Martinson satt i matrummet och väntade.
Klockan hade blivit tio på torsdagskvällen. Från operationsrummet, där alla inkommande nattlarm togs emot, hördes det svaga ljudet av en radio. Annars var det tyst. Martinson drack te och tuggade på en skorpa. Wallander satte sig mitt emot honom utan att ta av sig jackan.
– Hur gick föredraget?
– Det har du redan frågat om.
– Förr tyckte jag själv om att tala inför folk. Idag vet jag inte om jag skulle klara det.
– Säkert mycket bättre än jag. Men om du vill veta så räknade jag till nitton kvinnor i medelåldern som lyssnade andäktigt om än med ett visst obehag när jag kom till dom mera blodiga sidorna av vårt samhällsnyttiga arbete. Dom var mycket snälla och ställde hövliga och intetsägande frågor som jag besvarade på ett sätt som säkert skulle ha tilltalat vår rikspolischef. Räcker det?
Martinson nickade och borstade bort skorpsmulorna från bordet innan han drog till sig sitt anteckningsblock.
– Jag ska ta det från början. Nio minuter i nio ringer telefonen här ute i ledningsrummet. Vakthavande skickar samtalet vidare till mig eftersom det inte är fråga om nån utryckning och han vet att jag är kvar. Hade jag inte varit här hade den som ringde blivit uppmanad att höra av sig i morgon igen. Mannen som ringde hette Pålsson. Sture Pålsson. Vad han har för titel fick jag aldrig klart för mig. Men han ansvarar för bårhuset på Patologen i Lund. Det heter förmodligen inte bårhus längre. Men du vet vad jag menar. Kylrummet där kropparna förvaras i väntan på obduktion eller på att en begravningsbyrå ska hämta dom. Vid åttatiden hade han lagt märke till att ett av kylfacken inte var helt stängt. När han drog ut båren upptäckte han att kroppen var borta men att där istället låg ett elektriskt relä. Han ringde då till den vaktmästare som varit i tjänst tidigare under dagen. Nån som heter Lyth. Han var säker på att kroppen hade funnits där vid sextiden, när han gick hem för dagen. Kroppen hade alltså försvunnit nån gång mellan sex och åtta. Det finns ett intag direkt från gården på baksidan av bårhuset. Pålsson undersöker dörren och upptäcker då att låset brutits upp. Han ringer genast till polisen i Malmö. Det hela går mycket fort. En polispatrull kommer dit inom femton minuter. När dom får höra att den kropp som försvunnit kommit från Ystad och varit föremål för rättsmedicinsk undersökning säger dom åt Pålsson att kontakta oss. Vilket han gör.
Martinson la ifrån sig blocket.
– Det är alltså ett ärende för kollegorna i Malmö, fortsatte han. Att leta reda på kroppen. Men man får nog säga att det också är nåt som angår oss.
Wallander funderade en stund. Hela situationen var ytterst märklig. Men den var också obehaglig. Han kände hur oron hela tiden blev starkare.
– Vi får förutsätta att kollegorna i Malmö tänker på fingeravtryck, sa han. Jag vet inte hur man ska brottsrubricera bortförande av ett lik. Egenmäktigt förfarande, kanske. Eller störande av griftefrid. Men risken är att dom inte tar det på allvar. Nyberg måste väl ha säkrat några fingeravtryck ute på transformatorstationen?
Martinson tänkte efter.
– Jag tror det. Vill du jag ska ringa honom?
– Inte nu. Men det vore bra om kollegorna i Malmö kunde leta fingeravtryck på det där reläet och inne i kylrummet.
– Nu genast?
– Jag tror det är bäst.
Martinson gick för att ringa. Wallander hämtade kaffe och försökte förstå vad som hade hänt. Ett samband hade uppstått. Men ingenting som han hade föreställt sig. Det kunde fortfarande vara en egendomlig tillfällighet. Sådant hade han varit med om tidigare. Men någonting sa honom att så inte var fallet den här gången. Någon hade brutit sig in på ett bårhus för att ta med sig ett lik. I utbyte hade ett elektriskt relä blivit kvarlämnat. Wallander tänkte på något som Rydberg hade sagt många år tidigare, alldeles i början av deras tid tillsammans. Brottslingar lämnar ofta hälsningar på en brottsplats. Ibland är dom avsiktliga. Men lika ofta är deras hälsningar misstag.
Det här är inget misstag, tänkte han. Man går inte omkring och bär på ett stort elektriskt relä av en tillfällighet. Man glömmer det inte på en bår i ett bårhus. Meningen var att det skulle upptäckas. Och det var knappast en hälsning till patologerna. Det var en hälsning till oss.
Den andra frågan var också given. Varför för man bort ett lik? Det hände visserligen ibland att döda som tillhörde avvikande och udda sekter fördes bort. Men Tynnes Falk tillhörde knappast någon sådan rörelse. Även om de naturligtvis inte kunde vara helt säkra. Då fanns det bara en förklaring. Liket hade förts bort för att någonting skulle döljas.
Martinson kom tillbaka.
– Vi hade tur, sa han. Reläet hade stoppats i en plastsäck. Inte bara slängts i ett hörn.
– Fingeravtrycken?
– Dom håller på med dom.
– Inga spår av kroppen?
– Nej.
– Inga vittnen?
– Inte som jag vet.
Wallander berättade vad han hade tänkt medan Martinson telefonerade. Martinson höll med om slutsatserna. Reläet var ingen tillfällighet. Kroppen hade förts bort för att någonting skulle döljas. Wallander berättade också om Enanders besök och samtalet från Falks hustru.
– Jag tog det inte helt på allvar, erkände han. Man måste ju kunna lita på patologerna.
– Bara för att kroppen förts bort behöver det ju inte betyda att Tynnes Falk blev mördad.
Wallander insåg att Martinson naturligtvis kunde ha rätt.
– Ändå har jag svårt att se nån annan orsak än att man är rädd för att den egentliga dödsorsaken ska upptäckas, sa han.
– Han kanske hade svalt nånting?
Wallander höjde på ögonbrynen.
– Vad då?
– Diamanter. Narkotika. Vad vet jag.
– Det hade obducenten upptäckt.
– Vad gör vi då?
– Vem var Tynnes Falk? sa Wallander. Eftersom vi avskrev det hela behövde vi inte undersöka honom och hans liv närmare. Men Enander gjorde sig besväret att komma hit och ifrågasätta dödsorsaken. När jag talade med hustrun sa hon att Falk varit orolig. Och att han hade många fiender. Hon sa överhuvudtaget många saker. Som kan tyda på att mannen varit en komplicerad person.
Martinson grimaserade.
– En datakonsult med fiender?
– Det var vad hon sa. Och ingen av oss har talat närmare med henne.
Martinson hade tagit med sig utredningspärmen som innehöll de magra uppgifterna om Tynnes Falk.
– Vi talade aldrig med barnen, sa han. Vi talade aldrig med nån. Eftersom vi trodde att han hade dött en naturlig död.
– Det tror vi fortfarande, sa Wallander. Åtminstone är det lika tänkbart som nåt annat. Vad vi däremot måste erkänna är att det föreligger ett samband mellan honom och Sonja Hökberg. Kanske även med Eva Persson.
– Varför inte också med Lundberg?
– Det är riktigt. Kanske även med taxichauffören.
– Vi kan i alla fall vara säkra på att Tynnes Falk var död när Sonja Hökberg brändes ihjäl, sa Martinson. Han kan alltså inte ha dödat henne.
– Om man tänker tanken att nån trots allt mördade Falk så kan det vara samma person som dödade Sonja Hökberg.
Wallanders känsla av olust blev starkare. De snuddade vid något som de inte alls förstod. Det finns en annan botten, tänkte han igen. Vi måste dyka djupare.
Martinson gäspade. Wallander visste att han oftast sov vid den här tiden.
– Frågan är om vi kommer så mycket längre, sa han. Det är inte vår sak att skicka ut folk för att leta efter ett bortsprunget lik.
– Vi borde ta oss en titt på Falks lägenhet, sa Martinson och kvävde en ny gäspning. Han bodde ensam. Vi borde börja med det och sen tala med hans fru.
– Hans före detta fru. Han var frånskild.
Martinson reste sig.
– Jag går hem och sover. Hur går det med bilen?
– Den är klar i morgon.
– Ska jag köra dig hem?
– Jag sitter kvar en stund.
Martinson blev hängande vid bordet.
– Jag förstår att du är upprörd, sa han. Över den där bilden i tidningen.
Wallander betraktade honom inträngande.
– Vad anser du?
– Om vad då?
– Är jag skyldig eller inte?
– Att du gav henne en örfil är väl klart. Men jag tror ju att det var som du sa. Att hon först hade gett sig på sin morsa.
– Jag har i alla fall bestämt mig, sa Wallander. Blir jag prickad så slutar jag.
Han blev förvånad över sina egna ord. Tanken att han skulle begära avsked om den interna utredningen gick honom emot hade aldrig tidigare slagit honom.
– Då får vi ombytta roller, sa Martinson.
– Hur då?
– Det blir jag som får övertyga dig om att du ska stanna kvar.
– Det klarar du inte.
Martinson svarade inte. Han tog sin pärm och gick. Wallander satt kvar. Efter en stund kom två nattarbetande poliser in i rummet. De nickade åt varandra. Wallander lyssnade förstrött på deras samtal. En av dem funderade på att köpa en ny motorcykel till våren.
När de hämtat sitt kaffe lämnade de rummet. Wallander var ensam igen. Utan att han egentligen var klar över det höll ett beslut på att ta form i hans huvud.
Han såg på klockan. Snart halv tolv. Egentligen borde han vänta till nästa morgon. Men oron drev på honom.
Strax före midnatt lämnade han polishuset.
I fickan hade han då sina dyrkar som han brukade förvara i skrivbordets nedersta låda.
Det tog honom tio minuter att gå upp till Apelbergsgatan. Det blåste en svag vind och var några plusgrader. Himlen var molntäckt. Staden kändes övergiven. Några tunga lastbilar for förbi honom på sin väg mot färjorna till Polen. Wallander tänkte att det var just vid den här tiden kring midnatt som Tynnes Falk hade dött. Det hade stått på det blodiga kontoutdrag han hållit i handen.
Wallander stannade i skuggorna och betraktade huset som hade adressen Apelbergsgatan 10. Den översta våningen var mörk. Det var där Falk hade bott. Våningen under var också mörk. Men i lägenheten nedanför lyste det i ett fönster. Wallander rös till. Det var där han en gång hade somnat i armarna på en främmande kvinna, så berusad att han inte ens vetat var han befann sig.
Han kände på dyrkarna och tvekade. Vad han gjorde nu var både olagligt och onödigt. Han kunde vänta till på morgonen och ordna nycklar till lägenheten. Men oron fortsatte att driva på honom. Och den hade han respekt för. Den infann sig bara när hans intuition sa honom att något brådskade.
Porten var olåst. Han hade kommit ihåg att ta med sig en ficklampa från kontoret. Trappuppgången var mörk. Han lyssnade efter ljud innan han försiktigt gick uppför trapporna. Han försökte komma ihåg den gång han varit här, i den okända kvinnans sällskap. Men alla minnesbilder var borta. Han kom upp till den översta trappavsatsen. Där fanns två dörrar. Falks var den till höger. Han lyssnade igen. La örat intill den vänstra dörren. Ingenting. Sedan satte han den lilla ficklampan mellan tänderna och tog fram sina dyrkar. Hade Falk haft en säkerhetsdörr hade han tvingats ge upp redan nu. Men där fanns bara ett vanligt patentlås. Det stämmer inte med det frun sa, tänkte han. Att Falk var orolig, att han hade fiender. Hon måste ha inbillat sig det.
Det tog honom längre tid än väntat att öppna dörren. Det kanske inte bara var träning på skjutvapen han behövde. Han märkte att han började svettas. Fingrarna kändes fumliga, dyrkarna ovana. Men till slut fick han ändå upp låset. Försiktigt öppnade han dörren och lyssnade. Ett ögonblick tyckte han sig höra hur andetag kom emot honom ur mörkret. Sedan var de borta. Han steg in i tamburen och stängde försiktigt dörren bakom sig.
Det första han la märke till när han steg in i en främmande lägenhet var alltid lukten. Men här i tamburen fanns ingen doft alls. Som om lägenheten varit nybyggd och ännu inte bebodd. Han la känslan på minnet och började försiktigt gå igenom lägenheten med ficklampan i handen, hela tiden beredd på att där trots allt skulle finnas någon. När han var säker på att han var ensam tog han av sig skorna och drog för alla gardiner innan han tände någon lampa.
Wallander befann sig i sovrummet när telefonen ringde. Han hajade till. Signalen återkom. Han höll andan. Sedan slogs en telefonsvarare på i mörkret inne i vardagsrummet och han skyndade dit. Men ingen lämnade något meddelande. En lur lades på någonstans. Vem hade ringt? Mitt i natten till en död människa?
Wallander gick fram till ett av de fönster som vette ut mot gatan. Han tittade försiktigt ut i gardinspringan. Gatan var öde. Han försökte tränga in med blicken i skuggorna. Men det fanns ingen där.
Han började med att gå igenom vardagsrummet efter att ha tänt en lampa på skrivbordet. Sedan ställde han sig mitt på golvet och såg sig omkring. Här hade det bott en man som hette Tynnes Falk, tänkte han. Berättelsen om honom börjar med ett nystädat vardagsrum där allting tycks vara välordnat, så långt från kaos man kan komma. Skinnmöbler, marinmotiv på väggarna. Längs ena väggen en bokhylla.
Han gick fram till skrivbordet. Där stod en gammal mässingskompass. Det gröna skrivunderlägget var tomt. Pennor låg i en jämn rad intill en antik oljelampa av lera.
Wallander gick vidare ut i köket. På diskbänken stod en kaffekopp. På köksbordets rutiga vaxduk låg ett block. Wallander tände kökslampan och läste. Balkongdörren. Tynnes Falk och jag kanske påminner om varandra, tänkte han. Vi har båda anteckningsblock i köket. Han gick tillbaka till vardagsrummet och öppnade balkongdörren. Den gick trögt att stänga. Tynnes Falk hade alltså aldrig fått tid att göra något åt den. Han fortsatte in i sovrummet. Dubbelsängen var bäddad. Han la sig på knä och kikade under den. Där fanns ett par tofflor. Han öppnade garderoben och drog ut lådorna i en byrå. Allting som mötte honom var välordnat. Han återvände till vardagsrummet och skrivbordet. Under telefonsvararen låg en instruktionsbok. Han hade kommit ihåg att ta med sig ett par plasthandskar. När han var säker på att han kunde lyssna på den blinkande telefonsvararen utan att radera de meddelanden som fanns där tryckte han på uppspelningsknappen.
Först var det någon som hette Janne som frågade hur han mådde. Han angav ingen tidpunkt för samtalet. Därefter kom två samtal där allt som hördes var en människa som andades. Wallander fick en känsla av att det var samma person bägge gångerna. Det fjärde samtalet kom från en skräddare i Malmö som meddelade att hans byxor nu var klara. Wallander noterade namnet på skrädderiet. Sedan ett nytt samtal från någon som bara andades. Det var det samtal som kommit alldeles nyss. Wallander lyssnade igenom bandet igen och undrade om det var möjligt för Nyberg och hans tekniker att avgöra om andningen kom från samma person alla tre gångerna.
Han la tillbaka instruktionsboken. Det stod tre fotografier på skrivbordet, två av dem föreställde troligen Falks barn. En pojke och en flicka. Pojken satt på en sten i ett tropiskt landskap och log. Han kunde vara ungefär arton år gammal. Wallander vände på fotografiet. Jan 1996, Amazonas. Alltså var det sonen som hade ringt på telefonsvararen. Flickan var yngre. Hon satt på en bänk omgiven av duvor. Wallander vände på fotografiet. Ina, Venedig 1995. Det tredje fotografiet föreställde en grupp män som stod framför en vit mur. Bilden var oskarp. Wallander vände på den, men där stod ingenting skrivet. Han öppnade den översta skrivbordslådan och hittade ett förstoringsglas. Han studerade männens ansikten. De var i olika åldrar. Längst ut i bildens vänstra kant stod en man med asiatiskt utseende. Wallander la ifrån sig bilden och försökte tänka. Men ingenting hakade i vartannat. Han stoppade bilden i innerfickan.
Sedan lyfte han på skrivbordsunderlägget. Där fanns ett matrecept som klippts ur en tidning. Fiskfondue. Han började gå igenom lådorna. Överallt samma exemplariska ordning. I den tredje lådan fanns en tjock bok. Wallander tog fram den. På skinnpärmen stod det med guldskrift att det var en loggbok. Wallander slog upp den och gick till den sista sidan. Söndagen den 5 oktober hade Tynnes Falk gjort sina sista anteckningar i det som uppenbarligen var hans dagbok. Han noterar att vinden har mojnat och att det är 3 plusgrader. Dessutom klar himmel. Han har städat lägenheten. Det har tagit 3 timmar och 25 minuter, vilket är tio minuter snabbare än senast.
Wallander rynkade pannan. Anteckningarna om städtiden förbryllade honom.
Sedan läste han den sista raden: »På kvällen kort promenad.«
Wallander blev förvånad. Klockan hade varit några minuter över midnatt den sjätte oktober när Falk hade dött vid bankomaten. Betydde anteckningen att han redan varit ute på en kvällspromenad? Och nu gjorde en till?
Wallander gick tillbaka till anteckningarna för den 4 oktober: »Lördagen den 4 oktober 1997. Vinden har hela dagen varit byig. Enligt SMHI har det blåst 8–10 meter per sekund. Söndertrasade moln har jagat fram över himlen. Temperaturen klockan sex på morgonen var 7 grader. Klockan två har den gått upp till 8. För att sedan på kvällen gå ner till 5. Rymden idag är tom och övergiven. Inga meddelanden. c svarar inte på anrop. Allt är lugnt.«
Wallander läste om de sista meningarna. Han förstod dem inte. Där fanns ett gåtfullt budskap han inte kunde tolka. Han bläddrade vidare. Varje dag angav Falk vilka väderförhållanden som rådde. Dessutom talade han om »rymden«. Ibland var den tom. Ibland mottog han meddelanden. Men vad för sorts meddelanden kunde Wallander inte tyda. Till slut slog han ihop boken.
Där fanns även något annat som var märkligt. Ingenstans nämnde mannen som skrev några personnamn. Inte ens sina barn.
Loggboken handlade i sin helhet om väder och inställda eller mottagna budskap från rymden. Däremellan noterar han på minuten hur lång tid han använder till sin söndagsstädning.
Wallander la tillbaka loggboken i lådan.
Samtidigt undrade han om Tynnes Falk var riktigt klok. Anteckningarna verkade vara skrivna av en manisk eller förvirrad person.
Wallander reste sig och gick fram till fönstret igen. Gatan var fortfarande tom. Klockan var redan över ett.
Han återvände till skrivbordet och fortsatte att gå igenom lådorna. Tynnes Falk hade haft ett aktiebolag där han varit ensam aktieägare. I en pärm hittade han en kopia av bolagsordningen. Tynnes Falk sysslade med rådgivning om och uppföljning av nyinstallerade datasystem. Vad det innebar i detalj framgick inte, åtminstone var det obegripligt för Wallander. Men han noterade att bland kunderna fanns flera banker och även Sydkraft.
Ingenstans fann han något som överraskade honom.
Han sköt igen den sista lådan.
Tynnes Falk är en människa som inte lämnar några spår, tänkte han. Allt är exemplariskt och opersonligt, välstädat och odramatiskt. Jag hittar honom inte.
Wallander reste sig och studerade innehållet i bokhyllan. Det var en blandning av skönlitteratur och faktaböcker på svenska, engelska och tyska. Där fanns också nästan en hyllmeter poesi. Wallander tog ut en bok på måfå. Sidorna föll upp. Boken hade blivit läst mer än en gång. På ett annat ställe hittade han tjocka volymer om religionshistoria och filosofi. Men också böcker om astronomi och om konsten att fiska lax. Han lämnade bokhyllan och satte sig på huk framför stereoanläggningen. Tynnes Falk hade en mycket blandad skivsamling. Där fanns både opera och kantater av Bach. Dessutom samlingsutgåvor med Elvis Presley och Buddy Holly. Och inspelade ljud från rymden och havets botten. I ett ställ intill fanns ett antal äldre lp-skivor. Wallander skakade undrande på huvudet. Där fanns bland annat Siw Malmkvist och saxofonisten John Coltrane. Ovanpå videoapparaten låg några köpfilmer. En handlade om björnar i Alaska, en annan hade utgivits av nasa och beskrev Challengerepoken i amerikansk rymdhistoria. Mitt i högen fanns också en pornografisk film.
Wallander reste sig upp. Knäna ömmade. Han kom inte längre. Något ytterligare samband hade han inte hittat. Ändå var han övertygad om att det existerade.
På något sätt hängde mordet på Sonja Hökberg ihop med Tynnes Falks egen död. Och med att hans kropp nu var försvunnen.
Kanske det också fanns ett samband med Johan Lundberg?
Wallander tog fram fotografiet han stoppat i fickan. Sedan ställde han tillbaka det. Han ville inte att någon skulle veta om hans nattliga besök. Om Falks hustru hade nycklar och släppte in dem vid något senare tillfälle ville han inte att hon skulle upptäcka att något var borta.
Wallander gick runt och släckte lamporna. Sedan drog han ifrån gardinerna. Han lyssnade innan han försiktigt öppnade dörren. Dyrkarna hade inte efterlämnat några repor.
Ute på gatan stod han stilla ett ögonblick och såg sig omkring. Det fanns ingen där, staden var tyst. Han började gå ner mot centrum. Klockan var fem minuter i halv två.
Han märkte aldrig den skugga som ljudlöst följde honom på avstånd.