Wallander svängde av från Malmövägen.
Sedan for han förbi Apelbergsgatan och parkerade bilen på Jörgen Krabbes Väg. Därifrån tog det honom knappt fem minuter att gå ner till huset där Falk hade bott. Det hade nu blivit vindstilla. Himlen var molnfri och Wallander kände att det långsamt höll på att bli kallare. Oktober i Skåne var alltid en månad när vädret hade svårt att bestämma sig.
Bilen där Elofsson och hans kollega väntade stod parkerad snett emot Falks hus. När Wallander nådde fram till bilen öppnades dörren till baksätet och han steg in. Det doftade av kaffe. Han tänkte på alla de nätter han själv hade suttit i bilar och kämpat mot sömnen eller stått och frusit någonstans på en gata under olika tröstlösa spaningsuppdrag.
De hälsade. Elofssons kollega hade bara varit i Ystad ett halvår. Han hette El Sayed och hade sina rötter i Tunisien. Det var den första polisman med invandrarbakgrund som kommit till Ystad från Polishögskolan. Wallander hade oroat sig för att El Sayed skulle mötas av illvilja och fördomar. Han hade inga illusioner om hur många av kollegorna såg på att få en färgad kollega. Det hade också blivit som han förutspått. Förstuckna men elaka kommentarer. Hur mycket som El Sayed själv hade lagt märke till och hur mycket han hade väntat sig hade Wallander ingen aning om. Ibland hade han själv drabbats av dåligt samvete över att han inte hade bjudit hem honom vid något tillfälle. Han visste inte heller någon annan som hade gjort det. Men den unge mannen med sitt vänliga leende hade trots allt hjälpligt tagit sig in i gemenskapen. Även om det tagit tid. Kurt Wallander undrade ibland vad som hade hänt om El Sayed reagerat på kommentarerna istället för att se så vänlig ut hela tiden.
– Han kom norrifrån, sa Elofsson. Från Malmö in mot stan. Vid tre tillfällen.
– När passerade han senast?
– Just innan jag ringde. Jag försökte på din vanliga telefon först. Du måste sova hårt?
Wallander svarade inte.
– Berätta vad som hände.
– Du vet hur det är. Det är först när nån passerar för andra gången som man noterar det.
– Vad var det för bil?
– En mörkblå Mazda.
– Saktade han in när han passerade här?
– Första gången vet jag inte. Men definitivt den andra.
El Sayed blandade sig i samtalet.
– Han saktade in redan första gången.
Wallander märkte att Elofsson blev irriterad. Elofsson tyckte inte om att mannen som satt bredvid honom hade sett mer än han själv.
– Men han stannade inte?
– Nej.
– Upptäckte han er?
– Knappast första gången. Förmodligen andra.
– Vad hände sen?
– Efter tjugo minuter kom han tillbaka igen. Men då saktade han inte in.
– Då skulle han nog bara kontrollera om ni fortfarande var kvar. Kunde ni se om det fanns mer än en person i bilen?
– Vi har pratat om det. Vi kan naturligtvis inte veta säkert. Men vi tror att det bara var en person.
– Har ni talat med kollegorna nere vid Runnerströms Torg?
– Dom har inte lagt märke till bilen.
Det förvånade Wallander. Om någon for förbi huset där Falk bodde borde han också ha intresserat sig för Falks kontor.
Han tänkte efter. Den enda förklaring han kunde hitta var att den person som befann sig i bilen inte kände till kontorets existens. Såvida inte de som satt i polisbilen hade sovit. Den möjligheten ville Wallander inte helt utesluta.
Elofsson vände sig bakåt och gav Wallander en lapp med bilens registreringsnummer.
– Jag antar att ni redan har sökt på bilen?
– Det verkar som om det har blivit nåt fel på dom centrala datorerna. Vi har fått besked om att vänta.
Wallander höll lappen vänd mot bilrutan så att den belystes av gatljuset. mlr331. Han memorerade siffrorna.
– När räknade dom med att datorerna skulle komma igång igen?
– Det visste dom inte.
– Nånting måste dom väl ha sagt?
– Kanske imorgon.
– Att dom kanske skulle få igång dom imorgon.
Wallander skakade på huvudet.
– Vi behöver veta det här så fort som möjligt. När blir ni avlösta?
– Klockan sex.
– Innan ni går hem och sover vill jag att ni skriver en rapport och lägger in till Hansson eller Martinson. Så får dom ta hand om det.
– Vad gör vi om han kommer tillbaka?
– Det gör han inte, sa Wallander. Inte så länge han vet att ni är här.
– Ska vi ingripa? Om det trots allt händer?
– Nej. Det är ju inte brottsligt att köra bil på Apelbergsgatan.
Wallander blev sittande ytterligare några minuter i bilen.
– Jag vill att ni hör av er om han dyker upp igen, sa han. Använd min mobiltelefon.
Han önskade dem lycka till och gick tillbaka till Jörgen Krabbes Väg. Sedan for han ner till Runnerströms Torg. Det var inte fullt så illa som han föreställt sig. Bara den ena av polismännen sov. De hade inte lagt märke till någon blå Mazda.
– Håll uppsikt, manade Wallander på dem och gav dem registreringsnumret.
När han var på väg tillbaka till sin bil märkte han plötsligt att han hade Setterkvists nycklar i fickan. Egentligen var det Martinson som behövde dem när han och Robert Modin skulle fortsätta att bearbeta Falks dator. Utan att han riktigt kunde reda ut varför låste han upp porten och gick upp till vindsvåningen. Innan han öppnade lyssnade han med örat tryckt mot dörren. När han kommit in i rummet och hade tänt ljuset såg han sig omkring på samma sätt som första gången. Var det någonting han inte hade sett då? Något som undgått både honom själv och Nyberg? Han hittade ingenting. Han satte sig på stolen och betraktade den mörka skärmen.
Robert Modin hade talat om en sifferkombination: 20. Wallander hade genast uppfattat att pojken verkligen hade sett någonting. I det som för Martinson och för honom själv bara hade varit en förvirrande svärm av siffror hade Robert Modin kunnat urskilja ett mönster. Det enda han själv kunde tänka var att det om precis en vecka var den 20 oktober. 20 var dessutom första ledet av det hägrande år 2000. Men frågan var i grunden fortfarande obesvarad. Vad betydde det? Och betydde det i så fall överhuvudtaget någonting för utredningen?
Under hela sin skoltid hade Wallander varit ytterst svag i matematik. Av många olika ämnen där han varit dålig på grund av lättja hade matematiken skilt ut sig. Han hade i grunden aldrig begripit sig på att räkna även om han hade försökt. Siffror och tal var en värld han aldrig hade lyckats tränga in i.
Plötsligt ringde telefonen som stod intill datorn.
Wallander hajade till. Signalerna ekade i rummet. Han stirrade på den svarta apparaten. Vid den sjunde signalen lyfte han på luren och tryckte den mot örat.
Det brusade. Som om ledningen hölls öppen till en plats långt borta. Där fanns någon.
Wallander sa hallå. En gång, två gånger. Men det enda han kunde urskilja var andetag någonstans djupt inne i bruset.
Sedan klickade det till och linjen bröts. Wallander la tillbaka luren. Han märkte att han fått hjärtklappning. Samma brus hade han upplevt en gång tidigare. När han avlyssnat Falks telefonsvarare i lägenheten på Apelbergsgatan.
Det var någon där, tänkte han. Någon som ringde för att tala med Falk. Men Falk är död. Han finns inte längre.
Plötsligt slogs han av att det faktiskt också existerade en annan möjlighet: att någon ringt för att tala med honom. Var det någon som hade sett att han gått upp till Falks kontor?
Han mindes hur han tidigare på kvällen plötsligt stannat på gatan. Som om det hade funnits någon bakom honom.
Oron kom tillbaka igen. Hittills hade han lyckats förtränga skuggan som bara ett par dagar innan hade skjutit mot honom. Ann-Britts ord ekade. Han borde vara försiktig.
Han reste sig från stolen och gick bort till dörren och lyssnade. Men allt var stilla.
Han återvände till skrivbordsstolen igen. Utan att han riktigt visste varför lyfte han på tangentbordet.
Där under låg ett vykort.
Han riktade in lampan och satte på sig sina glasögon. Kortet var gammalt och färgerna urblekta. Motivet var en strandpromenad. Palmer, en utsträckt kaj. Havet med små fiskebåtar. Och där bakom en rad höghus. Han vände på kortet. Det var adresserat till Tynnes Falk och Apelbergsgatan. Det betydde att Siv Eriksson inte hade tagit emot all hans post. Hade hon ljugit för honom? Eller visste hon inte att Falk trots allt tog emot post i sitt hem? Texten var kort. Så kort den överhuvudtaget kunde vara. Den bestod av en enda bokstav. »c«. Wallander försökte tyda poststämpeln. Frimärket var nästan helt bortslitet. Han kunde urskilja ett l och d. Det betydde att två av de resterande bokstäverna sannolikt var vokaler. Men vilka de var kunde han inte urskilja. Inte heller datum var läsligt. Det fanns ingen tryckt text på baksidan av kortet som förklarade vilken stad det föreställde. Frånsett adressen och bokstaven c fanns inget annat än en fläck som täckte halva adressen. Som om någon ätit apelsin medan han skrivit kortet. Eller läst det. Wallander försökte kombinera bokstäverna l och d med andra bokstäver utan att lyckas. Han studerade framsidan igen. Det skymtade människor på bilden. Som små prickar. Men det var omöjligt att urskilja deras hudfärg. Wallander tänkte på den gång han några år tidigare hade gjort en olycklig och kaotisk resa till Västindien. Palmerna fanns där. Men staden i bakgrunden var honom främmande.
Sedan fanns där bokstaven. Samma ensamma c som funnits i Falks loggbok. Ett namn. Tynnes Falk hade vetat vem som var avsändaren och han hade sparat kortet. I detta tomma rum, där det förutom datorn bara hade funnits en ritning över en transformatorstation hade han lagt ett vykort. En hälsning från Curt eller Conrad. Wallander stoppade kortet i jackfickan. Sedan försökte han kika under själva datorn. Där fanns ingenting. Han lyfte på telefonen. Tomt.
Han blev sittande ytterligare några minuter innan han reste sig, släckte lamporna och gick.
När han kommit tillbaka till Mariagatan var han mycket trött. Ändå kunde han inte låta bli att leta reda på ett förstoringsglas och sätta sig vid köksbordet för att studera vykortet ännu en gång. Men det fanns ingenting där han inte redan hade sett.
Strax före klockan två gick han och la sig.
Han somnade genast.
På måndagsmorgonen gjorde Wallander bara ett kort besök på polishuset. Han lämnade in nyckelknippan till Martinson och berättade om den bil som iakttagits under natten. Rapporten med registreringsnumret fanns redan på Martinsons bord. Wallander nämnde ingenting om vykortet. Inte för att han ville hålla det hemligt utan för att han hade bråttom. Han ville inte veckla in sig i onödiga diskussioner. Innan han lämnade polishuset ringde han två telefonsamtal. Det ena var till Siv Eriksson. Han frågade om talet 20 sa henne någonting. Dessutom ville han veta om hon kunde påminna sig om Falk vid något tillfälle hade berört någon person vars efternamn eller förnamn började på bokstaven c. Hon kunde inte genast ge honom något svar. Men hon lovade att fundera på det. Efteråt hade han berättat om vykortet som han funnit vid Runnerströms Torg. Men som varit adresserat till Apelbergsgatan. Hennes förvåning var så stark att han inte kände något behov av att betvivla att den också var äkta. Hon hade trott Falk när han sagt att posten varit ställd till hennes adress. Men några människor, bland annat den person som bara kallade sig »c«, hade använt sig av Apelbergsgatan. Och det hade hon inte vetat om.
Wallander berättade vad vykortet föreställde. Men varken motivet eller de två bokstäverna han lyckats tyda sa henne någonting.
– Han kanske hade ändå fler adresser, föreslog hon.
Wallander anade en besvikelse i hennes röst. Som om Falk hade bedragit henne.
– Vi ska undersöka det, svarade han. Du kan naturligtvis ha rätt.
Hon hade heller inte glömt den lista som Wallander hade begärt. Hon skulle komma upp till polishuset med den under dagen.
När samtalet var över märkte Wallander att han hade blivit glad av att höra hennes röst. Men han förlorade sig inte i några ytterligare stämningslägen utan ringde genast nästa samtal. Det var till Marianne Falk. Hans besked var mycket kort. Han skulle komma hem till henne inom en halvtimme.
Sedan bläddrade han hastigt igenom alla papper som hade samlats på hans bord. Där fanns mycket som han genast borde ha åtgärdat. Men han hade inte tid. Berget skulle få fortsätta att växa. Före halv nio hade han gått utan att lämna något besked om vart han skulle.
De kommande timmarna satt han i Marianne Falks soffa och talade om den man hon varit gift med. Wallander började från början. När hade de träffats? Var hade det skett? Hur hade han varit den gången? Marianne Falk visade sig vara en kvinna med gott minne. Det var bara ytterst sällan som hon stakade sig eller tvingades leta efter ett svar. Wallander hade kommit ihåg att ta med sig ett kollegieblock. Men han gjorde inte många anteckningar. Mycket lite av det Marianne Falk berättade denna morgon skulle kräva fortsatta undersökningar. Ännu befann han sig bara vid den första anhalten, där han försökte skapa en överblick över Tynnes Falks personliga historia.
Enligt Marianne Falk hade han vuxit upp på en gård utanför Linköping där fadern hade varit förvaltare. Han var enda barnet. Efter studentexamen i Linköping hade han gjort sin militärtjänst på pansarregementet i Skövde, innan han började studera vid Uppsala Universitet. Till en början hade han sannolikt varit en smula vilsen och inte kunnat bestämma sig. Enligt vad hon visste hade han läst både juridik och litteraturhistoria. Men redan efter ett år hade han flyttat till Stockholm och börjat på Handelshögskolan. Det var under den tiden, på en kårdans, som de hade träffats.
– Tynnes dansade inte, hade hon sagt. Men han var där. På nåt sätt blev vi presenterade för varandra. Jag minns att jag först tyckte han var tråkig. Det var sannerligen ingen kärlek vid första ögonkastet. Åtminstone inte från min sida. Några dagar senare ringde han. Jag visste inte ens hur han hade fått tag på mitt telefonnummer. Han ville träffa mig igen. Men inte för att promenera eller för att gå på bio. Hans förslag förvånade mig.
– Vad var det han ville?
– Han tyckte att vi skulle åka ut till Bromma och se på flygplanen.
– Varför det?
– Han tyckte om flygplan. Vi åkte dit. Han kunde det mesta om alla dom flygmaskiner som stod uppställda där. Eller som kom eller lyfte. Jag tyckte nog han var lite konstig. Det var kanske inte så jag hade föreställt mig att jag skulle möta mannen i mitt liv.
De hade träffats 1972. Wallander förstod att Tynnes hade varit mycket ihärdig medan Marianne förhållit sig betydligt mera tveksam till det hela. Om detta var hon uppriktig på ett sätt som delvis förvånade Wallander.
– Han gjorde aldrig några närmanden, sa hon. Jag tror det tog tre månader innan han överhuvudtaget kom på att han nog borde kyssa mig. Hade han inte gjort det då hade jag säkert tröttnat på allvar och gjort slut. Förmodligen anade han att det var så. Och då kom den där kyssen.
Under den tiden, mellan 1973 och 1977, hade hon själv studerat till sjuksköterska. Egentligen hade hon haft en dröm om att bli journalist. Men hon hade aldrig kommit in på Journalisthögskolan. Hennes föräldrar bodde i Spånga utanför Stockholm där hennes far hade en liten bilverkstad.
– Tynnes talade aldrig om sina föräldrar, sa hon. Jag fick dra ur honom ord för ord om jag skulle få veta nåt om hans uppväxt. Jag visste knappt om dom fortfarande levde. Det enda som var säkert var att han inte hade några syskon. Själv hade jag fem stycken. Det tog en oändlig tid innan jag fick honom med hem för att hälsa på mina föräldrar. Han var mycket blyg. Åtminstone låtsades han vara det.
– Vad menar du med det?
– Tynnes hade starkt självförtroende. Jag tror egentligen han hyste ett intensivt förakt för stora delar av mänskligheten. Även om han hävdade motsatsen.
– På vilket sätt?
– När jag tänker tillbaka framstår vårt förhållande naturligtvis som mycket märkligt. Han bodde för sig, i ett hyresrum vid Odenplan. Själv stannade jag kvar i Spånga. Jag hade inte särskilt mycket pengar och var rädd för att ta för stora studielån. Men Tynnes kom aldrig ens med ett förslag om att vi kanske skulle söka efter en gemensam bostad. Vi träffades tre eller fyra kvällar i veckan. Vad han gjorde förutom att studera och se på flygplan visste jag inte mycket om. Till den där dagen då jag på allvar började undra.
Det var en torsdagseftermiddag, mindes hon. Kanske i april eller senast i början av maj, ungefär ett halvår efter att de träffats. Just den dagen hade de inte avtalat att mötas. Tynnes hade sagt att han hade en viktig föreläsning som han inte kunde utebli ifrån. Istället hade hon uträttat några ärenden åt sin mor. När hon på väg mot Centralen skulle passera Drottninggatan hade hon tvingats stanna eftersom ett demonstrationståg gick förbi. Det var en manifestation för tredje världen. Plakaten och banderollerna handlade om Världsbanken och om de portugisiska kolonialkrigen. Hon hade själv aldrig varit särskilt politiskt intresserad. Hennes hem hade varit ett stabilt socialdemokratiskt hem. Hon hade inte dragits med av den framvällande vänstervågen. Inte heller Tynnes hade gett uttryck för annat än en allmän radikalism. Men vad hon än hade frågat om hade han haft bestämda svar. Han hade dessutom haft vissa tendenser att briljera med sina teoretiska politiska kunskaper. Men hon hade ändå inte trott sina ögon när hon plötsligt upptäckte honom i demonstrationståget. Han hade burit ett plakat där det hade stått »Viva Cabral«. Senare hade hon själv lyckats ta reda på att Amílcar Cabral var befrielserörelsens ledare i Guinea Bissau. Där på Drottninggatan hade hon blivit så överraskad att hon hade tagit några steg tillbaka. Han hade inte upptäckt henne.
Efteråt hade hon frågat honom. När han insåg att hon hade stått där bland människorna på trottoaren utan att han upptäckt henne hade han blivit rasande. Det var första gången han hade fått ett utbrott. Men han hade snart lugnat sig. Varför han hade blivit så rasande förstod hon aldrig. Men från den dagen hade hon insett att det fanns mycket som hon inte visste om Tynnes Falk.
– Jag gjorde slut i juni, sa hon. Inte för att jag hade träffat nån annan. Jag trodde helt enkelt inte på det längre. Och hans utbrott den där gången spelade en viss roll.
– Hur reagerade han då du gjorde slut?
– Jag vet inte.
– Vet du inte?
– Vi hade träffats på ett café i Kungsträdgården. Jag sa som det var. Att jag ville bryta upp ur vårt förhållande. Det skulle ändå inte ha nån framtid. Han lyssnade. Sen reste han sig och gick.
– Var det allt?
– Han sa inte ett enda ord. Jag minns att hans ansikte var alldeles uttryckslöst. När jag inte hade mer att säga gick han. Men han la pengar på bordet till kaffet.
– Vad hände sen?
– Jag träffade honom inte på flera år.
– Hur länge?
– Fyra år.
– Vad gjorde han då?
– Jag vet inte säkert.
Wallanders förvåning hade märkbart börjat stiga.
– Du menar att han var spårlöst borta i fyra år? Utan att du visste var han befann sig eller vad han gjorde?
– Jag förstår att du har svårt att tro mig. Men det är som jag säger. En vecka efter mötet i Kungsträdgården tänkte jag att jag trots allt skulle höra av mig. Då hade han flyttat från sitt hyresrum utan att lämna nån adress efter sig. Efter ytterligare några veckor lyckades jag spåra hans föräldrar på gården utanför Linköping. Men dom visste inte heller var han befann sig. I fyra år var han borta utan att jag hörde ett ord ifrån honom. Han hade slutat på Handelshögskolan. Ingen visste nånting. Förrän han dök upp igen.
– När hände det?
– Det minns jag precis. Det var den 2 augusti 1977. Jag hade just börjat mitt första arbete som nyutexaminerad sjuksköterska. På Sabbatsbergs sjukhus. Plötsligt stod han där utanför sjukhuset. Han hade blommor med sig. Och han log. Jag hade under dom fyra år som gått genomlevt en misslyckad relation. Nu när han stod där blev jag glad över att se honom. Jag var nog inne i en ganska vilsen och ensam period av mitt liv. Min mor hade också just dött.
– Ni började alltså träffas igen?
– Han tyckte vi skulle gifta oss. Det sa han redan några dagar efteråt.
– Men han måste ha berättat vad han hade hållit på med under dom där åren?
– Faktiskt inte. Han sa att han inte skulle fråga nåt om mitt liv. Om jag inte frågade nåt om hans. Vi skulle inte låtsas om dom där fyra åren.
Wallander betraktade henne undrande.
– Hade han förändrats på nåt sätt?
– Inte frånsett att han var brun.
– Ja. Men annars var han sig lik. Det var en tillfällighet som gjorde att jag fick veta var han hade varit under dom där fyra åren.
Vid den här punkten i samtalet ringde Wallanders telefon. Han tvekade om han skulle svara. Till sist tog han ändå fram telefonen ur jackfickan. Det var Hansson.
– Martinson lämnade över bilen från i natt till mig. Datorerna har krånglat. Men det där bilnumret har registrerats som stulet.
– Bilen eller nummerplåtarna?
– Plåtarna. Från en Volvo som stod parkerad vid Nobeltorget i Malmö. Förra veckan.
– Då vet vi det, sa Wallander. Elofsson och El Sayed hade rätt. Bilen for verkligen förbi och höll uppsikt.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här.
– Tala med kollegorna i Malmö. Jag vill att vi skickar ut ett regionalt larm om den här bilen.
– Vad misstänks chauffören för?
Wallander tänkte efter.
– Dels för att ha nåt med mordet på Sonja Hökberg att göra. Dels kan han också veta nåt om det skott som avlossades mot mig.
– Var det han som sköt?
– Han kan ha varit vittne, svarade Wallander undvikande.
– Var är du nu?
– Jag sitter hemma hos Marianne Falk. Vi hörs sen.
Hon serverade kaffe ur en vacker blåvit kanna. Wallander påminde sig att ett liknande porslin hade funnits i hans eget barndomshem.
– Låt oss höra om den där tillfälligheten, sa han när hon hade satt sig ner igen.
– Det var ungefär en månad efter det att Tynnes hade dykt upp igen. Han hade köpt en bil och brukade komma och hämta mig. En av läkarna på den avdelning där jag arbetade såg honom en gång möta mig. Dagen efter frågade han om han sett rätt. Om den man som hade mött mig hette Tynnes Falk. När jag svarade ja, sa han att han hade träffat honom året innan. Men inte var som helst. Utan i Afrika.
– Var i Afrika?
– I Angola. Läkaren hade arbetat där som volontär. Alldeles efter det att landet hade blivit självständigt från Portugal. Vid ett tillfälle hade han stött samman med en annan svensk. Det hade varit sent på natten på en restaurang. Dom hade suttit vid olika bord. Men när Tynnes skulle betala hade han tagit upp sitt svenska pass där han hade haft sina pengar instoppade. Läkaren hade tilltalat honom. Tynnes hade hälsat och sagt sitt namn men inte mycket mer. Läkaren kom fortfarande ihåg honom. Inte minst eftersom han hade tyckt det var förvånande att Tynnes hade varit så avvisande. Som om han egentligen inte hade velat bli identifierad som svensk.
– Då måste du ha frågat honom vad han gjorde där?
– Många gånger tänkte jag att jag skulle göra det. Ta reda på vad han hade haft för sig. Varför han hade rest just dit. Men det var som om vi hade gett varandra ett löfte att inte forska i dom där fyra åren. Istället försökte jag ta reda på det via andra kanaler.
– Vilka kanaler?
– Jag ringde till olika organisationer som hade hjälparbetare i Afrika. Men det var först när jag talade med Sida som jag fick napp. Tynnes hade verkligen varit i Angola i en tvåmånadersperiod. För att hjälpa till med installationen av ett antal radiomaster.
– Men han var borta i fyra år, sa Wallander. Du talar om två månader?
Hon satt en stund alldeles tyst, försjunken i en tanke som Wallander inte ville störa.
– Vi gifte oss och vi fick barn. Förutom det där mötet i Luanda visste jag inget om vad han hade gjort under dom åren. Och jag frågade aldrig. Det är först nu när han är död och vi har varit skilda länge som jag till sist fått reda på det.
Hon reste sig och lämnade rummet. När hon kom tillbaka hade hon ett paket i handen. Något som var omlindat av en sönderriven vaxduk. Hon la det på bordet framför Wallander.
– När han hade dött gick jag ner i källaren. Jag visste att han hade en stålkoffert där nere. Den var låst. Men nu bröt jag upp den. Frånsett det här fanns ingenting annat än damm.
Hon nickade åt honom att öppna paketet. Wallander vek undan vaxduken. Där låg ett fotoalbum i brunt läder. På framsidan var skrivet med tusch Angola 1973– 1977.
– Jag har sett på bilderna, sa hon. Vad dom egentligen berättar vet jag inte. Men jag tycker mig förstå att Tynnes inte var i Angola bara under den tvåmånadersperiod när han arbetade som konsult åt Sida. Han var förmodligen där i nästan fyra år.
Wallander hade ännu inte öppnat albumet. En tanke hade slagit honom.
– Min obildning är mycket stor. Jag vet inte ens vad huvudstaden i Angola heter.
– Luanda.
Wallander nickade. I jackfickan hade han fortfarande det vykort han hittat under tangentbordet. Där han identifierat ett l och ett d.
Vykortet hade sänts från Luanda. Vad var det som hände där? tänkte han.
Och vem är den man eller den kvinna som har ett namn som börjar på bokstaven c?
Han torkade av händerna på en servett.
Sedan lutade han sig framåt och öppnade albumet.