Wallander höll andan.
Han tänkte att han måste ha sett fel. Ritningen föreställde någonting annat. Sedan försvann tvivlet. Han visste att han hade rätt. Försiktigt la han tillbaka pappret intill den stora datorn med sin mörka skärm. Han kunde se sitt eget ansikte speglas i ljuset från lampan. Det fanns en telefon på bordet. Han tänkte att han borde ringa till någon. Martinson eller Ann-Britt. Och Nyberg. Men han lyfte inte telefonluren. Istället började han långsamt gå runt i rummet. Här hade Tynnes Falk suttit och arbetat, tänkte han. Bakom en säkerhetsdörr som skulle vara mycket svår att forcera för den som försökte. Här hade han suttit och arbetat som datakonsult. Ännu vet jag ingenting om vad hans arbete innebar. Men en kväll ligger han död utanför en bankomat. Hans kropp försvinner från bårhuset. Och nu hittar jag en ritning över en transformatorstation bredvid hans dator.
Under ett svindlande ögonblick tyckte Wallander att han anade en förklaring. Men myllret av detaljer var alltför stort. Wallander gick runt i rummet. Vad finns? tänkte han, och vad saknas? En dator, en stol, ett bord och en lampa. Det finns en telefon och en ritning. Men inga hyllor. Inga pärmar, inga böcker. Här finns inte ens en penna.
Efter att ha gått ett varv i rummet återvände han till skrivbordet och tog lampskärmen i handen. Sedan vred han upp den och belyste långsamt väggarna. Lampans ljus var starkt. Men han kunde inte upptäcka några tecken på gömställen. Han satte sig på stolen. Tystnaden runt honom var mycket stark. Fönstren och väggarna var tjocka. Genom dörren trängde heller inga ljud. Hade han haft Martinson med sig hade han bett honom att starta upp datorn. Martinson skulle ha älskat uppgiften. Men Wallander själv vågade inte röra den. Återigen tänkte han att han borde ringa till Martinson. Men han tvekade. Jag måste förstå, tänkte han. Det är det viktigaste just nu. På kortare tid än jag vågat hoppas har ett stort antal händelser kopplats ihop. Problemet är bara att jag inte förmår tolka det jag ser.
Klockan hade närmat sig åtta. Han bestämde sig slutligen för att ringa till Nyberg.
Det kunde inte hjälpas att det var kväll och att Nyberg hade arbetat nästan helt utan sömn i flera dygn. Många skulle ha menat att undersökningen av kontoret kunde vänta till dagen efter. Men inte Wallander. Känslan av att någonting var bråttom blev hela tiden starkare. Han ringde Nyberg på sin mobiltelefon. Nyberg lyssnade och gjorde inga kommentarer. När han noterat adressen avslutade Wallander samtalet och gick ner på gatan för att möta honom.
Nyberg kom ensam i sin bil. Wallander hjälpte honom att bära upp hans väskor.
– Vad letar jag efter här? frågade Nyberg när de hade kommit upp i lägenheten.
– Då kallar jag tills vidare inte in nån annan. Om fotografering och videoupptagning kan vänta?
– Det räcker om det görs i morgon.
Nyberg nickade och tog av sig skorna. Ur en av väskorna plockade han fram ett par specialtillverkade plastskor. Nyberg hade till för något år sedan ständigt varit missnöjd med de fotskydd som erbjöds. Till slut hade han konstruerat en egen modell och tagit kontakt med en tillverkare. Wallander antog att han hade betalat allt ur egen ficka.
– Är du bra på datorer? frågade han.
– Jag vet lika lite som nån annan om hur dom egentligen fungerar, svarade Nyberg. Men nog kan jag starta den om du vill.
Wallander skakade på huvudet.
– Det är säkrast att Martinson gör det, sa han. Han kommer aldrig att förlåta mig om jag låter nån annan ta sig an en dator.
Sedan visade han Nyberg pappret som låg på bordet. Nyberg upptäckte genast vad ritningen föreställde. Han såg undrande på Wallander.
– Vad betyder det här? Var det Falk som dödade flickan?
– När hon mördades var han själv redan död, svarade Wallander.
Nyberg nickade.
– Jag är trött, sa han. Jag blandar ihop dagar och timmar och händelser. Nu väntar jag bara på pensionen.
I helvete du gör, tänkte Wallander. Du fruktar den.
Nyberg hämtade ett förstoringsglas ur en av väskorna och satte sig vid skrivbordet. Under några minuter studerade han ritningen i detalj. Wallander stod tyst och väntade.
– Det här är ingen kopia, sa Nyberg till sist. Det är ett original.
– Är du säker?
– Inte helt. Men nästan.
– Det skulle alltså betyda att nån saknar den i ett arkiv?
– Jag vet inte om jag har förstått rätt, sa Nyberg. Men jag talade en del med den där linjereparatören Andersson. Om säkerheten kring kraftlinjerna. Rimligtvis borde det vara omöjligt för utomstående att kopiera den här ritningen. Och än mer besvärligt att komma åt ett original.
Wallander insåg att Nybergs kommentar var viktig. Hade ritningen stulits från ett arkiv kunde det ge nya ledtrådar.
Nyberg riggade upp sitt arbetsljus. Wallander bestämde sig för att lämna honom ifred.
– Jag åker upp till polishuset. Om du behöver mig är jag där.
Nyberg svarade inte. Han var redan i gång med sitt arbete.
När Wallander kom ner på gatan märkte han att ett annat beslut höll på att ta form i hans huvud. Han skulle inte åka till polishuset. I alla fall inte raka vägen. Marianne Falk hade talat om en kvinna som hette Siv Eriksson. Hon skulle kunna svara på vad Tynnes Falk egentligen hade gjort som datakonsult och hon bodde alldeles i närheten. Åtminstone hade hon sitt kontor där. Wallander lät bilen stå. Han följde Långgatan in mot centrum och svängde sedan höger när han kommit fram till Skansgränd. Staden var öde. Två gånger stannade han och vände sig om. Men ingen fanns bakom honom. Vinden var fortfarande byig och han frös. Medan han gick började han tänka på pistolskottet. Han undrade när han på allvar skulle inse hur nära det varit. Han undrade också hur han då skulle reagera.
När han kom fram till det hus som Marianne Falk beskrivit såg han genast skylten som satt intill porten. Serkon. »Siv Eriksson konsult«, tänkte han.
Kontoret skulle ligga på andra våningen. Han tryckte på porttelefonen och hoppades på tur. Om det bara var ett kontor skulle han bli tvungen att leta reda på hennes bostadsadress.
Svaret kom nästan genast. Wallander lutade sig fram mot telefonen, sa vem han var och sitt ärende. Kvinnan som svarat var tyst. Sedan surrade det i dörren. Wallander gick in.
Hon stod i dörröppningen och väntade på honom när han kom i trappan. Trots att ljuset från tamburen bländade honom kände han genast igen henne.
Han hade träffat henne kvällen innan, när han hållit sitt föredrag. Han hade också tagit henne i hand. Men naturligtvis inte lagt hennes namn på minnet. Samtidigt tänkte han hastigt att det var egendomligt att hon själv inte hade gett sig till känna. Trots allt måste hon ha vetat om att Falk var död.
Ett ögonblick blev han osäker. Kanske hon trots allt inte visste någonting? Kanske stod han här och var tvungen att framföra ett dödsbud?
– Jag beklagar att jag stör, sa han.
Hon släppte in honom i tamburen. Någonstans ifrån kom doften av brinnande ved. Nu såg han henne tydligt. Hon var i fyrtioårsåldern, hade halvlångt mörkt hår och skarpa anletsdrag. Kvällen innan hade han varit alldeles för nervös för att på allvar lägga märke till hur hon såg ut. Men den kvinna han nu hade framför sig gjorde honom generad. Som han bara blev när han uppfattade en kvinna som tilldragande.
– Jag ska förklara varför jag har kommit, sa han.
– Jag vet redan att Tynnes är död. Marianne ringde mig.
Wallander märkte att hon verkade sorgsen. Själv kände han lättnad. Under alla de år han varit polis hade han aldrig lyckats vänja sig vid att framföra ett dödsbud.
– Som arbetskamrater måste ni ha stått varandra nära, sa han.
– Ja och nej, svarade hon. Vi stod varandra nära. Mycket nära. Men bara när det gällde arbetet.
Wallander undrade om närheten trots allt hade bestått i något mer. En oklar känsla av svartsjuka for hastigt igenom honom.
– Jag antar att det är viktigt om polisen besöker mig på kvällen, sa hon och räckte Wallander en galge.
Han följde efter henne in i ett smakfullt möblerat vardagsrum. I den öppna spisen brann en brasa. Wallander fick en känsla av att möblerna och tavlorna var dyrbara.
– Kan jag bjuda på nåt?
Whisky, tänkte Wallander. Det skulle jag behöva.
– Det är inte nödvändigt, sa han.
Han satte sig i hörnet i en mörkblå soffa. Hon slog sig ner i en fåtölj mitt emot honom. Hon hade vackra ben. Han märkte plötsligt att hon uppfattade hans blick.
– Jag kommer just från Tynnes Falks kontor, sa Wallander. Förutom en dator fanns där ingenting.
– Tynnes var asketisk. Han ville ha det rent omkring sig när han arbetade.
– Egentligen är det därför jag har kommit. För att fråga om vad han gjorde. Eller vad ni gjorde.
– Vi samarbetade. Men inte alltid.
– Låt oss börja med vad han gjorde när han arbetade ensam.
Wallander ångrade att han inte hade ringt till Martinson. Risken var påtaglig att han skulle få svar som han inte kunde tolka.
Ännu var det heller inte för sent att kontakta honom. Men för tredje gången denna kväll lät han bli att ringa.
– Jag vet inte mycket om datorer, sa Wallander. Därför måste du vara mycket tydlig. Annars är risken stor att jag inte förstår.
Hon betraktade honom leende.
– Det förvånar mig, sa hon. Igår kväll när jag lyssnade på ditt föredrag fick jag en känsla av att polisen idag arbetar med datorer som sina bästa medhjälpare.
– Det gäller inte mig. Fortfarande måste en del av oss ägna tid åt att prata med folk. Inte bara slå i olika register. Eller skicka elektroniska meddelanden fram och tillbaka.
Hon reste sig och gick fram till eldstaden och rörde om bland veden. Wallander betraktade henne. När hon vände sig om såg han hastigt ner på sina händer.
– Vad var det du ville veta? Och varför vill du veta det?
Wallander bestämde sig att besvara den andra frågan först.
– Vi är inte längre säkra på att Tynnes Falk dog av nån form av akut sjukdom. Även om läkarna till en början bedömde att det var en hjärtinfarkt.
– En hjärtinfarkt?
Hennes förvåning verkade alldeles uppriktig. Wallander tänkte genast på den läkare som hade besökt honom för att protestera.
– Det låter märkligt att det skulle ha varit nåt fel på Tynnes hjärta. Han var mycket vältränad.
– Det har jag också hört av andra. Det är ett av skälen till att vi har börjat granska det hela. Frågan är bara vad det skulle ha varit om vi utesluter akut sjukdom. Nån form av övervåld ligger naturligtvis närmast till hands. Eller en ren olyckshändelse. Att han har snubblat och slagit huvudet så olyckligt att han avlidit.
Hon skakade vantroget på huvudet.
– Tynnes skulle aldrig ha låtit nån komma honom nära.
– Vad menar du med det?
– Han var alltid uppmärksam. Han pratade ofta om att han kände sig osäker på gatorna. Så han var beredd. Och han var mycket snabb. Han hade dessutom lärt sig nån asiatisk kampsport som jag har glömt namnet på.
– Han klöv tegelstenar med handen?
– Ungefär.
– Du tror alltså att det var en olyckshändelse?
– Det utgår jag ifrån.
Wallander nickade tyst, innan han fortsatte.
– Det finns också andra skäl till att jag har kommit hit. Men dom kan jag tyvärr inte gå närmare in på för ögonblicket.
Hon hade hällt upp ett glas rödvin. Försiktigt satte hon ner det på armstödet.
– Du förstår säkert att jag blir nyfiken?
– Jag kan ändå ingenting säga.
Lögn, tänkte Wallander. Ingenting hindrar mig från att säga betydligt mer. Jag sitter bara här och utövar nån besynnerlig makt.
Hon avbröt hans tankar.
– Vad är det du vill veta?
– Vad gjorde han?
– Han var en mycket skicklig systeminnovatör.
Wallander lyfte handen.
– Redan här tar det stopp. Vad innebär det?
– Han konstruerade dataprogram åt olika företag. Eller så anpassade och förbättrade han redan befintliga program. När jag säger att han var skicklig så menar jag vad jag säger. Han fick flera erbjudanden om att utföra kvalificerade uppdrag både i Asien och USA. Men han tackade alltid nej. Trots att han skulle ha kunnat tjäna mycket pengar.
– Varför sa han nej?
Hon såg plötsligt bekymrad ut.
– Jag vet faktiskt inte.
– Men ni talade om det?
– Han berättade om dom erbjudanden han fått. Och vilka löner som erbjöds. Hade det varit jag hade jag tackat ja direkt. Men inte han.
– Sa han varför?
– Han ville inte. Han tyckte inte han behövde det.
– Han hade alltså gott om pengar?
– Det tror jag ändå inte. Det hände att han behövde låna av mig.
Wallander rynkade pannan. Någonting sa honom att de närmade sig något som var betydelsefullt.
– Han sa ingenting mer?
– Ingenting. Han tyckte inte han behövde det. Det var bara så. Försökte jag fråga vidare klippte han av. Han kunde vara häftig ibland. Gränserna gick där han satte dom. Inte jag.
Vad hade han istället? tänkte Wallander hastigt. Vad låg egentligen bakom när han tackade nej?
– Vad var det som avgjorde när ni utförde uppdrag tillsammans?
– Graden av tråkighet.
– Det förstår jag inte?
– Det finns alltid delar av ett arbete som är tråkigt. Tynnes kunde vara mycket otålig. Han lät mig ta hand om dom tråkiga delarna. Så kunde han ägna sig åt det som var svårt och spännande. Helst nåt nydanande. Det som ingen hade tänkt ut tidigare.
– Och med det lät du dig nöja?
– Man måste inse sin begränsning. För mig var det inte så tråkigt. Jag hade ingenting av hans kapacitet.
– Hur träffades ni?
– Fram till trettio var jag hemmafru. Sen skilde jag mig och utbildade mig. Tynnes höll en föreläsning en gång. Han fascinerade mig. Jag frågade om han kunde ha användning för mig. Först sa han nej. Men ett år senare ringde han. Vårt första arbete gällde säkerhetssystemet på en bank.
– Vad innebar det?
– Idag förs pengar fram och tillbaka mellan konton i svindlande hastighet. Mellan personer och företag, mellan banker i olika länder. Det finns alltid människor som vill bryta sig in i dom där systemen. Det enda sättet att bjuda motstånd är att hela tiden ligga före. Det är en tvekamp som pågår oavbrutet.
– Det låter mycket avancerat.
– Det är det också.
– Samtidigt måste jag erkänna att det låter märkligt. Att en ensam datakonsult i Ystad kan klara såna komplicerade uppgifter.
– En av dom stora fördelarna med den nya tekniken är att man befinner sig mitt i världen var man än råkar bo. Tynnes konfererade med företag, komponenttillverkare och andra programmerare över hela världen.
– Från sitt kontor här i Ystad?
– Ja.
Wallander kände sig osäker på hur han skulle gå vidare. Fortfarande tyckte han inte att han på allvar hade förstått vad Tynnes Falk gjorde. Men han insåg samtidigt att det var meningslöst att försöka tränga djupare in i elektronikens värld utan att Martinson fanns med. De borde dessutom med det snaraste ta kontakt med Rikskriminalens it-avdelning.
Wallander bestämde sig för att byta spår.
– Hade han några fiender?
Han iakttog hennes ansikte när han ställde frågan. Men han kunde inte upptäcka något annat än förvåning.
– Inte vad jag vet.
– Märkte du nåt särskilt hos honom den sista tiden?
Hon tänkte efter innan hon svarade.
– Han var som vanligt.
– Hur var han då?
– Lynnig. Och han arbetade alltid mycket.
– Var träffades ni?
– Här. Aldrig på hans kontor.
– Varför inte?
– Jag tror han hade lite bacillskräck, om jag ska vara ärlig. Dessutom avskydde han att nån smutsade ner hans golv. Jag tror han hade städmani.
– Jag får intryck av att Tynnes Falk var en ganska komplicerad person.
– Inte när man hade vant sig. Han var som män brukar vara.
Wallander betraktade henne intresserat.
– Hur brukar män vara?
Hon log.
– Är frågan privat eller har den med Tynnes att göra?
– Jag ställer inga privata frågor.
Hon genomskådar mig, tänkte Wallander. Men det kan inte hjälpas.
– Män kan vara barnsliga och fåfänga. Trots att dom ihärdigt hävdar motsatsen.
– Det låter som nåt mycket allmänt.
– Jag menar vad jag säger.
– Och sån var Tynnes Falk?
– Ja. Men inte bara. Han kunde också vara generös. Han betalade mig mer än vad han hade behövt göra. Men hans humör kunde man aldrig bli klok på.
– Han hade varit gift och hade barn.
– Familjen var nåt vi aldrig berörde. Det dröjde säkert ett år innan jag insåg att han faktiskt varit gift och hade två barn.
– Hade han några intressen utanför sitt arbete?
– Inte som jag känner till.
– Ingenting?
– Nej.
– Men han måste ha haft vänner?
– Dom han hade talade han med via datorn. Jag såg aldrig att han ens fick ett vykort under dom fyra år vi kände varandra.
– Hur kan du veta det? Om du aldrig besökte honom?
Hon markerade en applåd.
– Det är en bra fråga. Hans post var ställd till mig. Problemet var bara att det aldrig kom nånting.
– Ingenting alls?
– Du ska uppfatta mitt svar bokstavligt. Under alla år kom det aldrig ett enda brev till honom. Inte en räkning. Ingenting.
Wallander rynkade pannan.
– Det här har jag svårt att förstå. Posten är ställd till dig. Men under alla år kommer ingenting?
– Nån enstaka gång damp det ner personlig reklam till Tynnes. Men det var också allt.
– Han måste alltså ha haft en annan postadress?
– Förmodligen. Men jag kände inte till den.
Wallander tänkte på Falks två lägenheter. På Runnerströms Torg hade ingenting funnits. Men han kunde inte heller erinra sig att han sett någon post på Apelbergsgatan.
– Det här måste undersökas, sa Wallander. Han ger onekligen ett väldigt hemlighetsfullt intryck.
– Vissa människor tycker kanske inte om att få post. Medan andra älskar när det smäller till i brevinkastet.
Wallander hade plötsligt inte mer att fråga om. Tynnes Falk framstod som ett mysterium. Jag går för fort fram, tänkte han. Först måste vi se vad som finns i hans dator. Hade han något egentligt liv så lär vi kunna hitta det där.
Hon fyllde på sitt vinglas och frågade om han hade ändrat sig. Wallander skakade på huvudet.
– Du sa att ni stod varandra nära. Men om jag har förstått dig rätt stod han egentligen inte nån nära. Talade han verkligen aldrig om sin fru och sina barn?
– Nej.
– Vad sa han när han nån gång gjorde det?
– Det var bara plötsliga och oväntade kommentarer. Vi kunde hålla på med en arbetsuppgift när han sa att hans dotter fyllde år. Och det var ingen idé att fråga. Då klippte han av.
– Besökte du nånsin hans bostad?
– Aldrig.
Svaret kom fort och bestämt. Lite för fort. Och lite för bestämt, tänkte Wallander. Frågan är nog om det trots allt inte försiggick något mer mellan Tynnes Falk och hans kvinnliga assistent.
Wallander såg att klockan hade blivit nio. Glöden höll långsamt på att sjunka ihop i spisen.
– Jag antar att det inte har kommit nån post till honom dom senaste dagarna heller?
– Ingenting.
– Vad tror du det är som har hänt?
– Jag vet inte. Jag trodde Tynnes skulle bli en gammal man. Det var i alla fall hans ambition. Det måste ha varit en olyckshändelse.
– Han kan inte ha haft nån sjukdom som du inte kände till?
– Jo, naturligtvis, men jag har svårt att tro det.
Wallander övervägde om han skulle berätta för henne att Tynnes Falks kropp hade försvunnit. Men han bestämde sig för att tills vidare låta det vara. Istället vek han av längs ett annat spår.
– Det låg en ritning över en transformatorstation på hans kontor. Känner du till den?
– Jag vet knappt ens vad det är.
– En av Sydkrafts anläggningar utanför Ystad.
Hon tänkte efter.
– Jag vet att han hade en del uppdrag för Sydkraft, sa hon sedan. Men där var jag aldrig inblandad.
En tanke hade slagit Wallander.
– Jag vill att du gör upp en lista, sa han, över dom projekt där ni arbetade tillsammans. Och över dom han hade ensam.
– Hur långt tillbaka då?
– Det senaste året. Börja med det.
– Tynnes kan naturligtvis ha haft uppdrag som jag inte kände till.
– Jag ska tala med hans revisor, sa Wallander. Han måste ha fakturerat sina uppdragsgivare. Men jag vill ändå ha den där listan.
– Nu?
– Det räcker med i morgon.
Hon reste sig och rörde om i glöden. I huvudet försökte Wallander hastigt formulera en kontaktannons som skulle fått Siv Eriksson att svara. Hon återvände till fåtöljen igen.
– Är du hungrig?
– Nej. Jag ska strax gå.
– Det verkar inte som om mina svar har hjälpt dig.
– Jag vet mer om Tynnes Falk nu än jag visste när jag kom hit. Polisarbete kräver tålamod.
Sedan tänkte han att han genast borde gå. Han hade inga fler frågor. Han reste sig.
– Jag kommer att höra av mig igen, sa han. Men jag vore alltså tacksam om jag kunde få den där listan i morgon. Du kan faxa den till mig på polishuset.
– Går det inte lika bra med e-post?
– Det gör det säkert. Men jag vet inte hur man gör eller vad polishuset har för nummer eller adress.
– Det kan jag ta reda på.
Hon följde honom ut i tamburen. Wallander satte på sig jackan.
– Talade Tynnes Falk nånsin med dig om minkar? frågade han.
– Varför i herrans namn skulle han ha gjort det?
– Jag bara undrade.
Hon öppnade ytterdörren. Wallander hade en stark och gnagande känsla av att han helst av allt hade velat stanna kvar.
– Du höll ett bra föredrag, sa hon. Men du var väldigt nervös.
– Man kan bli det, svarade Wallander. När man är ensam och utlämnad till så många kvinnor.
De sa adjö. Wallander gick ner på gatan. Just när han sköt upp porten ringde hans mobiltelefon. Det var Nyberg.
– Var är du?
– I närheten. Hur så?
– Jag tror det är bäst du kommer hit.
Nyberg bröt samtalet. Wallander märkte att hjärtat började slå fortare. Nyberg ringde bara om det var viktigt.
Något hade alltså hänt.