Carter vaknade i gryningen av att luftkonditioneringen plötsligt stannade. Han låg orörlig under lakanet och lyssnade ut i mörkret. Cikadorna spelade. En hund skällde någonstans på avstånd. Det var strömavbrott igen. Det hände var och varannan natt här i Luanda. Savimbis banditer var alltid på jakt efter möjligheter att kortsluta kraftförsörjningen till huvudstaden. Och då dog luftkonditioneringen. Carter låg stilla under lakanet. Det skulle bara dröja några minuter innan det blev kvävande hett i rummet. Men frågan var om han orkade stiga upp och gå ner i rummet utanför köket och starta generatorn. Han visste inte heller vad som egentligen var värst: generatorns oväsen eller värmen som snabbt blev tryckande i sovrummet.
Han vred på huvudet och såg på klockan. Kvart över fem. Utanför huset hörde han en av nattvakterna som snarkade. Det var säkert José. Men så länge den andre vakten Roberto höll sig vaken gjorde det inte så mycket. Han makade på huvudet och kände kolven på pistolen som han alltid hade under huvudkudden. Bortom alla nattvakter och stängsel var det till sist den enda trygghet han hade. Om någon av de otaliga rånare som dolde sig i mörkret beslöt sig för att slå till. Han hade full förståelse för att de försökte komma åt honom. Han var vit, han var välbeställd. I ett fattigt och utarmat land som Angola var kriminaliteten självklar. Hade han varit en av de fattiga hade han säkert rånat sig själv.
Plötsligt slogs luftkonditioneringen på igen. Det hände att avbrotten var korta. Då var det inte banditernas fel utan något tekniskt problem. Ledningarna var gamla. Portugiserna hade installerat dem under kolonialtiden. Hur många år som gått sedan dess och utan underhåll visste han inte.
Carter blev liggande vaken i mörkret. Han tänkte att han snart skulle fylla 60 år. Egentligen var det märkligt att han blivit så gammal med tanke på det liv han hade levt. Innehållsrikt och växlande. Men också farligt.
Han vek undan lakanet och lät den kyliga luften träffa huden. Han tyckte inte om att vakna i gryningen. Timmarna innan soluppgången var han som mest oskyddad. Då fanns bara han och mörkret och alla minnen. Han kunde börja jaga upp sig och rasa över alla oförrätter. Först när han koncentrerade tankarna på den hämnd som skulle komma lugnade han sig igen. Men då hade det oftast gått flera timmar. Solen skulle då redan ha stigit över horisonten. Nattvakterna hade börjat prata och snart skulle det slamra i hänglåsen när Celina låste upp för att komma in i köket och börja laga frukost åt honom.
Han drog upp lakanet igen. När det började klia i näsan visste han att han snart skulle börja nysa. Han hatade att nysa. Han avskydde sina allergier. De var en svaghet som han föraktade. Inte minst att han nös i tid och otid. Det hade hänt att han varit tvungen att avbryta ett anförande eftersom nysningarna gjort det omöjligt att fortsätta.
Andra gånger fick han utslag som kliade. Eller så rann ögonen.
Han drog upp lakanet över munnen. Den här gången var det han som vann. Behovet av att nysa försvann. Istället blev han liggande och tänkte på de år som gått. På allt det som hänt och som nu gjorde att han låg i en säng i ett hus i Angolas huvudstad Luanda.
Det var mer än trettio år sedan han hade börjat som ung ekonom på Världsbanken i Washington. Den gången hade han varit full av tilltro till bankens möjligheter att bidra till att förbättra världen. Eller åtminstone göra den rättvisare. De stora lån som behövdes i den fattiga världen och som enskilda nationer eller privata banker inte ensamma kunde stå för var anledningen till att Världsbanken en gång skapats vid ett möte i Bretton Woods. Även om många av hans vänner på universitetet i Kalifornien hade hävdat att han valde fel, att inga förnuftiga lösningar på världens ekonomiska problem skapades på Världsbankens kontor, hade han hållit fast vid sitt beslut. Han var inte mindre radikal än någon annan. Han hade gått i samma demonstrationståg, inte minst mot kriget i Vietnam. Men han hade aldrig blivit övertygad om att den civila olydnaden i sig skulle leda till en bättre värld. Han trodde inte heller på de små och alltför inskränkta socialistpartierna. Han hade kommit fram till att han måste verka inom de befintliga strukturerna. Skulle man rubba makten måste man hålla sig i dess närhet.
Dessutom hade han en hemlighet. Det var därför han lämnat Columbiauniversitetet i New York och flyttat till Kalifornien. Han hade varit i Vietnam under ett år. Och han hade tyckt om det. Han hade varit ansluten till en stridande enhet som nästan hela tiden hade befunnit sig vid An Khe, längs den viktiga vägen västerut från Qui Nhon. Han visste att han under det året hade dödat flera fiendesoldater, och han hade också klart för sig att han egentligen aldrig hade ångrat sig. Medan hans kamrater hade hängett sig åt droger hade han bibehållit sin disciplin som soldat. Hela tiden hade han också varit förvissad om att han skulle överleva. Han skulle aldrig skickas tillbaka över havet i en plastsäck. Det var då, under de kvava nätterna, någonstans på patrull i djungeln, som han hade kommit fram till sin övertygelse. Man måste befinna sig på maktens sida, i maktens närhet för att kunna rubba den. Och nu när han låg och väntade på gryningen i Angola kunde han få samma känsla. Av att han åter befann sig i en djungel av kvävande värme, och att han hade haft rätt den där gången för trettio år sedan.
Eftersom han tidigt hade insett att det snart skulle bli en befattning ledig som bankens landansvarige i Angola hade han omedelbart lärt sig portugisiska. Hans karriär hade varit snabb och spikrak. Hans chefer hade insett hans kapacitet. Trots att det varit många sökande med större eller åtminstone bredare kvalifikationer än han själv, hade han utan diskussion fått den eftertraktade chefsbefattningen i Luanda.
Det var första gången han besökte Afrika. På allvar satte sin fot i ett fattigt och söndertrasat land på södra halvklotet. Tiden som soldat i Vietnam räknade han inte. Där hade han varit en ovälkommen fiende. I Angola var han välkommen. Den första tiden hade han använt till att lyssna. Att se och lära känna. Han hade förundrats över den glädje och den värdighet som trots allt levde så starkt i den tunga misären.
Det hade sedan tagit honom nästan två år att inse att det Banken höll på med var alldeles fel. Istället för att stödja landet inför självständigheten, underlätta återuppbyggnaden av det krigshärjade landet, bidrog Banken egentligen bara till att göda de redan rika. Han märkte hur han i kraft av sin maktposition ständigt möttes av krypande och försiktiga människor. Bakom den radikala svadan mötte han korruption, feghet och illa maskerade egenintressen. Där fanns andra– fristående intellektuella, en och annan minister– som såg samma sak som han själv. Men de befann sig alltid i ett underläge. Ingen utom han själv lyssnade på dem.
Till slut stod han inte ut längre. Han hade försökt klargöra för sina chefer att Bankens strategier var alldeles felaktiga. Men han fick inget gehör trots att han gång på gång reste över Atlanten för att försöka påverka huvudkontoret. Han skev ett otal allvarliga pm. Men han fick aldrig annat än välvillig likgiltighet till svar. Vid ett av dessa möten fick han också för första gången känslan av att han hade börjat bli betraktad som besvärlig. Någon som höll på att falla utanför ramen. Han talade en kväll med sin äldste mentor, en finansanalytiker som hette Whitfield och som följt honom från universitetsåren och varit med om att anställa honom. De hade träffats på en liten restaurang i Georgestown och Carter hade frågat honom rakt på sak: Höll han på att göra sig omöjlig? Var det verkligen ingen som förstod att det var han som hade rätt och Banken som hade fel? Whitfield hade sagt som det var, att frågan var fel ställd. Om Carter hade rätt eller inte spelade mindre roll. Banken hade bestämt en politik. Felaktig eller inte så skulle den följas.
Natten efter flög Carter tillbaka till Luanda. Under resan i den bekväma förstaklassfåtöljen började ett dramatiskt beslut ta form i hans hjärna.
Det tog honom sedan ett antal sömnlösa nätter att komma fram till vad det var han egentligen ville.
Det var också då han mötte den man som skulle övertyga honom om att han hade rätt.
Carter hade efteråt tänkt att det viktiga i en människas liv alltid var en märklig kombination av medvetna beslut och tillfälligheter. De kvinnor han älskat hade kommit i hans väg på de mest egendomliga vis. Och de hade också lämnat honom på samma sätt.
Det var en kväll i mars i mitten av 70-talet. Han hade befunnit sig djupt inne i sin sömnlösa period, när han sökte en utväg ur sitt dilemma. En kväll kände han sig rastlös och bestämde sig för att besöka en av de restauranger som låg nere vid Luandas hamnpromenad. Restaurangen hette »Metropol«. Han brukade gå dit eftersom det knappast var någon risk att han skulle möta någon av Bankens övriga anställda där. Eller överhuvudtaget människor som tillhörde eliten i landet. På »Metropol« brukade han få vara ifred. Vid bordet intill honom hade det suttit en man som pratat mycket dålig portugisiska. Eftersom kyparen inte kunde engelska hade Carter hjälpt till att tolka.
Sedan hade de börjat tala med varandra. Det hade visat sig att mannen var svensk och befann sig i Luanda för att utföra ett konsultuppdrag inom den statliga telesektorn, som var ytterst eftersatt. Riktigt vad det var hos honom som hade fångat Carters intresse hade han aldrig lyckats reda ut för sig själv. I normala fall var han en man som höll människor på avstånd. Men det hade funnits något hos den här mannen som omedelbart fångat hans uppmärksamhet. Carter var en misstänksam människa. Hans utgångspunkt när han mötte människor var att de var fiender.
De hade inte växlat många ord förrän Carter hade förstått att mannen som satt vid bordet intill och så småningom flyttade över till hans eget var mycket intelligent. Han var dessutom inte någon inskränkt tekniker med smala särintressen utan visade sig vara beläst och väl insatt i såväl Angolas koloniala historia som den intrikata politiska situation som just då rådde.
Mannen hette Tynnes Falk. Det hade han sagt när de skildes sent på natten. De hade då varit de sista gästerna. En ensam kypare hade halvsovit vid bardisken. Utanför restaurangen hade deras chaufförer väntat. Falk hade bott på Hotell Luanda och de hade bestämt att träffas även nästa kväll.
Falk hade varit kvar i Luanda tre månader. Mot slutet av perioden hade Carter erbjudit honom ett nytt konsultuppdrag. Egentligen var det bara en ursäkt för att ge Falk en möjlighet att återvända så att de kunde fortsätta samtalen.
Falk hade kommit tillbaka två månader senare. Han hade då för första gången berättat att han var ogift. Carter hade heller aldrig varit gift. Men han hade levt med många olika kvinnor och hade fyra barn, tre flickor och en pojke, som han nästan aldrig träffade. I Luanda hade han två svarta älskarinnor som han växlade mellan. En var lärare vid universitetet, den andra en frånskild ministerfru. Som vanligt höll han sina förbindelser hemliga för alla utom sitt tjänstefolk. Han hade också undvikit att ha förhållanden med kvinnor som arbetade inom Banken. Eftersom Falk utstrålade stor ensamhet hjälpte Carter honom till lämpligt kvinnligt sällskap i form av en kvinna som hette Rosa och var dotter till en portugisisk handelsman och dennes svarta tjänarinna.
Falk hade då börjat trivas alltmer i Afrika. Carter hade skaffat honom ett hus med trädgård och havsutsikt vid Luandas vackra bukt. Han hade dessutom skrivit ett kontrakt som gav Falk en mycket hög ersättning för det minimala arbete han utförde.
De fortsatte sina samtal. Vad de än talade om under de långa och varma nätterna hade de snart upptäckt att de låg varandra ytterst nära i sina politiska och moraliska uppfattningar. För första gången hade Carter hittat någon han kunde anförtro sig till. Och samma hade gällt för Falk. De lyssnade på varandra med stigande intresse och den häpnad som kom av upptäckten att de hyste så likartade åsikter. De förenades inte bara i sin besvikna radikalism. Ingen av dem hade heller försjunkit i passiv och inåtvänd bitterhet. Till det ögonblicket då slumpen förde dem samman hade de, var och en för sig, sökt en utväg. Nu kunde de göra det tillsammans. De formulerade några enkla förutsättningar som de på ett alldeles självklart sätt, utan besvär, kunde enas om. Vad fanns kvar bortom de förbrukade ideologierna? Bland detta ofattbara myller av människor och idéer, i en värld som tycktes dem alltmer korrumperad? Hur kunde egentligen en bättre värld byggas upp? Kunde den överhuvudtaget skapas så länge det gamla fundamentet fanns kvar? De insåg efterhand, och kanske de också sporrade varandra, att en ny och bättre värld knappast skulle kunna uppstå om inte en absolut förutsättning existerade. Att allting först hade rivits ner.
Det var under de nattliga samtalen som planen började ta form. De sökte sig långsamt fram mot en punkt där de kunde förena sina kunskaper och erfarenheter. Carter hade alltmer fascinerad lyssnat på de häpnadsväckande ting som Falk kunde berätta om den elektroniska värld där han levde och arbetade. Genom Falk hade han förstått att ingenting egentligen var omöjligt. De som behärskade de elektroniska kommunikationerna var de som hade den egentliga makten. Inte minst var det när Falk berättade om framtidens krig som Carter lyssnade med alla sinnen på helspänn. Vad tanksen hade betytt för första världskriget och atombomben för det andra skulle den nya informationstekniken betyda för de konflikter som låg och väntade i en nära framtid. Då skulle tidsinställda bomber som inte bestod av annat än förprogrammerade datavirus komma att smugglas in i en tänkt fiendes vapenarsenal. Elektroniska impulser skulle kunna slå ut en fiendes aktiemarknader och telesystem. Den nya tekniken skulle innebära att makten om framtiden inte avgjordes på ens de mest sofistikerade slagfält utan vid tangentbord och i laboratorier. De kärnvapenbestyckade ubåtarnas tid var snart över. De verkliga hoten låg nu i de fiberoptiska kablar som spunnits till ett allt tätare spindelnät runt jordklotet.
Den stora planen började långsamt ta form under de varma afrikanska nätterna. De var från början fast bestämda att ta tid på sig. Aldrig förhasta sig. En dag skulle tiden vara mogen. Och då skulle de vara beredda.
De kompletterade också varandra. Carter hade kontakter. Han visste hur Banken fungerade. Han kände till de finansiella systemen i detalj och visste hur bräcklig den världsomspännande ekonomin egentligen var. Det som många hävdade var styrka, att världens alla ekonomier alltmer flätades samman, skulle kunna förvandlas till sin motsats. Falk var teknikern som kunde fundera ut hur olika idéer skulle kunna omsättas i praktisk verklighet.
Under många månader satt de nästan varje kväll och slipade på sin stora plan.
De hade sedan haft regelbunden kontakt med varandra i mer än tjugo år. De hade från början insett att tiden ännu inte var mogen. Men en dag skulle den vara det och då skulle de slå till. Den dag elektroniken tillhandahöll redskapen och den internationella finansvärlden hade flätats samman så hårt att bara ett hugg skulle kunna lösa upp knuten var det dags.
Carter rycktes upp ur sina tankar. Instinktivt grep han efter pistolen under huvudkudden. Men det var bara Celina som höll på att fumla med hänglåsen utanför köksingången. Han tänkte irriterat att han borde avskeda henne. Hon slamrade för mycket när hon lagade hans frukost. Dessutom fick han aldrig sina ägg som han ville ha dem. Celina var ful och tjock och dum. Hon kunde varken läsa eller skriva och hade nio barn. Och en man som mest satt i skuggan av ett träd och pratade, när han inte var full.
En gång hade Carter tänkt att det var dessa människor som skulle skapa den nya världen. Det trodde han inte längre. Och då kunde man lika gärna bryta ner den. Slå den i spillror.
Solen hade redan hävt sig över horisonten. Carter låg kvar ännu en stund under lakanet. Han tänkte på det som hade hänt. Att Tynnes Falk nu var död. Det som inte fick hända hade ändå skett. I deras plan hade alltid tanken funnits där, att det oväntade, det som inte gick att kontrollera, skulle kunna inträffa. De hade tagit med det i sina beräkningar, byggt upp försvarssystem och skapat alternativa lösningar. Men de hade aldrig kunnat föreställa sig att någon av dem själv skulle drabbas. Att någon av dem skulle dö, en helt meningslös och oplanerad död. Ändå var det just det som hade skett. När Carter fått telefonsamtalet från Sverige hade han först vägrat tro att det var sant. Men till sist hade han inte kunnat värja sig längre. Hans vän var död. Tynnes Falk fanns inte mer. Det smärtade honom och hade rubbat alla deras planer. Och det hade skett vid sämsta tänkbara tidpunkt, just innan de äntligen skulle slå till. Nu var det bara han själv som fick vara med om det stora ögonblicket. Men livet bestod inte endast av medvetna beslut och grundliga planer. Det rymde också tillfälligheter.
I hans huvud hade den stora operationen redan fått ett namn: Jakobs Kärr.
Han kunde fortfarande minnas hur Falk vid ett ytterst sällsynt tillfälle hade druckit för mycket vin och plötsligt börjat tala om sin barndom. Hur han hade växt upp på en gård där hans far var någon sorts förvaltare. Ungefär som en förman på någon av de forna portugisiska plantagerna i Angola. Där, intill ett skogsparti, hade funnits ett kärr. Floran hade enligt Falk varit förvirrande, kaotisk och vacker. Vid det där kärret hade han lekt som barn, sett trollsländorna flyga, och upplevt några av sina allra bästa stunder i livet. Varför platsen kallades Jakobs Kärr hade han också kunnat ge ett svar på. En gång för länge sedan hade någon som hette Jakob av olycklig kärlek gått dit en natt och dränkt sig.
För Falk hade det där kärret fått en annan innebörd när han blivit vuxen. Inte minst efter det att han hade mött Carter och de hade insett att de delade en stor upplevelse av vad livet egentligen innebar. Nu var kärret som en symbol för den kaotiska värld de levde i, där till sist det enda man kunde göra var att gå och dränka sig. Eller åtminstone se till att andra försvann.
Jakobs Kärr. Det var ett bra namn. Om nu operationen egentligen behövde något namn. Men det skulle bli ett äreminne över Falk. Ett minne som bara Carter själv förstod innebörden av.
Han låg kvar ytterligare en stund i sängen och tänkte på Falk. Men när han märkte att han började bli sentimental steg han genast upp, tog en dusch och gick ner i köket för att äta frukost.
Resten av förmiddagen hade han planerat att tillbringa i sitt vardagsrum. Han lyssnade på några stråkkvartetter av Beethoven tills Celinas slamrande i köket gjorde att han inte uthärdade längre. Istället åkte han ner till stranden och tog en promenad. Vid hans sida eller strax bakom gick hans chaufför som hette Alfredo och även var hans livvakt. Varje gång Carter for genom Luanda och såg förfallet, sophögarna, fattigdomen, misären, fick han bekräftelse på att det han gjorde var rätt. Falk hade varit med honom nästan ända till målet. Men nu fick han sköta resten ensam.
Han gick längs havet och såg på den vittrande staden. Han kände ett stort lugn. Vad som än uppstod ur askan efter det han snart skulle sätta i brand kunde inte gärna vara något annat än en förändring till det bättre.
Strax före elva var han tillbaka i sin villa igen. Celina hade gått hem. Han drack en kopp kaffe och ett glas vatten. Sedan gick han upp till sitt arbetsrum på andra våningen. Utsikten över havet var hänförande. Men han drog för gardinerna. Bäst trivdes han i den afrikanska skymningen. Eller när de mjuka gardinerna höll solen borta från hans känsliga ögon. Han satte på sin dator och började nästan mekaniskt gå igenom alla rutiner.
Någonstans inne i den elektroniska världen tickade en osynlig klocka. Den hade Falk skapat åt honom efter hans instruktioner. Nu var det söndagen den 12 oktober, bara åtta dagar kvar tills det var dags.
Vid kvart över elva var han färdig med sina kontroller.
Han skulle just slå av datorn när han stelnade till. En liten ljusfläck hade plötsligt börjat blinka i ett av skärmens hörn. Impulsen var regelbunden, två korta, en lång, två korta. Han tog fram den manual Falk hade utarbetat och letade sig fram till den rätta koden.
Först trodde han att han såg fel. Sedan insåg han att det inte var ett misstag. Någon hade just tagit sig igenom det yttersta lagret av säkerhetskoder i Falks dator i Sverige. I den lilla staden Ystad som Carter bara hade sett fotografier från.
Han stirrade på skärmen och trodde inte sina ögon. Falk hade garanterat att ingen skulle kunna ta sig genom säkerhetssystemen.
Ändå var det tydligt att någon hade lyckats.
Carter började svettas. Han tvingade sig att vara lugn. Falk hade ett otal säkerhetsfunktioner aktiverade. Den innersta kärnan i Falks system, de osynliga och mikroskopiskt små datamissilerna, var gömda bakom befästningsverk och brandväggar som ingen kunde riva ner.
Ändå var det någon som försökte.
Carter tänkte igenom situationen. Efter Falks död hade han omedelbart skickat en person till Ystad som skulle hålla uppsikt och rapportera. Det hade inträffat flera olyckliga störningsmoment. Men Carter hade hittills trott att allt var under kontroll. Eftersom han reagerat så snabbt och utan att tveka.
Han bestämde sig för att allt fortfarande var under kontroll. Men det var ändå någon som hade kommit in i Falks dator, i alla fall någon som hade försökt. Det gick inte att förneka. Det var en störning som genast måste åtgärdas.
Carter tänkte intensivt. Vem kunde det vara? Han hade svårt att tänka sig att det var någon av de poliser som enligt de rapporter han fått till synes förstrött höll på att undersöka Falks död och en del av de andra händelserna.
Men vem var det då?
Han hittade inget svar. Trots att han satt kvar vid datorn ända tills skymningen hade fallit över Luanda. När han till sist reste sig var han fortfarande lugn.
Men något hade hänt och han måste ta reda på vad det var för att så fort som möjligt kunna vidta en lämplig åtgärd.
Strax före midnatt återvände han till sin dator.
Han märkte att han saknade Falk mer än någonsin.
Sedan gjorde han sitt anrop ut i datorrymden.
Efter ungefär en minut fick han svar.
*
Wallander hade ställt sig bredvid Martinson. Vid datorn satt Robert Modin. Skärmen var full av siffror som i rasande fart, i växlande kolumner rusade fram. Sedan blev det alldeles stilla. Några ensamma ettor och nollor glimtade till. Sedan blev det svart. Robert Modin såg på Martinson som nickade. Han fortsatte att ge sina kommandon. Nya siffersvärmar rusade förbi. Sedan stannade de plötsligt. Både Martinson och Wallander lutade sig framåt.
– Jag vet inte alls vad det här är, sa Robert Modin. Jag har aldrig sett nåt liknande.
– Kan det inte bara vara nån form av kalkyler? undrade Martinson.
Robert Modin skakade på huvudet.
– Jag tror inte det. Det ser ut som ett system av siffror som väntar på ytterligare ett kommando.
Nu var det Martinsons tur att skaka på huvudet.
– Kan du förklara vad du menar? bad Martinson.
– Nån kalkyl kan det knappast vara. Det finns inga beräkningar gjorda. Siffrorna relaterar dessutom bara till sig själva. Snarare tycker jag det ser ut som ett chiffer.
Wallander märkte att han var missnöjd. Riktigt vad han hade väntat sig visste han inte men knappast det här. En svärm med meningslösa siffror.
– Slutade man inte med chiffer efter andra världskriget? frågade han men fick inget svar.
De fortsatte att stirra på siffrorna.
– Det har nånting med 20 att göra, sa Robert Modin plötsligt.
Martinson lutade sig framåt igen men Wallander blev stående. Han hade börjat få ont i ryggen. Robert Modin pekade och förklarade. Martinson lyssnade intresserat medan Wallander lät tankarna vandra i andra riktningar.
– Kan det ha nånting med år 2000 att göra? sa Martinson. Är det inte då det ska bli kaos i hela världen när datorerna tappar fattningen?
– Det är inte 2000, sa Robert Modin envist. Det är talet 20. Dessutom tappar inte en dator fattningen. Det är det människor som gör.
– Om åtta dagar, sa Wallander tankfullt. Utan att han egentligen visste varför.
Robert Modin och Martinson fortsatte att diskutera. Nya siffror dök upp. Wallander lärde sig nu ganska ingående vad ett modem var för någonting. Tidigare hade han bara vetat att det var något som kopplade ihop datorn med resten av världen via telefonledningar. Han började bli otålig. Samtidigt visste han att det Robert Modin just nu höll på med kunde vara viktigt.
Telefonen ringde i hans ficka. Han gick bort till ytterdörren och svarade. Det var Ann-Britt.
– Jag kanske har hittat nånting, sa hon.
Wallander gick ut i trappuppgången.
– Vad då?
– Jag sa att jag tänkte rota lite mer i Lundbergs liv, fortsatte hon. Först och främst tänkte jag prata med hans två söner. Den äldste heter Carl-Einar Lundberg. Plötsligt var det som om jag hade sett det namnet förut nån gång. Jag kunde bara inte komma ihåg när eller i vilket sammanhang.
Namnet sa Wallander ingenting.
– Jag började slå på registren i datorn.
– Det trodde jag bara Martinson kunde?
– Det är väl snarare så att du är den ende som inte kan det.
– Vad hittade du?
– Jag fick faktiskt napp. Carl-Einar Lundberg har förekommit i en rättegång för ett antal år sen. Jag tror det var när du var sjukskriven under lång tid.
– Vad hade han gjort?
– Tydligen ingenting alls, för han blev frikänd. Men han hade blivit åtalad för våldtäkt.
Wallander tänkte efter.
– Kanske, sa han sedan. Det är i alla fall värt att undersöka. Men jag har ändå svårt att få det att passa in. Minst av allt på Falk. Inte på Sonja Hökberg heller.
– Jag går nog ändå vidare, sa Ann-Britt. Som vi kom överens om.
Samtalet tog slut. Wallander återvände in till de andra.
Vi kommer ingenstans, tänkte han i ett anfall av plötslig uppgivenhet. Vi vet inte alls vad det är vi söker efter. Vi befinner oss i ett enda stort tomrum.