6

Det tog inte många minuter för Wallander att förstå vad som hade hänt.

Någon hade slarvat. Någon hade på ett ytterst flagrant sätt brutit mot sina tjänsteföreskrifter. Men framför allt hade någon glömt att Sonja Hökberg inte bara var en ung flicka med troskyldigt utseende. Hon hade några dagar tidigare begått ett brutalt mord.

Händelseförloppet var lätt att rekonstruera. Sonja Hökberg skulle flyttas från ett rum till ett annat. Hon hade haft ett samtal med sin advokat och skulle föras tillbaka till arrestavdelningen. Medan hon väntade hade hon bett att få besöka toaletten. När hon kom ut därifrån hade hon upptäckt att den vakt som följt med henne stod med ryggen mot henne och pratade med någon som befann sig inne i ett kontorsrum. Då hade hon gått åt andra hållet. Ingen hade försökt stoppa henne. Hon hade promenerat rakt ut genom receptionen. Ingen hade sett henne. Inte Irene, inte någon. Efter ungefär fem minuter hade vakten gått in på toaletten och upptäckt att Sonja Hökberg inte var där. Han hade då gått tillbaka till rummet där hon haft sitt möte med advokaten. Först när han insett att hon inte hade återvänt dit hade han slagit larm. Sonja Hökberg hade då haft tio minuter på sig att försvinna. Och det var tillräckligt.

Wallander stönade invärtes. Huvudvärken återkom.

– Jag har skickat ut all tillgänglig personal, sa Martinson. Och jag har ringt till hennes far. Du hade just gått. Kom det fram nåt som gör att du kan tänka dig vart hon kan vara på väg?

– Hennes mamma befinner sig hos en syster i Höör.

Han gav Martinson lappen med telefonnumret.

– Hon kan knappast gå dit, sa Hansson.

– Sonja Hökberg har körkort, sa Martinson med telefonluren mot örat. Hon kan lifta, hon kan stjäla en bil.

– Framförallt är det Eva Persson vi ska tala med, sa Wallander. Och det ska ske omedelbart. Jag struntar i om hon är minderårig. Nu ska hon tala om vad hon vet.

Hansson lämnade rummet. I dörren höll han på att kollidera med Lisa Holgersson som varit på ett möte utanför polishuset och just fått veta att Sonja Hökberg hade försvunnit. Medan Martinson talade i telefon med mamman i Höör förklarade Wallander hur rymningen kunnat ske.

– Så här får det bara inte gå till, sa hon när Wallander tystnat.

Lisa Holgersson var arg. Wallander tyckte om det. Han tänkte tillbaka på hur deras tidigare chef, Björk, genast skulle ha börjat oroa sig för hur hans eget anseende skulle kunna utsättas för påfrestningar.

– Det får inte gå till så här, sa Wallander. Ändå gör det det. Men viktigast nu är att vi får tag på henne. Sen får vi se vilka rutiner som brustit. Och vem som ska ställas till svars.

– Tror du att det är risk för att hon kan bli våldsam?

Wallander tänkte efter. Han såg hennes rum framför sig. Alla de uppstoppade djuren.

– Vi vet för lite om henne, sa han. Men alldeles omöjligt är det inte.

Martinson la på luren.

– Jag har talat med mamman, sa han. Och med kollegorna i Höör. Dom vet vad som gäller.

– Det tror jag ingen av oss gör, invände Wallander. Men jag vill ha tag på den där flickan så fort som möjligt.

– Hade hon planerat flykten? frågade Lisa Holgersson.

– Inte enligt vakten, sa Martinson. Jag tror hon bara grep tillfället när det uppstod.

– Nog var det planerat, sa Wallander. Hon sökte ett tillfälle. Hon ville härifrån. Är det nån som har talat med advokaten? Kan han hjälpa oss?

– Jag tror inte det är nån som har hunnit tänka på det, sa Martinson. Han åkte härifrån så fort han hade avslutat sitt samtal med henne.

Wallander reste sig.

– Jag ska tala med honom.

– Presskonferensen, sa Lisa Holgersson. Vad gör vi med den?

Wallander såg på sitt armbandsur. Tjugo minuter över elva.

– Vi håller den som vi har bestämt. Men vi måste ge dom nyheten. Även om vi helst skulle velat slippa.

– Jag inser att jag måste vara med, sa Lisa Holgersson.

Wallander svarade inte. Han gick till sitt rum. Huvudet dunkade. Varje gång han svalde gjorde det ont.

Jag borde ligga i min säng, tänkte han. Inte springa omkring här och jaga tonårsflickor som slår ihjäl taxichaufförer.

I en av sina skrivbordslådor hittade han några pappersnäsdukar. Han torkade av sig innanför skjortan. Han hade feber och svettades. Sedan ringde han advokat Lötberg och berättade vad som hade hänt.

– Det var oväntat, sa Lötberg när Wallander talat till punkt.

– Framförallt är det inte bra, sa Wallander. Kan du hjälpa mig?

– Jag tror inte det. Vi talade om vad som skulle hända nu. Att hon måste ha tålamod.

– Hade hon det?

Lötberg tänkte efter innan han svarade.

– Ärligt talat så vet jag inte. Hon var svår att få kontakt med. På ytan verkade hon lugn. Men hur det var därunder kan jag inte uttala mig om.

– Hon sa ingenting om nån pojkvän? Nån hon ville ha besök av?

– Nej.

– Ingen alls?

– Hon undrade hur det var med Eva Persson.

Wallander tänkte efter.

– Frågade hon ingenting om sina föräldrar?

– Faktiskt inte.

Wallander tänkte att det var anmärkningsvärt. Lika egendomligt som hennes rum hade varit. Känslan av att det var något underligt med Sonja Hökberg blev allt starkare.

– Jag kommer naturligtvis att höra av mig om hon kontaktar mig, sa Lötberg.

De avslutade samtalet. Wallander såg fortfarande hennes rum framför sig. Det var en barnkammare, tänkte han. Inte ett rum där det bodde en nittonårig flicka. Det var ett rum för en tioåring. Någonstans på vägen har rummet stannat upp, medan Sonja hela tiden blev äldre.

Han kunde inte helt reda ut sin tankegång. Men han visste att den var viktig.

Det tog mindre än en halvtimme för Martinson att se till att Eva Persson var klar att möta Wallander. Wallander häpnade när han såg flickan. Hon var kortvuxen och såg knappast ut att vara mer än tolv år. Han såg på hennes händer och lyckades inte föreställa sig att hon hade hållit i en kniv som hon med kraft kört in i bröstet på en medmänniska. Men han upptäckte snart att det fanns något hos henne som påminde om Sonja Hökberg. Först kunde han inte identifiera likheten. Sedan insåg han vad det var.

Ögonen. Samma oberördhet.

Martinson hade lämnat dem. Helst av allt hade Wallander velat ha Ann-Britt Höglund med vid samtalet med Eva Persson. Men hon fanns ute någonstans i staden och försökte få sökaktionen efter Sonja Hökberg att fungera så effektivt som möjligt.

Eva Perssons mor hade rödgråtna ögon. Wallander tyckte genast synd om henne. Han våndades vid tanken på vad hon just nu gick igenom.

Han gick rakt på sak.

– Sonja har rymt. Nu vill jag fråga dig om du vet vart hon kan ha tagit vägen. Jag vill att du tänker efter noga. Och jag vill att du svarar ärligt. Har du förstått?

Eva Persson nickade.

– Vart tror du alltså hon har tagit vägen?

– Hon har väl gått hem? Vart skulle hon annars ha gått?

Wallander kunde inte avgöra om flickan var ärlig eller arrogant. Han insåg att huvudvärken också gjorde honom otålig.

– Om hon gått hem hade vi redan tagit henne, sa han och höjde rösten. Mamman kröp ihop på sin stol.

– Jag vet inte var hon är.

Wallander slog upp ett kollegieblock.

– Vad har hon för vänner? Vem brukar hon umgås med? Känner hon nån som har bil?

– Det brukar vara hon och jag.

– Hon måste väl ha andra vänner?

– Kalle.

– Vad heter han mer?

– Ryss.

– Heter han Kalle Ryss?

– Ja.

– Jag vill inte höra ett ord som inte är sant. Har du förstått?

– Vad fan skriker du för? Jävla gubbe. Han heter det. Kalle Ryss.

Wallander var nära att explodera. Han tyckte inte om att bli kallad »gubbe«.

– Vem är det?

– Han surfar. Mest är han i Australien. Men han är hemma nu och jobbar hos sin farsa.

– Var då?

– Dom har en järnhandel.

– Kalle är alltså en av Sonjas vänner?

– Dom har varit ihop.

Wallander fortsatte med sina frågor. Men Eva Persson kom inte på någon annan som Sonja Hökberg kunde tänkas ta kontakt med. Hon visste inte heller vart Sonja kunde ha tagit vägen. I ett sista försök att få fram något att utgå ifrån vände Wallander sig till Eva Perssons mor.

– Jag kände henne inte, sa hon med så låg röst att Wallander var tvungen att luta sig fram över bordet för att uppfatta vad hon sa.

– Du måste väl ha känt din dotters bästa väninna?

– Jag tyckte inte om henne.

Eva Persson vände sig blixtsnabbt om och slog till sin mamma i ansiktet. Det gick så fort att Wallander inte hann reagera. Mamman började skrika. Eva Persson fortsatte att slå samtidigt som hon skrek okvädingsord. Wallander blev biten i handen men lyckades med viss möda skilja Eva Persson från hennes mor.

– Ta ut kärringen! skrek hon. Jag vill inte se henne!

Det var i det ögonblicket Wallander alldeles tappade kontrollen. Han gav Eva Persson en kraftig örfil. Slaget var så hårt att flickan ramlade omkull. Med handen smärtande vacklade Wallander ut ur rummet. Lisa Holgersson som kom skyndande genom korridoren stirrade häpet på dem.

– Vad är det som har hänt?

Wallander svarade inte. Han såg på sin hand. Den brände efter slaget.

Vad ingen av dem la märke till var en journalist från en kvällstidning som kommit i god tid till presskonferensen. Under tumultet hade han med en liten diskret kamera osedd tagit sig ända fram till händelsernas centrum. Han knäppte flera bilder och noterade vad han såg och hörde. En rubrik höll redan på att formuleras i hans huvud. Hastigt återvände han till receptionen.

När presskonferensen äntligen kom igång hade den blivit en halvtimme försenad. Lisa Holgersson hade in i det längsta hoppats att någon polispatrull skulle hitta Sonja Hökberg. Wallander som inte hade några illusioner om detta ville hålla tiden. Delvis därför att han ansåg att Lisa Holgersson hade fel. Men lika mycket på grund av den förkylning som nu tycktes vara på väg att bryta ut på allvar.

Till sist lyckades han övertyga henne om att det inte fanns någon anledning att vänta längre. Journalisterna skulle bara bli irriterade. Det skulle bli tillräckligt besvärligt ändå.

– Vad vill du att jag ska säga? frågade hon innan de gick in i det stora mötesrum där presskonferensen skulle hållas.

– Ingenting, svarade Wallander. Jag tar det. Men jag vill att du är med.

Wallander gick in på en toalett och tvättade ansiktet med kallvatten. När han sedan kom in i mötesrummet hajade han till. Det var fler journalister än han hade föreställt sig. Han gick upp på den lilla avsatsen, tätt följd av sin chef. De satte sig ner. Wallander såg ut över församlingen. En del ansikten kände han igen. Några av journalisterna visste han namnet på, men många var helt okända.

Vad säger jag nu? tänkte han. Även om man har bestämt sig blir det aldrig så att man berättar precis som det är.

Lisa Holgersson hälsade journalisterna välkomna och lämnade ordet till Wallander.

Jag hatar det här, tänkte han uppgivet. Jag inte bara tycker illa om det. Jag hatar dessa möten med massmedierna. Även om jag vet att de är nödvändiga.

Han räknade tyst till tre innan han började.

– För några dagar sen blev en taxichaufför rånad och misshandlad här i Ystad. Han har som ni redan vet tyvärr avlidit av sina skador. Två personer har kunnat bindas till brottet. Dom har också erkänt. Eftersom en av gärningsmännen är minderårig kommer vi inte att lämna ut namnet vid den här presskonferensen.

En av journalisterna lyfte handen.

– Varför säger du gärningsmän när det handlar om två kvinnor?

– Jag kommer till det, sa Wallander. Om du bara lugnar dig lite.

Journalisten var ung och enveten.

– Presskonferensen skulle börja klockan ett. Klockan är redan över halv två. Tar ni ingen hänsyn alls till att vi har tider att passa?

Wallander förbigick frågan med tystnad.

– Det är med andra ord mord, fortsatte han. Rånmord. Det finns heller ingen orsak att inte säga som det är, nämligen att det var ett sällsynt brutalt mord. Därför är det naturligtvis tillfredsställande att vi så snabbt kunde klara upp det som hänt.

Sedan tog han sats. Det var som att dyka på en plats där han inte visste om det fanns några osynliga grund.

– Tyvärr har situationen komplicerats av att den ena av förövarna har rymt. Men vi hoppas kunna gripa henne inom kort.

Det blev tyst i salen. Så kom alla frågor på samma gång.

– Vad heter hon som rymde?

Wallander såg på Lisa Holgersson. Hon nickade.

– Sonja Hökberg.

– Varifrån rymde hon?

– Här ifrån polishuset.

– Hur kunde det ske?

– Vi håller just nu på att utreda saken.

– Vad menas med det?

– Precis det jag säger. Att vi utreder hur Sonja Hökberg kunde rymma.

– Det är med andra ord en farlig kvinna som har rymt.

Wallander tvekade.

– Ja, svarade han till sist. Men det är inte säkert.

– Antingen är hon väl farlig eller också inte. Kan du inte bestämma dig?

Wallander tappade tålamodet. För vilken gång i ordningen denna dag visste han inte längre. Han ville avsluta det hela så fort som möjligt och sedan gå hem och lägga sig.

– Nästa fråga.

Journalisten gav sig inte.

– Jag vill ha ett ordentligt svar. Är hon farlig eller inte?

– Du har fått det svar jag kan ge. Nästa fråga.

– Har hon vapen?

– Inte vad vi vet.

– På vilket sätt blev taxichauffören dödad?

– Med kniv och hammare.

– Har ni hittat mordvapnen?

– Ja.

– Kan vi få se dom?

– Nej.

– Varför inte?

– Av spaningstekniska skäl. Nästa fråga.

– Har det gått ut rikslarm efter henne?

– Än så länge räcker det med ett regionalt larm. Och det var allt vi hade att säga för närvarande.

Wallanders sätt att markera att presskonferensen var slut möttes av våldsamma protester. Wallander visste att det fanns ett oändligt antal mer eller mindre viktiga frågor kvar i rummet. Men han reste sig och ryckte nästan upp Lisa Holgersson från hennes stol.

– Det räcker nu, väste han.

– Borde vi inte stanna en stund till?

– Då får du ta hand om det. Dom har fått veta det dom behöver veta. Resten fyller dom i lika bra själva.

Teve och radio ville göra intervjuer. Wallander banade sig fram genom en skog av mikrofoner och kameraögon.

– Det här får du ta dig an, sa han till Lisa Holgersson. Eller be Martinson. Nu måste jag hem.

De hade kommit ut i korridoren. Hon såg förvånat på honom.

– Går du hem?

– Om du vill kan du få tillstånd att lägga handen på min panna. Jag är sjuk. Jag har feber. Det finns andra poliser här som kan leta reda på Hökberg. Och svara på alla dessa förbannade frågor.

Han lämnade henne utan att invänta något svar. Jag gör fel, tänkte han. Jag borde stanna och hålla ordning på det här kaoset. Men just nu orkar jag inte.

Han kom in på sitt rum och hade satt på sig jackan, då en lapp på bordet fångade hans uppmärksamhet. Stilen var Martinsons.

»Läkarna säger att Tynnes Falk dog av naturliga orsaker. Inget brott. Vi kan alltså avskriva ärendet.«

Det tog några sekunder innan Wallander mindes att detta handlade om mannen som legat död utanför bankomaten vid varuhusen.

Då slipper vi i alla fall det, tänkte han.

Han lämnade polishuset genom garaget för att slippa möta några journalister. Det blåste hårt nu. Han hukade i motvinden på väg mot bilen. När han vred på tändningen hände ingenting. Han försökte flera gånger men motorn var alldeles död.

Han tog av sig säkerhetsbältet och lämnade bilen utan att bry sig om att låsa. På väg mot Mariagatan påminde han sig boken han lovat hämta i bokhandeln. Men det fick vänta. Allting fick vänta. Just nu ville han bara sova.

När han vaknade gjorde han det som ett språng ur en dröm.

Han hade varit på presskonferensen igen, men den hade hållits i det radhus där Sonja Hökberg bodde. Wallander hade inte kunnat svara på en enda av journalisternas frågor. Sedan hade han plötsligt upptäckt sin far längst bak i rummet. Fadern satt till synes oberörd bland tevekamerorna och målade sitt ständigt återkommande höstlandskap.

Det var då Wallander hade vaknat. Han låg stilla och lyssnade. Vinden tryckte mot fönstret. Han vred på huvudet. Klockan på bordet intill sängen visade halv sju. Han hade sovit i nästan fyra timmar. Han prövade att svälja. Halsen var fortfarande svullen och sträv. Men febern hade gått ner. Han anade att de ännu inte hade fått tag på Sonja Hökberg. I så fall borde någon redan ringt. Han steg upp och gick ut i köket. Där låg lappen om att han skulle köpa tvål. Han skrev dit att han hade en bok att hämta i bokhandeln. Sedan kokade han te. Förgäves letade han efter en citron. I grönsakslådan fanns bara några missfärgade tomater och en halvrutten gurka som han kastade. Han tog med sig tekoppen in i vardagsrummet. Överallt i hörnen låg det damm. Han gick tillbaka till köket och skrev upp att han skulle köpa nya påsar till dammsugaren.

Helst av allt borde han förstås köpa en ny dammsugare.

Han drog till sig telefonen och ringde polishuset. Den enda han fick tag på var Hansson.

– Hur går det?

Hansson lät trött.

– Hon är spårlöst försvunnen.

– Ingen som har sett henne?

– Ingenting. Rikspolischefen har ringt och ställt sig frågande till det som har hänt.

– Det tror jag säkert. Men det föreslår jag att vi struntar i för ögonblicket.

– Jag hörde att du var sjuk?

– Det är bra i morgon.

Hansson redogjorde för hur sökandet var upplagt. Wallander hade inget att invända. Ett regionalt larm hade gått ut. Rikslarm var förberett. Hansson lovade att höra av sig om något hände.

Wallander avslutade samtalet och tog fjärrkontrollen. Han borde se nyheterna. Säkert skulle Sonja Hökbergs rymning vara den stora nyheten i Sydnytt. Kanske den till och med skulle anses vara värd att bli en riksnyhet? Men han la ifrån sig fjärrkontrollen igen. Istället satte han på en cd med Verdis »La Traviata«. Han la sig på soffan och slöt ögonen. Tänkte på Eva Persson och hennes mor. Flickans våldsamma utbrott. Och de oberörda ögonen. Sedan ringde telefonen. Han satte sig upp, skruvade ner musiken och svarade.

– Kurt?

Han kände genast igen rösten. Det var Sten Widén. Bland Wallanders fåtaliga vänner var Sten den äldste.

– Det var länge sen.

– Det är alltid länge sen när vi talar med varandra. Hur mår du? På polishuset talade jag med nån som sa att du var sjuk.

– Halsont. Inget märkvärdigt.

– Jag tänkte vi skulle träffas.

– Just nu är det besvärligt. Du kanske har sett på nyheterna?

– Jag varken ser på nyheter eller läser tidningar. Annat än resultat från galoppbanor och vädret.

– Vi har en person på rymmen. Jag måste ha tag på den personen. Sen kan vi ses.

– Jag tänkte säga adjö.

Wallander kände hur någonting knöt sig i hans mage. Var Sten sjuk? Hade han supit sönder sin lever för gott?

– Varför det? Varför adjö?

– Jag säljer gården och ger mig iväg.

De senaste åren hade Sten Widén alltid talat om att han ville bryta upp. Den gård han ärvt efter sin far hade alltmer blivit en tröstlös börda som inte längre lönade sig. Långa kvällar hade Wallander lyssnat på hans drömmar om att starta ett annat liv innan han blev för gammal. Wallander hade aldrig tagit Widéns drömmar på större allvar än sina egna. Tydligen hade det varit ett misstag. När Sten var berusad, vilket han ofta var, kunde han överdriva. Men han verkade nykter nu och full av energi. Den normalt så släpiga rösten var förändrad.

– Menar du allvar?

– Ja. Jag reser.

– Vart?

– Det har jag inte bestämt än. Men snart.

Knuten i magen hade lösts upp. Istället kände Wallander avund. Sten Widéns drömmar hade trots allt visat sig bärkraftigare än hans egna.

– Jag kommer ut så fort jag hinner. I bästa fall om några dar.

– Jag är hemma.

När samtalet var över blev Wallander länge sittande overksam. Han kunde inte förneka sin avund. Hans egna drömmar om ett uppbrott från polisyrket kändes oändligt avlägsna. Det Sten Widén nu gjorde skulle han själv aldrig klara av.

Han drack upp resten av teet och bar ut koppen i köket. Termometern utanför fönstret visade plus en grad. Det var kallt för att vara början av oktober.

Han gick tillbaka till soffan. Musiken hördes svagt. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och riktade den mot musikanläggningen.

I samma ögonblick gick strömmen.

Först trodde han det var en säkring. Men när han trevat sig fram till fönstret såg han att även gatlyktorna hade slocknat.

Han återvände till soffan och mörkret och väntade.

Vad han då inte visste var att en stor del av Skåne hade blivit mörklagd.