På söndagsmorgonen den 12 oktober vaknade Wallander klockan nio. Trots att han bara hade sovit sex timmar kände han sig utsövd. Innan han gick upp till polishuset tog han en halvtimmes promenad. Duggregnet från natten var borta. Det var en klar och vacker höstdag. Temperaturen hade stigit till nio grader. Kvart över tio steg han in på polishuset. Innan han gick till sitt rum stack han in huvudet i ledningscentralen och frågade hur natten hade varit. Frånsett ett inbrott i Sankta Maria Kyrka där tjuvarna skrämts på flykten av ett larm hade det varit ovanligt lugnt. De civila patruller som bevakade Apelbergsgatan och Runnerströms Torg hade heller inte gjort några iakttagelser värda att notera.
Wallander frågade det vakthavande befälet vilka av hans kollegor som var inne.
– Martinson är här. Hansson skulle åka och hämta nån. Ann-Britt har jag inte sett till.
– Jag är här, hörde Wallander hennes röst bakom ryggen.
– Är det nånting jag har missat? fortsatte hon.
– Nej, svarade Wallander. Men vi går in till mig.
– Jag ska bara hänga av mig.
Wallander förklarade för befälet att han behövde någon som for ut till Löderup och hämtade Robert Modin klockan tolv. Han förklarade vägen.
– Det ska vara en civil bil, slutade han. Det är viktigt.
Några minuter senare hade Ann-Britt kommit in i hans rum. Hon såg mindre trött ut än vad hon gjort de senaste dagarna. Han tänkte att han borde fråga hur det stod till hemma. Men han var som vanligt osäker på om ögonblicket var det rätta. Istället berättade han att Hansson var på väg in med ett vittne. Och om den unge man i Löderup som kanske skulle kunna hjälpa dem med att komma åt det som fanns i Tynnes Falks dator.
– Jag minns honom, sa hon när Wallander hade slutat.
– Han påstod att det kom folk hit ner från Rikskrim. Varför gjorde det det?
– Förmodligen blev dom oroliga i Stockholm. Svenska myndigheter vill knappast skryta med att en svensk medborgare sitter vid sin dataskärm och läser den amerikanska försvarsmaktens hemligheter.
– Ändå är det konstigt att jag inte ens har hört talas om det.
– Du kanske var på semester?
– Konstigt är det i alla fall.
– Jag tror knappast det händer nåt viktigt här som du inte får reda på.
Wallander påminde sig den känsla han haft kvällen innan. Att det var något som Hansson undanhöll honom. Han var på väg att fråga henne, men han lät det bero. Han hade heller inga illusioner. Just nu var det en ung flicka, understödd av sin mor, som beskyllde honom för misshandel. Poliser brukade hålla varandra om ryggen. Men om en kollega å andra sidan hade skapat ett problem åt sig själv kunde alla vara snabba att vända ryggen till.
– Du tror alltså att lösningen ligger i den där datorn? sa hon.
– Jag tror ingenting. Men vi måste ta reda på vad Falk egentligen höll på med. Vem var han? Idag är det som om människor börjar få elektroniska identiteter.
Han övergick sedan till att berätta om den kvinna som Hansson just var på väg med till polishuset.
– Det är väl den första person som faktiskt har sett nånting, sa Ann-Britt.
– I bästa fall.
Hon stod lutad mot dörrposten. Det var en vana hon nyligen lagt sig till med. Tidigare när hon kommit in på hans rum hade hon alltid satt sig i stolen.
– Jag försökte tänka igår kväll, fortsatte hon. Jag satt och såg på teve. Nåt underhållningsprogram. Men jag kunde inte koncentrera mig. Ungarna hade somnat.
– Och din man?
– Min före detta man. Han befinner sig i Jemen. Tror jag. Men jag stängde i alla fall av teven och satte mig i köket istället, med ett glas vin. Jag försökte gå igenom allt som hade hänt. Så enkelt som möjligt. Utan ovidkommande detaljer.
– Det är en omöjlig uppgift, invände Wallander. Så länge man inte vet vad som faktiskt är ovidkommande eller inte.
– Du har lärt mig att man måste pröva sig fram. Vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt.
– Att vissa saker ändå kan betraktas som givna. För det första att vi inte behöver betvivla sambandet mellan Tynnes Falk och Sonja Hökberg. Det elektriska reläet är avgörande. Samtidigt finns det nåt i alla tidsscheman som pekar på en möjlighet vi inte riktigt har tagit till oss.
– Vilken?
– Att Tynnes Falk och Sonja Hökberg kanske inte direkt hade haft med varandra att göra.
Wallander förstod hennes tanke. Han insåg att det hon sa kunde vara betydelsefullt.
– Du menar alltså att förbindelsen mellan dom var indirekt. Via nån annan?
– Motivet kanske ligger nån helt annanstans. Eftersom Tynnes Falk faktiskt själv var död när Sonja Hökberg brändes ihjäl. Men samma person som dödade henne kan ha flyttat på Tynnes Falks kropp.
– Vi vet ändå inte vad vi letar efter, sa Wallander. Det finns inget sammanbindande motiv. Ingen gemensam nämnare. Annat än att det blev lika mörkt för alla när strömmen gick.
– Och var det en tillfällighet eller inte att strömmen bröts just vid den transformatorstation som var känsligast?
Wallander pekade på en karta han hade på väggen.
– Den ligger närmast Ystad, sa han. Och det var härifrån Sonja Hökberg gav sig av.
– Men vi är överens om att hon måste ha kontaktat nån. Som sen valde att köra henne dit.
– Om hon inte själv begärde det, sa Wallander sakta. Det kan faktiskt vara så.
De betraktade kartan under tystnad.
– Jag undrar om man egentligen inte ska börja med Lundberg, sa Ann-Britt eftertänksamt. Taxichauffören.
– Har vi hittat nånting på honom?
– Han finns inte i några register. Jag har dessutom talat med några av hans kollegor. Och hans änka. Ingen har nåt ont att säga om honom. En man som körde sin taxi och ägnade sin fritid åt familjen. Ett vackert och vanligt svenskt livsöde som får en brutal avslutning. Det slog mig i går när jag satt i köket att det nästan var för vackert. Det fanns inte en fläck i bilden. Om du inte har nåt emot det tänker jag fortsätta att rota runt lite i Lundbergs liv.
– Det tycker jag du gör rätt i. Vi måste borra oss ner till kärnan, urberget som kanske finns nånstans. Hade han barn?
– Två söner. En av dom bor i Malmö. Den andre är kvar här i staden. Jag hade faktiskt tänkt försöka få tag på dom idag.
– Gör det. Om inte annat vore det bra om vi kunde slå fast en gång för alla att det faktiskt var ett vanligt rånmord.
– Ska vi ha nån samling idag?
– I så fall hör jag av mig.
Hon försvann ut genom dörren. Wallander begrundade vad hon hade sagt. Sedan gick han ut i matrummet och hämtade kaffe. Det låg en morgontidning på ett bord. Han tog med den in på sitt rum och bläddrade förstrött i den. Plötsligt var det något som fångade hans uppmärksamhet. En kontaktförmedling som annonserade ut sin förträfflighet och sina tjänster. Den kallade sig fantasilöst nog för »Datamötet«. Wallander läste igenom annonsen. Utan att betänka sig slog han sedan på sin dator och skrev ihop en annons. Han visste att om han inte gjorde det nu skulle det aldrig bli av. Ingen skulle heller någonsin behöva få veta om det. Han skulle vara anonym så länge han själv ville. De svar han eventuellt fick skulle komma hem till honom utan att avsändaren angavs. Han försökte skriva så enkelt som möjligt. Polisman, 50 år, frånskild, ett barn, söker bekantskap. Ej äktenskap. Men kärlek. Som signatur valde han inte »Gammal Hund« utan »Labrador«. Han drog ut en kopia på skrivaren och sparade texten i datorn. I översta skrivbordslådan hade han kuvert och frimärken. Han skrev adressen och klistrade igen kuvertet. Sedan la han det i jackfickan. När han var klar kunde han inte låta bli att erkänna för sig själv att han faktiskt kände en viss spänning. Han skulle säkert inte få några svar. Eller så skulle de vara sådana att han genast rev sönder dem. Men spänningen fanns inom honom. Den kunde han inte förneka.
Sedan stod Hansson där i dörren.
– Hon är här nu, sa han. Alma Högström, pensionerad tandläkare. Vårt vittne.
Wallander reste sig och följde efter Hansson till ett av de mindre mötesrummen. På golvet intill den stol där kvinnan satt låg en schäfer och betraktade omvärlden med vaksamma ögon. Wallander hälsade. Han fick en känsla av att kvinnan hade klätt upp sig för sitt besök på polishuset.
– Jag är glad för att ni kunde ta er tid att komma hit, sa han. Trots att det är söndag.
Samtidigt undrade han hur det kunde komma sig att han efter alla dessa år som polis fortfarande uttryckte sig så stelt.
– Om polisen har användning för någons iakttagelser ska man naturligtvis göra sin medborgerliga plikt.
Hon uttrycker sig värre än jag, tänkte Wallander uppgivet. Det är som att höra ett replikskifte från en gammal film.
De gick långsamt igenom vad hon hade sett. Wallander lät Hansson sköta frågandet och satt själv och gjorde anteckningar. Alma Högström var klar i huvudet och gav rediga svar. Var hon osäker sa hon det. Det kanske viktigaste av allt var att hon hade en god uppfattning om vad klockan varit vid olika tillfällen.
Hon hade sett en mörk skåpbil och klockan var halv tolv. Att hon var så säker berodde helt enkelt på att hon kastat en blick på klockan strax innan.
– Det är en gammal vana, klagade hon. Den går aldrig ur. Man hade en patient i stolen under bedövning och väntrummet fullt. Tiden gick alltid för fort.
Hansson försökte få henne att identifiera vilken typ av skåpvagn det kunde ha varit. Han hade tagit med sig en pärm som han själv ställt ihop några år tidigare, med olika bilmodeller och en färgfjäder han fått på en färghandel. Idag fanns allt detta naturligtvis på olika dataprogram. Men Hansson hade på samma sätt som Wallander svårt att överge sina gamla ingrodda vanor.
De kom långt om länge fram till att det förmodligen hade varit en Mercedesbuss. Och att den hade varit svart eller mörkblå.
Registreringsnumret hade hon inte lagt märke till. Inte heller om det suttit någon i förarhytten. Däremot hade hon skymtat en skugga bakom bilen.
– Egentligen var det inte jag, sa hon. Utan min hund, »Redbar«. Det var han som spetsade öronen och såg mot bilen.
– Det är svårt att beskriva en skugga, sa Hansson. Men kan du ändå försöka säga nånting mer. Var det till exempel en man eller en kvinna?
Hon hade länge tänkt efter innan hon svarade.
– Skuggan hade i alla fall inte kjol, sa hon. Och nog tror jag det var en man. Men jag kan inte vara säker.
– Hörde du nånting? insköt Wallander. Några ljud?
– Nej. Men jag har för mig att det samtidigt passerade några bilar uppe på huvudvägen.
Hansson fortsatte.
– Vad hände sen?
– Jag gick min vanliga runda.
Hansson bredde ut en stadskarta på skrivbordet. Hon pekade ut sin väg.
– Du passerade alltså platsen ytterligare en gång? Och då var bilen borta?
– Ja.
– Vad var klockan då?
– Den bör ha varit ungefär tio över tolv.
– Hur kan du veta det?
– Jag kom hem när klockan var fem i halv ett. Det tar ungefär en kvart för mig att gå från varuhusen.
Hon pekade ut sin bostad. Wallander och Hansson var överens. Tiden borde stämma.
– Men du såg ingenting som låg på asfalten, sa Hansson. Och hunden reagerade inte?
– Nej.
– Är inte det lite märkligt? sa Hansson till Wallander.
– Kroppen måste ha hållits nerfryst, sa Wallander. Då kanske det inte utgår några lukter. Vi kan fråga Nyberg. Eller nån av våra egna hundförare.
– Jag är glad att jag inte såg nånting, sa Alma Högström bestämt. Det är ju förfärligt att tänka sig. Att folk kommer körande med ett lik mitt i natten.
Hansson frågade om hon hade sett några andra människor när hon passerade bankomaten. Men hon hade varit ensam.
De övergick till att tala om hennes tidigare möten med Tynnes Falk.
Wallander hade plötsligt en fråga som inte kunde vänta.
– Visste du att den man du brukade möta hette Falk?
Hennes svar överraskade honom.
– Jag hade haft honom som patient en gång i tiden. Han hade bra tänder. Han kom bara nån enstaka gång. Men jag har gott minne för namn och ansikten.
– Han brukade alltså promenera på kvällarna? sa Hansson.
– Jag mötte honom flera gånger i veckan.
– Hände det att han hade nån i sällskap?
– Aldrig. Han var alltid ensam.
– Brukade ni tala med varandra?
– Jag försökte hälsa nån gång. Men han verkade vilja vara ifred.
Hansson hade inget mer att fråga om. Han såg på Wallander som fortsatte.
– La du märke till nånting som var annorlunda med honom den sista tiden?
– Vad skulle det ha varit?
Wallander var själv osäker på sin fråga.
– Verkade han rädd? Såg han sig om?
Hon funderade länge innan hon svarade.
– Om det var nån skillnad måste man nog säga att det var precis tvärtom.
– Tvärtom mot vad då?
– Rädsla. Han verkade vara på gott humör och full av energi den sista tiden. Innan hade jag ofta fått en känsla av att han rörde sig tungt och kanske lite modfällt.
Wallander rynkade pannan.
– Är du säker på det här?
– Hur kan man vara säker på vad som rör sig i en annan människa? Jag bara säger vad jag tror.
Wallander nickade.
– Då ber vi att få tacka, sa han. Det kan hända att vi hör av oss igen. Om du skulle komma på nåt mer vill vi naturligtvis att du genast hör av dig.
Hansson följde henne ut. Wallander satt kvar. Han tänkte på det sista hon sagt. Att Tynnes Falk under sin sista tid i livet verkade ha varit på ovanligt gott humör. Wallander skakade på huvudet. Han tyckte det var mindre och mindre som hängde ihop.
Hansson återvände.
– Hörde jag verkligen rätt? Hette hunden »Redbar«?
– Ja.
– Vilket namn.
– Jag vet inte det. En redbar hund. Jag har hört värre.
– Man kan väl inte kalla en hund för »Redbar«?
– Nu har hon tydligen gjort det. Och det kan hur som helst knappast betraktas som en olaglig handling.
Hansson skakade på huvudet.
– En svart eller blå Mercabuss, sa han sedan. Jag antar att vi får börja leta efter bilar som är rapporterade stulna.
Wallander nickade.
– Tala dessutom med nån hundförare om det där med lukten. Men annars har vi i alla fall fått en bestämd och säker tidpunkt att hålla oss till. Och det får anses vara mycket i nuvarande läge.
Wallander återvände till sitt rum. Klockan var kvart i tolv. Han ringde in till Martinson och förklarade vad som hade hänt under natten. Martinson lyssnade utan att säga ett enda ord. Wallander blev irriterad men behärskade sig. Istället bad han Martinson åka ner och möta Robert Modin. Wallander skulle komma ut till receptionen med nycklarna till lägenheten.
– Det kanske kan vara lärorikt, sa Martinson. Att se hur en mästare klättrar över brandväggar.
– Jag lovar dig att ansvaret fortfarande är mitt, sa Wallander. Men jag vill inte att han ska vara där ensam.
Martinson la genast märke till Wallanders försiktiga ironi. Han började försvara sig.
– Alla kan inte vara som du, sa han. Som behandlar våra tjänsteregler hur som helst.
– Jag vet, svarade Wallander tålmodigt. Du har naturligtvis alldeles rätt. Men jag tänker ändå inte gå till åklagaren eller Lisa för att be om lov.
Martinson försvann ut genom porten. Wallander märkte att han var hungrig. Han gick ner till stan i det vackra höstvädret och åt lunch på Istváns Pizzeria. István hade mycket att göra. De hann aldrig kommentera Fu Cheng och hans falska kreditkort. På vägen tillbaka stannade Wallander vid posten och la på brevet till kontaktförmedlingen. Han fortsatte sedan mot polishuset i den trygga förvissningen om att han inte skulle få ett enda svar.
Han hade just kommit in på sitt rum när telefonen ringde. Det var Nyberg. Wallander gick tillbaka genom korridoren. Nyberg hade sitt arbetsrum en trappa ner. När Wallander steg in där såg han att den hammare och den kniv som använts vid rånmordet på Lundberg låg på bordet framför Nyberg.
– Idag har jag varit polis i fyrtio år, sa Nyberg ilsket. Jag började en måndagsmorgon. Men det är naturligtvis söndag när jag firar mitt meningslösa jubileum.
– Om du är så trött på allting förstår jag inte att du inte slutar genast, fräste Wallander.
Han förvånades över att han hade tappat humöret. Det hade aldrig hänt tidigare att han brutit ut mot Nyberg. Tvärtom var han alltid försiktig när han närmade sig den skicklige men koleriske kriminalteknikern.
Nyberg verkade dock inte ta illa upp. Han såg nyfiket på Wallander.
– Jag trodde jag var den ende som hade humör här, sa han.
– Det var inte meningen, mumlade Wallander.
Nyberg blev arg.
– Visst fan var det meningen. Jag förstår inte att folk ska vara så rädda för att visa humör. Dessutom har du rätt. Jag sitter här och gnäller.
– Det kanske till slut är det enda som återstår, sa Wallander sakta.
Nyberg drog ilsket till sig plastpåsen med kniven.
– Jag har fått besked om fingeravtrycken, sa han. Här finns två olika.
Wallander blev genast intresserad.
– Eva Persson och Sonja Hökberg?
– Båda två.
– Vilket alltså kan innebära att Persson inte ljuger på den punkten?
– Det är i alla fall en möjlighet.
– Du menar att det trots allt var Hökberg som stod för våldet?
– Jag menar ingenting. Jag bara säger som det är. Möjligheten finns.
– Hur är det med hammaren?
– Där finns bara Hökbergs fingeravtryck. Ingen annans.
Wallander nickade.
– Då vet vi det.
– Vi vet lite mer, fortsatte Nyberg och bläddrade bland alla papper som flöt omkring på skrivbordet. Ibland kan rättsmedicinarna överträffa sig själva. Dom menar sig med till visshet gränsande sannolikhet kunna konstatera att våldet kommit i olika omgångar. Först hammaren. Och sen kniven.
– Inte tvärtom?
– Nej. Och inte samtidigt.
– Hur kan dom lista ut det?
– Det vet jag på ett ungefär. Men jag tror knappast jag kan förklara det för dig.
– Det här innebär att Hökberg kan ha bytt vapen?
– Så tror i alla fall jag det har gått till. Eva Persson kanske hade sin kniv i väskan. När Hökberg ville ha den så fick hon den.
– Som i en operationssal, sa Wallander olustigt. Kirurgen som begär fram olika redskap.
De satt tysta en stund och begrundade den obehagliga jämförelsen. Efteråt var det Nyberg som bröt tystnaden.
– Det är en sak till. Jag har tänkt på den där väskan. Ute vid transformatorstationen. Den som låg alldeles fel.
Wallander väntade på fortsättningen. Även om Nyberg framförallt var en skicklig och grundlig tekniker visade han emellanåt också prov på en oväntad kombinationsförmåga.
– Jag åkte ut, fortsatte han. Jag tog väskan med mig och försökte kasta den mot staketet från olika utgångspunkter. Men den nådde aldrig så långt.
– Varför inte?
– Du minns hur det såg ut. Kraftstolpar, taggtråd och höga betongfundament. Väskan fastnade hela tiden. Jag försökte tjugofem gånger. Och lyckades en.
– Det innebär alltså att nån gjort sig besväret att gå bort till staketet med väskan?
– Det kan ha gått till på det sättet. Frågan är bara varför.
– Du har en idé?
– Det naturliga är förstås att väskan placerats där för att den skulle återfinnas. Men kanske inte på en gång.
– Nån ville alltså att kroppen skulle kunna identifieras men inte genast?
– Det var det jag också hade kommit fram till. Men så upptäckte jag en sak. Alldeles där väskan låg är det extra bra ljus. En av strålkastarna lyser precis på den punkt där väskan låg.
Wallander anade vart Nyberg var på väg men han sa ingenting.
– Jag bara menar, den kanske låg där eftersom nån hade ställt sig i ljuset och letat igenom den.
– Och kanske också hittat nånting?
– Det var så jag tänkte. Men det är naturligtvis din sak att dra slutsatserna.
Wallander reste sig.
– Bra, sa han. Det kan hända att du tänker alldeles rätt.
Wallander gick uppför trappan och in i Ann-Britts rum. Hon satt lutad över en hög med papper.
– Sonja Hökbergs mamma, sa han. Jag vill att du tar kontakt med henne och frågar om hon vet vad som brukade finnas i dotterns handväska.
Wallander berättade om Nybergs idé. Ann-Britt nickade och började leta efter ett telefonnummer.
Wallander brydde sig inte om att vänta. Han kände sig rastlös och gick tillbaka mot sitt rum. Han undrade hur många mil han hade gått i korridoren under alla år. Sedan hörde han att det ringde i hans rum. Han skyndade på stegen. Det var Martinson.
– Jag tror det är dags att du kommer hit.
– Varför?
– Robert Modin är en mycket duktig ung man.
– Vad har hänt?
– Det vi hoppades på. Vi är inne. Datorn har slagit upp sina portar.
Nu bryter vi äntligen igenom, tänkte han. Det har tagit tid. Men det kom till slut.
Han tog sin jacka och lämnade polishuset.
Klockan var kvart i två. Söndagen den 12 oktober.