Wallander slungades ut ur sömnen strax efter fem på torsdagsmorgonen. Så fort han slog upp ögonen i mörkret visste han vad som hade väckt honom. Någonting han hade glömt: löftet till Ann-Britt. Att han samma kväll skulle tala inför en litterär kvinnoförening i Ystad om hur det var att arbeta som polis.
Han låg orörlig i mörkret. Det hade fallit honom helt ur minnet. Han hade ingenting förberett. Inte ens skrivit ner några stolpar.
Han kände hur oron satte sig i magen. Kvinnorna han skulle tala inför hade naturligtvis sett bilden av Eva Persson. Ann-Britt måste också vid det här laget ha ringt och sagt att det var han och inte hon själv som skulle komma.
Jag klarar det inte, tänkte han. De kommer bara att se en brutal kvinnomisshandlare framför sig. Inte den jag verkligen är. Vem nu det än är.
Han låg kvar i sängen och försökte hitta en flyktväg. Den enda som kanske kunde haft tid var Hansson. Men det var en omöjlighet. Ann-Britt hade redan sagt varför. Hansson kunde inte uttrycka sig om han talade om annat än hästar. Han levde sitt liv mumlande. Bara de som kände honom väl förstod vad han egentligen försökte uttrycka.
Klockan halv sex steg Wallander upp. Det fanns ingen möjlighet för honom att undkomma. Han satte sig vid köksbordet och drog till sig anteckningsblocket. Överst skrev han Föredrag. Han frågade sig vad Rydberg skulle ha berättat om sitt yrke för en grupp kvinnor om han hade levat. Men han misstänkte att Rydberg aldrig skulle ha låtit sig övertalas till något framträdande av detta slag.
När klockan blivit sex hade han fortfarande bara skrivit detta enda ord. Han var just på väg att ge upp när han plötsligt kom på vad han kunde göra. Han skulle berätta om det de höll på med just nu. Utredningen av taximordet. Kanske kunde han till och med börja med Stefan Fredmans begravning? Några dagar ur en polismans liv? Precis som det var, utan omskrivningar. Han skrev ner några stolpar. Han skulle heller inte undvika att beröra händelsen med fotografen. Det skulle kunna uppfattas som ett försvarstal. Vilket det naturligtvis också var. Men trots allt var det han som visste vad som verkligen hade hänt.
Kvart över sex la han ifrån sig pennan. Obehaget inför det som väntade hade inte minskat. Men nu kände han sig inte alldeles utlämnad längre. När han klädde sig kontrollerade han att han hade en ren skjorta som han kunde använda på kvällen. Det fanns en kvar längst inne i garderoben. Resten låg i en stor hög på golvet. Det var länge sedan han hade tvättat.
Strax före sju ringde han till verkstaden och frågade om bilen. Samtalet var nerslående. Tydligen höll de på att överväga om de skulle bli tvungna att riva upp hela motorn. Verkmästaren lovade att ge honom ett kostnadsförslag under dagen. Termometern utanför fönstret visade sju plusgrader. Svag vind, moln men inget regn. Med blicken följde Wallander en gammal man som långsamt rörde sig längs gatan. Vid en papperskorg stannade han och rotade runt med ena handen utan att hitta något. Wallander tänkte på kvällen innan. Avundsjukan var borta nu. Den hade ersatts av en vag känsla av vemod. Sten Widén skulle försvinna ur hans tillvaro. Vilka fanns egentligen kvar som kunde binda honom samman med hans tidigare liv? Snart fanns det inga alls.
Han tänkte på Mona, Lindas mor. Hon hade också brutit upp. Den gången hade han blivit alldeles handfallen när hon meddelat att hon tänkte gå ifrån honom. Även om han innerst inne nog hade anat att det var på väg. För något år sedan hade hon gift om sig. Då hade Wallander i flera år med jämna mellanrum försökt övertala henne att komma tillbaka. Att de skulle börja om. Nu i efterhand kunde han inte alls förstå sig själv. Han hade inte velat börja om. Det var ensamheten han inte klarade av. Med Mona skulle han aldrig mer ha kunnat leva ihop. Deras uppbrott hade varit nödvändigt och kommit alldeles för sent. Nu var hon omgift med en golfspelande konsult i försäkringsbranschen. Wallander hade aldrig träffat honom, även om deras röster hade mötts någon gång i telefon. Linda var heller inte särskilt förtjust i honom. Men Mona tycktes ha det bra. Där fanns ett hus någonstans i Spanien. Mannen hade tydligen pengar, vilket Wallander aldrig hade haft.
Han övergav tankarna och lämnade lägenheten. På vägen upp mot polishuset fortsatte han att fundera över vad han skulle säga under kvällen. En patrullbil körde upp vid hans sida och frågade om han ville åka. Men Wallander tackade nej. Han föredrog att gå.
Det stod en man utanför polishusets reception. När Wallander skulle gå in vände han sig emot honom. Wallander kände igen hans ansikte utan att kunna placera honom.
– Kurt Wallander, sa mannen. Har du tid ett ögonblick?
– Det beror på. Vem är du?
– Harald Törngren.
Wallander skakade på huvudet.
– Det var jag som tog bilden.
Wallander insåg att han kände igen mannens ansikte från den senaste presskonferensen.
– Du menar att det var du som smög dig in i korridoren?
Harald Törngren var i trettioårsåldern. Han hade avlångt ansikte och kortklippt hår. Han log.
– Jag letade faktiskt efter en toalett och ingen stoppade mig.
– Vad är det du vill?
– Jag tänkte du skulle få kommentera bilden. Jag vill göra en intervju.
– Du kommer ändå inte att skriva det jag säger.
– Hur vet du det?
Wallander övervägde om han skulle be Törngren försvinna. Samtidigt innebar situationen en möjlighet.
– Jag vill ha nån med mig, sa han. Nån som lyssnar.
– Ett intervjuvittne?
– Jag har dålig erfarenhet av journalister.
– Du kan få ha tio vittnen om du vill.
Wallander såg på klockan. Den var fem minuter i halv åtta.
– Du kan få en halvtimme. Inte mer.
– När då?
– Nu.
De gick in. Irene kunde upplysa om att Martinson redan var där. Wallander sa åt Törngren att vänta medan han gick bort till Martinsons rum. Där satt han och slog efter någonting på sin dator. Wallander förklarade hastigt situationen.
– Vill du att jag ska ta med bandspelare?
– Det räcker med att du är där. Och efteråt minns vad jag sagt.
Martinson blev plötsligt tveksam.
– Du vet inte vad han kommer att fråga om?
– Nej. Men jag vet vad som hände.
– Bara du inte brusar upp.
Wallander blev förvånad.
– Brukar jag säga saker jag inte menar?
– Det händer.
Wallander insåg att Martinson hade rätt.
– Jag ska tänka på det. Nu går vi.
De satte sig i ett av de mindre mötesrummen. Törngren ställde upp sin lilla bandspelare på bordet. Martinson höll sig i bakgrunden.
– Jag talade med Eva Perssons mamma igår kväll, sa Törngren. Dom har bestämt sig för att anmäla dig.
– Misshandel. Vad säger du om det?
– Det var aldrig fråga om nån misshandel.
– Det är inte deras åsikt. Dessutom har jag min bild.
– Vill du veta vad som hände?
– Jag vill gärna höra din version.
– Det är inte en version. Det är sanningen.
– Ord står mot ord.
Wallander insåg det hopplösa i vad han gett sig in i och ångrade sig. Men nu var det för sent. Han sa som det var. Eva Persson hade plötsligt angripit sin mor. Wallander hade försökt gå emellan. Flickan hade varit vild. Då hade han gett henne en örfil.
– Både mamman och dottern förnekar att det gick till så.
– Det var i alla fall vad som hände.
– Verkar det rimligt att en flicka slår till sin mor?
– Eva Persson hade just erkänt ett mord. Situationen var pressande. Då kan oväntade saker inträffa.
– Eva Persson sa till mig igår att hon blivit tvingad att erkänna.
Wallander och Martinson stirrade på varandra.
– Tvingad?
– Det var vad hon sa.
– Vem skulle ha tvingat henne?
– Dom som förhörde henne.
Martinson var upprörd nu.
– Det var det jävligaste jag har hört, sa han. Vi håller faktiskt inga förhör med tvångsmetoder.
– Det var vad hon sa. Nu har hon tagit tillbaka allting. Hon menar att hon är oskyldig.
Wallander såg stint på Martinson som inte sa någonting mer. Wallander själv hade nu blivit alldeles lugn.
– Förundersökningen är långtifrån klar än, sa han. Eva Persson är bunden vid brottet. Om hon får för sig att dra tillbaka sitt erkännande så ändrar det ingenting i sak.
– Du menar alltså att hon ljuger?
– Jag vill inte svara på det.
– Varför inte?
– Därför att det vore att lämna ut uppgifter om en pågående förundersökning. Uppgifter som inte kan lämnas ut.
– Men du påstår att hon ljuger?
– Det är dina ord. Jag bara berättar vad som egentligen hände.
Wallander började se rubrikerna framför sig. Men han visste att han gjorde rätt nu. Att Eva Persson och hennes mamma visade förslagenhet skulle inte hjälpa dem. Inte heller att de kanske fick överdrivna och känslosamma kvällstidningsreportage till hjälp.
– Flickan är mycket ung, sa Törngren. Hon hävdar att hon drogs in i allt det tragiska som hände av sin äldre kamrat. Verkar inte det vara troligast? Att Eva Persson faktiskt talar sanning?
Wallander värderade hastigt om han skulle berätta sanningen om Sonja Hökberg. Den hade ännu inte blivit offentliggjord. Men han kunde inte göra det. Ändå gav det honom ett övertag.
– Vad menar du med »troligast«? frågade han.
– Att det är som Eva Persson säger. Att hon blivit förledd av sin äldre kamrat?
– Det är inte du och din tidning som utreder mordet på Lundberg. Det gör vi. Om ni vill dra era slutsatser och avge era domslut kan naturligtvis ingen hindra er från att göra det. Verkligheten kommer nog att visa sig vara annorlunda. Men det kommer naturligtvis inte att få så stort utrymme i tidningen.
Wallander slog handflatorna i bordet som tecken på att intervjun var över.
– Tack för att du tog dig tid, sa Törngren och plockade ner sin bandspelare.
– Martinson följer dig ut, sa Wallander och reste sig.
Han tog inte i hand utan lämnade bara rummet. Medan han hämtade sin post försökte han tänka igenom hur samtalet med Törngren egentligen hade gått. Var det något han borde ha sagt men inte fått med? Var det något han borde ha uttryckt på ett annat sätt? Med posten under armen bar han in en kaffekopp på sitt rum. Han bestämde sig för att samtalet med Törngren varit bra. Även om han naturligtvis inte kunde svara på hur referatet skulle se ut i tidningen. Han satte sig vid bordet och bläddrade igenom posten. Inget var så viktigt att det inte kunde vänta. Sedan påminde han sig läkaren som hade besökt honom dagen innan. Wallander letade reda på sina minnesanteckningar i skrivbordslådan och ringde sedan Patologen i Lund. Han hade tur och fick genast tag på den läkare han sökte. Wallander berättade kortfattat om Enanders besök. Patologen lyssnade och noterade de uppgifter Wallander lämnade. Efter att han lovat höra av sig till Wallander om de nya uppgifterna på något sätt skulle påverka den redan utförda rättsmedicinska undersökningen, avslutade de samtalet.
När klockan var åtta reste Wallander sig och gick till mötesrummet. Lisa Holgersson var där, liksom den åklagare som hette Lennart Viktorsson. Wallander kände hur adrenalinet rann till när han såg åklagaren. Många skulle säkert huka om de hade hamnat på mittuppslaget i en kvällstidning. Wallander hade haft sitt anfall av svaghet dagen innan när han lämnade polishuset. Nu var han på stridshumör. Han satte sig ner i sin stol och grep omedelbart ordet.
– Som alla vet förekom det igår en bild i en kvällstidning av Eva Persson sen jag gett henne en örfil. Trots att både flickan och hennes mamma säger nåt annat var det så att jag gick emellan när flickan gav sig till att slå sin mamma i ansiktet. För att lugna ner henne gav jag henne en örfil. Inte särskilt hård. Men hon snubblade till och ramlade. Det har jag också sagt till den journalist som lyckades smita in här på polishuset. Jag har träffat honom nu på morgonen. Martinson var med som vittne.
Han gjorde en paus och såg sig runt bordet innan han fortsatte. Lisa Holgersson verkade missnöjd. Han anade att hon helst själv hade velat ta upp saken.
– Jag har fått besked om att det ska göras en intern utredning om vad som hände. Gärna för mig. Och nu tycker jag att vi går över till att tala om det som är mer bråttom: mordet på Lundberg och vad som egentligen hände med Sonja Hökberg.
Lisa Holgersson tog genast ordet när han tystnat. Wallander tyckte inte om hennes ansiktsuttryck. Fortfarande hade han en känsla av att hon svek honom.
– Det är naturligtvis så att du inte får hålla några vidare förhör med Eva Persson, sa hon.
Wallander nickade.
– Det förstår till och med jag.
Egentligen borde jag ha sagt något annat, tänkte han. Att en polischefs första skyldighet är att stödja sin personal. Inte okritiskt, inte till varje pris. Men så länge som ord står mot ord. Hon tycker det är bekvämare att luta sig mot en lögn. Istället för att lita på en obekväm sanning.
Viktorsson lyfte handen och avbröt hans tankar.
– Jag kommer naturligtvis att följa upp den här interna utredningen mycket noga. Och beträffande Eva Persson så är det möjligt att vi bör ta hennes nya uppgifter på stort allvar. Förmodligen har det gått till som hon säger. Att Sonja Hökberg ensam var den som planerade och utförde dådet.
Wallander trodde inte sina öron. Han såg sig runt bordet och sökte medhåll från sina närmaste kollegor. Hansson satt i sin rutiga flanellskjorta och verkade försvunnen i avlägsna tankar. Martinson gnuggade sig på hakan, Ann-Britt satt hopsjunken i stolen. Ingen mötte hans blick. Men han tolkade ändå det han såg som medhåll.
– Eva Persson ljuger, sa han. Det första hon sa var sanningen. Det ska vi också klara av att bevisa. Om vi skärper oss.
Viktorsson ville fortsätta att tala. Men Wallander släppte inte in honom. Han tvivlade på att alla redan visste det Ann-Britt hade ringt honom om kvällen innan.
– Sonja Hökberg blev mördad, sa han. Patologen meddelar att man har funnit skador som efter ett kraftigt slag mot hennes bakhuvud. Det kan ha varit dödande. Hon har åtminstone blivit medvetslös eller omtöcknad. Sen har nån slängt in henne bland elledningarna. Men att hon blev mördad behöver vi alltså inte längre tveka om.
Han hade haft rätt. Det kom som en överraskning för alla i rummet.
– Jag vill betona att det är rättsläkarens preliminära bedömning, fortsatte Wallander. Det kan alltså komma mer. Men det kommer knappast mindre.
Ingen sa någonting. Han kände att han hade kommandot nu. Bilden i tidningen retade honom och gav honom förnyad energi. Men allra värst tyckte han det var med Lisa Holgerssons öppna misstroende.
Han gick vidare och gjorde en grundlig genomgång av läget.
– Johan Lundberg blir mördad i sin taxi. På ytan verkar det vara ett hastigt planerat och utfört rånmord. Flickorna uppger att dom behövde pengar. Men inte i nåt bestämt syfte. Dom gör inga ansträngningar att komma undan efter dådet. När vi griper dom bekänner dom nästan genast båda två. Deras berättelser överensstämmer och dom visar ingen avläsbar ånger. Vi hittar dessutom mordvapnen. Sen rymmer Sonja Hökberg. Det måste ha varit en impulshandling. Tolv timmar senare hittas hon mördad i en av Sydkrafts transformatorstationer. Hur hon har kommit dit är en avgörande fråga att få besvarad. Varför hon blir mördad vet vi inte heller. Samtidigt sker dock nåt som måste anses vara viktigt. Eva Persson tar tillbaka sitt erkännande. Hon skyller nu allt på Sonja Hökberg. Hon ger uppgifter som inte kan kontrolleras eftersom Sonja Hökberg nu är död. Frågan är hur Eva Persson visste om det. Rättare sagt: hon måste ha vetat om det. Men mordet har faktiskt ännu inte offentliggjorts. Dom som kände till det är ett mycket begränsat antal människor. Ännu färre kände till det igår, när Eva Persson ändrade sin berättelse.
Wallander tystnade. Vaksamheten hade skärpts i rummet. Wallander hade ringat in de avgörande frågorna.
– Vad gjorde Sonja Hökberg när hon lämnade polishuset? sa Hansson. Det är det vi ska ta reda på.
– Vi vet att hon inte gick till fots ut till transformatorstationen, sa Wallander. Även om det inte går att bevisa till hundra procent. Men vi kan utgå från att hon åkte dit.
– Går vi inte för fort fram nu? invände Viktorsson. Hon kan ju faktiskt ha varit död när hon kom till platsen.
– Jag har inte talat till punkt än, svarade Wallander. Möjligheten föreligger naturligtvis.
– Finns det nåt som talar emot det?
– Nej.
– Är det då inte troligast att Hökberg faktiskt var död när hon fördes till platsen? Vad talar för att hon begett sig dit frivilligt?
– Att hon kände den som körde henne.
Viktorsson skakade på huvudet.
– Varför skulle nån bege sig till en av Sydkrafts anläggningar mitt ute på en åker? Regnade det inte också? Säger inte det här oss att hon förmodligen dödades nån annanstans?
– Nu tycker jag det är du som går för fort fram, sa Wallander. Vi håller på att ringa in dom alternativ som finns. Vi väljer inte. Inte än.
– Vem körde henne? insköt Martinson. Vet vi det så vet vi vem som dödade henne. Men vi vet inte varför.
– Det får komma sen, sa Wallander. Min tanke är att Eva Persson knappast kan ha fått reda på att Sonja var död genom nån annan än den som dödade henne. Eller nån som visste vad som hänt.
Han såg på Lisa Holgersson.
– Det betyder att Eva Persson är nyckeln till det hela. Hon är minderårig och hon ljuger. Men nu måste hon sättas under press. Jag vill veta hur hon kände till att Sonja Hökberg var död.
Han reste sig.
– Eftersom det inte är jag som ska tala med Eva Persson tänker jag ägna mig åt andra saker under tiden.
Han lämnade hastigt rummet, mycket nöjd med sin sorti. Det var en barnslig uppvisning, det visste han. Men om han inte misstog sig skulle den ha effekt. Han antog att det var Ann-Britt som skulle få ansvaret att tala med Eva Persson. Hon visste vad hon skulle fråga om. Henne behövde han inte förbereda. Wallander tog sin jacka. Han skulle använda sin tid till att försöka få svar på en annan sak han grubblade över. I förlängningen hoppades han att de skulle kunna ringa in den person som dödat Sonja Hökberg från två olika håll. Innan han lämnade kontoret plockade han ut två fotografier ur en av utredningspärmarna och stoppade i fickan.
Han gick ner mot stan. Det var något egendomligt med hela historien som fortsatte att oroa honom. Varför hade Sonja Hökberg blivit dödad? Varför hade det skett på ett sådant sätt att en stor del av Skåne blivit mörklagt? Hade det verkligen varit en tillfällighet?
Han sneddade över Torget och kom ner på Hamngatan. Restaurangen där Sonja Hökberg och Eva Persson druckit öl hade ännu inte öppnat. Han kikade in genom ett fönster. Det fanns någon därinne i lokalen. Någon som han kände igen. Han knackade på rutan. Mannen fortsatte att plocka med någonting bakom bardisken. Wallander knackade hårdare. Mannen såg mot fönstret. Wallander vinkade och mannen kom närmare. När han kände igen Wallander log han och öppnade dörren.
– Klockan är ännu inte nio på morgonen, sa han. Och du längtar redan efter en pizza?
– Ungefär, sa Wallander. En kopp kaffe vore gott. Och jag behöver tala med dig.
István Kecskeméti hade kommit från Ungern till Sverige 1956. I många år hade han haft olika restauranger i Ystad. Ibland när Wallander inte orkade laga middag brukade han besöka István. Han kunde vara mycket pratsam, men Wallander tyckte om honom. Dessutom visste han nu att Wallander hade diabetes.
István var ensam i restauranglokalen. Från köket hördes någon banka kött. Först klockan elva skulle lunchserveringen börja. Wallander satte sig vid ett bord långt inne i lokalen. Medan han väntade på att István skulle komma med kaffet funderade han på var de två flickorna hade suttit och druckit öl den kvällen, innan de beställde en taxi. István satte ner två koppar på bordet.
– Du kommer inte ofta, sa han. Och när du kommer är det stängt. Det betyder att du vill ha nånting annat än mat.
István slog ut med armarna och suckade.
– Alla vill ha hjälp av István. Här ringer idrottsföreningar och hjälporganisationer. Och nån som vill starta en kyrkogård för djur. Alla vill ha bidrag. Alla vill att István ska bidra. Så han får lite reklam. Men hur gör man reklam för en pizzeria på en hundkyrkogård?
Han suckade igen innan han fortsatte.
– Kanske du också vill ha nånting? Ska István ge ett bidrag till den svenska polisen?
– Det räcker så bra om du svarar på några frågor, sa Wallander. Förra onsdagen. Var du här då?
– Jag är alltid här. Men förra onsdagen är länge sen.
Wallander la upp de två fotografierna på bordet. Det var skumt i lokalen.
– Se om du känner igen dom.
István tog med sig fotografierna till bardisken. Han studerade dem länge innan han återvände.
– Jag tror det.
– Du har hört om taximordet?
– Förfärliga saker. Att sånt kan hända. Och ungdomar dessutom.
I samma ögonblick förstod István sammanhanget.
– Var det dom här två?
– Ja. Och dom var här den där kvällen. Det är viktigt att du minns. Var dom satt. Om dom hade sällskap av nån annan.
Wallander kunde se att István verkligen ville hjälpa till. Han ansträngde sig. Wallander väntade. István tog de två fotografierna och började gå runt bland borden. Han sökte sig fram, långsamt, tvekande. Han letar efter sina gäster, tänkte Wallander. Han gör precis som jag själv skulle ha gjort. Frågan är bara om han hittar dem i minnet.
István stannade. Det var vid ett bord nere vid fönstret. Wallander reste sig och gick dit.
– Jag tror dom satt här.
– Är du säker på det?
– Vem satt var?
István blev osäker. Wallander väntade medan István gick runt bordet, en gång, två gånger innan han stannade. Som om han lagt ut två menyer placerade han Sonja Hökbergs och Eva Perssons fotografier.
– Är du säker?
– Ja.
Men Wallander såg att István rynkade pannan. Han letade fortfarande efter något i minnet.
– Det hände nånting under kvällen, sa han. Att jag minns dom beror på att jag tvekade om den ena verkligen var arton år.
– Det var hon inte, sa Wallander. Men glöm det.
István ropade efter någon som hette Laila och befann sig i köket. En överviktig kallskänka kom vaggande.
– Sätt dig här, sa István och pekade. Flickan var ljushårig. Han placerade henne på Eva Perssons plats.
– Vad är det fråga om? sa flickan som hette Laila. Hennes skånska var svårbegriplig till och med för Wallander.
– Bara sitt, sa István. Bara sitt.
Wallander väntade. Han såg hur István försökte minnas.
– Det hände nånting under kvällen, sa han igen.
Sedan kom han på vad det var. Han bad Laila sätta sig på den andra stolen.
– Dom bytte plats, sa István. Nån gång under kvällen bytte dom sida.
Laila återvände till köket. Wallander satte sig på den plats där Sonja Hökberg suttit under första delen av kvällen. Från sin plats såg han en vägg. Och fönstret mot gatan. Men resten av restauranglokalen fanns bakom honom. När han bytte sida fick han ytterdörren framför sig. Eftersom en pelare och ett sällskapsbås skärmade av restaurangen kunde han bara se ett enda bord. Ett tvåmansbord.
– Satt det nån vid det bordet? frågade han och pekade. Kan du påminna dig om det kom nån ungefär samtidigt som flickorna bytte plats med varandra?
István tänkte efter.
– Ja, sa han. Det gjorde faktiskt det. Det kom nån och satte sig där. Men om det var samtidigt som flickorna bytte plats vet jag inte.
Wallander märkte att han höll andan.
– Kan du beskriva honom? Vet du vem han är?
– Jag hade aldrig sett honom förut. Men han är lätt att beskriva.
– Varför det?
– Därför att han hade sneda ögon.
Wallander förstod inte.
– Vad menar du med det?
– Att han var kines. Eller åtminstone asiat.
Wallander tänkte efter. Han var i närheten av något viktigt.
– Satt han kvar efter det att flickorna försvunnit i taxin?
– Ja. Säkert en timme.
– Hade dom nån kontakt med varandra?
István skakade på huvudet.
– Det vet jag inte. Jag märkte ingenting. Men det är möjligt.
– Minns du hur den där mannen betalade sin räkning?
– Jag tror det var med kreditkort. Men jag är inte säker.
– Bra, sa Wallander. Jag vill att du letar reda på den notan.
– Den har jag redan skickat. Jag tror det var American Express.
– Då ska vi leta fram din kopia, sa Wallander.
Kaffet hade kallnat. Han märkte att han hade bråttom. Sonja Hökberg såg någon komma på gatan, tänkte han. Då bytte hon plats för att kunna se honom. Han var asiat.
– Vad är det egentligen du letar efter? frågade István.
– Jag försöker först bara förstå vad som hände, svarade Wallander. Längre har jag inte kommit.
Han sa adjö till István och lämnade restaurangen.
En man med sneda ögon, tänkte han.
Plötsligt kom oron tillbaka. Han ökade farten. Nu hade han bråttom.