Olle Andersson sov. Telefonen ringde.
När han försökte tända sänglampan kom det inget ljus. Då visste han vad samtalet betydde. Han tände den starka ficklampa som han alltid hade stående vid sängen och lyfte telefonluren. Som han redan gissat kom samtalet från Sydkrafts driftcentral som var bemannad dygnet runt. Det var Rune Ågren som ringde. Olle Andersson visste redan att det var han som hade jouren denna natt, den 8 oktober. Han var från Malmö och hade arbetat för olika kraftbolag i mer än trettio år. Nästa år skulle han pensioneras. Han gick rakt på sak.
– Det är spänningsfall och strömavbrott i en fjärdedel av Skåne.
Olle Andersson blev förvånad. Även om det hade börjat blåsa några dagar tidigare hade vindarna knappast kommit upp i stormstyrka.
– Det vete fan vad som har hänt, fortsatte Ågren. Men det är transformatorstationen utanför Ystad som har slagits ut. Du får ta på dig kläderna i en farlig fart och åka dit.
Olle Andersson visste att det var bråttom. I det komplicerade ledningsnät där elektriciteten spreds ut över städer och landsbygd var just transformatorstationen utanför Ystad en av knutpunkterna. Om någonting hände där kunde det leda till att en stor del av Skåne blev utan ström. Det fanns alltid personal som hade jour om någonting hände på ledningsnätet. Just den här veckan var det Olle Andersson som hade ansvaret för Ystadsområdet.
– Jag hade somnat, sa han. När kom avbrottet?
– För fjorton minuter sen. Det tog en stund innan vi hittade fram till vad som hänt. Du får skynda dig på. Polisen i Kristianstad har dessutom fått fel på sina reservaggregat. Deras larmanläggning har slagits ut.
Olle Andersson visste vad det innebar. Han la på luren och började klä sig. Hans hustru Berit hade vaknat.
– Vad är det som har hänt?
– Jag måste ut. Det är svart i Skåne.
– Blåser det så mycket?
– Nej. Det måste vara nåt annat. Sov nu.
Med ficklampan i handen gick han nerför trappan. Huset låg i Svarte. Det skulle ta honom tjugo minuter att köra upp till transformatorstationen. Medan han satte på sig ytterkläderna undrade han vad som hade hänt.
Oron fanns också att felet skulle vara så komplicerat att han inte skulle klara av det på egen hand. Om strömavbottet var omfattande gällde det att få upp spänningen så fort som möjligt.
Det blåste hårt när han kom ut på gården. Men han var ändå säker på att det inte var vinden som hade orsakat skadan. Han satte sig i bilen som var en rullande verkstad, slog på radion och anropade Ågren.
– Jag är på väg.
Det tog honom nitton minuter att komma fram till transformatorstationen. Landskapet var helt mörklagt. Varje gång strömmen bröts och han var ute för att söka efter felet tänkte han samma tanke. Att bara för hundra år sedan hade detta kompakta mörker varit det naturliga. Elektriciteten hade förändrat allt. Ingen människa levde idag som mindes hur det varit den gången. Men han brukade också tänka på hur sårbart samhället hade blivit. Om det ville sig illa kunde ett enkelt fel i en av de viktigaste knutpunkterna för kraftförsörjningen slå ut en halv landsända.
– Jag är framme, rapporterade han till Ågren.
– Skynda dig på nu.
Transformatorstationen stod ute på en åker. Den var omgärdad av ett högt stängsel. Överallt satt skyltar som talade om att det var förbjudet område och förenat med livsfara att göra intrång. Han hukade i vinden. I handen hade han nyckelknippor. Han hade satt på sig ett par glasögon som han hade konstruerat själv. Istället för glas hade han monterat två små men kraftiga ficklampor ovanför ögonen. Han letade fram rätt nycklar. När han kom fram till grinden tvärstannade han. Den var uppbruten. Han såg sig omkring. Där fanns ingen bil, ingen människa. Han tog upp radion och ropade på Ågren.
– Grinden är uppbruten, sa han.
Ågren hade svårt att höra i blåsten. Han fick upprepa det han hade sagt.
– Det ser tomt ut, fortsatte han. Jag går in.
Det var inte första gången han varit med om att grindar till transformatorstationer blivit uppbrutna. Det gjordes alltid polisanmälan. Ibland lyckades också polisen få tag på förövarna. Oftast var det ungdomar som gjort det av rent okynne. Men de hade talat om det ibland, om vad som kunde hända ifall någon på allvar bestämde sig för att sabotera ledningsnätet. Han hade själv så sent som i september suttit i ett möte där en av Sydkrafts säkerhetsansvariga tekniker hade talat om att de skulle börja införa helt nya säkerhetsrutiner.
Han vred på huvudet. Eftersom han hade sin stora ficklampa i handen var det tre ljuspunkter som spelade över transformatorstationens stålskelett. Mitt inne bland ståltornen fanns ett litet grått hus som var själva hjärtpunkten. Där fanns en ståldörr som öppnades med två olika nycklar och som annars bara kunde forceras med en kraftig sprängladdning. På sin nyckelknippa hade han markerat de olika nycklarna med små färgade tejpbitar. Den röda nyckeln var till grinden. Gult och blått var till ståldörren. Han såg sig omkring. Allt var öde. Bara vinden som ven. Han började gå. Efter några steg stannade han. Någonting hade fångat hans uppmärksamhet. Han såg sig omkring. Fanns det någonting bakom honom? Ågrens raspande stämma hördes i radion som han hade häktat fast vid jackan. Han svarade inte. Vad var det som hade fått honom att stanna? Där fanns ingenting i mörkret. I alla fall ingenting han kunde se. Däremot något som luktade. Det måste komma från åkrarna, tänkte han, någon lantbrukare som lagt ut gödselslam. Han fortsatte fram mot den låga byggnaden. Lukten fanns kvar. Plötsligt tvärstannade han. Ståldörren var öppen. Han tog några steg bakåt och tog upp radion.
– Dörren är öppen, sa han. Hör du mig?
– Jag hör dig. Vad menar du med att dörren är öppen?
– Precis det jag säger.
– Är det nån där?
– Jag vet inte. Men den verkar inte uppbruten.
– Hur kan den då vara öppen?
– Jag vet inte.
Det blev tyst i radion. Han kände sig plötsligt mycket ensam. Ågren återkom.
– Menar du att den är upplåst?
– Det ser så ut. Dessutom luktar det konstigt här.
– Du får se efter vad det är. Det är bråttom nu. Jag har cheferna över mig. Dom ringer som fan här och undrar vad som har hänt.
Han drog ett djupt andetag och gick fram till dörren, öppnade den och lyste in. Först förstod han inte vad det var han såg. Stanken som slog emot honom var förfärande. Men han begrep nu vad som hade hänt. Att strömmen brutits och mörklagt Skåne denna oktobernatt berodde på det svartbrända lik som låg bland samlingsskenorna. Det var en människa som hade åstadkommit strömavbrottet.
Han snubblade baklänges ut ur huset och ropade på Ågren.
– Det ligger ett lik inne i transformatorhuset.
Det dröjde några sekunder innan Ågren svarade.
– Upprepa vad du sa.
– Det ligger ett sönderbränt lik därinne. Det är en människa som har kortslutit trakten.
– Är det där verkligen sant?
– Du hör väl vad jag säger! Det måste ha blivit nåt fel på reläskyddet.
– Då larmar vi polisen. Vänta där du är. Vi måste försöka koppla om hela ledningsnätet härifrån.
Radion dog bort. Han märkte att han skakade. Det som hade hänt var obegripligt. Varför gick en människa in i en transformatorstation och tog livet av sig genom att köra starkström genom kroppen? Det var som att sätta sig i en elektrisk stol.
Han mådde illa. För att inte kräkas gick han tillbaka till bilen.
Vinden var byig och hård. Nu hade det också börjat regna.
Larmet kom till Ystads mörklagda polishus strax efter midnatt. Den som tog emot samtalet från Sydkraft antecknade vad som sades och gjorde en hastig värdering. Eftersom det fanns en död människa med i bilden ringde han till Hansson som hade krimjouren och lovade att genast åka dit. Han hade ett stearinljus vid telefonen. Martinsons nummer kunde han utantill. Det dröjde länge innan han fick svar, eftersom Martinson hade sovit och inte märkt att det var strömavbrott. Han lyssnade på vad Hansson hade att säga. Han förstod genast att det var allvarligt. När samtalet var över trevade han sig fram över telefonknapparna och slog ett nummer han kunde utantill.
Wallander hade somnat på soffan medan han väntade på att strömmen skulle komma tillbaka. Men när telefonsignalerna väckte honom var det fortfarande svart runt honom. Han rev ner telefonen på golvet när han skulle gripa luren.
– Det är Martinson. Hansson ringde.
Wallander anade genast att det hade hänt något allvarligt. Han höll andan.
– Dom har hittat ett lik i en av Sydkrafts anläggningar utanför Ystad.
– Är det därför det är mörkt?
– Jag vet inte. Men jag tänkte att du borde informeras. Även om du är sjuk.
Wallander svalde. Halsen var fortfarande svullen. Men han hade ingen feber.
– Min bil är trasig, sa han. Du får hämta upp mig.
– Jag är där om tio minuter.
– Fem, sa Wallander. Inte mer. Om hela trakten är svart.
Han klädde på sig i mörkret och gick ner på gatan. Det regnade. Martinson kom efter sju minuter. De for genom den mörklagda staden. Hansson väntade vid en av utfartsrondellerna.
– Det är en transformatorstation strax norr om sopstationen, sa Martinson.
Wallander visste var den låg. Han hade gått därute i ett närliggande skogsparti för några år sedan, när Baiba var på besök.
– Vad är det exakt som har hänt?
– Jag vet inte mer än det jag har sagt. Det kom ett larm från Sydkraft. Dom hittade det där liket när dom var ute för att klara av strömavbrottet.
– Är det omfattande?
– Enligt Hansson är ungefär en fjärdedel av hela Skåne mörklagt.
Wallander såg vantroget på honom. Det var mycket sällan ett elavbrott var så omfattande. Det kunde hända någon enstaka gång när svåra vinterstormar dragit fram. Eller som efter orkanen hösten 1969. Men inte när det blåste som nu.
De svängde av från huvudvägen. Regnet hade tilltagit. Martinsons vindrutetorkare arbetade för fullt. Wallander ångrade att han inte hade satt på sig en regnjacka, och gummistövlarna skulle han inte komma åt. De låg i bagageluckan på bilen som stod vid polishuset.
Hansson bromsade in. Ficklampor lyste i mörkret. Wallander såg en man i overall som vinkade åt dem.
– Det här är en högspänningsstation, sa Martinson. Det kommer inte att vara nån vacker syn. Om det stämmer att nån har bränt ihjäl sig.
De steg ut i regnet. Vinden var hårdare här ute på de öppna fälten. Mannen som mötte dem var uppskakad. Wallander tvivlade inte längre på att något allvarligt verkligen hade hänt.
– Det är därinne, sa mannen och pekade.
Wallander gick först. Regnet som piskade honom i ansiktet gjorde det svårt att se. Martinson och Hansson fanns bakom honom. Den uppskrämde mannen gick vid sidan av.
– Därinne, sa han när de stannade vid transformatorhuset.
– Är det nånting som fortfarande är strömförande? frågade Wallander.
– Ingenting. Inte nu längre.
Han tog ficklampan från Martinson och lyste in. Det luktade nu. Stanken från bränt människokött. Det var en lukt han aldrig kunnat vänja sig vid. Även om han känt den många gånger vid eldsvådor där människor brunnit inne. Han tänkte hastigt att Hansson säkert skulle spy. Han tålde inte lukten av lik.
Kroppen var svartbränd. Ansiktet var borta. Det var ett sotigt kadaver han hade framför sig. Kroppen låg inklämd bland säkringar och ledningar.
Han flyttade sig åt sidan så att Martinson kunde se.
– Fy fan, stönade Martinson.
Wallander ropade till Hansson att han skulle ringa till Nyberg och begära full utryckning.
– Dom måste ha med sig en generator, sa han. Om vi ska få nåt ljus här.
Han vände sig till Martinson.
– Vad heter han som upptäckte kroppen?
– Olle Andersson.
– Vad gjorde han här?
– Sydkraft hade skickat ut honom. Dom har naturligtvis reparatörer som kan rycka ut dygnet runt.
– Tala med honom. Se om du kan få fram ett tidsschema. Och trampa inte omkring här. Nyberg blir bara förbannad.
Martinson tog med sig Andersson till en av bilarna. Wallander var plötsligt ensam. Han satte sig på huk och lyste med ficklampan mot kroppen. Det fanns ingenting kvar av kläderna. Wallander fick en känsla av att han betraktade en mumie. Eller en kropp som hade upptäckts efter tusen år i en torvmosse. Men det här var en modern transformatorstation. Han försökte tänka efter. Strömmen hade gått någon gång vid elvatiden. Nu var klockan snart ett. Om det var den här människan som förorsakat mörkläggningen så hade det hänt för ungefär två timmar sedan.
Wallander reste sig upp. Ficklampan lät han stå på cementgolvet. Vad var det som hade hänt? En människa tar sig in på en avsides belägen transformatorstation och förorsakar ett strömavbrott. Genom att ta livet av sig. Wallander grimaserade. Det kunde inte vara så enkelt. Frågorna tornade redan upp sig. Han böjde sig efter lampan och såg sig runt i rummet. Det enda han kunde göra nu var att invänta Nyberg.
Samtidigt var det någonting som oroade honom. Han lät ljuset från ficklampan vandra över den svartbrända kroppen. Var känslan kom ifrån visste han inte. Men det var som om han kände igen någonting som inte längre fanns. Men som funnits tidigare.
Han gick ut ur huset och betraktade den kraftiga ståldörren. Någon åverkan kunde han inte upptäcka. Där fanns två kraftiga lås. Han gick tillbaka samma väg han kommit. Han försökte att gå enbart där marken var orörd. När han kom till staketet undersökte han grinden. Den hade brutits upp. Vad betydde det? En grind är uppbruten, en ståldörr har kunnat öppnas utan åverkan. Martinson hade satt sig i linjereparatörens bil. Hansson telefonerade från sin egen. Wallander skakade av sig regnvattnet och satte sig i Martinsons bil. Motorn var på, vindrutetorkarna arbetade. Han skruvade upp värmen. Halsen värkte. Han slog på radion där det pågick en extra nyhetssändning mitt i natten. Han lyssnade och fick allvaret i situationen klar för sig.
En fjärdedel av hela Skåne var strömlöst. Från Trelleborg till Kristianstad var det mörkt. Sjukhusen använde sina generatorer, men överallt annars var strömavbrottet totalt. En direktör på Sydkraft blev intervjuad och kunde meddela att felet hade lokaliserats. Man räknade med att ha spänning inom en halvtimme. Även om vissa områden fortfarande skulle tvingas vänta.
Här kommer det inte att finnas någon ström om en halvtimme, tänkte Wallander. Han undrade också om mannen som blev intervjuad i radion visste vad som hade hänt.
Lisa Holgersson måste informeras, tänkte han. Han tog Martinsons mobiltelefon och slog numret. Det dröjde innan hon svarade.
– Wallander här. Du märker att det är mörkt?
– Är det strömavbrott? Jag sov.
Wallander berättade det viktigaste. Hon blev genast klarvaken.
– Vill du att jag ska komma?
– Jag tror du bör ta kontakt med Sydkraft. Så dom förstår att deras strömavbrott också innebär en polisutredning.
– Vad är det som har hänt? Är det självmord?
– Jag vet inte.
– Kan det vara sabotage? En terroraktion?
– Det går inte att svara på. Vi kan inte utesluta nånting.
– Jag ringer till Sydkraft. Håll mig underrättad.
Wallander avslutade samtalet. Hansson kom springande genom regnet. Wallander öppnade dörren.
– Nyberg är på väg. Hur såg det ut därinne?
– Det var ingenting kvar. Det fanns inget ansikte.
Hansson svarade inte. Han försvann i regnet mot sin egen bil.
Tjugo minuter senare kunde Wallander se ljusen från Nybergs bil i backspegeln. Han steg ut ur bilen och tog emot honom. Nyberg såg trött ut.
– Vad är det som har hänt? Hansson var som vanligt alldeles obegriplig.
– Vi har en död människa där inne. Ihjälbränd. Det finns ingenting kvar.
Nyberg såg sig runt.
– Det brukar bli så om man bränner ihjäl sig på högspänning. Är det därför det är svart överallt?
– Förmodligen.
– Innebär det att halva Skåne nu väntar på att jag ska bli färdig? För att få tillbaka strömmen?
– Det är i så fall ingenting vi kan ta hänsyn till. Men jag tror dom håller på att få igång strömmen. Kanske bara inte just här.
– Vi lever i ett sårbart samhälle, sa Nyberg och började genast kommendera sin medföljande tekniker.
Samma sak sa Erik Hökberg, tänkte Wallander. Att vi lever i ett sårbart samhälle. Hans datorer har slocknat. Om han nu sitter uppe och knappar på dem på nätterna för att tjäna pengar.
Nyberg arbetade fort och effektivt. Snart var strålkastare uppriggade och kopplade till en slamrande generator. Martinson och Wallander hade satt sig i bilen. Martinson bläddrade bland sina anteckningar.
– Han blev alltså uppringd av nån driftsansvarig som heter Ågren. Dom hade lokaliserat strömavbrottet hit. Andersson bor i Svarte. Det tog honom tjugo minuter att ta sig hit. Han upptäckte genast att grinden var uppbruten. Ståldörren var däremot upplåst. När han tittade in såg han vad som hänt.
– Hade han gjort några iakttagelser?
– Det var ingen här när han kom och han mötte inte nån.
Wallander tänkte efter.
– Vi måste få klarhet i det här med nycklarna, sa han.
Andersson satt och pratade med Ågren när Wallander steg in i bilen. Han avslutade genast samtalet.
– Jag förstår att du är uppskakad, sa Wallander.
– Jag har aldrig sett nåt så jävligt. Vad är det som har hänt?
– Det vet vi inte. När du kom var grinden alltså uppbruten, men ståldörren stod på glänt utan åverkan. Hur förklarar du det?
– Det förklarar jag inte alls.
– Vem är det mer som har nycklar dit?
– En annan reparatör som heter Moberg. Han bor i Ystad. Huvudkontoret har förstås nycklar. Det är noggrann kontroll.
– Men nån har alltså låst upp?
– Det verkar så.
– Jag antar att det här är nycklar som inte går att kopiera?
– Låsen är tillverkade i USA. Dom ska vara omöjliga att forcera med falska nycklar.
– Vad heter Moberg i förnamn?
– Lars.
– Kan nån ha glömt att låsa?
Andersson skakade på huvudet.
– Det vore detsamma som avsked. Kontrollen är hård. Det har naturligtvis med säkerheten att göra. Och den har skärpts dom senaste åren.
Wallander hade tills vidare inget mer att fråga om.
– Det är nog bäst att du väntar, sa han. Om vi behöver fråga nåt mer. Jag vill också att du ringer till Lars Moberg.
– Varför det?
– Du kan till exempel be honom kontrollera att han har sina nycklar kvar. Dom som går hit till den här dörren.
Wallander lämnade bilen. Det regnade mindre nu. Samtalet med Andersson hade ökat hans oro. Det kunde naturligtvis vara en tillfällighet att en människa som ville ta livet av sig hade valt just den här transformatorstationen. Men mycket talade emot det. Inte minst att ståldörren blivit öppnad med nycklar. Wallander insåg att det pekade åt ett helt annat håll: att någon blivit mördad. Och sedan inkastad bland de strömförande ledningarna för att dölja vad som egentligen hade skett.
Wallander gick in i strålkastarljuset. Fotografen var just färdig med sina bilder och videofilmen. Nyberg stod på knä vid den döda kroppen. Han muttrade irriterat när Wallander råkade skugga för honom.
– Vad säger du?
– Att det tycks ta en otrolig tid för läkaren att komma hit. Jag måste flytta på kroppen för att se om det finns nånting där bakom.
– Vad tror du har hänt?
– Du vet att jag inte tycker om att gissa.
– Ändå är det vad vi håller på med hela tiden. Vad tror du?
Nyberg tänkte efter innan han svarade.
– Om nån har valt det här sättet att ta livet av sig är det minst sagt makabert. Om det är mord är det naturligtvis sällsynt brutalt. Det är som att avrätta nån i elektriska stolen.
Alldeles riktigt, tänkte Wallander. Det leder oss till möjligheten att någon har utkrävt hämnd. Genom att placera en människa i en mycket speciell form av elektrisk stol.
Nyberg återvände till arbetet. En kriminaltekniker hade börjat söka igenom området innanför stängslet. Läkaren kom. Det var en kvinna som Wallander hade träffat många gånger tidigare. Hon hette Susann Bexell och var fåordig. Hon gick genast till verket. Nyberg hämtade sin termos och hällde upp kaffe. Han bjöd Wallander som tackade ja. Någon mer sömn under natten skulle det ändå inte bli. Martinson dök upp vid deras sida. Han var våt och frusen. Wallander gav honom sin kaffemugg.
– Dom har börjat få igång strömmen nu, sa Martinson. Dom tänder upp runt Ystad. Fan vet hur dom bär sig åt.
– Har Andersson talat med sin kollega Moberg? Om nycklarna?
Martinson gick för att höra efter. Wallander såg att Hansson satt orörlig bakom ratten i sin bil. Han gick bort och sa åt Hansson att återvända till polishuset. Ystad var fortfarande mörklagt. Han kunde göra mer nytta där än här. Hansson nickade tacksamt och for därifrån. Wallander gick bort till läkaren.
– Kan du säga nånting om honom?
Susann Bexell såg på honom.
– I alla fall så mycket som att du har fel. Det är ingen man. Det är en kvinna.
– Är du säker?
– Ja. Men nåt annat tänker jag inte svara på.
– Jag har ändå en fråga till. Var hon död när hon hamnade här? Eller var det strömmen som dödade henne?
Wallander vände sig fundersamt om. Han hade hela tiden förutsatt att det var en man som legat där.
I samma ögonblick såg han den kriminaltekniker som undersökt området vid stängslet komma fram till Nyberg med ett föremål i handen. Wallander gick dit.
Det var en handväska.
Wallander stirrade på den.
Först trodde han att han tog miste.
Sedan visste han med bestämdhet att han hade sett den tidigare. Närmare bestämt dagen innan.
– Jag hittade den vid nordänden av staketet, sa teknikern som hette Ek.
– Är det en kvinna som ligger där inne? frågade Nyberg förvånat.
– Inte bara det, sa Wallander. Nu vet vi också vem det är.
Väskan hade nyligen stått inne på bordet i förhörsrummet. Den hade haft ett spänne som påminde om ett eklöv.
Han tog inte miste.
– Den här väskan tillhör Sonja Hökberg, sa han. Det är alltså hon som ligger död därinne.
Klockan hade blivit tio minuter över två. Regnet hade åter tilltagit.