Strax efter tre på morgonen återvände ljuset till Ystad.
Wallander befann sig då fortfarande tillsammans med teknikerna vid transformatorstationen. Hansson ringde från polishuset och berättade nyheten. På avstånd kunde Wallander också se ytterbelysningen tändas på en lagård långt ute på slätten.
Läkaren hade avslutat sitt arbete, kroppen hade förts bort och Nyberg hade kunnat fortsätta den tekniska undersökningen. Han hade tagit Olle Andersson till hjälp för att få det komplicerade transformatornätet inne i huset förklarat för sig. Samtidigt pågick arbetet med att säkra eventuella spår runt det inhägnade och avspärrade området. Det regnade fortfarande och arbetet var besvärligt. Martinson hade halkat omkull i leran och slagit hål på ena armbågen. Wallander frös så han skakade och längtade efter sina gummistövlar.
Strax efter det att strömmen hade kommit tillbaka till Ystad tog Wallander med sig Martinson till en av polisbilarna. Där gjorde de tillsammans en översikt av vad de hittills visste. Sonja Hökberg hade rymt från polishuset ungefär tretton timmar innan hon dog i transformatorhuset. Hon kunde ha tagit sig dit till fots. Tiden var tillräcklig. Men varken Wallander eller Martinson ansåg det sannolikt. Trots allt var avståndet från Ystad åtta kilometer.
– Nån borde ha sett henne, sa Martinson. Våra bilar for omkring och letade efter henne.
– För säkerhets skull bör det kontrolleras, sa Wallander. Att nån bil verkligen for den här sträckan utan att upptäcka henne.
– Vad är alternativet?
– Att nån har kört henne hit. Nån som sen har lämnat henne och försvunnit med bilen.
Båda visste vad det betydde. Frågan om hur Sonja Hökberg hade dött var avgörande. Hade hon begått självmord eller blivit mördad?
– Nycklarna, sa Wallander. Grinden var uppbruten. Men inte den inre dörren. Varför?
De letade under tystnad efter en möjlig förklaring.
– Vi måste ha fram en lista på alla som har tillgång till nycklar, fortsatte Wallander. Jag vill ha en redovisning av varenda nyckel. Vilka som har dom. Och var dom befann sig sent igår kväll.
– Jag har svårt att få det att hänga ihop, sa Martinson. Sonja Hökberg begår ett mord. Sen blir hon själv mördad. För mig ligger ett självmord trots allt närmare till hands.
Wallander svarade inte. Han hade många tankar i huvudet. Men han lyckades inte få dem att haka i varandra. Gång på gång gick han igenom det samtal med Sonja Hökberg som varit både hans första och sista.
– Du talade med henne först, sa Wallander. Vad hade du för intryck av henne?
– Samma som du. Att hon inte ångrade sig. Hon kunde lika gärna ha dödat en insekt som en gammal taxichaufför.
– Det talar emot självmord. Varför skulle hon ta livet av sig om hon inte hade dåligt samvete?
Martinson stängde av vindrutetorkarna. Genom rutan skymtade de Olle Andersson som satt orörlig i sin bil och där bortom Nyberg som just höll på att flytta en strålkastare. Hans rörelser var ryckiga. Wallander förstod att han var både arg och otålig.
– Skulle det vara mord? Vad talar för det?
– Ingenting, svarade Wallander. Lika lite som att Sonja Hökberg skulle ta livet av sig. Vi måste hålla båda möjligheterna öppna. Men att det skulle ha varit en olycka kan vi glömma.
Samtalet dog bort. Efter en stund bad Wallander Martinson se till att en spaningsgrupp samlades klockan åtta på morgonen. Sedan lämnade han bilen. Regnet hade upphört. Han kände hur trött han var. Och frusen. Halsen värkte. Han gick bort till Nyberg som höll på att avsluta arbetet i transformatorhuset.
– Har du hittat nånting?
– Nej.
– Hade Andersson nån åsikt?
– Om vad då? Mitt sätt att sköta arbetet?
Wallander räknade tyst till tio innan han fortsatte. Nyberg var på mycket dåligt humör. Blev han retad kunde han bli omöjlig att tala med.
– Han kan inte avgöra vad som har hänt, sa Nyberg efter en stund. Kroppen har förorsakat strömavbrottet. Men var det en död kropp som kastades in här bland ledningarna? Eller var det en levande människa? Det kan bara rättsläkarna svara på. Om ens dom.
Wallander nickade. Han såg på sitt armbandsur. Halv fyra. Det var ingen mening med att han var kvar längre.
– Jag åker nu. Men vi ska ha möte klockan åtta.
Nyberg muttrade något ohörbart. Wallander tolkade det som att han skulle komma. Sedan återvände han till bilen där Martinson satt och gjorde anteckningar.
– Nu far vi, sa han. Du får köra mig hem.
– Vad är det för fel på bilen?
– Motorn är död.
De återvände till Ystad under tystnad. När Wallander kommit upp i sin lägenhet tappade han upp ett bad. Medan badkaret fylldes tog han sina sista värktabletter och skrev till det på den växande listan som låg på köksbordet. Han undrade uppgivet när han skulle få tid att gå till apoteket.
Kroppen tinade upp i det varma vattnet. Under några minuter dåsade han bort. Huvudet var tomt. Men sedan återkom bilderna. Av Sonja Hökberg. Och Eva Persson. I tankarna vandrade han långsamt igenom händelserna. Han rörde sig varsamt för att inte glömma något. Ingenting hängde ihop. Varför hade Johan Lundberg blivit dödad? Vad var det egentligen som hade drivit Sonja Hökberg? Och som fått Eva Persson att vara med? Han var säker på att det inte bara rörde sig om ett plötsligt uppflammande behov av pengar. Pengarna skulle användas till någonting. Om det inte låg något helt annat bakom.
I Sonja Hökbergs handväska som de hittat vid transformatorstationen hade inte funnits mer än trettio kronor. Pengarna från rånet hade beslagtagits av polisen.
Hon rymde, tänkte han. Plötsligt uppstår en möjlighet för henne att komma undan. Då är klockan tio på dagen. Ingenting kan ha varit förberett. Hon lämnar polishuset och är sedan försvunnen i tretton timmar. Hennes kropp blir återfunnen åtta kilometer från Ystad.
Hur kom hon dit? tänkte han. Hon kan ha liftat. Men hon kan också ha tagit kontakt med någon som hämtar henne. Och vad händer sedan? Ber hon om att bli körd till en plats där hon har bestämt sig för att begå självmord? Eller blir hon mördad? Vem har nycklarna till den inre dörren men inte till grindarna?
Wallander steg upp ur badkaret. Det finns två varför, tänkte han. Två frågor som just nu är avgörande och som pekar åt två olika håll. Om hon har bestämt sig för att begå självmord, varför väljer hon då en transformatorstation? Och hur får hon tag på nycklarna? Och om hon har blivit dödad: varför har det skett?
Wallander kröp ner i sängen. Klockan var halv fem. Tankarna snurrade runt i hans huvud. Han insåg att han var för trött för att tänka. Han måste sova. Innan han släckte ljuset satte han klockan på ringning. Han sköt klockan så långt ut på golvet att han skulle bli tvungen att stiga ur sängen för att komma åt att stänga av den.
När han vaknade hade han en känsla av att han bara sovit några få minuter. Han prövade att svälja. Halsen var fortfarande öm men mindre än dagen innan. Han kände på pannan. Febern var borta. Däremot var näsan täppt. Han gick ut i badrummet och snöt sig. Han undvek att se sig i spegeln. Tröttheten värkte i kroppen. Medan kaffevattnet kokade upp såg han ut genom fönstret. Det blåste fortfarande. Men regnmolnen var borta. Plus 5 grader. Han undrade vagt när han skulle få tid att göra någonting åt sin bil.
Strax efter åtta var de samlade i ett av mötesrummen på polishuset. Wallander betraktade Martinsons och Hanssons trötta ansikten och undrade hur han själv såg ut. Lisa Holgersson som inte heller hade sovit många timmar verkade däremot oberörd. Det var också hon som inledde mötet.
– Vi måste ha klart för oss att det strömavbrott som drabbade Skåne i natt var ett av dom svåraste och mest omfattande hittills. Det visar på sårbarheten. Det som hände ska egentligen vara omöjligt. Ändå skedde det. Nu kommer myndigheterna, kraftbolagen och civilförsvaret på nytt att gå igenom hur säkerheten kan förbättras. Det här bara sagt som en inledning.
Hon nickade åt Wallander att fortsätta. Han gjorde en sammanfattning.
– Vi vet med andra ord inte vad som hände, sa han till slut. Om det var en olycka, självmord eller mord. Även om vi i rimlighetens namn kan utesluta olyckshändelse. Hon ensam eller tillsammans med nån har brutit upp den yttre grinden. Sen har dom haft tillgång till nycklar. Det hela är minst sagt underligt.
Han såg sig om runt bordet. Martinson kunde meddela att han fått bekräftat att polisbilar vid flera tillfällen åkt den aktuella vägen när de letade efter Sonja Hökberg.
– Då vet vi det, sa Wallander. Nån har kört henne dit. Hur var det med bilspår?
Frågan hade han riktat till Nyberg som satt rödögd längst ner vid bordsänden med håret på ända. Wallander visste att han längtade efter pensioneringen.
– Frånsett våra egna och linjearbetaren Anderssons däckmönster hittade vi två avvikande. Men det var ju ett jävla regnande i natt. Avtrycken var otydliga.
– Två andra bilar har alltså varit där?
– Andersson trodde att den ena kunde tillhöra kollegan som heter Moberg. Vi håller på att undersöka det.
– Då återstår en bil med okänd chaufför?
– Ja.
– Man kunde naturligtvis inte avgöra när den där bilen kommit till platsen?
Nyberg såg förvånat på honom.
– Hur skulle det vara möjligt?
– Jag har stor tilltro till din förmåga. Det vet du.
– Nånstans går det ändå en gräns.
Ann-Britt Höglund hade hittills inte sagt någonting. Nu lyfte hon handen.
– Kan det egentligen vara nåt annat än mord? frågade hon. Jag har lika svårt som ni att förstå varför Sonja Hökberg skulle ha begått självmord. Även om hon hade bestämt sig för att göra slut på det hela skulle hon väl aldrig ha valt att bränna sig till döds.
Wallander påminde sig en händelse några år tidigare. Då hade en flicka från Centralamerika bränt sig till döds genom att hälla bensin över sig i en rapsåker. Det tillhörde hans allra värsta minnen. Han hade varit närvarande. Han hade sett flickan flamma upp. Och han hade ingenting kunnat göra.
– Kvinnor tar tabletter, fortsatte Ann-Britt. Dom skjuter sig sällan. Inte heller kastar dom sig väl mot en strömförande ledning?
– Jag tror du har rätt, svarade Wallander. Men vi måste ändå avvakta vad rättsläkarna säger. Vi som var därute i natt kunde inte avgöra vad som hänt.
Några fler frågor fanns inte.
– Nycklarna, sa Wallander. Det är det viktigaste av allt. Kontroll av att inga har blivit stulna. Det är det första vi måste koncentrera oss på. Och så har vi en mordutredning på gång. Sonja Hökberg är visserligen död. Men Eva Persson finns kvar och även om hon är minderårig måste arbetet slutföras.
Martinson åtog sig att kontrollera nycklarna. Sedan bröt de upp och Wallander gick in på sitt rum. På vägen hämtade han kaffe. Telefonen ringde. Det var Irene ute i receptionen.
– Av vem då?
– Han heter Enander och är läkare.
Wallander letade i minnet utan att komma på vem det kunde vara.
– Vad vill han?
– Tala med dig.
– Vad gäller det?
– Det säger han inte.
– Skicka honom till nån annan.
– Det har jag försökt. Men det är dig han vill tala med. Och det är angeläget.
Wallander suckade.
– Jag kommer ut, sa han och la på luren.
Mannen som väntade ute i receptionen var i medelåldern. Han hade kort stubbat hår och var klädd i en träningsoverall. Han hade ett kraftigt handslag när han presenterade sig som David Enander.
– Jag har mycket att göra, sa Wallander. Vad gäller saken?
– Det tar inte lång tid. Men det är angeläget.
– Strömavbrottet i natt har ställt till oreda. Jag kan ge dig tio minuter. Ska du göra en anmälan?
– Jag vill bara rätta till ett missförstånd.
Wallander väntade på en fortsättning. Den kom aldrig. De gick till hans kontor. Armstödet lossnade när Enander satte sig i besöksstolen.
– Låt det ligga, sa Wallander. Stolen är trasig.
David Enander gick rakt på sak.
– Det gäller Tynnes Falk som dog för några dagar sen.
– Ärendet är avskrivet för vår del. Han dog en naturlig död.
– Det är just det missförståndet jag vill rätta till, sa Enander och strök sig över sitt stubbade hår.
Wallander märkte att mannen som satt mitt emot honom var angelägen.
– Jag lyssnar.
David Enander tog god tid på sig. Han valde sina ord med omsorg.
– Jag har varit Tynnes Falks läkare i många år. Han blev min patient 1981. Det är med andra ord mer än 15 år sen. Den gången sökte han mig för några allergiska utslag på händerna. Då arbetade jag på sjukhusets hudmottagning. 1986 öppnade jag egen praktik, när Nya kliniken etablerades. Tynnes Falk följde mig dit. Han var sällan eller aldrig sjuk. Dom allergiska problemen hade försvunnit, men jag gjorde regelbundna hälsokontroller. Tynnes Falk var en man som ville veta hur han mådde. Han förde också ett exemplariskt liv och skötte sig utmärkt. Åt bra, motionerade, hade regelbundna vanor.
Wallander undrade vart Enander ville komma. Han kände sin otålighet växa.
– Jag var bortrest när han avled, fortsatte Enander. Jag fick veta det först igår när jag kom hem.
– Hur fick du veta det?
– Hans tidigare hustru ringde mig.
Wallander nickade åt honom att fortsätta.
– Hon sa att dödsorsaken skulle ha varit en kraftig hjärtinfarkt.
– Det är vad vi också har fått veta.
– Saken är bara den att det inte kan stämma.
Wallander höjde på ögonbrynen.
– Varför inte det?
– Det är mycket enkelt. Så sent som för tio dagar sen gjorde jag en grundlig hälsoundersökning av Falk. Hans hjärta var i utmärkt skick. Han hade en kondition som en tjugoåring.
Wallander tänkte efter.
– Vad är det egentligen du vill säga? Att läkarna har begått ett misstag?
– Jag är medveten om att en hjärtinfarkt i sällsynta fall kan inträffa även på en fullt frisk person. Men jag vägrar att tro att det hände i Falks fall.
– Vad skulle han ha dött av istället?
– Det vet jag inte. Men jag ville rätta till missförståndet. Hjärtat var det inte.
– Jag ska framföra det du har sagt, sa Wallander. Var det nåt annat?
– Nånting måste ha hänt, sa Enander. Om jag har förstått saken rätt hade han ett sår i huvudet. Jag tror han har blivit överfallen. Dödad.
– Ingenting talar för det. Han har inte blivit rånad.
– Det var inte hjärtat, upprepade Enander bestämt. Jag är varken rättsläkare eller obducent. Jag kan inte berätta vad han dog av. Men det var inte hjärtat. Det är jag säker på.
Wallander gjorde några anteckningar och skrev upp Enanders adress och telefonnummer. Sedan reste han sig. Samtalet var över. Han hade inte tid mer.
– Jag är säker på min sak, sa Enander. Det var inte hjärtat som dödade min patient Tynnes Falk.
Wallander återvände till sitt rum. Han la sina anteckningar om Tynnes Falk i en låda och använde den närmaste timmen till att skriva en redogörelse för nattens händelser.
Året innan hade Wallander fått en dator. Han hade ägnat en dag åt att gå på kurs. Men därefter hade det tagit honom lång tid att hjälpligt lära sig använda apparaten. Till för bara någon månad sedan hade han betraktat den med motvilja. Men plötsligt en dag hade han insett att hans arbete underlättades av den. Skrivbordet svämmade inte längre över av lösa lappar där han kladdat ner olika tankar och iakttagelser. Med datorn hade han fått bättre ordning. Fortfarande skrev han dock med två fingrar och det blev ofta fel. Men nu slapp han ändå att sitta och måla över alla felskrivningar. Bara det var en lättnad.
När klockan blivit elva kom Martinson in med listan över dem som hade nycklar till transformatorstationen. Det var sex personer. Wallander ögnade igenom namnen.
– Alla kan redovisa sina nycklar, sa Martinson. Ingen har släppt dom ur sikte. Frånsett Moberg har ingen heller varit ute vid transformatorstationen dom senaste dagarna. Ska jag börja kontrollera vad dom haft för sig under den tid Sonja Hökberg var försvunnen?
– Vi väntar med det, sa Wallander. Innan rättsläkarna har sagt sitt kan vi inte göra mycket annat än att vänta.
– Vad gör vi med Eva Persson?
– Det ska hållas ordentliga förhör med henne.
– Ska du göra det?
– Nej tack. Jag tänkte vi skulle lämna över den uppgiften till Ann-Britt. Jag ska tala med henne.
Strax efter tolv hade Wallander gått igenom Lundbergutredningen med henne. Halsen kändes bättre nu. Han var fortfarande trött. Efter att förgäves ha försökt starta sin bil ringde han till en verkstad och bad dem hämta den. Han lämnade nycklarna hos Irene i receptionen och gick ner till centrum för att äta på en av lunchrestaurangerna. Vid borden intill kommenterades nattens strömavbrott. Efteråt gick han till apoteket. Där köpte han tvål och värktabletter. Han hade just kommit tillbaka till polishuset när han påminde sig boken han skulle ha hämtat på bokhandeln. Ett ögonblick övervägde han om han skulle gå tillbaka igen. Men vinden var besvärande, så han lät det bero. Bilen var borta från parkeringsplatsen. Han ringde till verkmästaren, men de hade ännu inte hittat felet. När han undrade om reparationen skulle bli dyr fick han inget tydligt svar. Han avslutade samtalet och bestämde sig samtidigt för att nu fick det vara nog. Han skulle byta bil.
Sedan blev han sittande. Plötsligt var han säker på att Sonja Hökberg inte hade hamnat på den där transformatorstationen av en tillfällighet. Och det var heller ingen tillfällighet att den var en av de sårbaraste knutpunkterna för hela Skånes elnät.
Nycklarna, tänkte han. Det var någon som tog med henne dit. Någon som hade de viktigaste nycklarna.
Frågan var varför grinden hade blivit uppbruten.
Han drog till sig den lista som Martinson tidigare hade gett honom. Fem personer, fem par nycklar.
Olle Andersson, linjereparatör.
Lars Moberg, linjereparatör.
Hilding Olofsson, driftchef.
Artur Wahlund, säkerhetsansvarig.
Stefan Molin, teknisk direktör.
Namnen sa honom lika lite som när han tidigare hade sett igenom listan. Han slog numret till Martinson som genast svarade.
– Dom här nyckelmännen, sa han. Du har händelsevis inte slagit i våra största register om vi har nånting på dom?
– Skulle jag ha gjort det?
– Inte alls. Men jag är van vid att du är noggrann.
– Jag kan göra det nu.
– Vi avvaktar. Inget nytt från patologerna?
– Jag tvivlar på att dom kommer att kunna säga nånting förrän tidigast i morgon.
– Kör namnen då. Om du har tid.
I motsats till Wallander älskade Martinson sina datorer. Om någon på polishuset hade problem med den nya tekniken var det till Martinson han eller hon gick.
Wallander fortsatte att arbeta sig igenom materialet kring mordet på taxichauffören. När klockan blev tre hämtade han kaffe. Snuvan var lindrig, halsen som vanligt igen. Av Hansson fick han höra att Ann-Britt höll på att tala med Eva Persson. Det flyter bra, tänkte Wallander. För en gångs skull hinner vi med det vi ska.
Han hade åter lutat sig över sina papper när Lisa Holgersson uppenbarade sig i dörren. Hon höll en av kvällstidningarna i handen. På hennes ansikte kunde Wallander genast se att något hade hänt.
– Har du sett det här? frågade hon och gav honom tidningen med mittuppslaget uppvikt.
Wallander stirrade på bilden. Den föreställde Eva Persson på golvet i förhörsrummet. Hon såg ut att ha ramlat omkull.
Han kände hur det knöt sig i magen när han läste texten.
Känd polisman misshandlade tonårsflicka. Vi har bilderna.
– Vem har tagit bilden? sa Wallander vantroget. Det var väl ingen journalist där?
– Det måste det ha varit.
Wallander mindes vagt att dörren stått på glänt och att en skugga skymtat till bakom honom.
– Det var innan presskonferensen, sa Lisa Holgersson. Kanske nån hade kommit tidigt och smugit sig in i en av våra korridorer?
Wallander var alldeles lamslagen. Under sina trettio år som polis hade han vid många tillfällen varit inblandad i slagsmål. Men det hade varit vid besvärliga gripanden. Aldrig hade han gett sig på någon under ett förhör, hur retad han än hade blivit.
En enda gång hade det skett. Och då hade alltså en fotograf varit närvarande.
– Det här kommer det att bli bråk om, sa Lisa Holgersson. Varför sa du ingenting?
– Hon angrep sin mamma. Jag slog till henne för att skydda mamman.
– Det framgår inte av bilden.
– Det var så det var.
– Varför sa du ingenting?
Wallander hade inget svar.
– Jag hoppas du förstår att vi måste göra en utredning av det här?
Wallander kunde höra att hon lät besviken. Det gjorde honom upprörd. Hon misstror mig, tänkte han.
– Du kanske tänker stänga av mig från arbetet?
– Nej. Men jag vill veta exakt vad som hände.
– Det har jag redan talat om.
– Eva Persson sa nånting annat till Ann-Britt. Att ditt överfall var helt omotiverat.
– Då ljuger hon. Fråga mamman.
Lisa Holgersson dröjde med svaret.
– Det har vi gjort, sa hon till sist. Och hon förnekar att dottern skulle ha slagit henne.
Wallander satt tyst. Jag slutar, tänkte han. Jag slutar som polis. Jag går härifrån. Och jag kommer aldrig mer tillbaka.
Lisa Holgersson väntade. Men Wallander sa ingenting.
Då lämnade hon rummet.