Wallander väcktes av telefonen.
Han rycktes upp ur sömnen som om han egentligen bara legat och väntat på att signalerna skulle komma. I samma ögonblick han grep luren såg han på klockan. Kvart över fem.
Rösten i telefonen var främmande.
– Kurt Wallander?
– Det är jag.
– Jag ber om ursäkt om jag väckte dig.
– Jag var vaken.
Varför ljuger man om något sådant? tänkte Wallander. Vad skulle det vara för skamligt i att fortfarande sova när klockan bara är fem?
– Jag skulle gärna vilja ställa några frågor till dig angående misshandeln.
Wallander blev genast klarvaken. Han hade satt sig upp i sängen. Mannen som ringde sa sitt namn och vilken tidning han arbetade för. Wallander tänkte att han genast borde ha insett möjligheten. Att en journalist skulle kunna ringa honom tidigt på morgonen. Han borde ha låtit bli att svara. Om någon av hans kollegor ville ha tag på honom i ett brådskande ärende skulle de ha ringt om igen på hans mobiltelefon. Det numret hade han hittills lyckats hålla hemligt för utomstående.
Men nu var det för sent. Han var tvungen att svara.
– Jag har redan klargjort att det inte var nån misshandel.
– Du menar alltså att en bild kan ljuga?
– Den berättar inte hela sanningen.
– Kan inte du berätta den då?
– Inte så länge det pågår en utredning.
– Nåt måste du väl kunna säga?
– Det har jag redan gjort. Det var ingen misshandel.
Sedan la han på luren och drog hastigt ur jacket. Han kunde redan se rubriken framför sig: »Vår reporter fick luren i örat. Polisen tiger envist.« Han sjönk tillbaka mot kuddarna igen. Gatlyktan utanför fönstret vajade i vinden. Ljuset som trängde in genom gardinen vandrade längs väggen.
Han hade drömt något när han blev väckt. Bilderna återkom långsamt i hans medvetande.
Det var året innan på hösten, när han gjorde en resa till Östergötlands skärgård. Han hade blivit bjuden att besöka en man som bodde på en av öarna och skötte posttrafiken i skärgården. De hade träffats under en av de värsta utredningar Wallander någonsin varit inblandad i. Full av tvekan hade han tagit emot erbjudandet och gjort sitt besök. En tidig morgon hade han blivit ilandsläppt på ett av de yttersta skären, där klipporna stack upp ur havet som förstenade urtidsdjur. Han hade vandrat runt på det karga skäret, upplevt en egendomlig känsla av klarsyn och överblick. Ofta hade han i tankarna återvänt till den där ensamma timmen, när båten låg ute på fjärden och väntade. Vid flera tillfällen hade han känt ett stort behov av att någon gång kunna återuppleva det som hänt den gången.
Det är någonting som drömmen försöker berätta, tänkte han. Frågan är bara vad.
Han låg kvar i sängen tills klockan blivit en kvart i sex. Då satte han i telefonjacket igen. Termometern utanför fönstret visade 3 plusgrader. Vinden var byig. Medan han drack sitt kaffe tänkte han ännu en gång igenom det som hade hänt. Det hade uppstått ett samband som han inte väntat sig mellan överfallet på taxichauffören, Sonja Hökbergs död och den man vars lägenhet han hade besökt kvällen innan. Han gick igenom händelserna i huvudet. Vad är det jag inte ser? tänkte han. Det finns en botten som jag inte kan urskilja. Vilka frågor är det jag egentligen borde ställa?
När klockan blivit sju gav han upp. Det enda som hänt var att han hade ringat in det som var viktigast av allt: att få Eva Persson att börja tala sanning. Varför hade hon och Sonja Hökberg bytt plats på restaurangen? Vem var den man som kommit in? Varför hade de egentligen dödat taxichauffören? Hur hade hon kunnat veta att Sonja Hökberg var död? Det var de fyra frågor som han måste börja med.
Han gick upp till polishuset. Det var kallare än han trott. Ännu hade han inte vant sig vid att det var höst. Han ångrade att han inte hade satt på sig en varmare tröja. Medan han gick märkte han att den vänstra foten blev blöt. När han stannade och såg på sulan fanns där ett hål. Upptäckten gjorde honom ursinnig. Han fick behärska sig för att inte slita av sig skorna och fortsätta barfota.
Det är vad jag har kvar, tänkte han. Efter alla dessa år som polis. Ett par trasiga skor.
En man som gick förbi honom på gatan såg undrande på honom. Wallander insåg att han talat högt med sig själv.
När han kom fram stannade han hos Irene och frågade vilka som kommit. Martinson och Hansson var där. Wallander bad henne skicka in dem till honom. Sedan ändrade han sig till ett av mötesrummen. Och bad henne samtidigt att dirigera Ann-Britt Höglund åt samma håll när hon kom.
Martinson och Hansson steg in i rummet samtidigt.
– Hur gick föredraget? frågade Hansson.
– Vi struntar i det, svarade Wallander vresigt och ångrade genast att han låtit sitt dåliga humör gå ut över Hansson.
– Jag är trött, ursäktade han sig.
– Vem fan är inte trött? sa Hansson. Särskilt när man läser sånt här.
Han hade en dagstidning i handen. Wallander tänkte att han borde avbryta honom genast. De hade inte tid att ägna sig åt något Hansson läst i en tidning. Men han sa ingenting utan satte sig bara på sin plats vid bordet.
– Justitieministern har uttalat sig, sa Hansson. »En nödvändig omställning av landets polisverksamhet pågår. Det är ett reformarbete som inneburit stora påfrestningar. Men polisen är nu på rätt väg.«
Hansson slängde förbittrat tidningen i bordet.
– Rätt väg? Vad fan menar hon? Vi snurrar omkring vid ett vägskäl utan att veta vart vi ska. Vi får ständiga besked om nya prioriteringar. Just nu är det våldsbrott, våldtäkter, brott med barn inblandade och ekonomiska brott. Men ingen vet vad som ska prioriteras i morgon.
– Det är inte det som är problemet, invände Martinson. Allting ändras så fort att det är svårt att säga vad som för tillfället inte är prioriterat. Men eftersom vi hela tiden också måste skära ner så borde man samtidigt tala om för oss vilka områden vi ska strunta i.
– Jag vet, sa Wallander. Men jag vet också att vi här i Ystad just nu har 1465 ärenden outredda och jag vill inte ha fler.
Han lät handflatorna slå i bordet som tecken på att klagostunden var över. Att både Martinson och Hansson hade rätt visste han bättre än någon annan. Men samtidigt fanns det inom honom en stark vilja att bita ihop tänderna och arbeta vidare.
Kanske berodde det på att han var på väg att bli så utsliten att han inte längre orkade protestera när de ständiga förändringarna inom polisen kom allt tätare?
Ann-Britt Höglund öppnade dörren.
– Vilken blåst, sa hon medan hon tog av sig jackan.
– Det är höst, sa Wallander. Nu börjar vi. Det hände nånting igår kväll som ganska dramatiskt förändrar utredningsarbetet.
Han nickade åt Martinson som berättade om Tynnes Falks försvunna kropp.
– Det är i alla fall nåt nytt, sa Hansson när Martinson tystnat. Ett lik som försvunnit har vi väl knappast varit med om tidigare. En gummiflotte minns jag. Men inte en död kropp.
Wallander grimaserade. Även han mindes hur gummiflotten som drivit iland vid Mossby Strand sedan av någon fortfarande outredd orsak hade försvunnit från polishuset.
Ann-Britt såg på honom.
– Det skulle alltså existera ett samband mellan den där mannen som dog vid automaten och mordet på Lundberg? Det verkar ju alldeles orimligt.
– Ja, svarade Wallander. Men vi kommer inte ifrån att vi nu måste börja arbeta även utifrån den möjligheten. Jag tror också vi ska vara klara över att det här inte blir lätt. Vi trodde att vi hade ett ovanligt brutalt men ändå uppklarat mord på en taxichaufför. Vi fick sen se hur det här löste upp sig. När Sonja Hökberg lyckades rymma och sen hittades död på den här transformatorstationen. Vi visste att en man fått en hjärtinfarkt och ramlat ihop utanför en bankomat. Men det hade vi avskrivit eftersom ingenting tydde på brott. Fortfarande kan det inte uteslutas. Så försvinner kroppen. Och nån har planterat ett relä för högspänning på den tomma båren.
Wallander avbröt sig och tänkte på de fyra frågor han formulerat för sig själv samma morgon. Nu insåg han att det egentligen var på ett helt annat ställe de borde börja.
– Nån bryter sig in på ett bårhus och för bort en kropp. Vi kan inte vara säkra, men vi kan gissa att det beror på att nån vill dölja nåt. Samtidigt lämnas reläet kvar. Det har inte blivit kvarglömt, det har inte hamnat där av misstag. Den som förde bort kroppen ville att vi skulle hitta det.
– Vilket i sin tur bara kan betyda en sak, sa Ann-Britt.
Wallander nickade.
– Att nån vill att vi ska koppla ihop Sonja Hökberg med Tynnes Falk.
– Kan det inte vara ett villospår? invände Hansson. Nån som har läst om flickan som brände ihjäl sig.
– Om jag har förstått kollegorna i Malmö rätt var reläet tungt, sa Martinson. Det är knappast nånting man bär med sig i sin portfölj.
– Vi måste ta det hela steg för steg, avbröt Wallander. Nyberg måste undersöka om reläet kommer från just vår transformatorstation. Om det gör det är saken klar.
– Inte nödvändigtvis, sa Ann-Britt. Det kan vara ett symboliskt spår.
Wallander skakade på huvudet.
– Jag tror det är som jag tänker.
Martinson ringde till Nyberg medan de andra gick och hämtade kaffe. Wallander berättade om journalisten som hade ringt och väckt honom.
– Det kommer att blåsa över, sa Ann-Britt.
– Jag hoppas du har rätt. Men jag är långtifrån säker.
De återvände till mötesrummet.
– Två saker, sa Wallander. Eva Persson. Det spelar ingen roll längre att hon är minderårig. Nu ska hon förhöras på allvar. Det måste bli Ann-Britts sak. Du vet vilka frågor som är viktiga. Och du ska inte ge dig förrän du har fått riktiga svar istället för undanflykter.
De fortsatte under ytterligare en timme med att lägga upp spaningsarbetet. Wallander upptäckte plötsligt att förkylningen redan gått över. Krafterna hade börjat återvända. De bröt upp strax efter halv tio. Hansson och Ann-Britt försvann längs korridoren. Wallander och Martinson skulle göra ett besök i Tynnes Falks lägenhet. Wallander var frestad att avslöja att han redan varit där, men han lät det bero. Det hade alltid varit hans svaghet att han ibland inte berättade för sina kollegor om alla de steg han tog. Men han hade för länge sedan gett upp hoppet om att han någonsin skulle lyckas ändra på denna sin egenhet.
Medan Martinson försökte få tag på nycklar till Tynnes Falks lägenhet gick Wallander in på sitt rum med den tidning som Hansson tidigare dängt i bordet. Han bläddrade igenom den för att se om det stod något om honom själv. Det enda han hittade var en liten notis om att en polisman med lång yrkeserfarenhet misstänktes för övervåld mot en minderårig. Hans namn var inte utsatt men upprördheten återkom.
Han skulle just lägga undan tidningen när blicken föll på en sida med kontaktannonser. Han började förstrött läsa. Där var en frånskild kvinna som just hade fyllt femtio och kände sig ensam när barnen blivit vuxna. Hon angav resor och klassisk musik som sina största intressen. Wallander försökte se henne framför sig, men det enda ansikte han såg tillhörde en kvinna som hette Erika. Henne hade han träffat året innan, på ett café utanför Västervik. Då och då hade han tänkt på henne, utan att han egentligen visste varför. Han slängde irriterat tidningen i papperskorgen. Men just innan Martinson kom in i rummet tog han upp den igen, rev ur sidan och la den i en skrivbordslåda.
– Hustrun kommer med nycklarna, sa Martinson. Ska vi ta en promenad eller åka?
– Åka. Jag har hål i en sko.
Martinson betraktade honom intresserat.
– Vad tror du rikspolischefen skulle säga om det?
– Vi har redan infört systemet med närpoliser, svarade Wallander. Nästa steg kunde väl vara barfotapoliser.
De lämnade polishuset i Martinsons bil.
– Hur har du det? frågade Martinson.
– Jag är förbannad, svarade Wallander. Man tror man vänjer sig, men det gör man inte. Jag har under alla mina år som polis blivit angripen för nästan allting. Möjligen med undantaget att jag skulle vara lat. Man tror att man bygger upp nån sorts säkerhetshud, men det gör man inte. Åtminstone inte på det sätt man kanske skulle önska.
– Menade du det du sa igår?
– Vad sa jag?
– Att du skulle sluta om du blev prickad?
– Jag vet inte. Just nu orkar jag inte tänka på det.
Martinson förstod att Wallander inte ville tala mer om saken. De stannade utanför Apelbergsgatan 10. En kvinna stod vid en bil och väntade på dem.
– Marianne Falk, sa Martinson. Hon behöll hans namn även efter skilsmässan.
Martinson skulle just öppna bildörren när Wallander höll tillbaka honom.
– Vet hon om vad som har hänt? Att kroppen är borta?
– Nån hade tydligen tänkt på att underrätta henne.
– Hur verkade hon när du talade med henne? Var hon förvånad över att du ringde?
Martinson tänkte efter innan han svarade.
– Jag tror inte det.
De steg ur bilen. Kvinnan som stod där i blåsten var mycket välklädd. Hon var lång och slank och påminde Wallander vagt om Mona. De hälsade. Wallander fick en känsla av att hon var orolig. Genast skärptes hans vaksamhet.
– Har dom hittat kroppen? Hur kan såna här saker hända?
Wallander lät Martinson svara.
– Det är naturligtvis beklagligt när det sker.
– »Beklagligt«? Det är upprörande. Vad har vi egentligen polisen till?
– Det kan man fråga sig, avbröt Wallander. Men inte just nu.
De gick in i huset och uppför trapporna. Wallander kände obehag. Hade han trots allt glömt något där kvällen innan?
Marianne Falk var den som gick först. När hon kommit upp till den översta våningen tvärstannade hon och pekade. Martinson var alldeles bakom henne. Wallander sköt honom åt sidan. Sedan såg han: Dörren till lägenheten stod öppen. Det lås han kvällen innan haft så stora problem att öppna med sina dyrkar utan att lämna några rispor efter sig hade brutits upp med ett kraftigt järn. Dörren stod på glänt. Han lyssnade. Martinson fanns alldeles intill honom. Ingen av dem hade något vapen med sig. Wallander var tveksam. Han gav tecken att de skulle gå ner till våningen under.
– Det kan vara nån därinne, sa han med låg röst. Det är bäst att vi får hit förstärkningar.
Martinson tog fram sin telefon.
– Jag vill att du väntar där nere i bilen, sa Wallander till Marianne Falk.
– Vad är det som har hänt?
– Gör som jag säger nu. Vänta i bilen.
Hon försvann nerför trappan. Martinson talade med polishuset.
– Dom kommer.
De väntade orörliga i trappan. Från lägenheten kom inga ljud.
– Jag sa till att dom inte skulle ha sirener, viskade Martinson.
Wallander nickade.
Efter åtta minuters väntan kom Hansson uppför trappan tillsammans med tre andra poliser. Hansson hade vapen med sig. Wallander lånade en pistol av en av de övriga.
– Då går vi in, sa han.
De grupperade sig i trappan och utanför dörren. Wallander märkte att handen som höll vapnet skakade. Han var rädd. Lika rädd som alltid när han var på väg in i en situation där vad som helst kunde hända. Han sökte ögonkontakt med Hansson. Sedan sköt han försiktigt upp dörren med tåspetsen och ropade in i lägenheten. Det kom inget svar. Han ropade igen. När dörren bakom honom öppnades ryckte han till. En äldre kvinna tittade försiktigt fram. Martinson föste in henne i lägenheten igen. Wallander ropade för tredje gången utan att få svar.
Sedan gick de in.
Lägenheten var tom. Men det var inte samma lägenhet som den han hade besökt kvällen innan då ett av hans första intryck varit den pedantiska ordning som hade rått. Nu var lådor utdragna och innehållet utkastat på golvet. Tavlor hängde på sned och skivsamlingen låg spridd över golvet.
– Det är ingen här, sa han. Men Nyberg och hans tekniker ska hit så fort det bara är möjligt. Innan dess vill jag inte att nån trampar omkring här i onödan.
Hansson och de övriga poliserna försvann. Martinson gick för att tala med grannarna. Wallander stod ett ögonblick alldeles stilla i dörröppningen till vardagsrummet. Hur många gånger han stått inför en lägenhet som varit utsatt för inbrott visste han inte. Utan att han kunde säga vad det var tänkte han att det här var annorlunda. Han lät blicken vandra runt i rummet. Det var något som fattades. Han kunde inte se vad det var. Långsamt gjorde han om sin vandring med ögonen. När han för andra gången betraktade skrivbordet upptäckte han vad som var borta. Han tog av sig skorna och gick fram till bordet.
Fotografiet var borta. Gruppbilden. Männen, varav en hade varit asiat, som hade stått framför en vit mur i starkt solsken. Han böjde sig ner och tittade under skrivbordet. Försiktigt sökte han bland de papper som låg utströdda på golvet. Bilden var borta.
I samma ögonblick insåg han också att någonting annat hade försvunnit. Loggboken som han bläddrat i kvällen innan.
Han tog ett steg tillbaka och drog ett djupt andetag. Någon visste om att jag var här, tänkte han. Någon såg mig komma och såg mig gå.
Var det den instinktiva aningen om detta som hade gjort att han vid två tillfällen kvällen innan gått fram till fönstret och spejat ut mot gatan? Där hade funnits någon han inte hade upptäckt. Någon som gömt sig djupt inne i skuggorna.
Han blev avbruten i sina tankar av Martinson.
– Grannfrun är änka och heter Håkansson. Hon har ingenting hört och ingenting sett.
Wallander tänkte på den gång han berusad hade tillbringat en natt i våningen under.
– Tala med alla som bor i huset. Kanske är det nån som har gjort några iakttagelser.
– Kan vi inte sätta nån annan på det? Jag har rätt mycket att göra.
– Det är viktigt att det blir grundligt gjort, sa Wallander. Här bor dessutom inte så mycket folk.
Martinson försvann. Wallander väntade. Efter tjugo minuter dök en kriminaltekniker upp.
– Nyberg är på väg, sa han. Men han höll på med nånting ute vid transformatorstationen som tydligen var viktigt.
Wallander nickade.
– Telefonsvararen, sa han sedan. Jag vill veta allt om vad som finns på den.
Polismannen antecknade.
– Allt ska videofilmas, fortsatte Wallander. Jag vill ha den här lägenheten dokumenterad in i minsta detalj.
– Är dom som bor här bortresta? frågade polismannen.
– Här bodde den man som dog vid bankomaten häromnatten, svarade Wallander. Det är viktigt att den här tekniska undersökningen blir grundligt gjord.
Han lämnade lägenheten och gick ner på gatan. Himlen var alldeles molnfri nu. Marianne Falk satt i sin bil och rökte. När hon fick syn på Wallander steg hon ur.
– Vad var det som hade hänt?
– Inbrott.
– Tänk att nån kan vara så fräck att man går in i en lägenhet där en människa nyss har dött.
– Jag vet att ni var skilda, sa han. Men kände du till hans lägenhet?
– Vi hade ett bra förhållande. Jag besökte honom här många gånger.
– Senare idag kommer jag att be dig om att återvända hit, sa Wallander. När teknikerna är klara vill jag att du går igenom lägenheten tillsammans med mig. Det kan hända att du upptäcker om nånting är borta.
Hennes svar kom mycket bestämt.
– Det tror jag inte.
– Varför inte det?
– Jag var gift med honom i många år. Under den första tiden kände jag honom nog ganska väl. Men inte sen.
– Vad hände?
– Ingenting. Men han förändrades.
– På vilket sätt?
– Jag visste inte längre vad han tänkte.
Wallander betraktade henne fundersamt.
– Ändå borde du kunna se om nåt är borta från hans lägenhet. Du sa nyss att du besökte honom många gånger.
– En tavla eller en lampa kanske jag skulle sakna. Men ingenting annat. Tynnes hade många hemligheter.
– Vad menar du med det?
– Kan man mena annat än en enda sak? Jag visste varken vad han tänkte eller vad han gjorde. Jag försökte förklara det här redan under vårt telefonsamtal.
Wallander påminde sig det han hade läst i loggboken kvällen innan.
– Vet du om din man förde dagbok?
– Det är jag säker på att han inte gjorde.
– Aldrig nånsin?
– Aldrig.
Så långt stämmer det, tänkte Wallander. Hon visste inte vad hennes man höll på med. Åtminstone inte att han förde dagbok.
– Intresserade sig din före detta man för rymden?
Hennes förvåning verkade helt igenom äkta.
– Varför skulle han ha gjort det?
– Jag bara undrar.
– När vi var unga kanske vi stod och såg upp mot stjärnhimlen nån gång. Men aldrig efter det.
Wallander förde samtalet in på ett nytt spår.
– Du menade att din före detta man hade många fiender. Och att han var orolig.
– Det sa han faktiskt till mig.
– Vad sa han mer i detalj?
– Att såna som han hade fiender.
– Var det allt?
– Ja.
– »Såna som jag har fiender«?
– Ja.
– Vad menade han med det?
– Jag har redan sagt att jag inte kände honom längre.
En bil bromsade in vid trottoarkanten och Nyberg steg ur. Wallander bestämde sig för att för tillfället avsluta samtalet. Han noterade hennes telefonnummer och sa att han skulle höra av sig senare under dagen.
– En sista fråga. Kan du tänka dig nån orsak till att nån skulle röva bort hans döda kropp?
– Naturligtvis inte.
Wallander nickade. Han hade för ögonblicket inga fler frågor.
När hon hade satt sig i bilen och backade ut på gatan kom Nyberg fram till honom.
– Vad är det som har hänt här? frågade han.
– Ett inbrott.
– Har vi tid med det just nu?
– På nåt sätt har det ett samband med dom andra händelserna. Men just nu är jag mest intresserad av vad du hittade där ute.
Nyberg snöt sig i näven innan han svarade.
– Du hade rätt. När kollegorna kom från Malmö med det där reläet var saken klar. Linjearbetarna kunde visa var det hade suttit.
Wallander kände spänningen.
– Inga tvivel?
– Inga som helst.
Nyberg försvann in genom porten. Wallander såg över gatan, bort mot varuhusen och bankomaten.
Sambandet mellan Sonja Hökberg och Tynnes Falk var bekräftat. Men vad det betydde kunde han inte alls förstå.
Långsamt började han gå tillbaka mot polishuset. Men efter bara några meter ökade han farten.
Oron drev honom.