22

Strax efter klockan sex orkade Robert Modin inte längre. Han klagade dessutom över att han hade fått huvudvärk.

Men han gav inte upp. Han kisade på Martinson och Wallander genom sina glasögon och sa att han mer än gärna fortsatte dagen efter.

– Men jag behöver tänka, förklarade han. Jag behöver lägga upp en strategi. Och konsultera några vänner.

Martinson såg till att Robert Modin fick skjuts ut till Löderup.

– Vad menade han med det han sa? frågade Wallander när Martinson och han hade återvänt till polishuset.

– Att han behöver tänka och lägga upp en strategi precis som vi gör, svarade Martinson. Vi löser problem. Är det inte för den sakens skull Robert Modin hjälper oss?

– Han lät som en gammal doktor som fått en patient på halsen med underliga symptom. Han sa att han skulle konsultera några vänner.

– Det betyder säkert ingenting annat än att han ringer till andra hackers. Eller pratar med dom via datorn. Liknelsen med doktorn och de märkliga symptomen är faktiskt riktigt bra.

Martinson verkade ha kommit över att de inte inhämtat tillstånd för att använda sig av Robert Modins tjänster. Wallander tyckte att det var lika bra att inte i onödan beröra det igen.

Både Ann-Britt och Hansson fanns i huset. Annars härskade en bedräglig söndagsfrid. Wallander tänkte hastigt på högen med utredningar som bara växte och växte. Sedan samlade han alla kring sig för ett kort möte. De höll åtminstone symboliskt på att avsluta en arbetsvecka. Framför dem låg mycket som var ovisst.

– Jag har talat med en av hundförarna, sa Hansson. Norberg. Han höll för övrigt på att byta hund. »Herkules« har blivit för gammal.

– Är inte den hunden redan död? frågade Martinson förvånat. Jag tycker den har funnits med här i alla år.

– Nu är det tydligen slut. Den börjar bli blind.

Martinson brast ut i ett trött skratt.

– Det vore nåt att skriva om, sa han. Polisens blinda sökhundar.

Wallander var inte alls road. Han kunde inte förneka att han skulle sakna den gamla polishunden. Kanske till och med mer än han skulle ha saknat vissa kollegor.

– Jag har funderat över det här med hundars namn, fortsatte Hansson. Jag kanske till nöds kan begripa att man kallar en jycke för »Herkules«. Men »Redbar«?

– Vi har väl ingen polishund som heter det? sa Martinson förvånat.

Wallander lät handflatorna falla med en smäll mot bordet. Det var den mest auktoritära gest han för tillfället förmådde åstadkomma.

– Vi struntar i det här nu. Vad sa Norberg?

– Att det nog kunde vara så att föremål eller kroppar som var frusna eller hade varit det kunde sluta lukta. Hundar kan till exempel ha svårt att hitta lik på vintern när det är stark kyla.

Wallander gick hastigt vidare.

– Och bilen? Mercedesen? Har du hunnit med den?

– Det stals en svart Mercedesbuss i Ånge för några veckor sen.

Wallander letade i minnet.

– Var ligger Ånge?

– Utanför Luleå, sa Martinson bestämt.

– I helvete heller, svarade Hansson. Sundsvall. Eller åtminstone ganska nära.

Ann-Britt reste sig och gick fram till väggkartan. Hansson hade haft rätt.

– Det kan naturligtvis vara den, fortsatte Hansson. Sverige är ett litet land.

– Ändå verkar det knappast troligt, sa Wallander. Men det kan finnas fler bilar som stulits och där anmälningarna inte kommit in än. Vi får hålla ett öga på saken.

Sedan övergick de till att lyssna på Ann-Britt.

– Lundberg har två söner som tycks vara så olika man kan tänka sig. Han som bor i Malmö, Nils-Emil, har arbete som skolvaktmästare. Honom har jag sökt per telefon. Hans fru talade om att han var ute och tränade med en grupp orienterare. Hon var mycket pratsam. Pappans död hade skakat honom svårt. Förstod jag saken rätt var Nils-Emil aktivt kristen. Det verkar alltså vara den yngre brodern Carl-Einar som är av intresse för oss. 1993 var han åtalad för att ha begått en våldtäkt mot en flicka här i staden som hette Englund. Men han kunde aldrig fällas.

– Jag minns det där, sa Martinson. Det var en ruskig historia.

Wallander mindes bara att han under den perioden hade gått omkring på stränderna vid Skagen i Danmark. Sedan hade en advokat blivit mördad och han hade till sin egen stora förvåning återgått i tjänst igen.

– Var det du som höll i utredningen? frågade Wallander.

Martinson grimaserade.

– Det var Svedberg.

Det blev tyst i rummet. Alla tänkte ett ögonblick på den döda kollegan.

– Jag har inte hunnit gå igenom alla papper än, fortsatte Ann-Britt, så jag vet inte varför han inte blev fälld.

– Ingen blev nånsin dömd, sa Martinson. Gärningsmannen gick fri. Vi kunde aldrig hitta nån annan misstänkt. Jag minns ganska tydligt att Svedberg var övertygad om att det var Lundberg ändå. Men inte har det slagit mig att det kunde ha varit Johan Lundbergs son.

– Låt oss anta att det var han, sa Wallander. På vilket sätt skulle det egentligen förklara att hans pappa blir rånmördad? Eller att Sonja Hökberg bränns ihjäl? Eller att Tynnes Falk får sina fingrar avhuggna?

– Våldtäkten var brutal, sa Ann-Britt. Man måste i alla fall föreställa sig en man som inte väjer för särskilt mycket. Den här flickan Englund låg på sjukhus under lång tid. Hon hade fått stora skador. Både i huvudet och på andra ställen.

– Vi ska naturligtvis titta närmare på honom, sa Wallander. Men jag tror ändå knappast att han har med saken att göra. Det ligger nåt annat dolt bakom det som hänt. Utan att vi kan säga vad det är.

Övergången var därmed given till att börja tala om Robert Modin och Falks dator. Varken Hansson eller Ann-Britt tycktes reagera över att de tagit hjälp av en person som tidigare blivit dömd för ett ytterst kvalificerat dataintrång.

– Jag förstår inte riktigt det här, sa Hansson när Wallander tystnat. Vad är det egentligen du tror ska finnas i den där datorn? En bekännelse? En redogörelse över vad som har hänt? Och varför?

– Jag vet inte om det finns nånting alls, sa Wallander enkelt. Men vi måste ta reda på vad Falk egentligen sysslade med. På samma sätt som vi måste kartlägga vem han var. Inte minst tror jag vi måste dyka ner i hans förflutna. Jag har fått ett intryck av att det var en ganska egendomlig man.

Hansson verkade fortfarande tvivla på värdet av att ägna så mycket tid åt Falks dator. Men han sa ingenting. Wallander insåg att han nu måste avsluta mötet så fort som möjligt. Alla var trötta. De behövde vila.

– Vi måste fortsätta på samma sätt som nu, fortsatte han. Brett och djupt. Vi får isolera dom olika händelserna och stämma av efteråt och se om vi hittar några nya gemensamma nämnare. Vi måste veta mer om Sonja Hökberg. Vem var hon egentligen? Hon har jobbat utomlands, hon har sysslat med lite av varje. Vi vet för lite.

Här avbröt han sig och vände sig till Ann-Britt.

– Hur gick det med hennes handväska? frågade han.

– Jag glömde det, svarade hon ursäktande. Mamman trodde att det kanske saknades en telefonbok.

– Kanske?

– Jag tror henne faktiskt. Sonja Hökberg hade tydligen inte släppt nån annan än Eva Persson inpå livet. Om ens henne. Mamman trodde att Sonja hade haft en liten svart anteckningsbok där hon skrev upp telefonnummer. Den var i så fall borta. Men hon var alltså inte säker.

– Om det stämmer är det en viktig upplysning. Men Eva Persson bör veta.

Wallander tänkte efter innan han fortsatte.

– Jag tror vi ska göra vissa omdispositioner. Från och med nu vill jag att Ann-Britt enbart ägnar sig åt Sonja Hökberg och Eva Persson. Det måste finnas nån pojkvän i Sonjas bakgrund. Nån som kan ha kört henne ut ur stan. Jag vill också att du letar runt henne och i hennes förflutna. Vem var hon egentligen? Martinson fortsätter med att hålla Robert Modin på gott humör. Lundbergs son kan nån annan ta sig an. Till exempel jag själv. Och så ska jag försöka kartlägga Falk lite bättre. Hansson får fortsätta med att hålla ihop det hela. Informera Viktorsson bland annat och bilda eftertrupp, försöka spåra vittnen och förklaringar till hur ett lik kan försvinna från Patologen i Lund. Dessutom måste nån åka upp till Växjö och prata med Eva Perssons far. Bara så det blir gjort.

Han såg sig omkring innan han avslutade mötet.

– Det här kommer att ta tid. Men förr eller senare måste vi hitta nånting som pekar ut den här underliga gemensamma nämnaren som trots allt existerar.

– Glömmer vi inte en sak? sa Martinson när Wallander tystnat. Att det var nån som sköt efter dig.

– Nej, det har vi inte glömt, sa Wallander, och det skottet visar bara på allvaret i allt det här. Att det nog finns en botten som kan visa sig betydligt mer komplicerad än vi kan föreställa oss.

– Eller också är det hela mycket enkelt, invände Hansson. Fast vi inte riktigt förmår se det än.

De bröt upp från mötet. Wallander kände behov av att lämna polishuset så fort som möjligt. Klockan hade blivit halv åtta. Trots att han hade ätit mycket lite under dagen kände han sig inte hungrig. Han körde hem till Mariagatan. Vinden hade mojnat. Temperaturen var oförändrad. Han såg sig omkring innan han låste upp porten och gick in.

Sedan ägnade han den närmaste timmen åt att hjälpligt städa lägenheten och att samla ihop sin smutstvätt. Då och då stannade han till och kastade ett öga på Aktuellt. Ett inslag fångade hans uppmärksamhet. En amerikansk överste blev intervjuad om hur ett framtida krig skulle kunna se ut. Där skulle det mesta skötas via datorer. Marktruppernas tid skulle snart vara över. Eller åtminstone skulle deras betydelse minska kraftigt.

En tanke slog Wallander. Eftersom klockan ännu inte var halv tio letade han reda på ett telefonnummer och satte sig vid telefonen i köket.

Erik Hökberg svarade nästan genast.

– Hur går det? frågade han. Vi lever i ett sorgens hus här. Och vi måste snart få reda på vad som egentligen hände med Sonja.

– Vi arbetar så mycket vi kan.

– Men kommer ni nånvart? Vem dödade henne?

– Vi vet inte än.

– Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att hitta nån som bränt ihjäl en stackars flicka i en transformatorstation.

Wallander svarade inte.

– Jag ringer dig eftersom jag har en fråga. Kunde Sonja hantera en dator?

Svaret kom mycket bestämt.

– Naturligtvis kunde hon det. Kan inte alla ungdomar det nuförtiden?

– Var hon intresserad av datorer?

– Hon surfade på Internet. Hon var duktig. Men inte lika skicklig som Emil.

Wallander kom inte på något mer att fråga om. Han kände sig hjälplös. Egentligen var det Martinson som skulle ha ställt frågorna.

– Du måste ha funderat, sa han. På det som har hänt. Du måste ha frågat dig hur det kom sig att Sonja dödade taxichauffören. Och varför hon själv sen blev dödad.

Erik Hökbergs röst stockade sig när han svarade.

– Jag brukar gå in i hennes rum, sa han. Jag sitter där och tittar. Och jag förstår ingenting.

– Hur vill du beskriva Sonja?

– Hon var stark och egensinnig. Inte lätt att ha att göra med. Hon skulle ha klarat sig bra i livet. Vad är det man brukar säga? Att en människa är rikt utrustad? Det var hon. Utan tvekan.

Wallander tänkte på hennes rum som hade stannat i växten. En liten flickas rum. Inte den person som hennes styvfar nu beskrev.

– Hade hon ingen pojkvän? frågade Wallander.

– Inte som jag vet.

– Är inte det lite konstigt?

– Varför det?

– Hon var ju trots allt nitton år. Och såg bra ut.

– Hon bjöd i alla fall inte hem nån.

– Var det aldrig nån som ringde?

– Hon hade egen telefon. Det önskade hon sig när hon fyllde arton. Och på den ringde det ofta. Men vilka det var vet jag naturligtvis inte.

– Hade hon nån telefonsvarare?

– Jag har lyssnat på den. Den var tom.

– Om det skulle komma nåt samtal till den vill jag gärna avlyssna det.

Wallander kom plötsligt att tänka på den affisch som hade suttit inne i garderoben. Det enda förutom kläderna som hade berättat att det bodde en tonåring i rummet. En snart fullvuxen kvinna. Han letade i minnet efter namnet på filmen, »Djävulens advokat«.

– Ni kommer att bli kontaktade av kriminalinspektör Höglund, sa han. Hon kommer att ställa många frågor. Och om ni verkligen vill att vi ska ta reda på vad som hände med Sonja måste ni hjälpa till så mycket ni kan.

– Får du inte dom svar du begär?

Erik Hökberg lät plötsligt aggressiv. Wallander kunde förstå honom.

– Ni hjälper till på ett föredömligt sätt, svarade han. Och nu ska jag inte störa mer.

Han la på luren. Sedan blev han sittande utan att kunna släppa tanken på bioaffischen i garderoben. Han såg på klockan. Halv tio. Han slog numret till restaurangen i Stockholm där Linda arbetade. En jäktad man svarade på bruten svenska. Han lovade att hämta Linda. Det tog flera minuter innan hon grep telefonluren. När hon hörde vem det var blev hon genast arg.

– Du vet att du inte kan ringa så här dags, när vi har som mest att göra. Dom blir bara förbannade.

– Jag vet, sa Wallander ursäktande. En fråga bara.

– Om det går fort.

– Det gör det. Har du sett en film som heter »Djävulens advokat«? Med Al Pacino?

– Ringer du och stör mig för att fråga om en film?

– Jag hade ingen annan att fråga.

– Jag lägger på nu.

Nu var det Wallander som ilsknade till.

– Du måste väl kunna svara på frågan? Har du sett den där filmen?

– Ja, det har jag, fräste hon.

– Vad handlar den om?

– Herregud!

– Handlar den om Gud?

– På sätt och vis. Den handlar om en advokat som egentligen är Djävulen.

– Är det allt?

– Är det inte nog? Varför vill du veta det här? Har du mardrömmar?

– Jag håller på med en mordutredning. Varför har en flicka som är nitton år den här filmaffischen på sin vägg?

– Förmodligen för att hon tycker att Al Pacino är snygg. Eller kanske hon älskar Djävulen. Hur i helvete ska jag kunna veta det?

– Måste du svära?

– Ja.

– Handlar den om nånting mer?

– Varför lånar du den inte? Den finns säkert på video.

Wallander kände sig som en idiot. Det borde han ha tänkt på. Han kunde ha gått ner till någon av stans videobutiker och hyrt filmen istället för att irritera Linda.

– Jag är ledsen att jag störde, sa han.

Hennes ilska hade blåst över.

– Det gjorde ingenting. Men jag måste sluta nu.

– Jag vet. Hej då.

Han la på luren. Genast ringde det. Med stor tvekan lyfte han luren. Det kunde vara någon journalist. Och var det något han inte orkade med just nu så var det massmedia.

Först kände han inte igen rösten. Sedan insåg han att det var Siv Eriksson.

– Jag hoppas jag inte stör, sa hon.

– Inte alls.

– Jag har tänkt. Jag har försökt hitta nånting som kan hjälpa dig.

Bjud hem mig, tänkte Wallander. Om du verkligen vill hjälpa mig. Jag är både hungrig och törstig. Jag vill inte sitta i den här förbannade lägenheten längre.

– Har du kommit på nånting? frågade han sedan så formellt han förmådde.

– Tyvärr inte. Jag antar att hans fru är den som känner honom bäst. Eller barnen.

– Om jag har förstått dig rätt hade han många varierande arbetsuppgifter. Både här hemma och utomlands. Han var duktig och han var efterfrågad. Sa han aldrig nånting om sitt arbete som förvånade dig? Nånting oväntat?

– Han sa mycket lite. Han var försiktig med ord. Han var försiktig med allting.

– Kan du utveckla det där lite närmare?

– Ibland hade jag en känsla av att han befann sig nån helt annanstans. Vi kunde diskutera ett problem. Han lyssnade och han svarade. Men ändå var det som om han inte var där.

– Var var han då?

– Det vet jag inte. Han var mycket hemlighetsfull. Det inser jag nu. Då trodde jag att han var blyg. Eller frånvarande. Nu tror jag inte det längre. Intrycket av en människa förändras när hon är död.

Wallander tänkte hastigt på sin egen far. Men inte tyckte han att fadern framstod annorlunda sedan han dött mot vad han gjort medan han fortfarande var i livet.

– Och du vet ingenting om vad det var han egentligen tänkte på? fortsatte han.

– Egentligen inte.

Svaret gav Wallander ett intryck av något svävande. Han väntade på fortsättningen.

– Jag har nog bara ett minne som på nåt sätt är avvikande. Och det är inte mycket. Med tanke på att vi trots allt kände varandra i några år.

– Berätta.

– Det var för två år sen. I oktober eller början av november. Han kom hit en kväll och var väldigt upprörd. Det klarade han inte att dölja. Vi hade ett konsultuppdrag som var mycket brådskande. Jag tror det var nånting för Lantmännen. Jag frågade förstås vad det var som hade hänt. Han sa att han hade blivit vittne till hur några tonåringar hade bråkat med en äldre man som tydligen varit lite berusad. När mannen hade försökt försvara sig hade dom slagit ner honom. Och sparkat på honom där han låg på trottoaren.

– Var det allt?

– Räcker inte det?

Wallander tänkte efter. Tynnes Falk hade reagerat på att en människa utsatts för våld. Men vad det betydde kunde han inte omedelbart bli klar över. I alla fall inte i relation till utredningen.

– Ingrep han inte?

– Nej. Han var bara upprörd.

– Vad sa han?

– Att det var kaos. Att världen var i kaos. Att det knappt lönade sig längre.

– Vad var det som inte lönade sig?

– Jag vet inte. Jag fick en känsla av att det på nåt sätt var människan i sig som inte lönade sig. Om det djuriska tog överhanden. När jag försökte fråga klippte han av det hela. Vi berörde det aldrig igen.

– Hur tolkar du hans upprördhet?

– Som ganska naturlig. Hade inte du reagerat på samma sätt?

Kanske, tänkte Wallander. Men frågan är om jag hade dragit slutsatsen att världen befinner sig i kaos.

– Du vet förstås inte vilka dom där ungdomarna var? Eller mannen som var berusad?

– Hur i herrans namn skulle jag kunna veta det?

– Jag är polis. Jag ställer frågor.

– Jag är ledsen att jag inte kunnat hjälpa till med nåt mer.

Wallander märkte att han hade lust att hålla henne kvar. Men det skulle hon förstås genast upptäcka.

– Det var bra att du ringde, sa han bara. Hör av dig igen om du kommer på nåt mer. Jag kommer säkert själv att ringa dig i morgon.

– Jag håller på med ett programmeringsarbete för en restaurangkedja. Jag finns på kontoret hela dagen.

– Vad kommer att hända nu med dina uppdrag?

– Det vet jag inte. Jag kan bara hoppas att jag har tillräckligt gott rykte för att överleva utan Tynnes. Annars får jag hitta på nåt annat.

– Vad då?

Hon skrattade.

– Behöver du det svaret för utredningen?

– Jag var bara nyfiken.

– Det är möjligt att jag ger mig ut i världen.

Alla reser, tänkte Wallander. Till slut blir det bara jag och det församlade buset kvar här i landet.

– Jag har själv tänkt tanken, sa Wallander. Men jag sitter fast som alla andra.

– Jag sitter inte fast, svarade hon glatt. Man bestämmer själv.

När samtalet var slut tänkte Wallander på det hon hade sagt. Man bestämmer själv. Naturligtvis hade hon rätt. På samma sätt som Per Åkesson och Sten Widén hade haft rätt.

Plötsligt kände han sig nöjd med att han hade skrivit till kontaktförmedlingen. Även om han knappast räknade med något svar, hade han trots allt gjort någonting.

Han satte på sig en jacka och gick till en videobutik som låg nederst på Stora Östergatan. Men när han kom fram visade det sig att butiken stängde redan klockan nio på söndagar. Han fortsatte upp mot Torget och stannade då och då vid olika skyltfönster.

Var känslan kom ifrån visste han inte. Men plötsligt vände han sig hastigt om. Frånsett några ungdomar och en nattvakt var gatan tom. Återigen tänkte han på det Ann-Britt hade sagt. Att han borde vara försiktig.

Jag inbillar mig, tänkte han. Ingen är så dum att han försöker angripa samma polis två gånger i rad.

Vid Torget svängde han nerför Hamngatan och gick sedan Österleden hem. Luften var frisk. Han märkte att han behövde röra på sig.

Klockan kvart över tio var han tillbaka på Mariagatan igen. Han hittade en ensam öl i kylskåpet och gjorde några smörgåsar. Sedan satt han framför teven och såg ett debattprogram om den svenska ekonomin. Det enda han tyckte sig förstå var att den var både bra och dålig på en och samma gång. Han märkte att han dåsade till och han såg redan fram mot att äntligen få sova ostörd en hel natt.

Utredningen lämnade honom för en stund ifred.

Halv tolv gick han och la sig och släckte lampan.

Han hade just somnat när telefonen ringde. Signalerna ekade i mörkret.

Han räknade till nio innan de upphörde. Sedan drog han ur jacket och väntade. Hade det varit någon från polishuset skulle de nu försöka med hans mobiltelefon. Han hoppades att så inte var fallet.

Då surrade det till från mobiltelefonen som låg på nattygsbordet. Det var från den nattpatrull som bevakade Apelbergsgatan. Polismannen hette Elofsson.

– Jag vet inte om det är viktigt, sa han. Men en bil har passerat här vid flera tillfällen den senaste timmen.

– Har ni kunnat se föraren?

– Det är just därför jag ringer. Du har ju gett dina instruktioner.

Wallander väntade spänt.

– Han skulle kunna vara kines, fortsatte Elofsson. Men det är naturligtvis svårt att avgöra.

Wallander behövde inte betänka sig. Den ostörda natten var redan över.

– Jag kommer, sa han.

Han stängde av telefonen och såg på klockan.

Den hade just passerat midnatt.