Det tog Wallander mindre än fem minuter att återvända till huset vid Runnerströms Torg. När han kom upp till lägenheten stod Nyberg utanför dörren i trappuppgången och rökte. Då insåg Wallander på allvar hur trött Nyberg var. Han rökte aldrig annat än när han hade arbetat så hårt att han var svimfärdig av trötthet. Wallander mindes senast det hade hänt. Det var några år tidigare, under den svåra mordutredning som hade slutat med att de gripit Stefan Fredman. Nyberg hade stått på en brygga någonstans vid en insjö där de just dragit upp ett lik. Plötsligt hade han ramlat framstupa. Wallander hade trott att Nyberg fått en hjärtinfarkt och avlidit. Men efter några få sekunder hade han slagit upp ögonen igen. Han hade bett om en cigarett och sedan rökt den under tystnad. Efteråt hade han fortsatt sin undersökning av brottsplatsen utan ett ord.
Nyberg släckte cigaretten med foten och nickade åt Wallander att följa med in.
– Jag började titta på väggarna, sa Nyberg. Det var nånting som inte stämde. Det kan vara så med gamla hus. Att tillbyggnader har skett som rycker sönder arkitektens ursprungliga plan. Men jag började i alla fall mäta. Och kom fram till det här.
Nyberg tog med Wallander till en av kortsidorna. Där fanns en inskjutande vinkel, som om där tidigare funnits en rökgång.
– Jag knackade runt, fortsatte Nyberg. Det lät ihåligt. Sen hittade jag det här.
Nyberg pekade på golvlisten. Wallander satte sig på huk. Den var delad med en osynlig skarv. Han kunde också se en springa i väggen som var dold av tejp och ett tunt färglager.
– Har du sett vad som finns bakom?
– Jag ville vänta på dig.
Wallander nickade. Nyberg drog försiktigt bort tejpremsan. Där fanns en låg dörr, ungefär en och en halv meter hög. Sedan steg han åt sidan. Wallander sköt upp dörren. Den gick ljudlöst. Nyberg lyste över hans axel med en ficklampa.
Det dolda rummet var större än Wallander föreställt sig. Han undrade om Setterkvist kände till det. Han tog ficklampan från Nyberg och lyste runt. Snart hade han hittat strömbrytaren.
Rummet var kanske åtta kvadratmeter stort. Där fanns inga fönster men däremot en luftventil. Rummet var tomt, bortsett från ett bord som liknade ett altare. På bordet stod två ljusstakar. Bilden som hängde på väggen bakom ljusen föreställde Tynnes Falk. Wallander fick en känsla av att fotografiet hade tagits just i det här rummet. Wallander bad Nyberg hålla ficklampan medan han studerade fotografiet. Tynnes Falk stirrade rakt in i kameran. Hans ansikte var allvarligt.
– Vad är det han har i handen? frågade Nyberg.
Wallander letade reda på sina glasögon och granskade sedan bilden närmare.
– Jag vet inte vad du anser, sa han när han rätade på ryggen. Men för mig ser det mest ut som om han har en fjärrkontroll i handen.
De bytte plats. Nyberg kom snart till samma slutsats. Tynnes Falk hade verkligen en vanlig fjärrkontroll i handen.
– Be mig inte förklara vad det är jag ser, sa Wallander. Jag förstår lika lite som du.
– Tillbad han sig själv? sa Nyberg oförstående. Var mannen galen?
– Jag vet inte, svarade Wallander.
De lämnade altaret och såg sig om i rummet. Där fanns ingenting mer. Bara detta lilla altare. Wallander satte på sig ett par plasthandskar som Nyberg hämtat, innan han försiktigt tog ner bilden och tittade på baksidan. Ingenting stod skrivet där. Han gav bilden till Nyberg.
– Du får titta närmare på den.
– Det här kanske är ett rum som ingår i nåt system, sa Nyberg tveksamt. Som kinesiska askar. Hittar vi ett lönnrum kanske vi hittar ett till.
De sökte sig gemensamt igenom rummet. Men väggarna var solida. Där fanns ingen ytterligare dörr dold.
De återvände till det större rummet igen.
– Har du hittat nånting annat? frågade Wallander.
– Ingenting. Det är som om nån nyligen har städat här.
– Tynnes Falk var en renlig man, sa Wallander. Han erinrade sig både vad som stått i loggboken och vad Siv Eriksson hade sagt.
– Jag tror inte jag kan göra så mycket mer i kväll, sa Nyberg. Men vi fortsätter naturligtvis tidigt i morgon.
– Då ska vi ha hit Martinson, sa Wallander. Jag vill veta vad som finns i den där datorn.
Wallander hjälpte Nyberg att packa ihop.
– Hur fan kan en människa tillbe sig själv? sa Nyberg upprört när de var färdiga och skulle gå.
– Det finns många exempel på det, svarade Wallander.
– Om några år slipper jag det här, sa Nyberg. Galningar som bygger altare där dom ber böner till sitt eget ansikte.
De lastade in väskorna i Nybergs bil. Blåsten hade tilltagit. Wallander nickade och såg honom köra iväg. Klockan var närmare halv elva. Han var hungrig. Tanken på att åka hem och laga mat var honom motbjudande. Han satte sig i bilen och for upp till en grillbar som fanns öppen på Malmövägen. Några pojkar slamrade med en spelautomat. Wallander hade mest lust att be dem vara tysta. Men han sa ingenting. Försiktigt kastade han en blick på löpsedlarna. Ingenting om honom själv. Men han vågade inte öppna tidningarna. Han ville inte se. Där stod säkert någonting. Kanske fotografen hade lyckats ta mer än den enda bilden? Kanske hade Eva Perssons mamma uttalat sig och kommit med nya lögner.
Han tog med sig korvarna och potatismoset ut till bilen. Vid första tuggan sölade han senap på Martinsons jacka. Hans omedelbara impuls var att öppna bildörren och kasta ut alltsammans. Men han lugnade sig.
När han ätit kunde han inte bestämma sig för om han skulle åka hem eller bege sig till polishuset. Han borde sova. Men oron fanns där hela tiden. Han körde upp till polishuset. I matrummet var det tomt. Kaffeautomaten hade blivit lagad. Men någon hade skrivit ett ilsket meddelande om att man inte fick dra för hårt i spakarna.
Vilka spakar? tänkte Wallander uppgivet. Det enda jag gör är att ställa min kopp på plats och trycka på en knapp. Några spakar har jag aldrig sett. Han tog med sig kaffet. Korridoren var öde. Hur många ensamma kvällar han under alla år hade tillbringat på sitt rum visste han inte.
En gång, när han fortfarande var gift med Mona och Linda ännu liten, hade Mona ursinnigt kommit upp en kväll och sagt att han nu fick välja mellan sitt arbete och sin familj. Den gången hade han genast följt med henne hem. Men många gånger hade han vägrat.
Han tog med sig Martinsons jacka ut på toaletten och försökte göra den ren utan att lyckas. Sedan återvände han till sitt rum och drog till sig ett kollegieblock. Den närmaste halvtimmen använde han till att ur minnet anteckna det han hade talat med Siv Eriksson om. När han var färdig gäspade han länge och stort. Klockan var halv tolv. Han borde åka hem. Skulle han orka så måste han sova. Men han tvingade sig att läsa igenom det han skrivit. Efteråt blev han sittande. Han undrade över Tynnes Falks egendomliga personlighet. Över det hemliga rum där det fanns ett altare med hans eget ansikte som gudabild. Och det faktum att ingen visste var han tog emot sin post. Sedan tänkte han också att Siv Eriksson hade sagt något som bitit sig fast i hans minne.
Tynnes Falk hade inte accepterat något av de lockande erbjudanden han fått. Eftersom han redan hade nog.
Han såg på klockan. Tjugo minuter i tolv. Det var sent att ringa. Men något sa honom att Marianne Falk ännu inte hade lagt sig. Han bläddrade igenom sina papper tills han hittade hennes telefonnummer. Efter femte signalen var han beredd att acceptera att hon sov. I samma ögonblick fick han svar. Wallander presenterade sig och bad om ursäkt för att han ringde så sent.
– Jag lägger mig aldrig före ett, sa Marianne Falk. Men det är naturligtvis sällan nån ringer hit vid midnatt.
– Jag har en fråga, sa Wallander. Hade Tynnes Falk upprättat nåt testamente?
– Inte vad jag vet.
– Kan det hända att det finns ett testamente utan att du känner till det?
– Naturligtvis. Men jag tror det inte.
– Varför inte?
– När vi skilde oss gjorde vi en bodelning som var väldigt fördelaktig för mig. Jag upplevde det nästan som ett förskott på ett arv jag aldrig skulle ha rätt till. Våra barn får ju automatiskt ärva honom.
– Det var bara det jag ville fråga om.
– Har man hittat hans kropp?
– Och mannen som sköt?
– Inte honom heller. Problemet är att vi inte har nåt signalement. Vi vet inte ens säkert att det verkligen var en man. Även om både du och jag tror det.
– Jag är ledsen att jag inte kunde ge nåt bättre svar.
– Vi ska naturligtvis undersöka om det trots allt finns ett testamente.
– Jag fick mycket pengar, sa hon plötsligt. Många miljoner. Barnen räknar nog också med att få en hel del.
– Tynnes var alltså rik?
– Det kom som en fullständig överraskning att han kunde ge mig så mycket när vi skilde oss.
– Hur förklarade han att han hade en stor förmögenhet?
– Han sa att han hade haft några lukrativa uppdrag i USA. Men det var naturligtvis inte sant.
– Varför inte det?
– Han var aldrig i USA.
– Hur vet du det?
– Jag såg hans pass en gång. Där fanns inget visum. Inga stämplar.
Han kan ha gjort affärer med USA ändå, tänkte Wallander. Erik Hökberg sitter i sin lägenhet och tjänar pengar i fjärran länder. Samma sak måste ha kunnat gälla för Tynnes Falk.
Wallander ursäktade sig ytterligare en gång och avslutade samtalet. Han gäspade. Klockan hade blivit två minuter i midnatt. Han satte på sig jackan och släckte ljuset. När han kom ut i receptionen stack en av de nattarbetande polismännen ut huvudet från operationscentralen.
– Jag tror jag har nånting för dig här, sa han.
Wallander blundade hårt och hoppades att det inte hade hänt något som skulle hålla honom vaken hela natten. Han gick bort till dörröppningen. Polismannen sträckte fram en telefonlur emot honom.
– Det är tydligen nån som har hittat ett lik, sa han.
Inte ett till, tänkte Wallander. Det klarar vi inte. Inte nu.
Han tog emot telefonluren.
– Kurt Wallander här. Vad är det som har hänt?
Mannen som talade var mycket upprörd. Han skrek. Wallander höll luren en bit från örat.
– Tala långsamt, sa Wallander. Lugnt och långsamt. Annars kan vi inte göra nånting.
– Jag heter Nils Jönsson. Det ligger en död karl här på gatan.
– Var nånstans?
– I Ystad. Jag snubblade på honom. Han är naken och han är död. Det ser för jävligt ut. Man ska inte behöva vara med om sånt här. Jag har dåligt hjärta.
– Långsamt, upprepade Wallander. Långsamt och lugnt. Du säger att det ligger en död och naken man på gatan?
– Hör du inte vad jag säger?
– Jo, jag hör. Vilken gata?
– Inte fan vet jag vad parkeringsplatsen heter.
– Är det en parkeringsplats du talar om? Inte en gata?
– Det är väl en blandning.
– Var ligger den nånstans?
– Jag är bara på genomresa från Trelleborg. Jag ska till Kristianstad. Jag skulle tanka. Och så låg han där.
– Är det en bensinstation du talar om? Var ringer du ifrån?
– Jag sitter i bilen.
Wallander hade börjat hoppas att mannen var berusad. Att det hela var inbillning. Men mannens upprördhet var äkta.
– Vad ser du genom bilfönstret?
– Det är nåt varuhus.
– Har det nåt namn?
– Det ser jag inte. Men jag körde av vid infarten.
– Vilken infart?
– Mot Ystad förstås.
– Från Trelleborg?
– Från Malmö. Jag körde stora vägen.
En tanke hade långsamt kommit krypande ur Wallanders undermedvetna. Men han hade fortfarande svårt att tro att det kunde vara sant.
– Kan du se nån bankomat från fönstret? frågade han.
– Det är där han ligger. På asfalten.
Wallander höll andan. När mannen fortsatte prata räckte han telefonluren till polismannen som nyfiket hade lyssnat.
– Det är samma ställe där vi hittade Tynnes Falk, sa Wallander. Frågan är nu bara om vi har hittat honom en gång till.
– Stor utryckning alltså?
Wallander skakade på huvudet.
– Ring och väck Martinson. Och Nyberg. Men han har nog inte somnat än. Hur många bilar har vi ute just nu?
– Två. En är i Hedeskoga och reder ut nåt familjebråk. En födelsedagsfest som spårat ur.
– Och den andra?
– I stan.
– Dom ska till parkeringsplatsen på Missunnavägen så fort som möjligt. Jag tar mig dit själv.
Wallander lämnade polishuset. Han frös i den alltför tunna jackan. Under bilfärden som bara tog några få minuter undrade han vad som väntade honom. Men innerst inne var han redan säker. Det var Tynnes Falk som hade återvänt till den plats där han blivit funnen död.
Wallander och den tillkallade polisbilen kom nästan samtidigt. Samtidigt såg han hur en man hoppade ut ur en röd Volvo och viftade med armarna. Nils Jönsson från Trelleborg. På väg mot Kristianstad. Wallander steg ur. Mannen kom emot honom ropande och pekande. Wallander märkte att han hade dålig andedräkt.
– Vänta här, röt han.
Sedan gick han fram mot bankomaten.
Mannen som låg på asfalten var naken. Och det var Tynnes Falk. Han låg på magen och hade händerna under sig. Huvudet var vridet åt vänster. Wallander sa åt polismännen att spärra av. Han bad också att de skulle ta alla Nils Jönssons uppgifter. Själv orkade han inte. Nils Jönsson skulle heller inte ha något viktigt att säga. De eller den som hade lagt ut den döda kroppen hade säkert valt ett ögonblick då ingen såg vad de gjorde. Men varuhusen hade besök av nattvakter. När Tynnes Falk blivit upptäckt första gången var det just en nattvakt som slagit larm.
Wallander hade aldrig varit med om något liknande. Ett dödsfall som upprepade sig. Ett lik som återvände.
Han förstod ingenting. Långsamt gick han runt kroppen, som om han väntade sig att Tynnes Falk plötsligt skulle resa sig upp.
Egentligen är det en gudabild som ligger här, tänkte han.
Du tillbad dig själv. Och enligt Siv Eriksson tänkte du dig att bli en mycket gammal man. Men du levde inte ens lika länge som jag.
Nyberg kom i sin bil. Han stirrade länge på kroppen. Sedan såg han på Wallander.
– Var inte han död? Hur har han i så fall kommit tillbaka hit? Vill han bli begravd här utanför bankomaten?
Wallander svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga. Samtidigt såg han Martinson bromsa in bakom en av polisbilarna. Han gick honom till mötes.
Martinson steg ur, klädd i träningsoverall. Ogillande såg han på fläcken på den jacka som Wallander bar. Men han sa ingenting.
– Vad är det som har hänt?
– Tynnes Falk har kommit tillbaka.
– Skämtar du?
– Jag brukar säga som det är. Tynnes Falk ligger på den plats där han dog.
De gick bort mot bankomaten. Nyberg talade i telefon. Han höll på att väcka upp någon av sina tekniker. Wallander undrade dystert om han skulle få se Nyberg svimma av utmattning igen.
– En sak är viktig, sa Wallander. Jag vill att du försöker erinra dig om han låg på samma sätt när ni hittade honom första gången.
Martinson nickade och gick långsamt runt kroppen. Wallander visste att han hade bra minne. Men Martinson skakade på huvudet.
– Han låg längre från bankomaten. Och ena benet var krökt.
– Är du säker?
– Ja.
Wallander tänkte efter.
– Egentligen behöver vi inte vänta på nån läkare, sa han efter en stund. Mannen är dödförklarad sen en knapp vecka. Jag tror nog vi kan vända på kroppen utan att bli åtalade för tjänstefel.
Martinson var osäker. Men Wallander var bestämd. Han såg ingen anledning att vänta. När Nyberg hade tagit några bilder vände de kroppen. Martinson ryggade tillbaka. Det tog några sekunder innan Wallander upptäckte varför. Ett finger på varje hand var borta. Pekfingret på höger hand, långfingret på vänster. Han reste sig upp.
– Vad är det för folk vi har att göra med? stönade Martinson. Likplundrare?
– Jag vet inte. Men naturligtvis betyder det nånting. Lika mycket som att nån har gjort sig besvär med att röva bort liket. Och sen lägga tillbaka det här.
Martinson var blek. Wallander tog honom åt sidan.
– Vi behöver ha tag på nattvakten som hittade honom första gången, sa han. Vi måste också ha reda på deras scheman. När passerar dom den här platsen? Då kommer vi att kunna bestämma när han hamnade här.
– Vem var det som hittade honom den här gången?
– En man som heter Nils Jönsson från Trelleborg.
– Skulle han ta ut pengar?
– Han påstår att han skulle tanka. Dessutom har han dåligt hjärta.
– Det vore fint om han inte dog just här och just nu, sa Martinson. Det tror jag inte jag orkar med.
Wallander gick och talade med den polisman som tagit Nils Jönssons uppgifter. Som Wallander förutsett hade denne inte haft några iakttagelser att komma med.
– Vad ska vi göra med honom?
– Skicka iväg honom. Vi behöver honom inte mer.
Wallander såg hur Nils Jönsson försvann med en rivstart. Han undrade frånvarande om mannen någonsin skulle komma fram till Kristianstad. Eller om hans hjärta skulle stanna på vägen.
Martinson hade talat med vaktbolaget.
– Nån passerade här klockan elva, sa han.
Klockan hade nu blivit halv ett. Wallander mindes att det varit midnatt när larmet kommit. Nils Jönsson hade uppgett att klockan varit ungefär kvart i tolv när han upptäckt liket. Det kunde stämma.
– Kroppen har legat här i högst en timme, sa Wallander. Och jag har en bestämd känsla av att dom som la dit honom visste när nattvakterna passerade.
– »Dom«?
– Det måste vara mer än en, sa Wallander. Det är jag övertygad om.
– Vad tror du om möjligheterna att hitta vittnen?
– Små. Här bor ingen som kan ha sett nåt genom sitt fönster. Och vem håller till här sent på kvällen?
– Folk som är ute med sina hundar.
– Kanske.
– Dom kan ha lagt märke till nån bil. Nånting ovanligt. Hundägare är vanemänniskor som gärna går samma runda dag ut och dag in vid samma tid. Dom märker nog om dom ser nåt avvikande en kväll.
Wallander höll med. Det kunde vara värt försöket.
– Vi placerar nån här i morgon kväll, sa han. Som stoppar eventuella hundägare. Eller joggare.
– Hansson är förtjust i hundar, sa Martinson.
Det är jag också, tänkte Wallander. Men jag är ändå tacksam om jag slipper gå omkring här i morgon kväll.
En bil bromsade in utanför avspärrningarna. En ung man i en träningsoverall som liknade Martinsons steg ur. Wallander undrade om han långsamt höll på att bli omgiven av ett fotbollslag.
– Nattvakten, sa Martinson. Från söndag natt. Han var ledig ikväll.
Han gick för att tala med honom. Wallander återvände till den döda kroppen.
– Nån har skurit av honom två fingrar, sa Nyberg. Det blir värre och värre.
Wallander nickade.
– Jag vet att du inte är läkare. Men du använde ordet skurit?
– Det är rena snittytor. Det kan naturligtvis ha varit en kraftig tång. Läkaren får avgöra. Hon är på väg.
– Susann Bexell?
– Jag vet inte.
Hon kom efter en halvtimme. Och det var Bexell. Wallander förklarade situationen. Samtidigt kom den hundförare som Nyberg hade ringt efter. Han skulle söka efter fingrarna.
– Jag vet egentligen inte vad jag gör här, sa läkaren när Wallander tystnat. Är han död så är han.
– Jag vill att du tittar på hans händer. Två fingrar är alltså bortskurna.
Nyberg hade börjat röka igen. Wallander förundrades över att han själv inte kände sig tröttare än han gjorde. Hunden hade börjat leta tillsammans med sin förare. Wallander mindes vagt en annan hund som en gång hittat ett svart finger. Hur länge sedan var det? Han mindes inte. Det kunde vara fem år sedan eller tio.
Läkaren arbetade fort.
– Jag tror att nån har knipit av dom med en tång, sa hon. Men om det har skett här eller nån annanstans kan jag inte svara på.
– Här har det inte skett, sa Nyberg bestämt.
Ingen sa emot honom. Men ingen frågade heller hur han kunde vara så säker på sin sak.
Läkaren var klar. Likbilen hade också kommit. Kroppen kunde föras bort.
– Jag vill helst inte att den försvinner från patologerna igen, sa Wallander. Nu vore det bra om den här mannen kunde begravas.
Läkaren och likbilen försvann. Hunden hade också gett upp.
– Ett par fingrar skulle han ha hittat, sa hundföraren. Det går han inte bet på.
– Jag tror ändå vi ska söka igenom hela det här området grundligt i morgon, sa Wallander och tänkte på Sonja Hökbergs handväska. Den som knep av dom kan ha kastat dom en bit bort. För att vi ska få det svårare.
Klockan var kvart i två. Nattvakten hade åkt hem.
– Han höll med, sa Martinson. Kroppen låg på ett annat sätt.
– Det kan betyda minst två saker, sa Wallander. Antingen brydde dom sig inte om att arrangera kroppen som den legat första gången. Eller så visste dom helt enkelt inte om hur den legat.
– Men varför? Varför skulle kroppen tillbaka hit?
– Det vet jag inte. Och nu är det knappast nån idé att vi stannar kvar här. Vi behöver sova.
Nyberg höll för andra gången denna kväll på att packa sina väskor. Platsen skulle vara avspärrad till dagen efter.
– Vi ses i morgon klockan åtta, sa Wallander.
Sedan skildes de åt.
Wallander for hem och kokade te. Han drack halva koppen och gick sedan och la sig. Ryggen och benen värkte. Gatlyktan vajade utanför fönstret.
Just när han höll på att somna rycktes han upp till ytan igen. Först visste han inte vad det var som väckt hans uppmärksamhet. Han lyssnade. Sedan insåg han att det kom inifrån.
Det var någonting med de avklippta fingrarna.
Han satte sig upp i sängen. Klockan var tjugo minuter över två.
Jag vill veta nu, tänkte han. Jag kan inte vänta till i morgon.
Han steg upp ur sängen och gick ut i köket. Telefonkatalogen låg på bordet.
Efter mindre än en minut hade han hittat det nummer han sökte.