Wallander försvann genast från polishuset.
Om det var en flykt eller bara ett sätt att försöka lugna ner sig kunde han inte helt reda ut för sig själv. Han visste naturligtvis att det gått till på det sätt han sagt. Men Lisa Holgersson hade inte trott honom, och det var det som hade gjort honom upprörd.
När han kom ut från polishuset svor han över att han inte hade någon bil. Ofta när han av någon anledning blivit upprörd tog han bilen och körde runt på vägarna tills han lugnat sig igen.
Han gick ner till Systembolaget och köpte en flaska whisky. Sedan fortsatte han raka vägen hem, drog ur telefonjacket och satte sig vid köksbordet. Han öppnade flaskan och tog några djupa klunkar. Det smakade illa. Men han tyckte han behövde det. Om det var något han alltid kände sig försvarslös inför var det orättvisa beskyllningar. Lisa Holgersson hade inte sagt det direkt. Men hennes misstänksamhet hade inte varit att ta miste på. Kanske Hansson trots allt haft rätt hela tiden, tänkte han ilsket. Att man aldrig ska ha en kärring som chef. Han tog ytterligare en klunk. Det kändes bättre nu. Redan ångrade han att han gått hem. Det skulle kunna tolkas som att han på något sätt erkände sig skyldig. Han satte i telefonjacket igen. Med barnslig otålighet irriterade han sig genast över att ingen ringde. Han slog numret till polishuset. Irene svarade.
– Jag ville bara säga att jag gått hem, sa Wallander. Jag är förkyld.
– Hansson frågade efter dig. Och Nyberg. Och flera tidningar.
– Vad ville dom?
– Tidningarna?
– Hansson och Nyberg?
– Det sa dom inte.
Hon har säkert tidningen framför sig, tänkte Wallander. Hon och alla andra. Just nu pratas det förmodligen inte om annat på Ystads polishus. Några kommer dessutom att känna skadeglädje över att den där jävla Wallander får sig en smäll.
Han bad att få bli kopplad till Hansson. Det dröjde innan han svarade. Wallander misstänkte att Hansson satt lutad över några av sina invecklade spelsystem. Som alltid skulle ge honom den stora vinsten. Men som aldrig innebar annat än att det till nöds gick jämnt ut. Hansson svarade.
– Hur går det med hästarna? frågade Wallander.
Det var för att avväpna. För att markera att det som stått i tidningen inte bringat honom ur fattningen.
– Vilka hästar?
– Spelar du inte på hästar?
– Inte just nu. Hur så?
– Det var bara ett försök att skämta. Vad var det du ville?
– Är du på ditt rum?
– Jag är hemma och förkyld.
– Jag ville bara tala om att jag har gått igenom vid vilka tider som våra bilar for längs den där vägen. Jag har talat med dom som körde. Ingen har sett Sonja Hökberg. Fyra gånger for dom fram och tillbaka den där sträckan.
– Då vet vi att hon inte gick. Hon måste alltså ha blivit hämtad. Det första hon gjorde när hon lämnade polishuset var att ta sig till en telefon. Eller så har hon gått hem till nån. Jag hoppas Ann-Britt hade klart för sig att hon skulle fråga Eva Persson om det.
– Om vad?
– Sonja Hökbergs andra vänner. Vem som kunde ha kört henne.
– Har du talat med Ann-Britt?
– Jag har inte hunnit än.
Det uppstod en paus. Wallander bestämde sig för att själv ta initiativet.
– Det var ingen vacker bild i tidningen.
– Nej.
– Frågan är hur en fotograf kunde ta sig in i våra korridorer. När vi har presskonferens lotsar vi ju in dom i grupp.
– Det är konstigt att du inte märkte nån fotoblixt.
– Med dagens kameror behövs det knappast.
– Vad var det som hände egentligen?
Wallander sa som det var. Han använde exakt samma ord som han använt när han talade med Lisa Holgersson. Han varken la till eller drog ifrån någonting.
– Det fanns ingen utomstående som såg det hela? frågade Hansson.
– Inte frånsett fotografen. Han kommer naturligtvis att ljuga. Annars har ju hans bild inget värde.
– Du får väl framträda och säga som det är.
– Det är precis vad jag gör just nu.
– Du får tala med tidningen.
– Hur tror du det skulle gå? En gammal polis mot en mamma och hennes dotter? Det är dömt att misslyckas.
– Du glömmer att flickan trots allt har begått mord.
Wallander undrade om det skulle hjälpa. En polisman som begick övervåld var en allvarlig händelse. Det var också hans egen åsikt. Sedan hjälpte det knappast att det hade existerat en mycket speciell omständighet.
– Jag ska tänka på saken, sa han och bad Hansson försöka koppla honom vidare till Nyberg.
När Nyberg kom till telefonen hade det gått flera minuter. Wallander hade tagit ytterligare några klunkar ur whiskyflaskan. Han började känna sig berusad. Men trycket hade lättat.
– Nyberg.
– Har du sett tidningen? frågade Wallander.
– Vilken tidning?
– Bilden? På Eva Persson?
– Jag läser inte kvällstidningar, men jag hörde om det. Fast om jag förstått saken rätt hade hon angripit sin mamma.
– Vad har det med saken att göra?
– Jag kommer att få problem med det här. Lisa ska utreda händelsen.
– Det är väl bra att sanningen kommer fram?
– Frågan är bara om tidningarna kommer att köpa den. Vem bryr sig om en gammal polis när det finns en ung fräsch mörderska i närheten?
Nyberg lät förvånad.
– Du har väl aldrig brytt dig om vad som står i tidningarna?
– Kanske inte. Men det har heller aldrig funnits nån bild där det framgått att jag slagit ner en ung flicka.
– Hon har ju begått mord?
– Jag tycker naturligtvis det är obehagligt.
– Det blåser över. Jag hade annars bara tänkt bekräfta att ett av däckavtrycken var från Mobergs bil. Det innebär att vi har identifierat alla avtryck utom ett. Men däcket från den bil som är okänd är av standardmodell.
– Då vet vi att nån körde henne dit. Och sen for därifrån.
– Det är en sak till, sa Nyberg. Hennes handväska.
– Vad är det med den?
– Jag försökte förstå varför den låg där den låg. Vid staketet.
– Han har väl kastat dit den?
– Men varför? Han kan ju knappast ha trott att vi inte skulle hitta den?
Wallander insåg att Nyberg hade rätt. Det han sa var viktigt.
– Du menar: varför tog han den inte med sig? Om han hoppades att kroppen inte skulle gå att identifiera?
– Ungefär så.
– Vad skulle vara svaret?
– Det är ditt jobb. Jag bara säger som det var. Väskan låg femton meter från ingången till transformatorhuset.
– Nånting annat?
– Nej. Vi säkrade inga andra spår.
Samtalet var över. Wallander lyfte whiskyflaskan. Men ställde den genast ifrån sig igen. Det räckte nu. Om han fortsatte att dricka skulle han passera en gräns. Det ville han inte. Han gick ut i vardagsrummet. Att vara hemma mitt på dagen kändes ovanligt. Skulle det bli så när han någon gång gick i pension? Tanken gav honom rysningar. Han ställde sig vid fönstret och såg ut över Mariagatan. Redan skymning. Han tänkte på läkaren som hade besökt honom och på mannen som legat död vid en bankomat. Han bestämde sig för att dagen efter ringa till rättsläkaren och berätta om Enanders besök. Om hans vägran att acceptera en hjärtinfarkt som orsaken till att Falk hade dött. Det skulle inte förändra någonting. Men han skulle i alla fall ha fört informationen vidare. Längre borde han inte vänta.
Han började tänka på det Nyberg hade sagt om Sonja Hökbergs handväska. Egentligen fanns det bara en slutsats som var möjlig att dra. Och den väckte plötsligt alla hans spanarinstinkter till liv. Väskan låg kvar eftersom någon hade velat att den skulle hittas.
Wallander satte sig i soffan och gick i huvudet igenom det hela. En kropp kan brännas till oigenkännlighet, tänkte han. Särskilt om den utsätts för kraftiga elströmmar som inte genast bryts. En människa som avrättas i en elektrisk stol kokas ihjäl inifrån. Den som dödade Sonja Hökberg visste att det kanske skulle bli svårt att identifiera henne. Därför lämnades väskan kvar.
Men det förklarade ändå inte varför den hade legat vid staketet.
Wallander gick igenom alltsammans en gång till. Men frågan om väskans placering förblev obesvarad. Han övergav tills vidare tanken. Han gick för fort fram. Först måste de få bekräftat att Sonja Hökberg verkligen hade blivit mördad.
Han gick tillbaka till köket och kokade kaffe. Telefonen var tyst. Klockan hade blivit fyra. Han satte sig vid bordet med kaffekoppen och ringde till polishuset igen. Irene kunde berätta att tidningar och teve fortsatte att höra av sig. Men hon hade inte gett dem hans telefonnummer. Sedan några år tillbaka var det hemligt. Wallander tänkte igen att hans frånvaro skulle tolkas som att han var skyldig, eller åtminstone besvärad av det som hänt. Jag borde ha stannat kvar, tänkte han, jag borde ha talat med varenda journalist och sagt som det var. Att både Eva Persson och mamman ljög.
Svagheten var över. Han märkte att han höll på att bli arg. Han bad Irene koppla honom till Ann-Britt. Egentligen borde han ha börjat med Lisa Holgersson och sagt ifrån på allvar. Att han inte accepterade hennes misstänksamhet.
Innan han fått svar la han hastigt på luren.
Just nu ville han inte tala med någon av dem. Istället slog han numret till Sten Widén. En flicka svarade. Ute på gården i Stjärnsund växlade hästskötarna hela tiden. Wallander hade ofta haft en misstanke om att Sten kanske inte alltid lät flickorna vara ifred. När han kom till telefonen hade Wallander nästan hunnit ångra att han ringt. Men trots allt kunde han vara ganska säker på att Sten Widén inte hade sett bilden i tidningen.
– Jag hade tänkt komma över, sa Wallander. Men min bil är trasig.
– Om du vill kan jag hämta dig.
De bestämde att ses vid sjutiden. Wallander såg på whiskyflaskan. Men han lät den stå.
Det ringde på dörren. Han hajade till. Sällan eller aldrig kom någon hem till honom på besök. Säkert var det någon journalist som hade letat reda på hans adress. Han ställde in whiskyflaskan i ett skåp och öppnade. Men det var ingen journalist som stod där. Det var Ann-Britt Höglund.
– Stör jag?
Han släppte in henne och höll ansiktet bortvänt så att hon inte skulle märka att han luktade sprit. De satte sig i vardagsrummet.
– Jag är förkyld, sa Wallander. Jag orkar inte arbeta.
Hon nickade. Men hon trodde honom säkert inte. Det hade hon heller ingen anledning att göra. Alla visste att Wallander ofta arbetade både med feber och krämpor i kroppen.
– Hur har du det? frågade hon.
Svagheten är över, tänkte Wallander. Även om den finns kvar. Längst därinne. Men jag tänker inte visa den.
– Om du menar bilden i tidningen så tycker jag naturligtvis det är illa. Hur kan en fotograf ta sig in oupptäckt ända till våra förhörsrum?
– Lisa är väldigt bekymrad.
– Hon borde lyssna på vad jag säger, sa Wallander. Hon borde stötta mig. Inte genast tro att tidningen har rätt.
– Man kan ju knappast förneka bilden.
– Det gör jag inte heller. Jag slog till henne. Eftersom hon angrep sin mamma.
– Du vet förstås att dom säger nånting annat.
– Dom ljuger. Men du kanske tror dom?
Hon skakade på huvudet.
– Frågan är bara hur man ska kunna avslöja att dom ljuger.
– Vem ligger bakom det?
Hennes svar kom fort och bestämt.
– Mamman. Jag tror hon är slug. Hon ser det här som en möjlighet att vända bort uppmärksamheten från det flickan har gjort. Om Sonja Hökberg dessutom är död kan dom ju skylla allt på henne.
– Inte den blodiga kniven.
– Den med. Även om den hittades genom Eva så kan hon ju påstå att det var Sonja som stack ner Lundberg.
Wallander insåg att Ann-Britt hade rätt. De döda kunde inte tala. Och det fanns en stor färgbild som visade en polisman som slagit en flicka till golvet. Bilden var oskarp. Men ingen behövde tvivla på vad den föreställde.
– Åklagaren har begärt en snabbutredning.
– Vem av dom?
– Viktorsson.
Wallander tyckte inte om honom. Han hade kommit till Ystad så sent som i augusti. Men Wallander hade redan haft några ordentliga sammanstötningar med honom.
– Det kommer att bli ord mot ord.
– Frånsett att det är två ord mot ett.
– Det egendomliga är att Eva Persson tycker illa om sin mor, sa Wallander. Det var alldeles uppenbart när jag talade med flickan.
– Hon har väl insett att hon trots allt kommer att råka illa ut. Även om hon är minderårig och inte hamnar i fängelse. Alltså sluter hon en tillfällig fred med sin mamma.
Wallander kände plötsligt att han inte orkade tala mer om saken. Inte just nu.
– Varför kom du hit?
– Jag hörde att du var sjuk.
– Men inte döende. Jag är tillbaka i morgon igen. Berätta hellre om vad du fick ut av samtalet med Eva Persson.
– Hon har ändrat sig.
– Men hon kan omöjligt veta att Sonja Hökberg är död?
– Det är just det som är konstigt.
Det tog ett ögonblick för Wallander att inse vad Ann-Britt just hade sagt. Sedan gick det upp för honom. Han såg på henne.
– Du tänker nåt?
– Varför ändrar man en berättelse? Man har erkänt ett brott man har begått tillsammans med nån annan. Alla bitar stämmer. Vad den ena säger sammanfaller med den andras ord. Varför börjar man då ta tillbaka alltihop?
– Just det. Varför? Men kanske framförallt en annan sak: När?
– Det var därför jag kom. Eva Persson kunde inte veta att Sonja Hökberg var död när jag började förhöra henne. Men hon ändrar hela sitt erkännande. Nu är det Sonja Hökberg som har gjort allt. Eva Persson är oskyldig. Dom skulle inte alls råna nån taxichaufför. Dom skulle inte åka till Rydsgård. Sonja hade föreslagit att dom skulle hälsa på en morbror som bor i Bjäresjö.
– Existerar han?
– Jag har ringt honom. Han påstod att han inte hade sett Sonja på fem eller sex år.
Wallander tänkte efter.
– Då finns det bara en förklaring, sa han. Eva Persson skulle aldrig ha kunnat ta tillbaka sitt erkännande och ljuga ihop en historia om hon inte varit säker på att Sonja inte skulle kunna säga emot henne.
– Jag kan heller inte förklara det på nåt annat sätt. Jag frågade henne naturligtvis varför hon tidigare sagt nånting helt annat.
– Vad svarade hon?
– Att hon inte velat att Sonja skulle få hela skulden.
– Eftersom dom var väninnor?
– Just det.
Båda visste vad det betydde. Det fanns bara en förklaring. Eva Persson kände till att Sonja Hökberg var död.
– Vad tänker du? frågade Wallander.
– Att det finns två möjligheter. Sonja kan ha ringt till Eva efter det att hon lämnat polishuset. Hon kan ha sagt att hon tänkt ta livet av sig.
Wallander skakade på huvudet.
– Det låter inte troligt.
– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte hon ringde till Eva Persson. Hon ringde nån annan.
– Som senare ringde till Eva Persson och sa att Sonja var död?
– Så kan det ha gått till.
– Det betyder i så fall att Eva Persson vet vem som dödade Sonja Hökberg. Om det nu var mord.
– Kan det egentligen ha varit nånting annat?
– Knappast. Men vi måste vänta på rättsläkarens utlåtande.
– Jag försökte få fram ett preliminärt resultat. Men tydligen tar det tid att arbeta med sönderbrända kroppar.
– Jag hoppas dom har klart för sig att det är bråttom?
Hon såg på klockan och reste sig.
– Jag måste hem till ungarna.
Wallander tänkte att han borde säga någonting. Han visste av egen erfarenhet hur svårt det var att bryta upp ur ett äktenskap.
– Hur går det med skilsmässan?
– Du har själv gått igenom det. Du vet att det är ett helvete från början till slut.
Wallander följde henne till dörren.
– Ta dig en whisky, sa hon. Det kan du behöva.
– Det har jag redan gjort, svarade Wallander.
Klockan sju hörde Wallander hur det tutade nere på gatan. Genom köksfönstret kunde han se Sten Widéns rostiga skåpbil. Wallander stoppade whiskyflaskan i en plastpåse och gick ner.
De for ut till gården. Som vanligt ville Wallander börja sitt besök med att gå en runda genom stallet. Många boxar var tomma. En flicka i sjuttonårsåldern höll just på att hänga upp en sadel. Hon gick och de var ensamma. Wallander satte sig på en höbal. Sten Widén stod lutad mot väggen.
– Jag reser, sa han. Gården är till salu.
– Vem tror du vill köpa?
– Nån som är tillräckligt galen för att tro att det ska bära sig.
– Får du ett bra pris?
– Nej, men troligen tillräckligt. Lever jag billigt kan jag klara mig på räntorna.
Wallander ville veta hur mycket pengar det kunde röra sig om. Men kom sig inte för med att fråga.
– Har du bestämt dig för vart du ska åka? sa han istället.
– Först måste jag få sålt. Sen ska jag bestämma mig.
Wallander tog fram whiskyflaskan. Sten tog en klunk.
– Du kommer aldrig att klara dig utan hästar, sa Wallander. Vad ska du göra?
– Jag vet inte.
– Du kommer att supa ihjäl dig.
– Eller kanske tvärtom. Kanske jag då kommer att sluta att dricka helt.
De lämnade stallet och gick över gårdsplanen mot bostadshuset. Kvällen var kylig. Wallander kände hur den gnagande avundsjukan hade återkommit. Hans gamle vän Per Åkesson, åklagaren, befann sig sedan flera år i Sudan. Wallander började bli alltmer övertygad om att han aldrig skulle komma tillbaka. Och nu var Sten på väg. Mot någonting okänt men annorlunda. Själv förekom han i en kvällstidning där det framgick att han slagit ner en 14-årig flicka.
Sverige har blivit ett land som många människor flyr ifrån, tänkte han. De som har råd. Och de som inte har råd jagar pengar för att kunna ansluta sig till skaran av utvandrare.
Hur har det blivit så? Vad är det egentligen som har hänt?
De satte sig i det ostädade vardagsrummet som också användes som kontor. Sten Widén hällde upp ett glas konjak åt sig själv.
– Jag har funderat på att bli scenarbetare, sa han.
– Vad menar du med det?
– Precis det jag säger. Jag kunde åka till La Scalaoperan i Milano och söka arbete som ridåhalare.
– Inte fan drar man ridåer för hand längre?
– En och annan kuliss flyttar man väl fortfarande för hand. Tänk dig att vara bakom scenen varje kväll. Och höra sången. Utan att betala ett öre. Jag kunde erbjuda mig att arbeta gratis.
– Är det vad du har bestämt dig för?
– Nej. Jag har många tankar. Ibland undrar jag till och med om jag inte skulle bege mig uppåt Norrland. Och begrava mig i nån riktigt kall och otrevlig snöhög. Jag vet inte än. Jag bara vet att gården ska säljas och att jag ger mig av. Men vad gör du?
Wallander ryckte på axlarna utan att säga någonting. Han hade druckit för mycket nu. Huvudet började bli tungt.
– Du fortsätter att jaga hembrännare?
Sten Widéns röst var spydig. Wallander blev arg.
– Mördare, svarade han. Folk som slår ihjäl andra människor. Med hammare i huvudet. Jag antar att du har hört om taxichauffören?
– Nej.
– Två småtjejer slog och stack med kniv ihjäl en taxichaufför häromkvällen. Det är dom jag jagar. Inte hembrännare.
– Jag förstår inte att du orkar.
– Inte jag heller. Men nån måste göra det och jag gör det förmodligen bättre än en del andra.
Sten Widén såg på honom med ett leende.
– Du behöver inte ta i så. Jag tror visst att du är en bra polis. Det har jag alltid trott. Frågan är bara om du ska hinna med nåt annat i livet.
– Jag är inte en sån som smiter.
– En sån som jag?
Wallander svarade inte. Det hade uppstått en klyfta mellan dem. Plötsligt blev han osäker på hur länge den egentligen hade funnits. Utan att de hade märkt det. En gång i ungdomen hade de varit nära vänner. Sedan hade de gått åt olika håll. När de återsågs många år senare hade de tagit fasta på den vänskap som en gång funnits. Men de hade aldrig upptäckt att förutsättningarna blivit helt annorlunda. Först nu såg Wallander hur det var. Förmodligen hade Sten Widén också insett samma sak.
– En av flickorna som slog ihjäl taxichauffören har en styvfar, sa Wallander. Erik Hökberg.
Sten Widén såg förvånat på honom.
– Allvarligt talat?
– Allvarligt talat. Och förmodligen har den här flickan nu själv blivit mördad. Jag tror inte jag har tid att ge mig av. Även om jag hade velat.
Han stoppade tillbaka whiskyflaskan i påsen.
– Kan du ringa efter en taxi?
– Ska du hem redan?
– Jag tror det.
Ett stråk av besvikelse drog över Sten Widéns ansikte. Wallander kände samma sak. En vänskap hade tagit slut. Rättare sagt: de hade äntligen upptäckt att den för länge sedan var över.
– Jag kör dig hem.
– Nej, sa Wallander. Du har druckit.
Sten Widén sa ingenting. Han gick till telefonen och beställde en taxi.
– Den kommer om tio minuter.
De gick ut. Höstkvällen var klar och vindstilla.
– Vad var det man trodde? sa Sten Widén plötsligt. När man var ung?
– Det har jag glömt. Men jag ser inte så ofta bakåt. Jag har nog med det som händer just nu. Och nog med oro inför framtiden.
Taxin kom.
– Skriv och berätta, sa Wallander. Vad det blev.
– Det ska jag göra.
Wallander kröp in i baksätet.
Bilen for genom mörkret mot Ystad.
Wallander hade just kommit in i sin lägenhet när telefonen ringde. Det var Ann-Britt.
– Har du kommit hem nu? Jag har försökt ringa flera gånger. Varför har du aldrig mobilen påslagen?
– Vad är det som har hänt?
– Jag gjorde ett nytt försök med Patologen i Lund. Jag talade med obducenten. Han ville inte lova nånting. Men han hade hittat en sak. Sonja Hökberg hade en fraktur i bakhuvudet.
– Hon var alltså död när hon fick ström genom kroppen?
– Kanske inte. Men medvetslös.
– Hon kan inte ha skadat sig?
– Han var ganska säker på att det var ett slag som hon inte kunde ha tillfogat sig själv.
– Då vet vi det, sa Wallander. Att hon blev mördad.
– Har vi inte vetat det hela tiden?
– Nej, sa Wallander. Vi har misstänkt det. Men vi har inte vetat det förrän nu.
Någonstans i bakgrunden skrek ett barn. Hon hade bråttom att avsluta samtalet. De avtalade att träffas vid åttatiden dagen efter.
Wallander satte sig vid köksbordet. Han tänkte på Sten Widén. Och på Sonja Hökberg. Men framförallt på Eva Persson.
Hon måste veta, tänkte han. Hon måste veta vem det var som dödade Sonja Hökberg.