15

Wallander kastade sig åt sidan.

Det var först efteråt som han på allvar insåg att den hastiga rörelsen hade räddat hans liv. Då hade Nyberg och hans tekniker redan petat fram kulan som borrat sig in i väggen strax intill ytterdörren. Vid den rekonstruktion som gjordes och framförallt vid undersökningen av Wallanders jacka kunde man slå fast vad som hade hänt. Wallander hade gått ut i tamburen för att möta Marianne Falk. Han hade varit vänd mot ytterdörren men instinktivt uppfattat att det fanns någon bakom honom som utgjorde ett hot. Någon som inte var Marianne Falk. Han hade ryckt till och samtidigt snubblat på en mattkant. Det hade varit tillräckligt för att den kula som samtidigt avlossades mot honom i brösthöjd skulle passera mellan bröstkorgen och hans vänstra arm. Den hade snuddat vid jackan och efterlämnat ett litet men ändå alldeles märkbart spår.

Samma kväll letade han reda på ett måttband hemma. Jackan hade han lämnat till polisen för närmare undersökning. Men han mätte från skjortärmens insida till den punkt där han trodde att hans hjärta började. Avståndet fick han till sju centimeter. Den slutsats han drog, samtidigt som han hällde upp ett glas whisky, var att det var mattkanten som räddat hans liv. Än en gång påminde han sig hur han som ung polisman i Malmö blivit knivskuren. Bladet hade trängt in i bröstet åtta centimeter från hjärtats högra sida. Den gången hade han skapat en besvärjelse åt sig. Att leva har sin tid, att vara död har sin. Nu drabbades han av en oroande upplevelse av att marginalen under dessa trettio år hade minskat med exakt en centimeter.

Vad som egentligen hade hänt, vem det var som skjutit mot honom visste han inte. Wallander hade aldrig uppfattat annat än en skugga. Ett hastigt förbiskymtande väsen som rörde sig och upplöstes i den våldsamma smällen och hans eget fall in bland Tynnes Falks upphängda ytterkläder.

Han trodde att han blivit träffad. När han hörde ett skrik, fortfarande med ekot av smällen dånande i öronen, trodde han att det var han själv som skrek. Men det var Marianne Falk som blivit påsprungen och nerslagen av den flyende skuggan. Inte heller hon hade uppfattat hans utseende. När Martinson talade med henne hade hon sagt att hon alltid såg på sina fötter när hon gick uppför en trappa. Hon hade hört smällen men fått en känsla av att den kommit nerifrån. Därför hade hon stannat och vänt sig om. Hon hade sedan uppfattat att någon varit på väg emot henne. Men när hon vänt sig uppåt igen hade hon fått ett slag i ansiktet och ramlat omkull.

Märkligast var ändå att ingen av de två poliser som satt i bevakningsbilen utanför huset hade uppfattat någonting. Den man som skjutit mot Wallander måste ha lämnat huset genom huvudingången. Dörren till källaren var låst. Men polismännen hade inte sett någon som sprungit ut från huset. De hade noterat när Marianne Falk gått in. Sedan hade de uppfattat smällen utan att genast förstå vad det var och utan att ha sett någon komma ut genom porten.

Martinson lät sig motvilligt övertygas. Men han letade ändå igenom hela huset, tvingade uppskrämda pensionärer och en något lugnare sjukgymnast att öppna sina dörrar och gav poliserna besked om att de skulle leta igenom varje garderob, titta under varje säng. Men ingenstans fann de några spår. Hade det inte varit för kulan som borrat sig in i väggen hade Wallander själv kunnat börja tro att han inbillat sig allting.

Ändå visste han. Och han visste också något annat som han tills vidare bestämde att hålla för sig själv. Han kunde tacka mattkanten för sitt liv på mer än ett sätt. Inte bara för att han snubblat. Men också för att just det övertygat den man som sköt att han verkligen blivit träffad. Kulan som Nyberg grävt fram ur betongen var av den typ som sliter upp ett kraterliknande sår i en människa som blir träffad. När Nyberg visade Wallander kulan fick han förklaringen till att mannen som skjutit bara avlossat ett enda skott. Han hade varit övertygad om att det skulle vara dödande.

Efter den första förvirringen hade jakten börjat. Trappuppgången hade varit full av beväpnade polismän med Martinson i spetsen. Men ingen visste vem de letade efter och varken Marianne Falk eller Wallander kunde ge den minsta antydan om ett signalement. Bilarna jagade runt längs Ystads gator, det gick ut ett regionalt larm, men alla visste naturligtvis på förhand att ingen skulle gripas. Martinson och Wallander höll till i köket medan Nyberg och hans tekniker säkrade spår och karvade ut den söndersprängda kulan ur väggen. Marianne Falk hade åkt hem för att byta kläder. Wallander hade lämnat ifrån sig sin jacka. Han hade fortfarande ont i öronen efter smällen. Lisa Holgersson kom tillsammans med Ann-Britt, och Wallander var tvungen att ännu en gång gå igenom vad som hade hänt.

– Frågan är varför han sköt, sa Martinson. Här har redan varit inbrott. Nu kommer nån beväpnad tillbaka.

– Det vi kan undra över är naturligtvis om det är samme man, sa Wallander. Varför kommer han tillbaka? Jag kan inte se nån annan orsak än att det är nåt han söker efter. Som han inte fick med sig första gången.

– Finns det inte en fråga till? sa Ann-Britt. Vem var det han sköt efter?

Wallander hade redan från början ställt sig samma fråga. Kunde det som hänt härledas till den natt då han ensam begett sig till lägenheten? Hade han haft rätt när han vid ett par tillfällen gått fram till fönstret och försiktigt spanat ut i mörkret? Att det hade funnits någon där? Han tänkte att han nu borde säga som det var. Men något höll honom fortfarande tillbaka.

– Varför skulle nån skjuta på mig? sa Wallander. Det råkade vara jag som var här när mannen återkom. Vad vi bör fråga oss är vad han letade efter. Vilket i sin tur innebär att Marianne Falk bör komma tillbaka hit så fort som möjligt.

Martinson lämnade Apelbergsgatan tillsammans med Lisa Holgersson. Teknikerna höll på att avsluta sitt arbete. Ann-Britt blev sittande tillsammans med Wallander i köket. Marianne Falk hade ringt och sagt att hon var på väg.

– Hur känns det? frågade Ann-Britt.

– Det känns för jävligt. Det vet du.

Några år tidigare hade Ann-Britt Höglund blivit nerskjuten på en leråker strax utanför Ystad. Delvis hade det varit Wallanders fel, eftersom han hade beordrat fram henne utan att ha märkt att den person de skulle gripa hade hittat en pistol som Hansson tidigare hade tappat. Hon hade blivit livsfarligt skadad. Det hade tagit lång tid innan hon återvänt. När hon en dag trädde i tjänst igen var hon förändrad. Till Wallander hade hon flera gånger berättat om den rädsla som följde henne ända in i drömmarna.

– Jag klarade mig, fortsatte Wallander. En gång blev jag nerstucken med kniv. Men hittills har jag klarat mig från att få en kula i mig.

– Du borde tala med nån, sa hon. Det finns krisgrupper.

Wallander ruskade otåligt på huvudet.

– Det behövs inte. Och jag vill inte tala mer om det heller.

– Jag förstår inte att du alltid måste vara så tjurig. Du är en bra polis, men du är faktiskt inte mer än människa du heller. Sen kan du gå omkring och inbilla dig vad fan som helst. Men du tar fel.

Wallander blev förvånad över hennes utbrott. Dessutom hade hon alldeles rätt. Den polisroll han tog på sig varje dag dolde en människa som han nästan hade glömt bort.

– Du borde i alla fall gå hem, slutade hon.

– Vad skulle bli bättre av det?

I samma ögonblick kom Marianne Falk in i lägenheten. Wallander såg en möjlighet att bli av med Ann-Britt och hennes besvärande frågor.

– Jag talar helst med henne själv, sa han. Tack för hjälpen.

– Vilken hjälp?

Ann-Britt gick. Wallander drabbades av ett kort yrselanfall när han reste sig upp.

– Vad var det som hände? frågade Marianne Falk.

Wallander såg att en kraftig svullnad höll på att växa fram på hennes vänstra överkäke.

– Jag kom några minuter före tre. Sen hörde jag nån i dörren. Jag trodde det var du. Men det var det alltså inte.

– Vem var det?

– Jag vet inte. Tydligen vet inte du det heller.

– Jag hann aldrig se hur han såg ut.

– Men du är säker på att det var en man?

Hon blev överraskad av frågan och tänkte efter innan hon svarade.

– Ja, sa hon sedan. Det var en man.

Wallander visste att hon hade rätt. Utan att han på något sätt kunde bevisa det.

– Låt oss börja i vardagsrummet, sa han. Jag vill att du går runt i rummet och ser om du kan upptäcka nåt som är borta. Sen fortsätter du med nästa rum. Ta tid på dig. Du kan öppna lådor och titta bakom gardiner.

– Det skulle Tynnes aldrig ha tillåtit. Han var en man med många hemligheter.

– Vi pratar sen, avbröt Wallander. Börja i vardagsrummet.

Han kunde se att hon verkligen ansträngde sig. Från dörröppningen följde han henne med blicken. Ju mer han såg på henne, desto vackrare tyckte han att hon blev. Han undrade hur han skulle ha formulerat en bekantskapsannons för att få henne att svara. Hon fortsatte genom sovrummet. Han letade hela tiden efter tecken på att hon skulle tveka. Att kanske något ändå fattades. När de kom tillbaka till köket hade det gått mer än en halvtimme.

– Du öppnade inte hans garderober, sa Wallander.

– Jag vet ändå inte vad han hade där. Hur skulle jag då kunna säga vad som var borta?

– Var det nånting som verkade fattas i rummen?

– Nej, ingenting.

– Hur pass väl kände du egentligen till hans lägenhet?

– Vi bodde aldrig här tillsammans. Han flyttade hit när vi skilde oss. Han ringde ibland. Det hände nån enstaka gång att vi åt middag tillsammans. Barnen besökte honom oftare än jag.

Wallander försökte erinra sig vad Martinson sagt när han första gången berättat om den döde mannen vid bankomaten.

– Stämmer det att din dotter bor i Paris?

– Ina är bara sjutton och arbetar som barnflicka på den danska ambassaden. Hon vill lära sig franska.

– Och din son?

– Jan? Han studerar i Stockholm. Han är nitton.

Wallander återförde samtalet till att handla om lägenheten.

– Tror du att du skulle ha lagt märke till om nåt varit borta?

– Bara om det hade det varit nåt som jag sett tidigare.

Wallander nickade. Sedan ursäktade han sig. Han gick tillbaka till vardagsrummet och tog bort en av tre porslinstuppar som stod i ett fönster. När han kom tillbaka till köket bad han henne att gå igenom vardagsrummet ännu en gång.

Hon upptäckte nästan genast att tuppen saknades. Wallander förstod att de inte skulle komma längre. Hennes synminne var gott. Även om hon inte ens kände till innehållet i garderoberna.

De satte sig i köket. Klockan hade blivit närmare fem. Höstmörkret föll över staden.

– Vad gjorde han? frågade Wallander. Jag har förstått att han drev ett enmansföretag inom databranschen.

– Han var konsult.

– Vad innebar det?

Hon såg undrande på honom.

– Det här landet styrs av konsulter idag. Snart kommer partiledarna att vara ersatta av konsulter. Konsulter är högavlönade experter som flyger runt och kommer med lösningar. Går det dåligt får dom också ta på sig rollen som syndabock. Men för det lidandet har dom ganska bra betalt.

– Din man var alltså konsult inom databranschen?

– Jag vore tacksam om du inte kallade Tynnes »min man«. Det var han inte längre.

Wallander blev otålig.

– Kan du berätta mer i detalj om vad han gjorde?

– Han var mycket skicklig på att bygga upp olika interna styrsystem.

– Vad innebär det?

För första gången log hon.

– Jag tror inte jag kan förklara om du inte ens har dom mest elementära kunskaper om hur datorer fungerar.

Wallander insåg att hon hade rätt.

– Vilka var hans kunder?

– Såvitt jag vet arbetade han mycket med banker.

– Nån speciell bank?

– Det vet jag inte.

– Vem kan veta det?

– Han hade ju en revisor.

Wallander letade i fickorna efter ett papper för att skriva upp namnet. Det enda han hittade var fakturan från bilverkstaden.

– Han heter Rolf Stenius och har kontor i Malmö. Hans adress eller telefonnummer har jag inte.

Wallander la ifrån sig pennan. En aning om att han hade förbisett något hade dykt upp i hans huvud. Han försökte gripa fatt i tanken utan att lyckas. Marianne Falk hade tagit upp ett paket cigaretter.

– Stör det om jag röker?

– Inte alls.

Hon hämtade ett fat från diskbänken och tände cigaretten.

– Tynnes skulle vända sig i sin grav. Han hatade cigaretter. Under hela vårt äktenskap jagade han ut mig på gatan för att röka. Nu kan jag i alla fall ta en liten hämnd.

Wallander passade på tillfället att vrida samtalet åt ett annat håll.

– När vi talades vid första gången sa du att han hade fiender. Och att han var orolig.

– Han gav det intrycket.

– Du förstår säkert att det här är mycket viktigt.

– Om jag visste mer skulle jag naturligtvis berätta det. Men sanningen är att jag inte vet.

– Man kan se på en människa att hon är orolig. Men kan man se att hon har fiender? Han måste ha sagt nånting?

Hon dröjde med svaret. Rökte och såg ut genom fönstret. Det var mörkt. Wallander väntade.

– Det började för några år sen, sa hon. Jag märkte att han var orolig. Men också uppspelt. Som om han blivit manisk. Sen började han göra egendomliga uttalanden. Jag kunde komma hit och dricka kaffe. Plötsligt kunde han säga: om folk visste skulle dom slå ihjäl mig. Eller: man kan aldrig veta hur nära förföljarna är.

– Sa han verkligen så?

– Ja.

– Och han gav ingen förklaring?

– Nej.

– Frågade du inte vad han menade?

– Då kunde han brusa upp och be mig vara tyst.

Wallander tänkte efter innan han fortsatte.

– Låt oss tala lite om era två barn.

– Dom vet naturligtvis om att han är död.

– Tror du att nån av dom har upplevt samma sak som du? Att han blivit orolig? Och börjat tala om fiender?

– Det tvivlar jag på. Dom hade mycket lite kontakt med varandra. För det första bodde dom hos mig. Dessutom var nog inte Tynnes särskilt road av att ha dom på besök alltför ofta. Det här säger jag inte för att tala illa om honom. Det kan både Jan och Ina bekräfta.

– Han måste ha haft vänner?

– Mycket få. Jag insåg efterhand att jag hade gift mig med en enstöring.

– Vem kände honom förutom du?

– Jag vet att han brukade träffa en kvinna som också var datakonsult. Hon heter Siv Eriksson. Hennes telefonnummer har jag inte. Men hon har kontor nere på Skansgränd. Alldeles intill Sjömansgatan. Dom utförde en del uppdrag tillsammans.

Wallander gjorde en anteckning. Marianne Falk släckte sin cigarett.

– Jag har en sista fråga, sa Wallander. I alla fall för ögonblicket. För några år sen blev Tynnes Falk tagen av polisen när han släppte ut minkar. Han fick böter.

Hon betraktade honom med en förvåning som verkade äkta.

– Det har jag aldrig hört om.

– Men kan du förstå det?

– Att han släppte ut minkar? Varför i herrans namn skulle han ha gjort det?

– Du vet inte om han hade kontakt med några organisationer som kunde syssla med såna saker?

– Vad skulle det vara?

– Militanta miljöorganisationer. Djurvänner.

– Det här har jag mycket svårt att tro på.

Wallander nickade. Han visste att hon talade sanning. Hon reste sig.

– Jag kommer att behöva tala med dig igen, sa Wallander.

– Min före detta man gav mig ett generöst underhåll när vi skildes. Det betyder att jag slipper göra det jag avskyr mest av allt.

– Vad är det?

– Arbeta. Jag tillbringar mina dagar med att läsa böcker. Och brodera rosor på små linnedukar.

Wallander undrade om hon drev med honom. Men han sa ingenting. Han följde henne ut till dörren. Hon betraktade hålet i väggen intill.

– Har inbrottstjuvar börjat skjuta på folk nuförtiden?

– Det händer.

Hon betraktade honom nerifrån och upp.

– Men du har inget vapen att försvara dig med?

– Nej.

Hon skakade på huvudet, räckte fram handen och tog adjö.

– En sak till, sa Wallander. Hyste Tynnes Falk nåt intresse för rymden?

– Vad menar du med det?

– Rymdskepp, eller astronomi.

– Det har du redan frågat om. Jag svarar samma sak igen. Att han mycket sällan lyfte på huvudet för att se på himlen. Gjorde han det så var det säkert bara för att kontrollera att stjärnorna verkligen fanns kvar. Han var mycket oromantisk till sin läggning.

Hon blev stående i trappan.

– Vem lagar den här dörren?

– Finns det ingen fastighetsskötare?

– Det bör du nog fråga nån annan om.

Marianne Falk fortsatte nerför trappan. Wallander återvände in i lägenheten. Han satte sig på stolen i köket. Samma ställe där han först hade fått känslan av att det var något han förbisåg. Det var Rydberg som hade lärt honom att alltid vara lyhörd för sina inre alarmklockor. I den tekniska och rationalistiska värld där poliser levde, och måste leva, hade ändå alltid det intuitiva sin givna och avgörande betydelse.

Han satt orörlig några minuter. Sedan kom han på vad det var. Återigen handlade det om att ställa saker på huvudet för att få dem på fötterna. Marianne Falk hade inte kunnat se att något fattades. Kunde det betyda att den man som gjort inbrottet och sedan skjutit mot Wallander istället hade kommit för att lämna någonting? Wallander skakade på huvudet åt sin egen tanke. Han skulle just resa sig från stolen när han ryckte till. Någon hade knackat på dörren. Wallander märkte att hjärtat bultade hårt. Först när knackningen återkom insåg han att det knappast var någon som återvänt för att försöka döda honom. Han gick ut i tamburen och sköt upp dörren. Det stod en äldre man där med käpp i handen.

– Jag söker herr Falk, sa han med bestämd röst. Jag har kommit för att klaga.

– Vem är du? frågade Wallander.

– Jag heter Carl-Anders Setterkvist och äger det här huset. Det har kommit upprepade klagomål om oväsen och spring i trapporna av militärer. Om herr Falk är här vill jag tala med honom personligen.

– Herr Falk är död, svarade Wallander, onödigt brutalt.

Setterkvist såg undrande på honom.

– Död? Vad menas med det?

– Jag är polis, sa Wallander. Kriminalpolis. Här har varit inbrott. Men Tynnes Falk är död. Han dog i måndags natt. Det är inte militärer som springer här i trapporna utan poliser.

Setterkvist tycktes för ett ögonblick värdera om Wallander talade sanning eller inte.

– Jag vill se en polisbricka, sa han sedan bestämt.

– Brickorna försvann för många år sen, svarade Wallander. Men du kan få se min legitimation.

Han tog fram den ur fickan. Setterkvist granskade den ingående.

Wallander berättade kortfattat vad som hänt.

– Mycket beklagligt, sa Setterkvist. Hur går det då med lägenheterna?

Wallander hajade till.

– Lägenheterna?

– Vid mina år är det alltid besvärligt när det kommer nya hyresgäster. Man vill ju gärna veta vad det är för folk som flyttar in. Särskilt i ett sånt här hus där det mest bor äldre människor.

– Bor du här själv?

Setterkvist blev omedelbart förnärmad.

– Jag bor i en villa utanför stan.

– Du sa »lägenheterna«?

– Vad skulle jag annars ha sagt?

– Betyder det att Tynnes Falk hyr mer än den här lägenheten?

Setterkvist gav tecken med käppen att han ville komma in. Wallander steg åt sidan.

– Jag vill bara påminna om att här har varit inbrott och ser ganska rörigt ut.

– Jag har haft inbrott själv, svarade Setterkvist oberört. Jag vet hur det kan se ut.

Wallander lotsade ut honom i köket.

– Herr Falk var en utmärkt hyresgäst, sa Setterkvist. Aldrig försenad med hyrorna. Vid min ålder brukar man aldrig bli förvånad över nånting. Men jag måste säga att klagomålen som kommit in dom senaste dagarna förvånade mig. Därför for jag hit.

– Han hade alltså mer än en lägenhet, upprepade Wallander.

– Jag äger en mycket förnämlig gammal fastighet vid Runnerströms Torg, sa Setterkvist. Där hyrde Falk en mindre vindslägenhet. Han sa att han behövde den till sitt arbete.

Det kan förklara bristen på datorer, tänkte Wallander. I den här lägenheten finns inte mycket som tyder på att det förekom någon företagsamhet.

– Jag skulle behöva se på den lägenheten, sa Wallander.

Setterkvist tänkte efter ett ögonblick. Sedan drog han upp den största nyckelknippa som Wallander någonsin sett. Men Setterkvist visste direkt vilka nycklar han sökte. Han tog loss dem från nyckelknippan.

– Du ska naturligtvis få ett kvitto, sa Wallander.

Setterkvist skakade på huvudet.

– Man måste kunna lita på folk, sa han. Rättare sagt, man måste kunna lita på sitt eget omdöme.

Setterkvist marscherade iväg. Wallander ringde till polishuset och bad om hjälp med att försegla lägenheten. Sedan gick han raka vägen ner till Runnerströms Torg. Klockan var närmare sju. Vinden var fortfarande byig. Wallander frös. Den jacka han fått låna av Martinson var tunn. Han tänkte på pistolskottet. Fortfarande var det overkligt. Han undrade hur han skulle reagera om några dagar, när han på allvar insett hur nära döden han egentligen varit.

Huset vid Runnerströms Torg var byggt i början av seklet och hade tre våningar. Wallander ställde sig på andra sidan gatan och såg upp mot takfönstren i vindsvåningen. Inga ljus var tända. Innan han gick fram mot porten såg han sig omkring. En man cyklade förbi. Sedan var han ensam. Han gick över gatan och öppnade porten. Från en lägenhet hördes musik. Han tände trappljuset. När han kom upp till vindsvåningen fanns bara en enda dörr. En säkerhetsdörr utan namnskylt och brevlåda. Wallander lyssnade. Allt var tyst. Sedan låste han upp. I dörröppningen blev han stående och lyssnade in i mörkret. Ett kort ögonblick tyckte han sig höra någon andas där inifrån och gjorde sig beredd att fly innan han förstod att det var inbillning. Han tände ljuset och drog igen dörren bakom sig.

Rummet var stort. Men det var nästan alldeles tomt. Allt som fanns var ett bord och en stol. På bordet stod en stor dator. Wallander gick fram till bordet. Intill datorn låg något som såg ut som en ritning. Wallander tände bordslampan.

Efter ett ögonblick förstod han vad det var.

Ritningen föreställde den transformatorstation där Sonja Hökberg hade hittats död.