När Wallander vaknade strax efter sex på tisdagsmorgonen den 7 oktober kände han att han hade svårt att svälja. Han var svettig och förstod att han höll på att bli sjuk. Han låg kvar i sängen och tänkte att han borde stanna hemma. Men tanken på att taxichauffören Johan Lundberg dagen innan avlidit till följd av den brutala misshandeln drev upp honom ur sängen. Han duschade, drack kaffe och tog ett par febernedsättande tabletter. Burken stoppade han sedan i fickan. Innan han gick hemifrån tvingade han också i sig en tallrik filmjölk. Gatlyktan utanför köksfönstret vajade i den byiga vinden. Det var mulet och några få plusgrader. Wallander letade fram en tjock tröja ur sin garderob. Sedan stod han med handen på telefonen och tvekade om han skulle ringa till Linda. Men han bestämde sig för att det var för tidigt på dagen. När han kommit ner på gatan och satt sig i bilen kom han ihåg att det hade legat en lapp på köksbordet. Han hade skrivit upp att han skulle köpa någonting. Men vad det var mindes han inte. Han orkade inte heller med tanken på att gå tillbaka och hämta lappen. Istället bestämde han sig för att i fortsättningen ringa till sin egen telefonsvarare på polishuset när det var någonting han behövde handla. Då skulle han så fort han kom till jobbet kunna höra efter vad det var som skulle köpas.
Han körde den vanliga vägen till polishuset, via Österleden. Varje gång drabbades han av dåligt samvete. För att hålla nere sitt blodsocker borde han ha gått till fots. Sjukare var han inte heller än att han kunde ha låtit bilen stå.
Hade jag haft en hund hade det aldrig varit något problem, tänkte han. Men jag har ingen hund. För ett år sedan besökte jag en kennel utanför Sjöbo och såg på några labradorvalpar. Men det blev aldrig någonting. Det blev inget hus, ingen hund och ingen Baiba. Det blev ingenting.
Han parkerade utanför polishuset och steg in på sitt rum när klockan var sju. Just när han satt sig vid bordet kom han ihåg vad han hade skrivit på lappen. Tvål. Han skrev upp det på sitt kollegieblock. Sedan använde han de följande minuterna till att tänka igenom det som hade hänt. En taxichaufför hade blivit mördad. De hade två flickor som erkänt, de hade ett av de två vapen som använts. En av flickorna var minderårig, den andra var åtalad och skulle komma att häktas under dagen.
Olusten från gårdagen återvände. Sonja Hökbergs fullständiga känslokyla. Han försökte intala sig att hon trots allt hade hyst åtminstone lite medkänsla och att det var han som inte hade lyckats upptäcka den. Men förgäves. Hans erfarenhet sa honom att han tyvärr inte tog miste. Wallander reste sig, hämtade kaffe i matrummet och gick bort till Martinson som också brukade vara morgontidig. Dörren till hans rum stod öppen. Wallander undrade hur Martinson stod ut med att arbeta utan att någonsin dra igen sin dörr. För Wallander var det en trängande nödvändighet, om han skulle kunna koncentrera sig, att hans dörr mot omvärlden för det mesta hölls stängd.
Martinson nickade.
– Jag trodde nog du skulle komma, sa han.
– Jag känner mig inte riktigt bra, svarade Wallander.
– Förkyld?
– Jag får alltid ont i halsen i oktober.
Martinson som ständigt oroade sig för att själv bli sjuk drog sig bakåt på stolen.
– Du kunde nog ha stannat hemma, sa han. Den här bedrövliga historien med Lundberg är ju redan uppklarad.
– Bara delvis, invände Wallander. Vi har inget motiv. Att dom bara var ute efter pengar i största allmänhet tror jag inte på. Har ni förresten hittat kniven?
– Det är Nyberg som håller i det. Jag har inte talat med honom än.
– Ring honom.
Martinson grimaserade.
– Han kan vara rätt ilsken av sig på morgnarna.
– Då ringer jag själv.
Wallander tog Martinsons telefon och försökte först hemma hos Nyberg. Efter ett ögonblicks väntan blev han omkopplad till en mobiltelefon. Nyberg svarade. Men linjen var dålig.
– Det är Kurt. Jag bara undrar om ni har hittat den där kniven än.
– Hur fan ska vi hitta nånting när det är mörkt? svarade Nyberg vresigt.
– Jag trodde Eva Persson hade gett besked om var hon slängde den?
– Ändå är det flera hundra kvadratmeter vi ska leta igenom. Hon påstod att den skulle ligga nånstans på Gamla Kyrkogården.
– Varför tar ni inte dit henne då?
– Ligger den där så hittar vi den, sa Nyberg.
Samtalet tog slut.
– Jag har sovit dåligt, sa Martinson. Min dotter Terese vet mycket väl vem Eva Persson är. Dom är nästan jämngamla. Eva Persson har också föräldrar. Vad upplever dom just nu? Så vitt jag har förstått är Eva deras enda barn.
De begrundade tysta under ett ögonblick det som blivit sagt. Sedan började Wallander nysa. Han lämnade genast rummet. Samtalet blev hängande i luften.
Klockan åtta hade de samlats i ett av mötesrummen. Wallander satte sig som vanligt på sin plats vid kortänden. Hansson och Ann-Britt Höglund hade redan kommit. Martinson stod vid ett fönster och talade i telefon. Eftersom han var fåordig och talade med låg röst visste alla att han talade med sin fru. Wallander hade många gånger undrat hur de kunde ha så mycket att tala om när de hade träffats vid frukostbordet bara någon timme tidigare. Kanske kände Martinson ett behov av att lufta sin oro över att Kurt Wallanders förkylning skulle drabba honom själv. Stämningen var trött och glåmig. Lisa Holgersson kom in i rummet. Martinson avslutade sitt telefonsamtal. Hansson reste sig och stängde dörren.
– Ska inte Nyberg vara med? frågade han.
– Han letar efter kniven, svarade Wallander. Vi räknar med att han hittar den.
Sedan såg han på Lisa Holgersson. Hon nickade. Ordet var hans. Wallander undrade hastigt hur många gånger han hade upplevt just den här situationen. Tidig morgon, omgiven av kollegor, ett brott som ska utredas. De hade under årens lopp fått ett nytt polishus, nya möbler, andra gardiner för fönstren. Telefonerna hade ändrat utseende, liksom overheadapparaten. Och inte minst hade allting datoriserats. Ändå var det som om de olika personerna alltid hade suttit där. Och han själv allra längst.
Ordet var hans.
– Johan Lundberg är alltså död, började han. Om nu nån inte visste om det.
Han pekade på Ystads Allehanda som låg på bordet. Första sidan hade mordet på taxichauffören stort uppslaget.
Wallander fortsatte.
– Det betyder alltså att dom här två flickorna Hökberg och Persson har begått mord. Rånmord. Nånting annat kan det inte kallas. Framförallt Hökberg har i sin förklaring varit mycket tydlig. Dom hade planerat det, dom hade utrustat sig med vapen. Dom skulle överfalla den taxichaufför som tillfälligheten skickade i deras väg. Eftersom Eva Persson är minderårig blir hon en fråga inte bara för oss utan även för andra. Hammaren har vi, dessutom Lundbergs tomma plånbok och mobiltelefonen. Det enda som fattas är kniven. Ingen av flickorna nekar. Ingen skyller heller på den andra. Jag antar att vi kan lämna över materialet till åklagaren senast i morgon. Den rättsmedicinska undersökningen är naturligtvis ännu inte klar. Men för vår del är det här en bedrövlig historia som i stort sett redan nu kan avslutas.
Wallander tystnade. Ingen sa något.
– Varför gjorde dom det? frågade Lisa Holgersson till sist. Det hela verkar ju så oändligt onödigt.
Wallander nickade. Han hade hoppats på just den frågan för att slippa formulera den själv.
– Sonja Hökberg är mycket bestämd, sa han. Både i Martinsons förhör och i mitt eget. »Vi behövde pengar.« Ingenting annat.
– Till vad då?
Frågan hade kommit från Hansson.
– Det vet vi inte. Det svarar dom inte på. Ska man tro Hökberg så visste dom det inte själva. Dom behövde pengar. Inte för nåt speciellt ändamål. Bara just det: pengar.
Wallander såg på dem som satt runt bordet innan han fortsatte.
– Jag tror inte det är sant. Åtminstone Hökberg ljuger. Det är jag övertygad om. Eva Persson har jag inte talat med än. Men pengarna skulle användas till nåt särskilt. Det är jag ganska säker på. Jag misstänker dessutom att Eva Persson gjorde som Sonja Hökberg sa. Det minskar inte hennes skuld. Men det ger ändå en bild av deras förhållande.
– Spelar det nån roll? frågade Ann-Britt Höglund. Om det var till kläder eller nånting annat pengarna skulle användas?
– Egentligen inte. Åklagaren kommer att ha mer än nog för att fälla Hökberg. Vad som sker med Eva Persson är som sagt inte bara en fråga för oss.
– Dom har aldrig förekommit hos oss tidigare, sa Martinson. Det har jag undersökt. Ingen av dom har heller haft några svårigheter i skolan.
Wallander hade fått tillbaka känslan av att de kanske befann sig på alldeles fel spår. Eller att de åtminstone var för tidigt ute med att avskriva möjligheten av att det existerade en helt annan förklaring till mordet på Lundberg. Men eftersom han fortfarande inte kunde sätta ord på sin känsla sa han ingenting. Fortfarande var det mycket arbete som återstod. Sanningen kunde vara ett penningbegär. Men det kunde också vara någonting helt annat. De måste fortsätta att se åt flera håll samtidigt.
Telefonen ringde. Hansson svarade. Han lyssnade och la sedan på luren.
– Det var Nyberg. Dom har hittat kniven.
Wallander nickade och slog igen pärmen han hade framför sig.
– Vi måste naturligtvis prata med föräldrarna och se till att det görs ordentliga personundersökningar. Men underlaget till åklagaren kan vi sätta ihop nu genast.
Lisa Holgersson höjde handen.
– Vi måste ha en presskonferens. Massmedierna ligger på oss. Trots allt är det ovanligt att två unga flickor begår ett sånt här våldsbrott.
Wallander såg på Ann-Britt Höglund. Hon skakade på huvudet. Under de senaste åren hade hon ofta låtit Wallander slippa de presskonferenser han tyckte så illa om. Men nu ville hon inte. Wallander förstod henne.
– Jag kan ta hand om det, sa han. Finns det nåt klockslag?
– Klockan ett är mitt förslag.
Wallander noterade på sitt block.
Mötet var snart över. Arbetsuppgifterna fördelades. Alla delade känslan av att det var bråttom att slutföra polisutredningen. Brottet var beklämmande. Ingen ville gräva i det mer än nödvändigt. Wallander skulle göra ett besök hemma hos Sonja Hökberg. Martinson och Ann-Britt Höglund skulle tala med Eva Persson och hennes föräldrar.
Rummet blev tomt. Wallander märkte att hans förkylning höll på att bryta ut. I bästa fall klarar jag att smitta ner någon journalist, tänkte han medan han letade i fickorna efter en pappersnäsduk.
I korridoren mötte han Nyberg, klädd i stövlar och en tjock overall. Håret stod på ända och han var på dåligt humör.
– Jag hörde att ni hittat kniven, sa Wallander.
– Kommunen har tydligen inte råd att städa undan på hösten längre, svarade Nyberg. Vi har stått på huvudet där ute och grävt bland löven. Men vi hittade den till slut.
– Vad var det för kniv?
– En kökskniv. Ganska lång. Hon måste ha huggit med sån kraft att spetsen brutits av mot ett revben. Å andra sidan var kniven av riktigt usel kvalitet.
Wallander skakade på huvudet.
– Man tror inte att det är sant, sa Nyberg. Finns det ingen respekt för människoliv längre? Hur mycket pengar fick dom med sig?
– Vi vet inte än. Ungefär 600 kronor. Knappast mycket mer. Lundberg hade just börjat köra. Han brukade aldrig ha mycket växelpengar med sig när han startade sitt skift.
Nyberg muttrade något ohörbart och försvann. Wallander återvände till sitt rum. Han blev sittande obeslutsam. Halsen värkte. Med en suck slog han upp utredningspärmen. Sonja Hökberg bodde i stadens västra del. Han noterade adressen, reste sig och tog jackan. När han kommit ut i korridoren ringde telefonen. Han gick tillbaka igen. Det var Linda. I bakgrunden kunde han höra slamret från ett kök.
– Jag hörde ditt meddelande i morse, sa hon.
– I morse?
– Jag sov inte hemma i natt.
Wallander hade vett nog att inte fråga var hon hade tillbringat natten. Han visste mer än väl att det kunde innebära att hon blev arg och bara la på luren.
– Det var inget viktigt, sa han. Jag ville bara höra hur du mådde.
– Bra. Och du?
– Lite förkyld. Annars är det som vanligt. Jag tänkte fråga om du inte kommer ner och hälsar på snart.
– Jag hinner inte.
– Men jag kan betala din resa.
– Jag säger ju att jag inte hinner. Det handlar inte om pengar.
Wallander insåg att han inte skulle kunna övertala henne. Hon var lika envis som han själv.
– Hur mår du egentligen? frågade hon igen. Har du ingen kontakt alls med Baiba längre?
– Det är över för länge sen. Det måste du veta.
– Du mår inte bra av att gå omkring så här.
– Vad menar du med det?
– Du vet vad jag menar. Du börjar till och med låta klagande på rösten. Det gjorde du inte tidigare.
– Jag gnäller väl inte?
– Precis som nu. Men jag har ett förslag. Jag tycker att du ska leta reda på en kontaktförmedling.
– Kontaktförmedling?
– Där du kan hitta nån. Annars kommer du bara att bli en gnällig gubbe som undrar varför jag inte sover hemma på nätterna.
Hon ser rakt igenom mig, tänkte Wallander. Rakt igenom.
– Du menar alltså att jag skulle sätta in en annons i nån tidning?
– Ja. Eller ta kontakt med nån förmedling.
– Det kommer jag aldrig att göra.
– Varför inte?
– Jag tror inte på det.
– Varför inte det?
– Det var bara ett råd. Tänk på det. Nu måste jag arbeta.
– Var är du?
– På krogen. Vi öppnar klockan tio.
Hon sa hej och samtalet var över. Wallander undrade var hon hade sovit under natten. För några år sedan hade Linda haft sällskap med en pojke från Kenya som studerade till läkare i Lund, men det hade tagit slut. Efter det hade han aldrig vetat särskilt mycket om hennes pojkvänner. Annat än att de tydligen växlade med jämna mellanrum. Han kände ett styng av irritation och svartsjuka. Sedan lämnade han rummet. Tanken på att sätta in en kontaktannons eller anmäla sig till någon förmedling hade faktiskt föresvävat honom tidigare. Men han hade alltid slagit bort den. Det skulle vara som att nedlåta sig till något han höll sig för god för.
Den byiga vinden slog emot honom. Han satte sig i bilen, startade motorn och lyssnade på knackningarna som bara blev värre och värre. Sedan for han hem till det radhus där Sonja Hökberg hade bott med sina föräldrar. I rapporten han fått från Martinson hade han kunnat läsa att Sonja Hökbergs far sysslade med »eget företagande«. Vad det egentligen innebar hade inte framgått. Wallander lämnade bilen. Den lilla trädgården var välskött. Han ringde på ytterdörren. Efter ett ögonblick öppnades den av en man. Wallander visste genast att han hade träffat honom tidigare. Han hade gott minne för ansikten. Men han visste inte när eller var. Mannen som stod i dörren hade också genast känt igen Wallander.
– Är det du? sa han. Jag förstod ju att polisen skulle komma. Men inte att det skulle vara just du.
Han gick åt sidan och Wallander steg in. Någonstans ifrån kunde han höra ljudet från en teve. Fortfarande visste han inte vem mannen var.
– Jag antar att du känner igen mig, sa Hökberg.
– Ja, svarade Wallander. Men jag måste erkänna att jag inte minns i vilket sammanhang vi har träffats.
– Erik Hökberg?
Wallander letade i minnet.
– Och Sten Widén?
Wallander kom ihåg. Sten Widén med sin hästgård i Stjärnsund. Och Erik. De tre hade en gång för många år sedan haft en gemensam vurm för opera. Mest intresserad hade Sten varit. Men Erik som varit barndomsvän till Sten hade varit med några gånger när de samlats runt en grammofon och lyssnat till Verdis operor.
– Jag minns, sa Wallander. Men inte hette du Hökberg den gången?
– Jag tog min frus namn. Den gången hette jag Erik Eriksson.
Erik Hökberg var en storvuxen man. Galgen som han räckte fram mot Wallander såg liten ut i hans hand. Wallander mindes honom som mager. Nu hade han en kraftig övervikt. Det var därför Wallander inte kunnat placera honom.
Wallander hängde av sig jackan och följde efter Hökberg in i vardagsrummet. Där stod en teve. Men ljudet kom från en annan apparat, i ett annat rum. De satte sig. Wallander kände sig brydd. Ärendet var svårt nog som det var.
– Det är hemskt det som hänt, sa Hökberg. Jag förstår naturligtvis inte vad som flugit i henne.
– Hon har aldrig varit våldsam tidigare?
– Aldrig.
– Din fru? Finns hon hemma?
Hökberg hade sjunkit ihop i sin stol. Bakom ansiktet med de tjocka valkarna anade Wallander ett annat ansikte, det som han kom ihåg från en tid som nu verkade oändligt avlägsen.
– Hon tog med sig Emil och for till sin syster i Höör. Hon stod inte ut med att vara kvar här. Journalister som ringer. Utan hänsyn. Mitt i natten om det passar dom.
– Jag måste nog ändå tala med henne.
– Det förstår jag. Jag har sagt till henne att polisen kommer att höra av sig.
Wallander var osäker på hur han skulle fortsätta.
– Ni måste ha talat om det? Du och din fru?
– Hon förstår lika lite som jag. Det kom som en chock.
– Du hade alltså bra kontakt med Sonja?
– Det var aldrig några problem.
– Och hennes mor?
– Samma sak. Dom grälade ibland. Men bara om sånt som är naturligt. Under alla år jag har känt henne har det aldrig varit några problem.
Wallander rynkade pannan.
– Jag trodde du visste att hon var min styvdotter?
Det hade inte framgått av utredningen. Wallander skulle ha kommit ihåg om så varit fallet.
– Ruth och jag har Emil tillsammans, fortsatte Hökberg. Sonja var väl två år när jag kom in i bilden. Det blir sjutton år nu i december. Ruth och jag träffades vid ett julbord.
– Vem är Sonjas riktiga pappa?
– Han hette Rolf. Han brydde sig aldrig om henne. Ruth var aldrig gift med honom.
– Vet du var han finns?
– Han är död sen några år. Han söp ihjäl sig.
Wallander hade letat efter en penna i sin jacka. Han hade redan insett att han glömt både glasögon och anteckningsblock. Det låg en trave med tidningar på glasbordet.
– Kan jag riva av ett hörn?
– Har polisen inte råd med anteckningsböcker längre?
– Det kan man undra. Men i det här fallet är det jag som har glömt.
Wallander tog en tidning som skrivunderlag. Han såg att det var en engelskspråkig finanstidning.
– Får jag fråga vad du arbetar med?
Svaret överraskade Wallander.
– Jag spekulerar.
– I vad då?
– Aktier. Optioner. Valutor. Dessutom tar jag in en del på vadslagning. Engelsk cricket mest. Lite amerikansk baseball ibland.
– Du spelar alltså?
– Inte på hästar. Jag tippar inte ens. Men jag antar att man kan säga att börsmarknaden också är en sorts spel.
– Sköter du det här hemifrån?
Hökberg reste sig och gav tecken till Wallander att följa med. När de kom in i det angränsande rummet stannade Wallander på tröskeln. Det var inte bara en teve som stod på, det var tre. På skärmarna fladdrade sifferkolumner förbi. Dessutom fanns där ett antal datorer och skrivare. På en vägg satt klockor som visade tiden i olika världsdelar. Wallander fick en känsla av att han hade stigit in i ett flygledartorn.
– Man brukar säga att den nya tekniken har gjort världen mindre, sa Hökberg. Det kan ifrågasättas. Men att min värld blivit större är ställt utom allt tvivel. Från det här dåligt byggda radhuset i Ystads utkant kan jag vara med på världens alla marknader. Jag kan koppla upp mig till vadslagningskontor i London eller Rom. Jag kan köpa en option på Hongkong-börsen och sälja undan amerikanska dollar i Jakarta.
– Är det verkligen så enkelt?
– Inte riktigt. Det krävs tillstånd och kontakter och kunskap. Men i det här rummet befinner jag mig mitt i världen. När som helst. Styrkan och sårbarheten går hand i hand.
De återvände till vardagsrummet.
– Jag skulle gärna vilja se Sonjas rum, sa Wallander.
Hökberg ledde honom uppför en trappa. De gick förbi ett rum som Wallander antog tillhörde den pojke som hette Emil. Hökberg pekade på en dörr.
– Jag väntar där nere, sa han. Om du inte behöver mig?
– Nej, det går bra.
Hökbergs tunga steg försvann i trappan. Wallander sköt upp dörren. Rummet hade snedtak och i det fanns ett fönster som var halvöppet. En tunn gardin rörde sig sakta i vinden. Wallander stod orörlig och såg sig långsamt runt. Han visste av erfarenhet att det första intrycket alltid var viktigt. Senare iakttagelser kunde avslöja en dramatik som inte genast var synlig. Men det första intrycket skulle ändå alltid vara det han återvände till.
I det här rummet bodde en människa. Det var henne han sökte. Sängen var bäddad. Överallt fanns rosa och blommiga kuddar. Ena kortväggen var täckt av en hög hylla där det fanns en oändlig mängd leksaksbjörnar. På garderobsdörren satt en spegel, på golvet låg en tjock matta. Under fönstret stod ett skrivbord. Bordsskivan var tom. Wallander stod länge i dörröppningen och betraktade rummet. Här bodde Sonja Hökberg. Han gick in i rummet, knäböjde intill sängen och tittade in under den. Där var dammigt. Men på ett ställe hade ett föremål ritat ett mönster i dammet. Wallander rös till. Han anade att det var där hammaren hade legat. Han reste sig upp och slog sig ner på sängen. Den var oväntat hård. Sedan kände han på sin panna. Han hade nog feber igen. Burken med tabletter fanns i hans ficka. Halsen var fortfarande sträv. Han reste sig och öppnade lådorna i skrivbordet. Ingen var låst. Där fanns inte ens någon nyckel. Vad han letade efter visste han inte. Kanske en dagbok eller något fotografi. Men ingenting som fanns i lådorna fångade hans uppmärksamhet. Han satte sig på sängen igen. Tänkte på sitt möte med Sonja Hökberg.
Känslan hade infunnit sig omedelbart. Redan när han stått på tröskeln till rummet.
Det var någonting som inte stämde. Sonja Hökberg och hennes rum passade inte ihop. Han kunde inte se henne här, bland alla de rosa björnarna. Ändå var det hennes rum. Han försökte förstå vad det kunde betyda. Vilket talade mest sanning? Sonja Hökberg som han mött på polishuset? Eller det rum där hon bott och gömt en blodig hammare under sin säng?
Rydberg hade för många år sedan lärt honom att lyssna. Varje rum har sin andning. Du måste lyssna. Ett rum berättar många hemligheter om den människa som bor där.
Till en början hade Wallander varit ytterst tveksam till Rydbergs råd. Men efterhand hade han insett att Rydberg hade gett honom en avgörande lärdom.
Wallander började få huvudvärk nu. Det dunkade bakom tinningarna. Han reste sig och öppnade garderobsdörren. På galgarna kläder, på golvet skor. På garderobsgolvet fanns inget annat än skorna och en trasig björn. På insidan av dörren satt en affisch från någon film. »Djävulens advokat.« Huvudrollen spelades av Al Pacino. Wallander mindes honom från »Gudfadern«. Han stängde garderobsdörren igen och satte sig på stolen vid skrivbordet. Därifrån kunde han se rummet från ett annat håll.
Det är någonting som fattas, tänkte han. Han påminde sig Lindas rum från det hon blivit tonåring. Visst hade det funnits leksaksdjur. Men framförallt bilder av de heliga idolerna som kunde växla men som alltid fanns där i någon skepnad.
I Sonja Hökbergs rum fanns ingenting. Hon var nitton år. Allt hon hade var en filmaffisch inne i en garderob.
Wallander satt kvar ytterligare några minuter. Sedan lämnade han rummet och gick nerför trappan. Erik Hökberg väntade på honom i vardagsrummet. Wallander bad om ett glas vatten och tog sina tabletter. Hökberg betraktade honom med forskande blick.
– Hittade du nånting?
– Jag ville bara se mig omkring.
– Vad kommer att hända med henne?
Wallander skakade på huvudet.
– Hon är straffmyndig och hon har erkänt. Så hon får det inte lätt.
Hökberg sa ingenting. Wallander kunde se att han var plågad.
Wallander skrev upp telefonnumret till Hökbergs svägerska i Höör.
Sedan lämnade han radhuset. Vinden hade tagit i. Byarna kom och gick. Wallander for tillbaka mot polishuset. Han mådde inte bra. Efter presskonferensen skulle han åka direkt hem och lägga sig.
När han kom in i receptionen vinkade Irene honom till sig. Wallander märkte att hon var blek.
– Vad är det som har hänt? frågade han.
– Jag vet inte, svarade hon. Men man har sökt dig. Och du hade som vanligt inte telefonen med dig.
– Vem har sökt mig?
– Alla.
Wallander tappade tålamodet.
– Vilka alla? Var lite mer precis!
– Martinson. Och Lisa.
Wallander gick raka vägen till Martinsons rum. Där fanns också Hansson.
– Vad är det som har hänt? frågade Wallander.
Det var Martinson som svarade.
– Sonja Hökberg har rymt.
Wallander stirrade vantroget på honom.
– Rymt?
– Det hände för en knapp timme sen. Vi har all upptänklig personal ute och letar efter henne. Men hon är borta.
Wallander såg på sina kollegor.
Sedan tog han av sig jackan och satte sig ner.