Hansson hade parkerat sin bil utanför skattemyndigheten.
Wallander såg honom på avstånd. Han stod under en gatlykta och läste en tidning. En mycket tydlig polisman, tänkte Wallander. Ingen behöver tvivla på att han befinner sig på ett uppdrag, även om det är oklart vad han håller på med. Men han är för tunt klädd. Frånsett den gyllene regeln om att komma hem levande efter avslutad arbetsdag finns inget viktigare för en polisman än att klä sig varmt när han ska bedriva utomhusspaning.
Hansson tycktes försjunken i sin tidning. Han märkte inte Wallander förrän han hade kommit alldeles intill. Wallander uppfattade att det var en tidning om travsport.
– Jag hörde dig inte, sa Hansson. Jag undrar om jag har börjat få dålig hörsel.
– Hur går det med hästarna?
– Jag lever på illusioner som de flesta andra. Om att man ska sitta där ensam en dag med den enda rätta raden. Men inte fan springer hästarna som dom ska. Det händer aldrig.
– Och hur går det med hundarna?
– Jag kom just. Hittills har här inte varit nån.
Wallander såg sig omkring.
– När jag kom till stan var här öppna fält, sa han. Ingenting av det här fanns den gången.
– Svedberg talade ofta om det, sa Hansson. Hur staden hade förändrats. Men han var ju född här.
De begrundade under tystnad sin döda kollega. I minnet tyckte Wallander sig fortfarande kunna höra hur Martinson stönade bakom hans rygg i det ögonblick de upptäckte Svedberg, ihjälskjuten på golvet hemma i sitt vardagsrum.
– Han skulle ha fyllt 50 snart, sa Hansson. När är det du fyller?
– Nästa månad.
– Jag hoppas jag blir bjuden.
– Till vad då? Jag ska inte ha nån fest.
De hade börjat gå längs gatan. Wallander berättade om Martinsons ihärdiga försök att komma in i Tynnes Falks dator. De hade kommit fram till bankomaten och stannat.
– Man vänjer sig fort, sa Hansson. Jag minns knappt längre hur det var innan dom här automaterna fanns. Och ännu mindre förstår jag hur dom egentligen fungerar. Jag föreställer mig ibland att det sitter en liten kamrer där inne. En gubbe som räknar sedlar och kontrollerar att allt går rätt till.
Wallander tänkte på det Erik Hökberg hade sagt. Om hur sårbart samhället hade blivit. Strömavbrottet några nätter tidigare hade bekräftat hans ord.
De gick tillbaka till Hanssons bil. Fortfarande var inga kvällsvandrande hundägare i sikte.
– Jag går nu. Hur var middagen?
– Jag var aldrig där. Vad är det för mening med att äta om man inte får ta ett glas till?
– Du kunde ha bett nån bil komma och hämta dig.
Hansson betraktade Wallander uppmärksamt.
– Du tycker alltså att jag skulle ha stått här och tilltalat folk samtidigt som jag osade sprit?
– Ett glas, sa Wallander. Jag talar inte om att du skulle ha varit full.
Wallander skulle just gå när han påminde sig att Hansson haft ett samtal tidigare under dagen med åklagaren.
– Hade Viktorsson nånting att säga?
– Egentligen inte.
– Nånting måste han väl ha sagt?
– Han såg inga skäl till att spaningsuppläggningen för närvarande skulle inriktas åt nåt visst håll. Vi skulle fortsätta att arbeta på bredden. Förutsättningslöst.
– Poliser spanar aldrig förutsättningslöst, sa Wallander. Det borde han veta.
– Det var i alla fall vad han sa.
– Inget mer?
– Nej.
Wallander fick plötsligt en känsla av att Hansson svarade undvikande. Som om det var någonting han inte kom fram med. Han väntade. Men Hansson var tyst.
– Halv ett kan du nog ge dig, sa Wallander. Jag går nu. Vi ses i morgon.
– Jag borde ha satt på mig varmare kläder. Det är kyligt.
– Hösten är här, sa Wallander. Snart kommer vintern.
Han gick tillbaka mot staden. Ju mer han tänkte på det, desto säkrare blev han på att det var någonting Hansson inte hade sagt. När han kom fram till Runnerströms Torg insåg han att det bara fanns en möjlighet. Viktorsson hade gjort en kommentar om honom själv. Om den påstådda misshandeln. Om den interna utredning som pågick.
Wallander irriterades över att Hansson inget hade sagt. Men han blev inte förvånad. Hansson levde sitt liv i en ständig ansträngning att jämt vara vän med alla. Samtidigt märkte Wallander hur trött han blev. Nerslagen kanske.
Han såg sig omkring. Den civila polisbilen stod kvar. I övrigt var gatan tom. Han låste upp bildörren och satte sig. Just när han skulle starta motorn ringde telefonen. Han letade fram den ur fickan. Det var Martinson.
– Var är du?
– Jag åkte hem.
– Varför det? Fick du inte tag på Molin?
– Modin. Robert Modin. Jag blev plötsligt lite tveksam.
– Över vad då?
– Du vet hur det är. Regelverket säger att vi inte får använda oss av utomstående personer hur som helst. Trots allt har Modin blivit dömd till fängelse. Om så bara för nån månad.
Wallander insåg att Martinson hade fått kalla fötter. Det hade hänt tidigare. Några gånger hade det kommit till sammanstötningar mellan dem. Wallander kunde ibland tycka att Martinson var alltför försiktig. Han använde inte ordet feg, fast det var det han innerst inne menade.
– Vi borde nog få det här godkänt av åklagaren först, fortsatte Martinson. Åtminstone borde vi tala med Lisa om det.
– Du vet att jag tar ansvaret, sa Wallander.
– Men ändå.
Wallander insåg att Martinson hade bestämt sig.
– Du kan i alla fall ge mig Modins adress, sa han. Så fritar jag dig från allt ansvar.
– Borde vi inte vänta?
– Nej, svarade Wallander. Tiden rinner ifrån oss. Jag vill veta vad som finns i den där datorn.
– Om du vill höra min personliga åsikt så borde du sova. Har du sett i spegeln hur du ser ut?
– Ja, jag vet, sa Wallander. Ge mig adressen nu.
Han letade fram en penna ur handskfacket som var fullt av papper och ihopklämda papperstallrikar från olika grillbarer. Wallander skrev upp vad Martinson sa på baksidan av ett bensinkvitto.
– Det är snart midnatt, sa Martinson.
– Ja, jag vet, svarade Wallander. Vi ses i morgon.
Wallander avslutade samtalet och la ifrån sig telefonen på sätet intill. Men när han skulle starta motorn blev han sittande. Martinson hade rätt. Vad han framförallt behövde nu var sömn. Vad var det egentligen för mening med att åka ut till Löderup? Robert Modin låg förmodligen och sov. Det får vänta till i morgon, tänkte han.
Sedan körde han ut ur Ystad, mot öster, mot Löderup.
Han körde fort för att avreagera sig. För att han inte ens kunde följa sina egna beslut längre.
Pappret med adressen låg bredvid telefonen på sätet. Men redan när Martinson hade talat om var Modin bodde hade Wallander vetat var det var. Det låg bara några kilometer från det hus där hans far hade bott. Wallander anade dessutom att han nog redan hade träffat Robert Modins far. Utan att han den gången hade lagt namnet på minnet. Han vevade ner rutan och lät den kyliga luften strömma över ansiktet. Just nu var han irriterad på både Hansson och Martinson. De kryper, tänkte han ilsket. Både för sig själva och för sin chef.
Klockan hade blivit kvart över tolv när han svängde av från huvudvägen. Risken var naturligtvis stor att han skulle komma fram till ett nersläckt och sovande hus. Men ilskan och irritationen hade jagat tröttheten ur kroppen. Han ville träffa Robert Modin. Och han ville ta honom med sig till Runnerströms Torg.
Det var en avstyckad gård med en stor trädgård som mötte honom. I ljuset från strålkastarna såg Wallander en ensam häst som stod orörlig i en hage. Huset var vitkalkat. På framsidan stod en jeep och en mindre bil. Det lyste i flera fönster på nedervåningen.
Wallander stannade, slog av motorn och steg ur. I samma ögonblick tändes ljuset utanför ytterdörren. En man kom ut på trappan. Wallander kände igen honom. Han hade haft rätt. Någon gång tidigare hade de träffats.
Wallander gick fram och hälsade. Mannen var i 60-årsåldern, mager och kutryggig. Men hans händer tydde inte på att han var lantbrukare.
– Jag känner igen dig, sa Modin. Din far bodde här borta.
– Vi har träffats, sa Wallander. Men jag minns inte i vilket sammanhang.
– Din far irrade omkring ute på en åker, sa Modin. Med en väska i handen.
Wallander mindes. Hans far hade en gång drabbats av en tillfällig sinnesförvirring och bestämt sig för att resa till Italien. Han hade då packat en väska och börjat gå. Modin hade upptäckt honom där han trampade fram i leran och ringt till polishuset.
– Jag tror inte vi har träffats sen han gick bort, sa Modin. Och huset är ju sålt.
– Gertrud flyttade till en syster i Svarte. Jag vet inte ens vem som köpte huset.
– Det är nån karl uppifrån landet som påstår att han är affärsman. Men jag misstänker att han nog egentligen är hembrännare.
Wallander tyckte han kunde se det framför sig. Hur hans fars gamla ateljé hade förvandlats till hembränneri.
– Jag antar att du kommer för Roberts skull, avbröt Modin hans tankar. Jag trodde han hade sonat tillräckligt?
– Det har han säkert, sa Wallander. Men du har rätt i att det är för hans skull jag har kommit.
– Vad har han gjort nu?
Wallander kunde höra faderns vånda.
– Ingenting. Däremot är det så att han kanske kan ge oss lite hjälp.
Modin blev förvånad. Men också lättad. Han nickade mot dörren. Wallander följde efter honom in.
– Hustrun sover, sa Modin. Hon har öronproppar.
I samma ögonblick påminde sig Wallander att Modin var lantmätare. Hur han visste det hade han ingen aning om.
– Är Robert hemma?
– Han är på fest tillsammans med några vänner. Men han har telefon med sig.
Modin visade in Wallander i vardagsrummet.
Han hajade till. Ovanför soffan satt en av de målningar hans far hade gjort. Landskapet utan tjäder.
– Jag fick den av honom, sa Modin. När det snöade som värst brukade jag skotta uppfarten åt honom. Ibland for jag förbi och pratade med honom. Det var en märklig man, på sitt vis.
– Det kan man nog lugnt säga, sa Wallander.
– Jag tyckte om honom. Det finns inte så många av hans sort längre.
– Han var inte alltid lätt att ha att göra med, sa Wallander. Men visst saknar jag honom. Och visst blir dom där gubbarna alltmer sällsynta. En dag kommer dom alldeles att vara försvunna.
– Vem är lätt att ha att göra med? sa Modin. Är du? Jag är det knappast. Fråga min hustru.
Wallander satte sig i soffan. Modin började krafsa ur en pipa.
– Robert är en bra pojke, sa han. Jag tyckte straffet var hårt. Även om det bara var en månad. Det var ju bara en lek alltsammans.
– Jag vet faktiskt inte vad som hände, sa Wallander. Annat än att han hade lyckats ta sig in i Pentagons datorer.
– Han är duktig med dom där datorerna, sa Modin. Den första apparaten köpte han när han var nio år. För pengar han tjänat på att plocka jordgubbar. Sen försvann han in i datavärlden. Men så länge han skötte skolan tyckte jag inte det gjorde nåt. Fast min hustru var emot det. Och nu tycker hon förstås att hon fick rätt.
Wallander fick en känsla av att Modin var en mycket ensam människa. Hur gärna han än hade velat fanns det dock ingen tid till konversation.
– Jag behöver alltså få tag på Robert, sa han. Det är möjligt att hans datakunskaper kan hjälpa oss.
Modin blossade på sin pipa.
– Törs man fråga på vilket sätt?
– Jag kan bara säga att det rör sig om ett invecklat dataproblem.
Modin nickade och reste sig.
– Jag ska inte fråga mer.
Han försvann ut i tamburen. Wallander hörde hur han började tala med någon i telefon. Han vred på ryggen och betraktade landskapet som fadern målat.
Vart tog sidenriddarna vägen? tänkte han. Uppköparna som kom i sina glänsande vrålåk och köpte upp farsans tavlor för vrakpris? Vart tog dom vägen? I sina flotta kostymer och med sina vräkiga maner? Kanske det finns en kyrkogård där bara sidenriddare blir nergrävda? Tillsammans med sina tjocka plånböcker och glänsande bilar?
Modin kom tillbaka.
– Grabben är på väg, sa han. Han är i Skillinge. Det tar en stund.
– Vad sa du?
– Som det var. Ingen fara. Men polisen behövde hjälp.
Modin satte sig igen. Pipan hade slocknat.
– Det måste vara viktigt, eftersom du kommer mitt i natten.
– Det finns saker som inte kan vänta.
Modin förstod att Wallander inte ville tala om saken.
– Kan jag bjuda dig på nånting?
– Kaffe vore gott.
– Mitt i natten?
– Jag tänkte jobba ett par timmar till. Men det är inte viktigt.
– Det är klart du ska ha kaffe, sa Modin.
De satt i köket när en bil körde upp på gårdsplanen. Ytterdörren gick upp och Robert Modin steg in.
Wallander tyckte att han såg ut som en trettonåring. Han hade kortklippt hår, runda glasögon och var kortvuxen. Säkert skulle han komma att likna sin far alltmer för varje år som gick. Han var klädd i jeans, skjorta och skinnjacka. Wallander reste sig och tog honom i hand.
– Jag beklagar om jag störde dig mitt i en fest.
– Vi skulle ändå gå.
Modin stod i dörren in till vardagsrummet.
– Jag lämnar er ifred, sa han och försvann.
– Är du trött? frågade Wallander.
– Inte särskilt.
– Jag tänkte att vi skulle åka in till Ystad.
– Varför det?
– Det är nånting jag vill att du ska se på. Jag förklarar medan vi åker.
Pojken var på sin vakt. Wallander försökte le.
– Du behöver inte vara orolig.
– Jag ska bara byta glasögon, sa Robert Modin.
Han försvann uppför trappan till övervåningen. Wallander gick in i vardagsrummet och tackade för kaffet.
– Jag ska se till att han kommer hem ordentligt. Men jag tänker ta med honom in till Ystad.
Modin såg plötsligt orolig ut igen.
– Säkert att han inte har hittat på nånting?
– Jag lovar. Det är som jag sagt.
Robert Modin var tillbaka igen. De lämnade huset när klockan var tjugo minuter över ett. Pojken satte sig bredvid Wallander i framsätet. Han flyttade på telefonen.
– Det är nån som har ringt, sa Robert.
Wallander sökte upp meddelandet. Det var Hansson. Jag skulle ha tagit med telefonen in, tänkte Wallander.
Han slog numret. Det dröjde innan Hansson svarade.
– Naturligtvis väckte du mig. Vad trodde du? Klockan är halv två. Jag stannade till halv ett. Då var jag så trött att jag trodde jag skulle ramla omkull.
– Du hade ringt?
– Det var faktiskt ett napp.
Wallander sträckte på sig bakom ratten.
– Vad?
– En kvinna med schäfer. Om jag förstod henne rätt hade hon sett Tynnes Falk den där kvällen han dog.
– Bra. Hade hon gjort några iakttagelser?
– Hon hade klart minne. Alma Högström. Pensionerad tandläkare. Hon sa att hon ofta såg Tynnes Falk på kvällarna. Han var tydligen en promenerande människa.
– Och kvällen då kroppen kom tillbaka?
– Hon trodde att hon hade sett en skåpbil. Om tiderna stämmer så bör det ha varit halv tolv. Den hade parkerats framför bankomaten. Eftersom den hade stått mitt emellan parkeringsplatserna hade hon lagt märke till den.
– Såg hon några människor?
– Hon trodde att hon hade sett en man.
– Trodde?
– Hon var osäker.
– Kan hon identifiera bilen?
– Jag har bett henne komma hit till polishuset i morgon bitti.
– Bra, sa Wallander. Det här kan faktiskt ge nånting.
– Inte riktigt, svarade Wallander. Vi ses i morgon.
Klockan var två när Wallander stannade bilen utanför huset vid Runnerströms Torg. En ny patrullbil stod parkerad på samma ställe som den förra. Wallander såg sig runt på gatan. Om någonting hände så kunde Robert Modin också utsättas för fara. Men gatan var tom. Duggregnet hade upphört.
På vägen in från Löderup hade Wallander förklarat ärendet. Han ville helt enkelt att Robert skulle försöka komma in i Falks dator.
– Jag vet att du är duktig, sa han. Jag bryr mig heller inte om det där med Pentagon. Det som intresserar mig är att du begriper dig på datorer.
– Jag skulle egentligen aldrig ha åkt fast, sa Robert plötsligt ur mörkret. Det var mitt eget fel.
– Varför det?
– Jag slarvade med att sopa igen spåren.
– Vad menar du med det?
– Om man tar sig in på ett spärrat område lämnar man spår. Det är som att klippa upp ett staket. När man går ut måste man laga staketet. Det gjorde jag inte tillräckligt bra. Därför kunde dom spåra mig.
– Det satt alltså folk i Pentagon och lyckades lista ut att det fanns en människa i lilla Löderup som varit på besök?
– Dom kunde inte veta vem jag var eller vad jag hette. Men dom kunde se att det var min dator.
Wallander försökte erinra sig om han hade hört talas om ärendet. Det borde han ha gjort eftersom Löderup tillhörde det som tidigare varit Ystads polisdistrikt. Men minnet var tomt.
– Vilka var det som grep dig?
– Det kom två poliser från Rikskriminalen i Stockholm.
– Vad hände sen?
– Folk från USA förhörde mig.
– Förhörde dig?
– Dom ville veta hur jag hade burit mig åt. Jag sa som det var.
– Och sen?
– Sen blev jag dömd.
Wallander hade haft flera frågor. Men pojken som satt där bredvid honom verkade ovillig att svara.
De gick in genom porten och uppför trapporna. Wallander märkte att han hela tiden var på sin vakt. Innan han låste upp säkerhetsdörren stod han stilla och lyssnade. Robert Modin betraktade honom bakom sina glasögon. Men han sa ingenting.
De gick in. Wallander tände ljuset och pekade på datorn. Han nickade mot skrivbordsstolen. Robert satte sig och slog på datorn utan att tveka. Symbolerna flimrade förbi. Wallander höll sig i bakgrunden. Robert fingrade trevande över tangentbordet som om han just förberedde en pianokonsert. Han höll ansiktet mycket nära skärmen, som om han med ögonen sökte något Wallander inte kunde se.
Så började han knappa på tangentbordet.
Det tog honom drygt en minut. Sedan slog han plötsligt av datorn och vände sig mot Wallander.
– Jag har aldrig sett nåt liknande, sa han enkelt. Den här kommer jag inte att kunna öppna.
Wallander märkte besvikelsen. Både hos sig själv och Robert Modin.
– Är du säker?
Pojken skakade på huvudet.
– Då måste jag sova först, sa han bestämt. Och ha gott om tid.
Wallander insåg nu med full kraft det meningslösa i att han hämtat in Robert Modin mitt i natten. Martinson hade naturligtvis haft rätt. Han erkände också för sig själv, om än motvilligt, att hans envishet hade utlösts av att Martinson blivit tveksam.
– Har du tid i morgon? frågade Wallander.
– Hela dagen.
Wallander släckte och låste. Sedan följde han pojken till civilpatrullen som väntade i sin bil och bad dem se till att någon nattpatrull körde honom hem. De avtalade att någon skulle komma och hämta honom klockan tolv. När han hade sovit ut.
Wallander for till Mariagatan. Klockan var närmare tre när han kröp ner mellan lakanen. Snart sov han. Med det fasta beslutet att inte infinna sig på polishuset före klockan elva nästa dag.
*
Kvinnan hade kommit till polishuset på fredagen, strax före ett. Hon hade försynt bett att få en karta över Ystad. Flickan som tog emot henne hänvisade till Turistbyrån eller bokhandeln. Kvinnan hade tackat vänligt. Sedan hade hon frågat efter en toalett. Flickan hade pekat på den dörr som var för besökande. Hon hade låst om sig och öppnat fönstret. Sedan hade hon stängt det igen. Men hakarna hade hon maskerat med tejp. Städerskan som kommit på fredagskvällen hade inte lagt märke till någonting.
Natten mot måndagen, strax efter klockan fyra smög skuggan av en man upp vid polishusets ena yttervägg. Han försvann in genom fönstret. Korridorerna var övergivna. En ensam radio hördes från larmcentralen. Mannen hade en karta i handen. Den hade varit möjlig att skaffa fram genom att tappa ett arkitektkontors dator. Han visste precis vart han skulle gå.
Han sköt upp dörren till Wallanders rum. En jacka med en stor gul fläck hängde på en ensam galge.
Sedan gick mannen fram till den dator som stod i rummet. Han betraktade den tyst under ett kort ögonblick innan han slog på den.
Det han hade att göra tog tjugo minuter. Men risken var i det närmaste obefintlig att någon skulle komma in i rummet så här dags. Det hade varit mycket lätt att gå in i Wallanders dator och hämta fram alla hans dokument och brev.
När mannen var klar släckte han ljuset och öppnade försiktigt dörren på glänt. Korridoren var tom.
Sedan försvann han ljudlöst samma väg han hade kommit.