Ack så svårt det är att leva lyckligt
herdeliv bland alla dessa fårskallar!
Stanislaw Jerzy Lec
Max satte sig i skrivbordsstolen av svart läder och rullade in den till skrivbordet. Blicken föll på dörren till kontoret. ERALKÄMSTEHGITSAF RUUFGOH XAM. Idioten som satt dit guldbokstäverna hade inte förstått att det var en glasdörr och att texten blev obegriplig om man befann sig på insidan. Men idioten skulle komma tillbaka och göra om jobbet. Och ändå hade han speciellt sagt till om att bokstäverna skulle sitta på den frostade delen av glasdörren. Men idioter var det gott om. Hans sekreterare tangerade också tillståndet. Trots att han bett henne låta bli rörde hon föremålen på hans skrivbord så att de stod i oordning.
Han korrigerade placeringen av glasklotet, Bang Olufsen-telefonen, den antika cigarrlådan och silvertändaren från 40-talet så att de stod i perfekta vinklar till varandra.
Papperslappen han fått av Muppe låg också på skrivbordet. Christer och ett nummer stod det, med prydliga bokstäver och siffror. Muppe hade varit bra på att få tag på folk och att få dem att prata, förutom det hade han skrivit snyggt. Ytterligare ett tecken på att han gjorde saker grundligt. Bra synd att han slutade i ett dike i Enköping utan huvud.
Efter mötet med bitchen på Arlanda för ett par dagar sedan var Max nära att göra slut på sig själv i ren frustration. I sista stund väjde han undan från klippväggen som tornat upp sig framför motorcykeln. Men nu var tiden inne att rätta till det bitchen ställt till med. Det och lite till. Hur kunde hon tro att hon kunde hota honom? Hon och hennes anhang var också idioter!
Nu gällde det att se om Christer jobbade lika snabbt och effektivt som Muppe gjort. De hade haft ett bra samarbete, Muppe och han. Men Muppes roll var inte över än, ett uppdrag återstod och det var dessutom gratis.