När Wallander kom in i sitt rum hade han fått huvudvärk. Han började leta igenom sina skrivbordslådor för att se om han hade några tabletter. Från korridoren utanför kunde han höra Hansson som visslande gick förbi. Längst inne i den nedersta lådan hittade han till slut en tillknycklad förpackning Dispril. Han gick ut i matrummet och hämtade ett glas vatten och en kopp kaffe. Några av de unga, nya polismän som kommit till Ystad de senaste åren satt och talade högljutt vid ett bord. Wallander nickade och hälsade. Han hörde att de talade om sin tid på Polishögskolan. Han återvände till sitt rum och satt sedan sysslolös och stirrade på vattenglaset där de två tabletterna långsamt löste upp sig.
Han tänkte på Anette Fredman. Försökte föreställa sig hur pojken som suttit med sin tysta lek på golvet i lägenheten i Rosengård skulle klara sig i framtiden. Det var som om han hade gömt sig för världen. Med minnet av en död far och två lika döda syskon.
Wallander tömde glaset och tyckte genast att huvudvärken lättade. På bordet framför honom låg en pärm som Martinson lagt in med påskriften »Bråttom som fan« på en röd klisterlapp. Wallander visste vad som fanns i pärmen. De hade talat om det före helgen. En händelse som inträffat natten till onsdagen veckan innan. Då hade Wallander befunnit sig i Hässleholm, dit Lisa Holgersson skickat honom på ett seminarium där rikspolisstyrelsen skulle presentera nya riktlinjer för samordning när det gällde kontroll och övervakning av olika motorcykelligor. Wallander hade bett att få slippa, men Lisa Holgersson hade stått på sig. Det var han och ingen annan som borde åka. En av ligorna hade redan köpt en avstyckad gård utanför Ystad. De måste räkna med att få problem med dem i framtiden.
Wallander bestämde sig med en suck för att bli polis igen. Han slog upp pärmen och läste igenom innehållet och kunde konstatera att Martinson hade skrivit ett klart och överskådligt referat av vad som inträffat. Han lutade sig bakåt i stolen och tänkte igenom det han läst.
Två flickor, den ena 19, den andra inte mer än 14, hade strax efter klockan tio på tisdagskvällen beställt en taxi från en av stadens restauranger. De hade sedan begärt att få bli körda till Rydsgård. En av flickorna hade suttit i framsätet. I utkanten av Ystad hade hon bett chauffören stanna eftersom hon ville flytta över till baksätet. Taxin hade stannat intill vägkanten. Flickan i baksätet hade då plockat fram en hammare och slagit chauffören i huvudet. Samtidigt hade flickan i framsätet dragit fram en kniv och stuckit honom i bröstet. Sedan hade de tagit chaufförens plånbok och mobiltelefon och lämnat bilen. Taxichauffören hade trots sina skador lyckats slå larm. Han hette Johan Lundberg och var drygt 60 år. Taxi hade han kört i hela sitt vuxna liv. Han hade kunnat ge ett gott signalement på de två flickorna. Martinson som var den som ryckt ut hade utan större svårigheter fått fram deras namn genom att tala med olika gäster på restaurangen. Båda flickorna hade sedan kunnat gripas i sina hem. Nittonåringen hade fått stanna i häkte. Eftersom brottet var så grovt hade man bestämt att även 14-åringen skulle hållas kvar. Johan Lundberg hade varit vid medvetande när han togs in på sjukhuset. Men där hade han plötsligt blivit sämre. Nu låg han medvetslös och läkarna var osäkra om utgången. Enligt Martinson hade de två flickorna angett »behov av pengar« som skäl till överfallet.
Wallander grimaserade. Han hade aldrig tidigare varit med om något liknande. Två unga flickor som visade prov på ett sådant besinningslöst våld. Enligt Martinsons anteckningar gick den yngre flickan i skolan och hade utmärkta betyg. Den äldre, som satt anhållen, hade tidigare arbetat som receptionist på ett hotell och varit barnflicka i London. Just nu väntade hon på att börja en språkutbildning. Ingen av de två var tidigare känd hos vare sig polis eller sociala myndigheter.
Jag förstår det inte, tänkte Wallander uppgivet. Detta totala förakt för människoliv. De kunde ha dödat den där taxichauffören. Det kanske visar sig att de har gjort det, om han nu ligger och dör där på sjukhuset. Två flickor. Hade det varit pojkar kunde jag kanske ha förstått det. Av gammal vana om inte annat.
Han avbröts i sina tankar av att det knackade på dörren. Det var Ann-Britt Höglund som stod där. Som vanligt var hon blek och såg trött ut. Wallander tänkte på den förändring hon genomgått sedan hon kommit till Ystad. Hon hade varit en av de bästa eleverna i sin kull på Polishögskolan och kommit till Ystad med stor energi och höga ambitioner. Idag hade hon fortfarande kvar sin vilja. Men hon var ändå förändrad. Blekheten i hennes ansikte kom inifrån.
– Stör jag? frågade hon.
– Nej.
Hon satte sig försiktigt i Wallanders rangliga besöksstol. Wallander pekade på den uppslagna pärmen.
– Vad säger du om det här? frågade han.
– Är det taxiflickorna?
– Ja.
– Jag har pratat med den som är anhållen. Sonja Hökberg. Klar och redig. Svarar tydligt och precist på alla frågor. Och verkar helt utan ånger. Den andra flickan har dom sociala myndigheterna hand om sen igår.
– Förstår du det?
Ann-Britt Höglund satt tyst en stund innan hon svarade.
– Både ja och nej. Att våldet gått ner i åldrarna vet vi ju.
– Jag kan inte påminna mig att vi tidigare har varit med om att två tonårsflickor gått till anfall med hammare och kniv. Var dom berusade?
– Nej. Men frågan är om man egentligen ska bli förvånad. Om man inte istället borde ha insett att det förr eller senare skulle hända nåt sånt.
Wallander lutade sig fram över bordet.
– Det där får du förklara för mig.
– Jag vet inte om jag kan.
– Försök!
– Kvinnor behövs inte på arbetsmarknaden längre. Den tiden är förbi.
– Det förklarar inte att unga flickor griper till hammare och kniv mot en taxichaufför?
– Alltså måste det finnas nåt annat om man letar. Varken du eller jag tror att det finns några människor som föds med ondskan inom sig.
Wallander skakade på huvudet.
– Jag försöker i alla fall tro det, sa han. Även om det emellanåt är svårt.
– Det räcker om man tittar i dom veckotidningar som flickor i den där åldern läser. Nu handlar det bara om skönhet igen. Ingenting annat. Om att skaffa sig en pojkvän och förverkliga sitt liv genom hans drömmar.
– Har det inte alltid varit så?
– Nej. Se på din egen dotter. Har inte hon sina egna tankar om vad hon vill göra med sitt liv?
Wallander visste att hon hade rätt. Ändå skakade han på huvudet.
– Jag förstår fortfarande inte varför dom gav sig på Lundberg.
– Det borde du göra. När dom här flickorna långsamt börjar genomskåda vad som händer. Att dom inte bara är obehövda utan nästan ovälkomna. Då reagerar dom. På samma sätt som pojkarna. Bland annat med våld.
Wallander satt tyst. Han förstod nu vad Ann-Britt Höglund försökte säga.
– Jag tror inte jag kan förklara det bättre än så, sa hon. Ska du inte tala med henne själv?
– Martinson tyckte också det.
– Jag kom egentligen hit för en helt annan sak. Jag behöver din hjälp.
Wallander väntade på fortsättningen.
– Jag har lovat att hålla ett föredrag för en kvinnoförening här i Ystad. På torsdag kväll. Men jag känner att jag inte orkar. Jag kan inte koncentrera mig. Det är för mycket som händer.
Wallander visste att hon befann sig mitt inne i en upprivande skilsmässa. Hennes man var ständigt borta eftersom han var resemontör med världen som sitt arbetsfält. Det hela drog därför dessutom ut på tiden. Redan året innan hade hon berättat för Wallander att äktenskapet var på väg att ta slut.
– Be Martinson, sa Wallander avvärjande. Du vet att jag inte kan hålla föredrag.
– Du behöver bara tala en halvtimme, sa hon. Om hur det är att vara polis. Trettio kvinnor. Dom kommer att älska dig.
Wallander skakade bestämt på huvudet.
– Martinson skulle mer än gärna göra det, sa han. Han har ju dessutom varit politiker. Han är van vid att tala.
– Jag har frågat honom. Men han kan inte.
– Lisa Holgersson då?
– Samma sak. Det finns bara du.
– Vad med Hansson?
– Efter några minuter kommer han att börja tala om hästar. Det går inte.
Wallander förstod att han inte kunde säga nej. Han måste hjälpa henne.
– Vad är det för kvinnoförening?
– Det är en sorts litterär studiegrupp som har vuxit ut till en förening. Dom har hållit på att träffas i mer än tio år.
– Och jag ska bara tala om hur det är att vara polis?
– Inget annat. Sen har dom kanske några frågor.
– Jag vill inte. Men jag ska göra det eftersom det är du som frågar.
Hon tycktes lättad när hon la en lapp på hans bord.
– Här är namn och adress till kontaktpersonen.
Wallander drog till sig lappen. Adressen var till ett hus i centrum av staden. Inte så långt från Mariagatan. Hon reste sig.
– Du får inget betalt, sa hon. Men kaffe och kakor.
– Jag äter inte kakor.
– Det är i alla fall helt i överensstämmelse med vad rikspolischefen önskar. Att vi håller oss väl med allmänheten. Och ständigt söker nya vägar att informera om vårt arbete.
Wallander tänkte att han skulle fråga hur hon mådde. Men han lät det bero. Ville hon tala om sina problem fick hon ta upp det själv.
I dörren vände hon sig om.
– Skulle inte du åka på Stefan Fredmans begravning?
– Jag har varit där. Och det var precis så förfärligt som man kunde föreställa sig.
– Hur var det med mamman? Jag minns inte längre vad hon hette.
– Anette. Det tycks inte finnas några gränser för hennes prövningar. Men jag tror trots allt hon tar rätt väl vara på den son hon har kvar. Åtminstone försöker hon nog.
– Vi får väl se.
– Hur menar du?
– Vad heter pojken?
– Jens.
– Vi får se om en person vid namn Jens Fredman börjar dyka upp i polisrapporterna om tio år.
Wallander nickade. Risken fanns naturligtvis.
Ann-Britt Höglund lämnade rummet. Kaffet hade kallnat. Wallander hämtade nytt. De unga poliserna hade försvunnit. Wallander gick längs korridoren till Martinsons rum. Dörren stod på vid gavel, men rummet var tomt. Wallander återvände till sitt eget. Huvudvärken var nu borta. Några kajor skränade vid vattentornet. Han stod vid fönstret och försökte förgäves räkna dem.
Telefonen ringde och han svarade utan att sätta sig. Det var från bokhandeln. Någon ringde och meddelade att den bok han hade beställt nu hade kommit. Wallander kunde inte påminna sig att han hade beställt någon bok. Men han sa ingenting. Han lovade att komma in dagen efter och hämta den.
När han hade lagt på luren mindes han. Det skulle vara en present till Linda. En fransk bok om hur man renoverade gamla möbler. Wallander hade läst om den i en veckotidning han hittat en gång i väntrummet hos sin läkare. Fortfarande trodde han att Linda, trots sina egendomliga utflykter till andra yrkesområden, skulle hålla fast vid sitt intresse för gamla möbler. Han hade beställt boken och sedan glömt bort det. Han ställde ifrån sig kaffekoppen och bestämde sig för att ringa Linda samma kväll. Det var flera veckor sedan de senast hade pratat med varandra.
Martinson kom in i rummet. Han hade alltid bråttom och knackade sällan. Wallander hade under årens lopp blivit mer och mer övertygad om att Martinson var en bra polisman. Hans svaghet var att han nog egentligen ville göra något annat. Vid flera tillfällen under de senaste åren hade han allvarligt övervägt att sluta. Inte minst i samband med en händelse då hans dotter blivit överfallen på skolgården av den enda orsaken att hon hade en pappa som var polis. Ingenting mer. Men det hade varit tillräckligt. Den gången hade Wallander lyckats övertyga honom om att fortsätta. Martinson var envis och kunde emellanåt även visa prov på ett visst skarpsinne. Men envisheten kunde ibland förvandlas till otålighet och skarpsinnet kom inte till sin rätt, genom att han vid enstaka tillfällen släppte ifrån sig ett dåligt grundarbete.
Martinson lutade sig mot dörrkarmen.
– Jag försökte ringa dig, sa han. Men du hade inte telefonen påslagen.
– Jag var i kyrkan, svarade Wallander. Sen glömde jag att slå på den igen.
– På Stefans begravning?
Wallander upprepade vad han hade sagt till Ann-Britt Höglund. Att det hade varit en förfärlig upplevelse.
Martinson nickade mot pärmen som låg uppslagen på skrivbordet.
– Jag har läst, sa Wallander. Och jag förstår inte vad som fick dom här flickorna att börja slåss med hammare och sticka med kniv.
– Det står där, svarade Martinson. Dom var ute efter pengar.
– Men våldet? Hur är det med honom?
– Lundberg?
– Vem annars?
– Han är fortfarande medvetslös. Dom har lovat att ringa om nånting händer. Antingen klarar han sig. Eller så dör han.
– Förstår du det här?
Martinson satte sig i besöksstolen.
– Nej, sa han. Jag förstår det inte. Och jag är inte heller säker på att jag verkligen vill förstå.
– Det måste vi. Om vi ska fortsätta att vara poliser.
Martinson såg på Wallander.
– Du vet att jag ofta tänkt på att sluta. Senast det begav sig lyckades du övertyga mig om att stanna. Men nästa gång vet jag inte. Det kommer i alla fall inte att vara lika enkelt.
Martinson kunde mycket väl ha rätt. Det gjorde Wallander orolig. Han ville inte förlora honom som kollega. Lika lite som han ville att Ann-Britt Höglund en dag skulle komma och meddela att också hon skulle sluta.
– Vi kanske ska gå och tala med flickan, sa Wallander. Sonja Hökberg.
– Jag har en sak till först.
Wallander hade rest sig ur stolen. Han satte sig igen. Martinson hade några papper i handen.
– Jag vill att du läser igenom det här. Det hände i natt. Jag tog hand om utryckningen. Jag såg ingen anledning att väcka dig.
– Vad hände?
Martinson kliade sig i pannan.
– Vid ettiden slog en nattvakt larm om att det låg en död man vid bankomaten uppe vid varuhusen.
– Vilka varuhus?
– Där skattemyndigheten har sitt kontor.
Wallander nickade.
– Vi for dit. Där låg mycket riktigt en man framstupa på asfalten. Enligt läkaren som kom hade han inte varit död särskilt länge. Ett par timmar högst. Vi får naturligtvis besked om några dagar.
– Vad hade hänt?
– Det var just det som var frågan. Han hade ett stort sår i huvudet. Men hade han blivit slagen eller hade han fått såret när han föll mot asfalten? Det kunde vi inte avgöra omedelbart.
– Hade han blivit rånad?
– Plånboken fanns kvar. Med pengar.
Wallander funderade.
– Nej.
– Vem var han?
Martinson bläddrade bland sina papper.
– Han hette Tynnes Falk. 47 år. Han bodde alldeles i närheten. Apelbergsgatan 10. En hyreslägenhet högst upp i huset.
Wallander lyfte handen och avbröt Martinson.
– Apelbergsgatan 10?
– Ja.
Wallander nickade långsamt. Han erinrade sig hur han några år tidigare, precis efter skilsmässan från Mona, hade träffat en kvinna under en danskväll på Saltsjöbadens Hotell. Wallander hade blivit mycket berusad. Han hade följt henne hem på natten och morgonen därpå vaknat i en säng bredvid en sovande kvinna han i nyktert tillstånd knappt kunde känna igen. Inte heller visste han vad hon hette. Han hade hastigt klätt sig och begett sig därifrån och aldrig träffat henne igen. Men av någon anledning var han säker på att adressen varit Apelbergsgatan 10.
– Är det nåt särskilt med adressen? undrade Martinson.
– Jag hörde bara inte vad du sa.
Martinson såg förvånat på honom.
– Talar jag så otydligt?
– Fortsätt nu.
– Tydligen var han ensamstående. Frånskild. Exfrun bor kvar här i stan. Men barnen finns på olika håll i landet. En pojke som är nitton och studerar i Stockholm. Flickan är sjutton och arbetar som barnflicka på en ambassad i Paris. Frun har naturligtvis fått besked om att mannen har avlidit.
– Vad arbetade han med?
– Han hade tydligen nåt enmansbolag. Konsult i databranschen.
– Och han hade inte blivit rånad?
– Nej. Men han hade tagit fram ett saldobesked ur bankomaten precis innan han dog. Han höll det fortfarande i handen när vi hittade honom.
– Han hade alltså inte gjort nåt uttag?
– Inte enligt lappen han höll i handen.
– Annars hade man ju kunnat tänka sig att nån stod och lurade på honom och slog till när han tagit ut pengarna.
– Jag har tänkt på den möjligheten. Men han tog senast ut pengar i lördags. En mindre summa.
Martinson sträckte över en plastpåse till Wallander. Den innehöll det blodfläckade pappret. Wallander såg att klockan varit två minuter över midnatt när automaten registrerat saldobeskedet. Han lämnade tillbaka påsen till Martinson.
– Vad säger Nyberg?
– Ingenting utom såret i huvudet tyder på nåt brott. Förmodligen har han fått en hjärtinfarkt och dött.
– Han kanske hade räknat med att där skulle ha funnits mer pengar, sa Wallander fundersamt.
– Varför skulle han ha gjort det?
Wallander undrade själv vad han menat. Han reste sig på nytt ur stolen.
– Vi avvaktar alltså vad läkarna säger. Men vi utgår från att nåt brott inte har blivit begånget. Vi lägger det på hög.
Martinson samlade ihop sina papper.
– Jag ska ringa till advokaten som Hökberg fått sig anvisad. Du får besked om när han kan vara här så du kan tala med henne.
– Inte för att jag vill, svarade Wallander. Men jag måste väl.
Martinson lämnade rummet. Wallander gick på toaletten. Tänkte att den tiden i alla fall var förbi, när han ständigt var tvungen att kissa eftersom hans blodsocker var alldeles för högt.
Sedan ägnade han den närmaste timmen åt att arbeta vidare med sitt tröstlösa material om de insmugglade cigaretterna. I bakhuvudet malde hela tiden tankarna på det löfte han gett Ann-Britt Höglund.
Två minuter över fyra ringde Martinson och sa att Sonja Hökberg och advokaten var på plats.
– Vem är advokaten? frågade Wallander.
– Herman Lötberg.
Wallander visste vem det var. En äldre man som var lätt att samarbeta med.
– Jag kommer om fem minuter, sa Wallander och la på.
Han ställde sig vid fönstret igen. Kajorna var borta. Det blåste kraftigare nu. Han tänkte på Anette Fredman. På pojken som suttit på golvet och lekt. Hans rädda ögon. Sedan ruskade han på huvudet och försökte tänka igenom sina inledande frågor till Sonja Hökberg. I Martinsons pärm hade han kunnat läsa att det var hon som suttit i baksätet och slagit Lundberg i huvudet med en hammare. Många slag. Inte ett. Som om hon drabbats av ett alldeles okontrollerat raseri.
Wallander letade reda på ett anteckningsblock och en penna. I korridoren kom han på att han saknade sina glasögon. Han gick tillbaka igen. Sedan var han klar.
Det finns bara en fråga, tänkte han på vägen till förhörsrummet. En enda fråga som är viktig att få besvarad.
Varför gjorde de det?
Svaret att de varit ute efter pengar är inte nog.
Det måste finnas ett annat svar, ett som ligger djupare.