Siv Eriksson sov.
Wallander hoppades att han inte rev upp henne ur drömmar hon inte ville lämna. Först vid den elfte signalen lyfte hon luren och svarade.
– Det här är Kurt Wallander.
– Vem?
– Jag besökte dig igår kväll.
Hon tycktes långsamt vakna.
– Åh, polisen. Vad är klockan?
– Halv tre. Jag skulle inte ha ringt om det inte var viktigt.
– Har det hänt nåt?
– Vi har hittat kroppen.
Det skrapade i luren. Han tänkte att hon nu hade satt sig upp i sängen.
– En gång till.
– Vi har hittat Tynnes Falks kropp.
I samma ögonblick insåg Wallander att hon inte visste om att kroppen blivit bortförd. Han var så trött att han glömt att han ingenting sagt när han besökt henne.
Nu berättade han. Och hon lyssnade utan att avbryta honom.
– Ska jag tro på det här? frågade hon när han tystnat.
– Jag inser att det låter konstigt. Men vart ord är sant.
– Vem gör nåt sånt? Och varför?
– Och ni har alltså hittat kroppen på samma ställe som där han dog?
– Ja.
– Herregud!
Han hörde hur hon andades.
– Men hur kan han ha hamnat där?
– Det vet vi inte än. Men jag ringer nu eftersom det är nåt jag behöver fråga dig om.
– Tänker du komma hit?
– Det räcker med det här telefonsamtalet.
– Vad är det du vill veta? Sover du aldrig?
– Det är lite hektiskt ibland. Den fråga jag kommer att ställa kanske verkar egendomlig.
– Jag tycker hela du verkar egendomlig. Lika egendomlig som det du berättar. Om du ursäktar att jag är uppriktig så här mitt i natten.
Wallander kom av sig.
– Jag förstår nog inte riktigt vad du menar.
Hon skrattade till.
– Du behöver inte ta det så allvarligt. Men jag tycker människor är underliga som tackar nej till nåt att dricka trots att det lyser om dom att dom är törstiga. Lika underliga som när dom tackar nej till nåt att äta trots att det syns lång väg hur hungriga dom är.
– Jag var faktiskt varken hungrig eller törstig. Om det är mig du menar.
– Vem annars?
Wallander undrade varför han inte sa som det var. Vad var det egentligen han var rädd för? Han betvivlade också att hon trodde honom.
– Blev du stött?
– Inte alls, svarade han. Men kan jag ställa min fråga nu?
– Jag är beredd.
– Kan du beskriva hur det såg ut när Tynnes Falk skrev på datorns tangentbord?
– Var det din fråga?
– Ja. Och jag vill gärna ha ett svar.
– Det såg väl ut som vanligt?
– Människor skriver på olika sätt. Poliser brukar oftast framställas som långsamt knackande med ett finger på en gammal skrivmaskin.
– Då förstår jag hur du menar.
– Använde han alla fingrarna?
– Det är det mycket få som gör när dom arbetar med datorer.
– Han skrev alltså bara med vissa fingrar?
– Ja.
Wallander höll andan. Nu gällde det om han hade haft rätt eller inte.
– Vilka fingrar använde han?
– Jag måste tänka efter. Så att det blir rätt.
Wallander väntade med spänning.
– Han skrev med pekfingrarna, sa hon.
Wallander kände besvikelsen komma.
– Du är alldeles säker?
– Egentligen inte.
– Det är viktigt att svaret blir rätt.
– Jag försöker se honom framför mig.
– Ta tid på dig.
Hon var vaken nu. Han förstod att hon försökte göra sitt bästa.
– Jag vill ringa tillbaka om en stund, sa hon. Nånting gör mig osäker. Jag tror det går lättare om jag sätter mig vid min egen dator. Det kanske hjälper minnet på traven.
Wallander gav henne sitt hemnummer.
Sedan satte han sig vid köksbordet och väntade. Han hade en molande huvudvärk. Kvällen efter måste han lägga sig tidigt och sova en hel natt, tänkte han, vad som än hände. Han undrade frånvarande hur Nyberg hade det. Om han sov eller om han låg vaken och vred sig.
Tio minuter senare ringde hon upp igen. Wallander hajade till inför telefonsignalen. Rädslan för att det kunde vara en journalist återkom. Men det var för tidigt. De brukade sällan ringa före halv fem på morgonen. Han lyfte luren. Hon gick rakt på sak.
– Höger pekfinger och vänster långfinger.
Wallander kände spänningen.
– Är du säker?
– Ja. Det är ett mycket ovanligt sätt att använda fingrarna på ett tangentbord. Men det var så han gjorde.
– Bra, sa Wallander. Det svaret var viktigt.
– Men var det rätt?
– Det bekräftade en misstanke, sa Wallander.
– Du måste förstå att jag blir väldigt nyfiken?
Wallander övervägde om han skulle berätta för henne om de avklippta fingrarna. Men han bestämde sig för att låta bli.
– Jag kan tyvärr inte säga mer. I varje fall inte just nu. Senare kanske.
– Vad är det egentligen som har hänt?
– Det är det vi försöker reda ut, sa Wallander. Glöm inte listan jag bad om. Godnatt.
– Godnatt.
Wallander reste sig och gick fram till fönstret. Temperaturen hade stigit några grader. Plus 7. Vinden var fortfarande byig. Det hade dessutom börjat duggregna. Klockan var fyra minuter i tre. Wallander gick och la sig. De avklippta fingrarna dansade länge framför hans ögon innan han lyckades somna.
*
Mannen som väntade i skuggorna vid Runnerströms Torg räknade långsamt sina andetag. Det hade han lärt sig som barn. Att andning och tålamod hängde ihop. En människa måste veta när väntan var det viktigaste.
Att lyssna till sin egen andning var också ett sätt att kontrollera den oro han kände. Alltför många oplanerade händelser hade inträffat. Han visste att man inte kunde gardera sig mot allt. Men att Tynnes Falk hade dött hade inneburit ett stort avbräck. Nu höll de på att organisera om situationen. Snart skulle de ha allt under kontroll igen. Tiden hade börjat bli knapp. Men om ingenting ytterligare som var oförutsett inträffade skulle de kunna följa sitt planerade tidsschema.
Han tänkte på den man som fanns någonstans långt borta i det tropiska mörkret. Han som hade allt i sin hand. Den man han aldrig träffat. Men som han både respekterade och fruktade.
Ingenting fick misslyckas.
Det skulle han aldrig tolerera.
Men ingenting kunde misslyckas. Ingen skulle kunna ta sig in i den dator som var själva hjärnan. Hans oro var obefogad. En brist i hans självkontroll.
Det hade varit ett misstag att han inte hade lyckats skjuta ihjäl den polisman som gått upp i Falks lägenhet. Men det äventyrade inte säkerheten. Förmodligen visste han ingenting. Även om de inte kunde vara helt säkra.
Falk hade själv yttrat de orden: Ingenting är någonsin alldeles säkert. Nu var han död. Hans död hade gett honom rätt. Ingenting var verkligen alldeles säkert.
De måste vara försiktiga. Den man som nu ensam måste fatta alla beslut hade sagt åt honom att avvakta. Om polismannen blev angripen ännu en gång och dödad skulle det kunna väcka onödig uppståndelse. Det fanns heller ingenting som talade för att poliserna hade den minsta aning om vad som egentligen pågick.
Han hade fortsatt att bevaka huset på Apelbergsgatan. Sedan polismannen lämnat huset hade han följt efter honom till Runnerströms Torg. Det var vad han hade väntat sig. Att det hemliga kontoret nu var upptäckt. Senare hade det kommit ytterligare någon dit. En man som burit in väskor. Polismannen hade sedan lämnat huset för att återkomma efter en timme. Före midnatt hade de sedan lämnat Falks kontor för gott.
Han hade fortsatt att vänta och tålmodigt lyssnat på sina andetag. Nu hade klockan blivit tre på natten och gatan var öde. Han frös i den kyliga vinden. Att någon nu skulle komma bedömde han som osannolikt. Försiktigt lösgjorde han sig ur skuggorna och gick över gatan. Han låste upp porten och sprang med ljudlösa steg högst upp i huset. Han hade handskar på händerna när han låste upp. Han gick in, tände sin ficklampa och lyste runt väggarna. De hade hittat dörren till det inre rummet. Det hade han väntat sig. Utan att riktigt veta varför hade han fått respekt för den polisman han mött i lägenheten. Han hade reagerat mycket fort, trots att han inte längre var ung. Också det var något han lärt sig tidigt i livet. Att underskatta en motståndare var en dödssynd lika svår som girigheten.
Med ficklampan lyste han på datorn. Sedan slog han på den. Skärmen började lysa. Han letade sig fram till en fil som visade när datorn senast varit igång. Det var sex dagar sedan. Alltså hade poliserna inte ens startat upp den.
Ändå var det för tidigt att känna sig säker. Det kunde vara en fråga om tid. Eller kanske de tänkte använda sig av någon specialist. Oron kom tillbaka. Men innerst inne visste han att de aldrig skulle kunna knäcka koderna. Även om de höll på i tusen år. Bara om någon av poliserna hade en extrem intuition skulle de kunna lyckas. Eller ett skarpsinne som gick utanpå allt han någonsin hört talas om. Men det var knappast troligt. Särskilt som de inte visste vad de letade efter. Och de skulle heller inte ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig vilka krafter som låg samlade i denna dator och väntade på att släppas lösa.
Han lämnade lägenheten lika tyst som han kommit.
Sedan var han åter försvunnen bland skuggorna.
*
Wallander vaknade med en känsla av att han hade försovit sig. Men när han såg på klockan visade den fem minuter över sex. Han hade sovit i tre timmar. Han föll tillbaka mot kudden igen. Huvudet värkte av sömnbrist. Tio minuter till, tänkte han. Eller sju. Jag orkar inte stiga upp redan nu.
Sedan klev han genast ur sängen och raglade in i badrummet. Ögonen var blodsprängda. Han ställde sig under duschen och lutade sig tungt som en häst mot väggen. Långsamt började han vakna.
Fem minuter i sju bromsade han in på parkeringsplatsen utanför polishuset. Duggregnet från natten höll i sig. Hansson var denna morgon ovanligt tidig. Han stod i receptionen och bläddrade i en tidning. Dessutom var han klädd i kostym och slips. Normalt brukade han uppenbara sig i skrynkliga manchesterbyxor och ostrukna skjortor.
– Fyller du år? frågade Wallander förvånat.
– Jag råkade se mig själv i spegeln häromdagen. Det var ingen vacker syn. Jag tänkte jag i alla fall kunde försöka bättra mig. Dessutom är det ju lördag idag. Sen får vi se hur länge det varar.
De slog följe mot matrummet och de obligatoriska kaffekopparna. Wallander berättade om nattens händelser.
– Det verkar inte riktigt klokt, sa Hansson när Wallander tystnat. Varför i helvete lägger man tillbaka en död man på gatan?
– Det är det vi har våra lönegrader för att reda ut, sa Wallander. Du ska förresten leta efter hundar ikväll.
– Vad menar du med det?
– Egentligen var det Martinsons idé. Nån som var ute med sin hund kan ha lagt märke till nåt där vid Missunnavägen igår kväll. Nu tänkte vi att du kunde stå där och stoppa eventuella hundägare. Och tala med dom.
– Varför just jag?
– Du tycker ju om hundar? Eller hur?
– Jag skulle faktiskt gå bort ikväll. Det är lördag idag, om du minns.
– Du hinner båda delarna. Det räcker om du är där strax före elva.
Hansson nickade. Även om Wallander aldrig hade tyckt särskilt bra om sin kollega kunde han inte klaga på hans beredvillighet att ställa upp när så verkligen krävdes.
– Klockan åtta, sa Wallander. I mötesrummet. Vi måste gå igenom det som hänt. Grundligt.
– Jag tycker inte vi gör annat. Men vi kommer ingenvart för det.
Wallander satte sig vid skrivbordet. Men efter en stund sköt han undan kollegieblocket. Han visste inte längre vad han skulle skriva. Han kunde inte påminna sig att han någonsin tidigare känt sig så helt i avsaknad av riktlinjer för hur spaningsarbetet egentligen skulle bedrivas. De hade en död taxichaufför och en lika död mördare. De hade en man som avlidit utanför en bankomat, ett lik som försvunnit för att sedan återfinnas utanför samma bankomat. Med två av sina fingrar borta, precis de fingrar han brukat använda när han arbetade med sin dator. De hade dessutom ett omfattande strömavbrott i Skåne och en egendomlig koppling mellan alla dessa dödsfall och händelser. Ändå hängde ingenting ihop. Till detta kom att någon beskjutit Wallander. Att det skulle ha varit ett missriktat skrämskott vore en illusion att tro. Meningen hade varit att han skulle dö.
Ingenting i detta är rimligt, tänkte Wallander. Jag vet inte vad som är början och vad som är slutet. Minst av allt vet jag varför dessa människor dör. Någonstans måste det ändå finnas ett motiv.
Han reste sig och gick fram till fönstret med kaffemuggen i handen.
Vad skulle Rydberg ha gjort? tänkte han. Hade han haft några råd? Hur skulle han ha gått till väga? Eller skulle han ha känt samma vilsenhet som jag själv?
För en gångs skull fick han inga svar. Rydberg var tyst.
Klockan blev halv åtta. Wallander satte sig igen. Han måste förbereda mötet i spaningsgruppen. Trots allt var det han som måste driva på. I ett försök att se på händelserna från ett nytt håll gjorde han ett återtåg. Vilka händelser låg i botten? Vilka kunde betraktas som tänkbara bihang? Det var som att konstruera ett planetsystem där olika satelliter snurrade i olika omloppsbanor kring en kärna. Men han hittade inte kärnan. Där fanns bara ett stort svart hål.
Någonstans existerar alltid en huvudperson, tänkte han. Alla roller är inte lika viktiga. Några av dem som har dött har spelat mindre roll. Men vem är egentligen vem? Och i vilket spel? Vad handlar allt detta om?
Han var tillbaka vid utgångspunkten igen. Det enda han tyckte han kunde känna sig alldeles säker på var att mordförsöket mot honom själv inte var något centrum. Inte heller ansåg han det rimligt att mordet på taxichauffören bildade utgångspunkt för de övriga händelserna.
Då återstod bara Tynnes Falk. Mellan honom och Sonja Hökberg hade funnits en länk. Ett felande relä och en ritning över en transformatorstation. Det var vad de måste hålla sig till. Länken var bräcklig och obegriplig. Men ändå fanns den där.
Han sköt undan kollegieblocket. Jag vet inte vad det är jag ser, tänkte han uppgivet.
Han blev sittande ytterligare några minuter. Utifrån korridoren kunde han höra Ann-Britt skratta. Det var länge sedan. Han samlade ihop sina papper och pärmar och gick till mötesrummet.
De gjorde en grundlig genomgång som tog dem närmare tre timmar denna lördagsmorgon. Långsamt försvann den trötta och glåmiga stämningen runt bordet.
Vid halvniotiden kom Nyberg in i rummet. Utan ett ord satte han sig längst ner vid kortänden. Wallander såg på honom. Han skakade på huvudet. Han hade ingenting att säga som inte kunde vänta.
De prövade olika framkomliga vägar, olika riktningar. Men underlaget sviktade hela tiden.
– Är det nån som lägger ut villospår? sa Ann-Britt när de tog en paus för att sträcka på benen och vädra. Kanske allt i grund och botten är mycket enkelt? Om vi bara hittar motivet.
– Vilket motiv? sa Martinson. Den som rånar en taxichaufför kan knappast ha samma motiv som en som bränner ihjäl en flicka och mörklägger en stor del av Skåne. Dessutom vet vi inte ens om Tynnes Falk verkligen blev ihjälslagen. Fortfarande är mitt tips att han dog en naturlig död. Eller att det var en olyckshändelse.
– Egentligen hade det varit enklare om han hade blivit mördad, sa Wallander. Då skulle vi inte behövt sväva i tvivelsmål längre om att det här verkligen är en obruten kedja av brottsliga händelser.
De hade stängt fönstren och satt sig ner igen.
– Det allvarligaste är ändå att nån sköt mot dig, sa Ann-Britt. Trots allt är det mycket sällan en inbrottstjuv är beredd att döda nån som dyker upp i hans väg.
– Jag vet inte om det är allvarligare än nåt annat, invände Wallander. Men det berättar i alla fall att det finns en stor hänsynslöshet bland dom människor som ligger bakom. Vad det nu än är dom vill åstadkomma.
De fortsatte att vända och vrida på materialet. Wallander sa inte många ord. Men han lyssnade med stor uppmärksamhet. Det hade många gånger hänt att en motsträvig brottsutredning plötsligt vridit sig runt sin egen axel genom några ord som kastats fram, som en bisats eller en tillfällig kommentar. De letade efter ingångar och utgångar, och inte minst efter ett centrum. En kärna som kunde placeras där det just nu bara var ett stort svart hål. Det var segt och ansträngande, en enda lång och utdragen uppförsbacke. Men det fanns ingen annan väg att gå.
Den sista timmen gjorde de en genomgång. Var och en betade av sina minneslistor och prioriterade de arbetsuppgifter som väntade. Strax före elva insåg Wallander att de knappast orkade mer.
– Det här kommer att ta tid, sa han. Det är möjligt att vi blir tvungna att begära mer personal. Jag ska i alla fall tala med Lisa om saken. Men nu är det knappast nån idé att vi sitter kvar här längre. Fast nån helgledighet kan ingen av oss ta ut. Vi måste streta vidare.
Hansson försvann för att tala med åklagaren som begärt en föredragning. Redan tidigare, under en paus, hade Wallander bett Martinson följa med till Falks lägenhet vid Runnerströms Torg när spaningsmötet var över. Martinson gick till sitt kontor för att först ringa hem. Nyberg satt och slet i sina hårtestar vid bordsänden. Sedan reste han sig och lämnade rummet utan ett ord. Kvar fanns nu bara Ann-Britt. Wallander insåg att hon ville tala med honom i enrum. Han sköt igen dörren.
– Jag har tänkt på en sak, började hon. Den där mannen som sköt.
– Vad är det med honom?
– Han såg dig. Och han sköt utan att tveka.
– Jag vill helst inte tänka för mycket på det.
– Det kanske du borde göra.
Wallander betraktade henne uppmärksamt.
– Hur ska jag tolka det?
– Jag tänkte bara att du borde vara lite försiktig. Det kan naturligtvis vara så att han blev överraskad. Men man kan väl inte helt utesluta att han kanske tror att du vet nånting. Och att han kommer att försöka igen.
Wallander förvånades över att han själv inte hade tänkt tanken. Genast blev han rädd.
– Jag vill inte skrämma dig, sa hon. Men jag måste ändå säga det.
Han nickade.
– Jag ska tänka på det. Frågan är bara vad han tror att jag vet.
– Han kanske till och med har rätt? Att du sett nånting du inte är medveten om?
En annan tanke hade slagit Wallander.
– Vi borde kanske sätta Apelbergsgatan och Runnerströms Torg under bevakning. Inga utryckningsfordon, mycket diskret. Bara för säkerhets skull.
Hon höll med honom och gick för att ordna saken. Wallander blev stående kvar med sin rädsla. Han tänkte på Linda. Sedan ruskade han på axlarna och gick ut i receptionen för att vänta på Martinson.
De steg in i lägenheten vid Runnerströms Torg strax före tolv. Trots att Martinson genast började intressera sig för datorn ville Wallander först visa honom det inre rum där altaret fanns.
– Den elektroniska rymden förvrider huvudet på människor, sa Martinson och skakade på huvudet. Hela den här befästa lägenheten får mig att må illa.
Wallander svarade inte. Istället tänkte han på det Martinson sagt. Ett ord han hade använt. Rymden. Samma ord hade Tynnes Falk skrivit om i sin loggbok.
Rymden som varit tyst. Inga budskap från Vännerna.
Vad är det för budskap? tänkte Wallander. Det hade jag just nu gett mycket för att veta.
Martinson hade tagit av sig jackan och satt sig vid datorn. Wallander stod snett bakom honom.
– Här finns några mycket avancerade program, sa Martinson sedan han slagit på den. Och den här datorn är förmodligen fruktansvärt snabb. Jag är inte säker på att jag kommer att klara av den.
– Jag vill i alla fall att du försöker. Om inte det går får vi kalla på Rikskrim och deras dataexperter.
Martinson svarade inte. Han betraktade datorn under tystnad. Sedan reste han sig och undersökte baksidan. Wallander följde honom med blicken. Martinson satte sig igen. Skärmen hade tänts. Ett stort antal symboler virvlade förbi. Till sist fastnade en stjärnhimmel på skärmen.
– Det verkar som om den automatiskt kopplar upp sig mot en server, så fort man sätter på den.
Rymden igen, tänkte Wallander. Tynnes Falk är i alla fall konsekvent.
– Vill du att jag ska förklara vad jag gör? frågade Martinson.
– Jag förstår knappast ändå.
Martinson tryckte på kommandot för att öppna hårddisken. Ett antal kodade filbeteckningar dök upp. Wallander satte på sig glasögonen och lutade sig fram över Martinsons axel. Men det han såg var bara sifferrader och bokstavskombinationer. Martinson markerade den översta till vänster och försökte öppna den. Han tryckte på startkommandot. Sedan ryckte han till.
– Vad hände?
Martinson pekade på skärmen till höger. En liten ljuspunkt hade börjat blinka.
– Jag vet inte om jag har rätt, sa Martinson långsamt. Men jag tror att nån just nu kunde märka att vi försökte öppna en fil utan att vi har rätt till det.
– Hur kan det gå till?
– Den här datorn är ju ihopkopplad med andra datorer.
– Där skulle alltså nån nu ha sett att vi försöker få igång den här?
– Ungefär så.
– Var finns den personen?
– Var som helst, sa Martinson. Han kan sitta på en avlägsen bondgård i Kalifornien. Eller på en ö utanför Australien. Men han kan också befinna sig i våningen här rakt under oss.
Wallander skakade vantroget på huvudet.
– Det är svårt att förstå, sa han.
– En dator och Internet gör att du befinner dig mitt i världen var du än är.
– Kommer du att kunna öppna den?
Martinson började arbeta med olika kommandon. Wallander väntade. Efter ungefär tio minuter sköt Martinson stolen tillbaka.
– Allting är spärrat, sa han. Det ligger komplicerade koder och täcker varenda ingång. Och dom i sin tur har säkerhetssystem bakom sig.
– Det betyder alltså att du ger upp.
Martinson log.
– Inte än, svarade han. Inte riktigt än.
Martinson fortsatte att bearbeta tangentbordet.
Men nästan genast gav han till ett utrop.
– Vad är det? undrade Wallander.
Martinson betraktade undrande skärmen.
– Jag är inte alldeles säker. Men jag tror att nån har varit inne i datorn bara för några timmar sen.
– Hur kan du se det?
– Jag tror knappast det är lönt att jag försöker förklara.
– Inte riktigt än.
Wallander väntade medan Martinson fortsatte att arbeta. Efter tio minuter reste han sig.
– Jag hade rätt, sa han. Nån var inne i datorn igår. Eller inatt.
– Är du säker?
– Ja.
De såg på varandra.
– Det betyder alltså att nån förutom Falk har tillgång till det som finns i datorn.
– Dessutom är det knappast nån som brutit sig in, sa Martinson.
Wallander nickade tyst.
– Hur ska vi tolka det? frågade Martinson.
– Jag vet inte, svarade Wallander. Det är för tidigt.
Martinson satte sig framför datorn igen. Arbetet fortsatte.
Klockan halv fem tog de paus. Martinson bad Wallander följa med hem och äta middag. Strax före halv sju var de tillbaka igen. Wallander insåg att hans närvaro var alldeles onödig. Men samtidigt ville han inte lämna Martinson ensam.
Först när klockan blivit tio gav Martinson upp.
– Jag kommer inte igenom, sa han. Jag har aldrig i mitt liv sett såna säkerhetssystem. Här inne ligger tusentals kilometer av elektronisk taggtråd. Brandväggar som inte går att forcera.
– Då vet vi det, sa Wallander. Då får vi vända oss till Rikskrim.
– Kanske, sa Martinson tveksamt.
– Vad har vi för alternativ?
– Vi har faktiskt ett, sa Martinson. En ung man som heter Robert Modin. Han bor i Löderup. Inte så långt från det hus där din far hade sitt hem.
– Vem är det?
– En vanlig ung man som är nitton år gammal. Såvitt jag vet kom han ut från fängelset för några veckor sen.
Wallander såg undrande på Martinson.
– Varför skulle han vara ett alternativ?
– Därför att han lyckades ta sig in i Pentagons superdator häromåret. Han anses vara en av dom skickligaste i Europa på att ta sig in i förbjudna datavärldar.
Wallander tvekade. Samtidigt lockades han av Martinsons idé. Han behövde inte betänka sig länge.
– Hämta honom, sa han. Så ska jag under tiden se hur det går med Hansson och hans hundar.
Martinson for ut mot Löderup i sin bil.
Wallander såg sig runt i skuggorna. En bil stod parkerad några kvarter längre bort. Han lyfte handen till hälsning.
Sedan tänkte han på det som Ann-Britt hade sagt. Om att han borde vara försiktig.
Han såg sig runt ännu en gång. Sedan gick han upp mot Missunnavägen.
Duggregnet hade upphört.