1

På kvällen avtog plötsligt vinden. Sedan dog den alldeles bort.

Han hade gått ut på balkongen. På dagarna kunde han skymta havet mellan husen mittemot. Men nu var det mörkt omkring honom. Ibland brukade han ta med sig sin gamla engelska marinkikare ut på balkongen och se in i de upplysta fönstren i huset tvärs över gatan. Men det slutade alltid med att han fick en krypande känsla av att det var någon som hade upptäckt honom.

Det var stjärnklart.

Redan höst, tänkte han. Kanske blir det frost i natt. Även om det fortfarande är tidigt för att vara i Skåne.

En bil for förbi någonstans på avstånd. Han huttrade till och gick in igen. Balkongdörren var trög. På anteckningsblocket som låg på köksbordet intill telefonen skrev han upp att han skulle komma ihåg att se över dörren dagen efter.

Sedan fortsatte han till vardagsrummet. Ett kort ögonblick stod han stilla i dörröppningen och lät blicken vandra runt. Eftersom det var söndag hade han städat. Det gav honom alltid samma känsla av tillfredsställelse att veta att han befann sig i ett rum som var alldeles rent.

Vid ena kortväggen stod hans skrivbord. Han drog ut stolen, tände arbetslampan och tog fram den tjocka loggboken som han förvarade i en av lådorna. Som vanligt började han med att läsa igenom vad han hade skrivit kvällen innan.

»Lördagen den 4 oktober 1997. Vinden har hela dagen varit byig. Enligt SMHI har det blåst 8– 10 meter per sekund. Söndertrasade moln har jagat fram över himlen. Temperaturen klockan sex på morgonen var 7 grader. Klockan två har den gått upp till 8. För att på kvällen gå ner till 5.«

Sedan hade han bara skrivit fyra meningar till.

»Rymden idag är tom och övergiven. Inga meddelanden. c svarar inte på anrop. Allt är lugnt.«

Han tog av locket från bläckhornet och doppade försiktigt ner stålpennan. Den hade han ärvt av sin far som sparat den sedan den dag han i sin ungdom börjat som kamrersassistent på ett litet bankkontor i Tomelilla. I loggboken använde han aldrig någon annan penna.

Han skrev att vinden hade avtagit och sedan alldeles dött ut. På termometern som satt vid köksfönstret hade han sett att det var 3 grader. Himlen var klar. Han noterade vidare att han hade städat sin lägenhet och att det hade tagit tre timmar och tjugofem minuter. Det var tio minuter kortare än söndagen innan.

Dessutom hade han gått en promenad ner till småbåtshamnen efter att ha suttit en halvtimme i Sankta Maria Kyrka och mediterat.

Han tänkte efter innan han fortsatte. Sedan skrev han ytterligare en rad i sin loggbok. »På kvällen kort promenad.«

Han tryckte läskpappret försiktigt över det han skrivit, torkade av stålpennan och satte på bläckhornets lock.

Innan han slog igen loggboken såg han på det gamla skeppsuret som stod intill honom på skrivbordet. Visarna pekade på tjugo minuter över elva.

Han gick ut i tamburen, satte på sig sin gamla skinnjacka och stack fötterna i ett par gummistövlar. Innan han lämnade lägenheten kände han efter att han hade nycklarna och plånboken i fickan.

När han kom ut på gatan stod han orörlig i skuggorna och såg sig om. Det fanns ingen där. Det hade han heller inte väntat sig. Sedan började han gå. Han böjde som vanligt av åt vänster, korsade vägen mot Malmö och gick ner mot varuhusen och den röda tegelbyggnad där skattemyndigheten var inrymd. Han ökade takten tills han hade hittat sin vanliga, lugna kvällsrytm. På dagarna gick han fortare eftersom han ville anstränga sig och bli svettig. Kvällspromenaderna var annorlunda. Då försökte han framför allt koppla bort dagens tankar, förbereda sig inför nattsömnen och morgondagen.

Utanför Byggvaruhuset rastade en kvinna sin hund. Det var en schäfer. Han brukade nästan alltid möta henne när han var ute på kvällarna. En bil for förbi honom i hög fart. Han skymtade en ung man vid ratten och han hörde musik trots att bilfönstren var stängda.

De vet inte vad som väntar dem, tänkte han. Alla dessa ungdomar som far runt i sina bilar och spelar musik så högt att de snart kommer att få sina öron skadade.

De vet inte vad som väntar. De lika lite som de ensamma damer som är ute och rastar sina hundar.

Tanken gjorde honom upprymd. Han tänkte på all den makt han var med och delade. Känslan av att vara en av de utvalda. De som hade krafter att bryta ner gamla förstenade sanningar och skapa helt nya och oväntade.

Han stannade och såg upp mot stjärnhimlen.

Ingenting är egentligen fattbart, tänkte han. Mitt eget liv lika lite som att det ljus jag just nu ser från stjärnorna har varit på väg hit under oändliga tidsrymder. Det enda som kan ge ett skimmer av mening åt det hela är det jag gör. Det erbjudande jag fick för nästan tjugo år sedan och som jag tog emot utan att tveka.

Han fortsatte att gå. Fortare nu, eftersom de tankar som formade sig i hans huvud gjorde honom upprörd. Han märkte att han hade blivit otålig. De hade väntat så länge. Nu närmade sig ögonblicket när de skulle fälla ner de osynliga visiren och se sin stora svallvåg rulla fram över jorden.

Men ännu var ögonblicket inte inne. Ännu var tiden inte riktigt mogen. Otålighet var en svaghet han inte kunde tillåta sig.

Han stannade. Redan befann han sig mitt inne i villaområdet. Längre tänkte han inte gå. Strax efter midnatt skulle han ligga i sin säng.

Han vände och började gå tillbaka. När han hade passerat skattemyndighetens hus bestämde han sig för att gå bort till den bankomat som fanns intill varuhusen. Han kände med handen utanpå fickan där plånboken fanns. Han skulle inte ta ut några pengar. Men han ville se ett kontoutdrag och förvissa sig om att allt var som det skulle.

Han stannade i ljuset intill bankomaten och tog fram sitt blå uttagskort. Damen med schäfern var borta nu. På vägen från Malmö slamrade en tungt lastad långtradare förbi. Förmodligen skulle den med en av färjorna mot Polen. Av oljudet att döma var avgasröret trasigt.

Han slog in sin kod och tryckte sedan på knappen för kontoutdrag. Kortet kom tillbaka och han stoppade ner det i plånboken. Det rasslade till inne i automaten. Han log vid tanken, fnittrade till.

Om människor bara visste, tänkte han. Om människor bara visste vad som väntar dem.

Den vita lappen med kontoutdraget kom fram genom springan. Han letade efter sina glasögon i fickan och insåg att de låg i den rock han använt när han gått ner till småbåtshamnen. Ett ögonblick blev han irriterad över att han glömt dem.

Han ställde sig där ljuset från gatlyktan var som starkast och kisade mot kontoutdraget.

Den automatiska utbetalning som gjorts på fredagen var bokförd. Liksom de kontanter han tagit ut dagen innan. Behållningen var 9765 kronor. Allt var som det skulle.

Det som hände kom helt utan förvarning.

Det var som om han hade träffats av en spark från en häst. Smärtan var våldsam.

Han föll framåt, med handen krampaktigt knuten runt den vita lappen med siffrorna.

När huvudet slog i den kalla asfalten upplevde han ett ögonblick av klarhet.

Hans sista tanke var att han ingenting förstod.

Sedan inneslöts han av ett mörker som kom från alla håll samtidigt.

Klockan hade just passerat midnatt. Det hade blivit måndagen den 6 oktober 1997.

Ytterligare en långtradare på väg mot nattfärjan passerade.

Därefter var det åter stilla.