Sonja Hökberg såg inte alls ut som Wallander hade föreställt sig. Vad han hade sett framför sig kunde han inte helt reda ut för sig själv. Men det var i vilket fall inte den person han nu mötte. Sonja Hökberg satt på en stol inne i förhörsrummet. Hon var liten till växten, verkade tunn, nästan genomskinlig. Hon hade ljust halvlångt hår och blå ögon. Wallander fick en känsla av att hon kunde ha varit syster till pojken på kaviartuben. En syster till Kalle, tänkte han. Barnslig, livsglad. Minst av allt en vettvilling med en hammare dold under jackan eller i handväskan.
Wallander hade hälsat på flickans advokat i korridoren.
– Hon är mycket samlad, sa denne. Men jag är inte alldeles säker på att hon inser vad hon misstänks för.
– Hon är inte misstänkt. Hon har erkänt, sa Martinson bestämt.
– Hammaren? frågade Wallander. Har vi hittat den?
– Den hade hon lagt under sängen i sitt rum. Hon hade inte ens torkat av blodet. Men den andra flickan slängde kniven. Vi letar fortfarande efter den.
Martinson gick sin väg. Wallander steg in i rummet tillsammans med advokaten. Flickan såg nyfiket på dem. Hon verkade inte alls nervös. Wallander nickade och satte sig. En bandspelare stod på bordet. Advokaten satte sig så att Sonja Hökberg kunde se honom. Wallander betraktade henne länge. Hon mötte hans blick.
– Har du ett tuggummi? frågade hon plötsligt.
Wallander skakade på huvudet. Han såg på Lötberg, som också skakade på huvudet.
– Vi ska se om vi kan ordna fram det om en stund, sa Wallander och slog på bandspelaren. Men först ska vi tala med varandra.
– Jag har redan sagt som det var. Varför kan jag inte få ett tuggummi? Jag kan betala för det. Jag säger ingenting om jag inte får ett tuggummi.
Wallander drog till sig telefonen och ringde ut till receptionen. Ebba kan säkert ordna det, tänkte han. Men när en främmande kvinnoröst svarade kom han ihåg att Ebba inte längre fanns där. Hon hade gått i pension. Trots att det var över ett halvår sedan hade Wallander fortfarande inte vant sig. Den nya receptionisten hette Irene och var i 30-årsåldern. Hon hade tidigare varit läkarsekreterare och på kort tid gjort sig omtyckt på polishuset. Men Wallander saknade Ebba.
– Jag behöver ett tuggummi, sa Wallander. Vet du nån som använder det?
– Jag vet en, sa Irene. Jag själv.
Wallander la på luren och gick ut i receptionen.
– Är det flickan? frågade Irene.
– Du tänker snabbt, sa Wallander.
Han återvände till förhörsrummet, gav Sonja Hökberg tuggummit och insåg sedan att han hade glömt att slå av bandspelaren.
– Då börjar vi, sa han. Klockan är 16.15 den 6 oktober 1997. Förhör hålls nu av Kurt Wallander med Sonja Hökberg.
– Ska jag berätta samma sak en gång till? frågade flickan.
– Ja. Och du ska försöka tala så tydligt att det hörs in i mikrofonen.
– Jag har ju redan sagt allting?
– Det kan hända att jag har några ytterligare frågor.
– Jag har ingen lust att säga allting en gång till.
Wallander kom för ett ögonblick av sig. Han förstod inte hennes totala avsaknad av oro eller nervositet.
– Det blir du nog tvungen till, sa han. Du har blivit åtalad för ett mycket grovt brott. Och du har erkänt. Du är åtalad för grov misshandel. Och eftersom taxichauffören är mycket dålig kan det bli ännu värre.
Lötberg såg ogillande på Wallander. Men han sa ingenting.
Wallander började från början.
– Du heter alltså Sonja Hökberg och är född den 2 februari 1978.
– Jag är Vattuman. Vad är du?
– Det har inte med saken att göra. Du ska bara svara på mina frågor. Ingenting annat. Förstår du?
– Jag är väl för fan inte dum.
– Du bor med dina föräldrar på Trastvägen 12 här i Ystad.
– Du har en yngre bror som heter Emil, född 1982.
– Det är han som borde sitta här. Inte jag.
Wallander såg undrande på henne.
– Varför det?
– Vi bråkar jämt. Han lämnar aldrig mina saker ifred. Han snokar i mina lådor.
– Det kan säkert vara besvärligt med yngre syskon. Men jag tror att vi lämnar det tills vidare.
Fortfarande lika lugn, tänkte Wallander. Han märkte att hennes oberördhet gjorde honom illa till mods.
– Kan du nu berätta vad som hände i tisdags kväll?
– Det är så jävla tråkigt att säga samma sak två gånger.
– Det kan inte hjälpas. Eva Persson och du gick alltså ut?
– Det finns ingenting att göra i den här stan. Jag skulle vilja bo i Moskva.
Wallander betraktade henne häpet. Även Lötberg verkade förvånad.
– Varför just Moskva?
– Jag såg nånstans att det är spännande där. Det händer mycket. Har du varit i Moskva nån gång?
– Nej. Svara bara på mina frågor. Ingenting annat. Ni gick alltså ut?
– Det vet du ju redan?
– Eva och du är alltså goda vänner?
– Annars hade vi väl inte gått ut? Tror du jag är tillsammans med såna jag inte gillar?
För första gången tyckte Wallander sig kunna märka en spricka i hennes likgiltiga attityd. Hennes lugn höll på att övergå i otålighet.
– Har ni känt varandra länge?
– Inte särskilt.
– Hur länge?
– Ett par år.
– Hon är fem år yngre än du.
– Hon ser upp till mig.
– Vad menar du med det?
– Hon säger det själv. Hon ser upp till mig.
– Varför gör hon det?
– Det får du väl fråga henne om.
Det ska jag göra också, tänkte Wallander. Det är mycket jag ska fråga henne om.
– Kan du nu berätta vad som hände?
– Men herregud!
– Du blir tvungen att göra det vare sig du vill eller inte. Vi kan sitta här tills i kväll om det blir nödvändigt.
– Vi gick och tog en öl.
– Eva Persson är bara 14 år?
– Hon ser äldre ut.
– Vad hände sen?
– Vi tog en öl till.
– Och efter det?
– Beställde vi en taxi. Du vet ju allt det här? Varför frågar du?
– Ni hade alltså bestämt er för att överfalla en taxichaufför?
– Till vad då?
– Inget särskilt.
– Ni behövde pengar. Men ni behövde dom inte till nånting speciellt? Är det rätt?
– Ja.
Nej du, det är inte riktigt, tänkte Wallander hastigt. Han hade lagt märke till ett svagt stråk av osäkerhet hos henne. Genast blev han vaksam.
– Man brukar behöva pengar till nånting särskilt?
– Men så var det inte.
Det var just precis vad det var, tänkte Wallander. Men han bestämde sig för att tills vidare lämna frågan.
– Hur kom ni på tanken att ge er på en taxichaufför?
– Vi pratade om det.
– När ni satt på restaurangen?
– Ja.
– Ni hade alltså inte talat om det tidigare?
– Varför skulle vi ha gjort det?
Lötberg satt och såg på sina händer.
– Om jag försöker sammanfatta det du säger så hade ni inte bestämt att överfalla taxichauffören innan ni gick på den där restaurangen och drack öl. Vem var det som fick idén?
– Det var jag.
– Och Eva hade ingenting att invända?
– Nej.
Det här stämmer inte, tänkte Wallander. Hon ljuger. Men hon gör det skickligt.
– Ni beställde taxin från restaurangen. Sen satt ni kvar tills den kom. Stämmer det?
– Ja.
– Men var fick ni hammaren ifrån? Och kniven? Om ni inte hade planlagt det här tidigare?
Sonja Hökberg såg på Wallander. Hennes blick vek inte undan.
– Jag har alltid en hammare med mig i handväskan. Eva har en kniv.
– Varför det?
– Man kan aldrig vara säker på vad som händer.
– Vad menar du med det?
– Gatorna är fulla med dårar. Man måste kunna försvara sig.
– Har du alltså alltid en hammare med dig?
– Ja.
– Har du använt den tidigare nån gång?
Advokaten ryckte till.
– Den frågan är knappast relevant.
– Vad betyder det? frågade Sonja Hökberg.
– Relevant? Att frågan inte är viktig.
– Jag kan svara i alla fall. Jag har aldrig använt den. Men Eva skar en kille i armen en gång. När han började kladda på henne.
En tanke slog Wallander. Han vek av från det spår han hittills hade följt.
– Träffade ni nån på den där restaurangen? Hade ni stämt möte med nån?
– Vem skulle det ha varit?
– Det vet i så fall du.
– Det satt till exempel inga killar där som ni skulle träffa?
– Nej.
– Du har ingen pojkvän då?
– Nej.
Det svaret kom för snabbt, tänkte Wallander. Alldeles för snabbt. Han noterade det i sitt minne.
– Taxin kom och ni gick ut.
– Ja.
– Vad gjorde ni då?
– Vad brukar man göra i en taxi? Man säger vart man vill åka.
– Och ni sa att ni ville bli körda till Rydsgård? Varför just dit?
– Det vet jag inte. Det var väl bara en tillfällighet. Nåt måste vi ju säga.
– Eva satte sig fram och du där bak. Hade ni bestämt det på förhand?
– Det var det som var planen.
– Vilken plan?
– Att vi skulle säga åt gubben att stanna för att Eva ville sitta bak. Och då skulle vi ta honom.
– Ni hade alltså redan från början bestämt er för att använda vapnen?
– Inte om han som körde var yngre.
– Vad skulle ni ha gjort då?
– Då skulle vi ha fått honom att stanna genom att dra upp kjolen och komma med förslag.
Wallander märkte att han hade börjat svettas. Hennes oberörda förslagenhet plågade honom.
– Vad tror du?
– Ni skulle alltså försöka locka honom med att han kunde få sex?
– Vilket jävla språk.
Lötberg böjde sig hastigt fram.
– Du behöver inte svära så mycket.
Sonja Hökberg såg på sin advokat.
– Jag svär precis så mycket jag själv vill.
Lötberg drog sig tillbaka. Wallander hade bestämt sig för att raskt gå vidare.
– Men nu var det alltså en äldre man som körde taxin. Ni fick honom att stanna. Vad hände då?
– Jag slog honom i huvudet. Eva stack honom med kniven.
– Hur många gånger slog du honom?
– Jag vet inte. Några gånger. Jag räknade inte.
– Var du inte rädd att han skulle dö?
– Vi behövde ju pengar.
– Det var inte det jag frågade om. Jag undrade om du inte var klar över att han skulle kunna dö.
Sonja Hökberg ryckte på axlarna. Wallander väntade men hon sa ingenting mer. Han kände att han för ögonblicket inte orkade upprepa frågan.
– Du säger att ni behövde pengar. Till vad då?
Nu såg han det igen. Det svaga stråket av osäkerhet innan hon svarade.
– Inte till nåt särskilt, har jag ju sagt.
– Vad hände sen?
– Vi tog plånboken och en mobil och sen gick vi hem.
– Vi delade pengarna. Eva kastade den sen.
Wallander bläddrade i Martinsons papper. Johan Lundberg hade haft ungefär 600 kronor i sin plånbok. Den hade hittats i en papperskorg efter anvisningar av Eva Persson. Mobiltelefonen hade Sonja Hökberg tagit. Den hade återfunnits i hennes hem.
Wallander stängde av bandspelaren. Sonja Hökberg följde hans rörelser.
– Kan jag gå hem nu?
– Nej, sa Wallander. Du är nitton år gammal. Det betyder att du är straffmyndig. Du har begått ett grovt brott. Du kommer att bli häktad.
– Vad innebär det?
– Att du kommer att få stanna kvar här.
– Varför det?
Wallander såg på Lötberg. Sedan reste han sig.
– Det tror jag din advokat kan förklara för dig.
Wallander lämnade rummet. Han mådde illa. Sonja Hökberg hade inte gjort sig till. Hon var verkligen alldeles oberörd. Wallander gick in till Martinson som talade i telefon men pekade på sin besöksstol. Wallander satte sig och väntade. Han kände plötsligt ett behov av att röka. Det hände sällan. Men mötet med Sonja Hökberg hade varit plågsamt.
Martinson avslutade samtalet.
– Hur gick det?
– Hon erkänner ju allt. Och hon är alldeles iskall.
– Eva Persson är likadan. Och hon är bara 14 år.
Wallander såg nästan vädjande på Martinson.
– Vad är det som händer?
– Jag vet inte.
Wallander märkte att han var upprörd.
– Det är ju för fan två småtjejer?
– Jag vet. Och dom tycks inte ångra sig.
De satt tysta. Wallander kände sig för ett ögonblick alldeles tom. Till sist var det Martinson som bröt den tryckta stämningen.
– Förstår du nu varför jag så ofta tänker på att sluta?
Wallander vaknade till liv igen.
– Förstår du nu varför det är så viktigt att du inte gör det?
Han reste sig och gick fram till fönstret.
– Hur är det med Lundberg?
– Oförändrat kritiskt.
– Vi måste gå till botten med det här. Oavsett om han dör eller inte. Dom överföll honom för att dom behövde pengar till nånting speciellt. Om det nu inte berodde på nånting helt annat.
– Vad skulle det ha varit?
– Jag vet inte. Det är bara en känsla jag har. Att det kanske går djupare. Utan att vi ännu kan svara på vad det är.
– Det troliga är väl ändå att dom blivit lite fulla? Och bestämt sig för att skaffa pengar? Utan att tänka på konsekvenserna.
– Varför tror du det?
– Jag är i alla fall säker på att det inte var ett behov i största allmänhet.
– Du kan ha rätt. Jag har varit inne på samma banor själv. Men jag vill veta vad det var. I morgon vill jag tala med Eva Persson. Föräldrarna. Hade ingen av dom nån pojkvän?
– Eva Persson sa att hon hade nån kille.
– Men inte Hökberg?
– Nej.
– Jag tror hon ljuger. Hon har nån. Honom ska vi leta reda på.
Martinson antecknade.
– Vem ska hålla i det? Du eller jag?
Wallander betänkte sig inte.
– Jag. Jag vill veta vad som håller på att hända i det här landet.
– Om jag slipper är jag bara glad.
– Du slipper inte helt. Inte du, inte Hansson och inte Ann-Britt. Vi måste ta reda på vad som låg bakom den här misshandeln. Det var ett mordförsök. Och dör Lundberg så var det mord.
Martinson pekade på de papperstravar som fyllde hans bord.
– Jag förstår inte hur jag ska hinna med allt som ligger här. Jag har utredningar som påbörjades för två år sen. Ibland har jag mest lust att skicka upp allt till rikspolischefen och be honom förklara hur jag ska hinna med.
– Han kommer att avfärda det som gnäll och dålig planering. När det gäller planeringen kan jag delvis hålla med honom.
Martinson nickade.
– Det hjälper ibland om man får klaga.
– Jag vet, sa Wallander. Jag har det likadant själv. Det är länge sen vi hann allt som vi borde. Nu får vi välja ut det som är viktigast. Jag ska tala med Lisa.
Wallander hade nästan hunnit ut ur rummet när Martinson stoppade honom.
– Det var en sak jag tänkte på igår kväll innan jag somnade. Hur länge sen är det du var på nån skytteträning?
Wallander tänkte efter.
– Nästan två år.
– Det är lika illa för mig. Hansson tränar på egen hand. Han är ju med i en skytteförening. Hur det är med Ann-Britt vet jag inte. Annat än att hon väl fortfarande är skotträdd efter det som hände häromåret. Men enligt reglerna ska den här träningen ske regelbundet. På arbetstid.
Wallander insåg vart Martinson ville komma. Att inte träna på sitt vapen under flera år kunde knappast betraktas som att man tränade regelbundet. Dessutom kunde det i ett utsatt läge bli farligt.
– Jag har inte tänkt på det, sa Wallander. Men det är naturligtvis inte bra.
– Jag tvivlar på att jag skulle träffa en vägg, sa Martinson.
– Vi har för mycket att göra. Vi hinner bara det viktigaste. Om ens det.
– Säg det till Lisa, sa Martinson.
– Hon är nog medveten om problemet, sa Wallander tveksamt. Men frågan är vad hon kan göra åt det.
– Jag har inte fyllt 40 än, sa Martinson. Men jag kommer ändå på mig med att tänka på hur bra det var förr. Åtminstone att det var bättre. Inte det helvete som det är nu.
Wallander fann inget lämpligt svar. Martinsons gnäll kunde ibland bli tröttande. Han återvände till sitt rum. Klockan var halv sex. Han ställde sig vid fönstret och såg ut i mörkret. Tänkte på Sonja Hökberg och på varför de två flickorna varit i så stort behov av pengar. Eller om det låg något annat bakom. Sedan dök Anette Fredmans ansikte upp.
Wallander kände att han inte orkade vara kvar längre, trots att han hade mycket arbete som väntade. Han tog sin jacka och gick. Höstvinden slog emot honom. Missljudet i motorn återkom när han startade bilen. Han svängde ut från parkeringen och tänkte att han borde stanna och handla. Kylskåpet var i det närmaste tomt. Där fanns egentligen bara en flaska champagne som han vunnit på en vadslagning med Hansson. Vad de hade slagit vad om kom han inte längre ihåg. Han bestämde sig hastigt för att ta en titt på den bankomat där en man segnat ner och dött kvällen innan. Då kunde han passa på att handla i något av varuhusen som låg intill.
När han hade parkerat och kom fram till bankomaten stod en kvinna där med en barnvagn och gjorde ett uttag. Asfalten var hård och skrovlig. Wallander såg sig omkring. Några bostäder fanns inte i närheten. Mitt i natten var platsen säkert alldeles övergiven. Även om det fanns kraftig gatubelysning skulle en man som ramlade ihop och kanske skrek till varken kunna höras eller synas av några kringboende.
Wallander gick in i det varuhus som låg närmast och letade upp matavdelningen. Som vanligt drabbades han av leda när han skulle bestämma sig. Han plockade ihop en korg, betalade och for hem. Missljudet i motorn tycktes hela tiden öka. När han kom upp i sin lägenhet tog han av sig den mörka kostymen. Efter att ha duschat och insett att tvålen nästan var slut lagade han till en grönsakssoppa. Till hans förvåning smakade den gott. Han kokade kaffe och tog med sig koppen in i vardagsrummet. Han märkte att han var trött. Efter att ha bläddrat mellan de olika tevekanalerna utan att hitta något som intresserade honom drog han till sig telefonen och slog numret till Linda i Stockholm. Hon delade lägenhet på Kungsholmen med två väninnor som Wallander inte kände annat än till namnet. För att få ihop pengar arbetade hon ibland som servitris på en kvartersrestaurang. Wallander hade ätit middag där senast han var i Stockholm. Maten hade varit god. Men han hade förvånats över att hon stod ut med den högt uppskruvade musiken.
Linda var nu 26 år. Fortfarande tyckte han att de hade bra kontakt, men han sörjde att hon var så långt borta. Han saknade den regelbundna samvaron.
En telefonsvarare kopplades på. Varken Linda eller någon av hennes vänner var hemma. Meddelandet upprepades på engelska. Wallander sa sitt namn och att det inte var något viktigt.
Efteråt blev han sittande. Kaffet hade kallnat.
Jag kan inte leva så här längre, tänkte han irriterat. Jag är 50 år. Men jag känner det som om jag vore urgammal och kraftlös.
Sedan tänkte han att han borde gå sin kvällspromenad. Han försökte hitta något bra skäl att låta bli. Till slut reste han sig ändå, satte på sig sina gymnastikskor och gick ut.
Klockan var halv nio när han kom tillbaka. Promenaden hade trängt undan missmodet han känt tidigare.
Telefonen ringde. Wallander trodde att det var Linda. Men det var Martinson.
– Lundberg är död. Dom ringde nyss.
Wallander stod tyst.
– Det betyder att Hökberg och Persson har begått mord, fortsatte Martinson.
– Ja, sa Wallander. Det betyder dessutom att vi har fått en riktigt jävlig historia på halsen.
De bestämde att de skulle träffas dagen efter klockan åtta.
Sedan fanns det inte så mycket mer att säga.
Wallander blev sittande i soffan. Han såg förstrött på Aktuellt. Noterade att dollarkursen var på väg uppåt. Det enda som egentligen fångade hans intresse var historien om Trustor. Hur enkelt det tycktes vara att rensa ett aktiebolag på alla tillgångar. Utan att någon egentligen ingrep förrän det var för sent.
Linda ringde aldrig. När klockan blivit elva gick han och la sig.
Det dröjde länge innan han lyckades somna.