hon hann göra sig nyttig i cirka en kvart innan vesslan körde ner sin spade i marken och väste:
– Nu räcker det.
Det var frestande att hålla med. Myggbetten kliade, svetten rann och hon var både törstig och trött.
Både Kenneth och vesslan steg upp ur graven och ställde sig bredvid Veera. Veera betraktade gropen kritiskt.
– Det här är inte rätt tillfälle att hålla tillbaka, viskade hon. Nog behövs det en djupare grop än så där?
Vesslan muttrade något ohörbart och Kenneth spottade.
– Jag kan ta över ett tag, sa Miriam och hasade ner i gropen på den trappa av stenar som arrangerats i ena kortändan.
Den unkna lukten var hemsk, hon var också tacksam för att det var mörkt, så att hon inte kunde se allt som kröp och ålade i gropens alla skrymslen och hörn. Lika bra att ta i utav attan så att de blev färdiga någon gång. Istället för det mjuka ljudet som uppstår när en järnspade träffar jord, studsade spaden tillbaka med ett högt och ringande klink.
– Makkara! väste Veera uppifrån kanten. Är det likadant överallt?
Bakom henne stod vesslan och tittade ner i gropen med ett konstigt ansiktsuttryck.
Miriam stötte försiktigt spaden över gravens hela botten och kunde konstatera att det på de djupaste ställena skulle gå att gräva möjligen ett halvt spadtag till.
– Flisen, sa hon.
– Vadå flis? sa Kenneth.
– Grundsten, sa vesslan. Hämta liket!
Plötsligt fick hon en olustkänsla som inte berodde på lik, insekter eller ormar. Kanterna på graven vällde in över henne och strupen drog ihop sig. Fötterna knappt nuddade marken när hon tog sig upp och fortsatte bort mot Erika.
– Måste kissa, sa hon.
Erikas ögonvitor blänkte stumt mot henne när hon utan ett ord räckte över handväskan. Kissa fick hon göra sedan, nu hade hon viktigare saker för sig. Benen skakade men de fungerade.