Den första bilden föreställer förvridna rester av en utbränd buss. Den ligger på sidan intill en väg färgad röd av sand och kanske också av blod. Fotografiet har tagits på håll. Bussen ser ut som ett djurkadaver. Intill den inklistrade bilden har någon antecknat med blyerts: Nordost om Huambo 1975. Under bilden finns samma sorts gulaktiga fläck som på vykortet. Wallander vände blad. En grupp svarta kvinnor är samlade invid en göl. Landskapet förbränt och uttorkat. Det finns inga skuggor i bilden. Solen måste ha befunnit sig rakt upp på himlen när fotografiet togs. Ingen av kvinnorna ser mot fotografen. Vattnet i gölen står mycket lågt.
Wallander betraktade bilden. Tynnes Falk, om det nu är han som tagit den, har bestämt sig för att avbilda dessa kvinnor. Men egentligen är det den nästan uttorkade gölen som är bildens centrum. Det är den han vill visa. Kvinnor som snart inte har mer vatten att hämta. Han fortsatte att vända blad. Marianne Falk satt tyst i stolen på andra sidan bordet. Wallander uppfattade en klocka som tickade någonstans i rummet. Det följde ytterligare bilder från ett förtorkat landskap. En by med låga runda hyddor. Barn och hundar. Hela tiden den röda jorden som tycks yra runt i bilden. Inga människor som ser mot kameran.
Plötsligt är byarna borta. Nu är det ett slagfält. Eller resterna av ett slagfält. Vegetationen är tätare, grönare. En helikopter ligger omkullvält på sidan som en jättelik insekt någon har trampat på. Övergivna kanoner där eldrören pekar mot en osynlig fiende. På bilderna finns bara dessa vapen. Inga människor, vare sig levande eller döda. Datum och ortnamn, aldrig något annat. Sedan följer två sidor med radiomaster. Några av bilderna är oskarpa.
Där är också plötsligt en gruppbild. Wallander försökte urskilja ansiktena på nio män som står uppställda framför något som ser ut som en bunker. Det är nio män, en pojke och en get. Geten tycks ha gått in i bilden från höger. En av männen håller på att vifta bort den när bilden tas. Pojken stirrar rakt mot kameran. Han skrattar. Sju av männen är svarta, de andra vita. De svarta ser glada ut, de vita männen är allvarliga. Wallander vände på albumet och frågade Marianne Falk om hon kände igen någon av de vita männen. Hon skakade på huvudet. Bredvid bilden står ett oläsligt ortnamn och ett datum: Januari 1976. Falk bör för länge sedan ha installerat sina radiomaster. Kanske gör han nu ett återbesök för att se att de fortfarande står upprätta. Han har återvänt till Angola. Eller han kanske aldrig har lämnat landet? Ingenting motsäger att han har stannat kvar där hela tiden. Vad som nu är hans uppdrag är okänt. Ingen vet vad han lever av. Wallander vände sida. Bilder från Luanda. Nu är det en månad senare, februari 1976. Någon håller tal på ett stadion. Folk med röda fanor. Dessutom flaggor. Wallander bestämmer sig för att det är Angolas flagga folk viftar med. Fortfarande tycks Falk vara ointresserad av enskilda människor. Här är det en folkmassa. Bilden är tagen på så stort avstånd att några individer knappast går att urskilja. Men Falk måste ändå ha besökt detta stadion. Kanske är det nationaldag? Det unga Angolas självständighet som firas? Varför har Falk tagit dessa bilder? Illa fotograferade, alltid på för stort avstånd. Vad är det egentligen han vill minnas?
Sedan följer några sidor med stadsbilder. Luanda april 1976. Wallander vände blad fortare.
Sedan stoppade han upp.
En bild bryter förloppet. Det är en gammal bild. Ett svartvitt fotografi. En grupp allvarliga européer har ställt upp sig för fotografering. Kvinnorna sitter, männen står. Bilden är 1800-tal. I bakgrunden ett stort hus, landsbygd. Svarta tjänare i vita kläder skymtar. Någon av dem skrattar, men människorna i förgrunden är allvarliga. Intill bilden står skrivet: Skotska missionärer, Angola, 1894.
Wallander undrade varför bilden fanns där. En utbränd buss, övergivna slagfält, kvinnor som snart inte längre har något vatten, radiomaster, och till sist en bild av missionärer.
Sedan återkommer nutiden igen, den period när Falk definitivt befinner sig i Angola. Och för första gången finns där människor på nära håll. Människor som är bildens centrum. Någonstans pågår en fest. Bilderna är tagna med blixt. Bara vita människor. Blixtljuset har gjort deras ögon röda som på djur. Glas och flaskor. Marianne Falk lutade sig fram över bordet och pekade på en man som har ett glas i handen. Han är omgiven av ganska unga män. De flesta skålar och ropar okända ord mot fotografen. Men Tynnes Falk sitter tyst. Det är hans ansikte hon pekar på. Han är tyst och han är allvarlig. Han är mager och har en vit skjorta som är knäppt ända upp i halsen. De andra männen är halvnakna, rödbrusiga och svettiga. Wallander frågade åter om Marianne kände igen några ansikten. Men hon skakade på huvudet.
Någonstans finns här en person med ett namn som börjar på c. Falk har stannat i Angola. Falk har blivit övergiven av den kvinna han älskar. Eller är det kanske egentligen han som övergett henne? Då tar han arbete så långt bort han kan komma. Kanske för att glömma. Eller för att bida sin tid. Något händer som gör att han stannar kvar. Wallander vände blad igen. Tynnes Falk står utanför en vitkalkad kyrka. Han ser mot fotografen. Nu ler han. För första gången ler han. Han har dessutom knäppt upp skjortan i halsen. Vem står bakom kameran? Kan det vara c?
Nästa blad. Falk är återigen själv fotograf. Wallander lutade sig närmare bilden. För första gången är där ett ansikte som återkommer. Mannen står ganska nära kameran. Han är lång och mager och solbränd. Blicken bestämd. Håret är kortklippt. Han kan vara nord-europé. Kanske tysk. Eller ryss. Sedan börjar Wallander studera bakgrunden. Bilden är tagen utomhus. Längst bort i bildens bakkant kan han ana bergsryggar med tät och grön vegetation. Men närmare, strax bakom mannens rygg, finns något som först verkar vara en stor maskin. Wallander tyckte konstruktionen verkade bekant. Men det var först när han betraktade bilden på lite avstånd som han insåg vad det var. En transformatorstation. Högspänningsledningar.
Här uppstår plötsligt ett samband, tänkte han. Vad det innebär vet jag inte. Men om det nu är Falk som tagit bilden så har han fotograferat en man som står intill en transformatorstation. Inte alldeles olik den där Sonja Hökberg dog. Han vände långsamt blad, som om han hoppades att lösningen skulle finnas där. Att detta fotoalbum till sist skulle visa sig innehålla den sanna berättelsen om allt det som hade hänt. Men där blickar en elefant emot honom. Och några lejon som dåsar intill vägen. Falk har suttit i en bil när han tagit bilden. Intill står skrivet: Krugerparken, augusti 1976. Ännu ska det dröja ett år innan han återvänder till Sverige och står och väntar utanför Sabbatsbergs sjukhus på att Marianne ska komma ut genom porten. Hans fyraåriga bortavaro är ännu inte på väg att avslutas. Lejon som dåsar. Falk som är försvunnen. Wallander påminde sig att Krugerparken låg i Sydafrika. Han mindes det sedan den gången några år tidigare då en kvinnlig fastighetsmäklare hade blivit mördad och han själv indragen i en utredning som ledde ner till Sydafrika. Länge hade han tvivlat på att han skulle klara att leda den komplicerade utredningen till en lyckad upplösning.
Falk har alltså lämnat Angola. Han sitter i en bil och fotograferar djur genom det nervevade bilfönstret. Det följer åtta sidor med djur och fåglar. Bland annat en oändlig mängd gäspande flodhästar. Turistminnen. Falk är mycket sällan en inspirerad fotograf. Först när djurbilderna är borta stannar Wallander upp igen. Falk har återvänt till Angola. Luanda, juni 1976. Där är den magre mannen igen. Med den bestämda blicken och det stubbade håret. Han sitter på en bänk intill havet. För en gångs skull har Falk lyckats komponera en bild som är riktigt lyckad. Sedan är det slut. Albumet är inte fyllt. Ett antal tomma sidor följer. Inga bilder är urrivna, inga texter överstrukna. Den sista bilden är på mannen som sitter på en bänk och ser ut över havet. I bakgrunden finns samma stadssilhuett som på vykortet.
Wallander lutade sig tillbaka i stolen. Marianne Falk betraktade honom med forskande blick.
– Jag vet inte vad bilderna egentligen berättar, sa han. Men jag behöver låna med mig albumet. Det kan tänkas att vi måste förstora nåt av fotografierna.
Hon följde honom ut i tamburen.
– Varför tror du det är viktigt vad han gjorde den där gången? Det är ju så länge sen.
– Nånting hände, svarade Wallander. Vad vet jag inte. Men nånting hände som följde honom genom livet.
– Vad skulle det ha varit?
– Jag vet inte.
– Vem var det som avlossade ett skott däruppe i hans lägenhet?
– Vi vet inte. Vi vet inte vem det var eller vad han gjorde där.
Han hade satt på sig jackan och tog henne i hand.
– Om du vill kan vi skicka ett kvitto på att vi mottagit dom här fotografierna.
– Det behövs inte.
Wallander öppnade dörren.
– Det var en sak till, sa hon.
Wallander såg på henne och väntade. Han kunde se att hon var mycket osäker.
– Poliser kanske bara vill ha fakta, fortsatte hon tveksamt. Det jag tänker på är väldigt oklart också för mig själv.
– Just nu kan det mesta vara av betydelse.
– Jag levde länge ihop med Tynnes, sa hon. Och jag trodde förstås att jag kände honom. Vad han hade gjort under dom år han varit försvunnen visste jag inte. Men det var nånting som låg vid sidan av. Eftersom han var så jämn till humöret och alltid behandlade mig och barnen så väl brydde jag mig inte om det.
Hon tystnade abrupt. Wallander väntade.
– Ibland kunde jag få en känsla av att jag var gift med en fanatiker, fortsatte hon. En dubbelmänniska.
– En fanatiker?
– Han kunde ibland ge uttryck för så märkliga åsikter.
– Om vad?
– Om livet. Om människor. Om världen. Om praktiskt taget allting. Han kunde brista ut i våldsamma anklagelser. Som inte riktades mot nån. Det var som om han skickade meddelanden ut i tomma luften.
– Förklarade han sig inte?
– Jag blev rädd. Jag vågade inte fråga. Det var som om han fylldes av hat. Dessutom gick hans utbrott över lika fort som dom kommit. Jag fick en känsla av att han försagt sig. Åtminstone att han upplevde det så själv. Nånting kom fram som han helst av allt ville dölja.
Wallander tänkte efter.
– Du står fast vid att han aldrig var politiskt engagerad?
– Han föraktade politiker. Jag tror aldrig han röstade.
– Han hade heller inga kopplingar till andra rörelser?
– Nej.
– Fanns det några människor han såg upp till?
– Inte vad jag vet.
Sedan ändrade hon sig.
– Jag tror faktiskt han hyste nån sorts kärlek till Stalin.
Wallander rynkade pannan.
– Varför gjorde han det?
– Jag vet inte. Men han sa flera gånger att Stalin hade haft den oinskränkta makten. Rättare sagt: han hade tagit den för att kunna härska oinskränkt.
– Sa han så?
– Ja.
– Och han förklarade sig aldrig?
– Nej.
Wallander nickade.
– Kommer du på nånting mer måste du genast höra av dig.
Hon lovade att göra så. Dörren slog igen.
Wallander satte sig i bilen. Fotoalbumet låg på sätet intill. En man hade stått framför en transformatorstation. Det hade hänt i det fjärran Angola för tjugo år sedan.
Kunde det vara samme man som skickat vykortet? Var det han som hade ett namn som började med bokstaven c?
Wallander ruskade på huvudet. Han förstod inte.
Driven av en oklar impuls körde han ut ur staden och återvände till platsen där de hade funnit Sonja Hökbergs döda kropp. Den var övergiven. Grinden stängd. Wallander såg sig om. Bruna åkrar, skränande kråkor på avstånd. Tynnes Falk låg död vid en bankomat. Han hade själv inte kunnat döda Sonja Hökberg. Det fanns andra, ännu osynliga bindeled som förgrenade sig som ett nätverk mellan de olika händelserna.
Han tänkte på Falks avhuggna skrivfingrar. Någon ville att något skulle döljas. Samma sak med Sonja Hökberg. Det fanns ingen annan rimlig förklaring. Hon hade dödats för att hon inte skulle kunna tala.
Wallander frös. Dagen var kylig. Han återvände till bilen och skruvade upp värmen. Sedan for han mot Ystad igen. Just när han nådde rondellen vid infarten till staden ringde hans telefon. Han körde in till vägrenen och stannade. Det var Martinson.
– Vi håller på, sa han.
– Hur går det?
– Dom där siffrorna är som en hög vägg. Modin försöker ta sig över den. Vad han egentligen håller på med kan jag inte säga.
– Vi får försöka ha tålamod.
– Jag antar att polisen betalar hans lunch?
– Ta kvitto, sa Wallander. Och ge det sen till mig.
– Jag undrar om vi inte trots allt borde ta kontakt med Rikskrim och deras dataexperter. Vad vinner vi egentligen på att skjuta upp det?
Martinson hade naturligtvis rätt, tänkte Wallander. Men han ville ändå vänta, ge Robert Modin ännu lite tid.
– Vi ska göra det, svarade han. Men vi avvaktar tills vidare.
Wallander fortsatte till polishuset. Av Irene fick han veta att Gertrud hade ringt. Wallander gick in på sitt kontor och ringde genast upp henne. Wallander åkte ibland till henne om söndagarna och hälsade på. Men det hände inte ofta. Och han hade ständigt dåligt samvete. Trots allt var det Gertrud som hade förbarmat sig över hans besvärlige far under hans sista år. Utan henne hade han säkert inte blivit så gammal som han ändå blev. Men nu när fadern inte längre fanns hade de inget att tala om.
Det var Gertruds syster som svarade. Hon kunde vara mycket pratsam och hade åsikter om det mesta. Wallander försökte fatta sig kort. Hon gick för att hämta Gertrud. Det tog en evig tid innan hon äntligen kom till telefonen.
Men det hade inte hänt någonting. Wallander hade oroat sig i onödan.
– Jag ville bara höra hur du har det, sa Gertrud.
– Mycket att göra. Annars bra.
– Det var länge sen du besökte mig.
– Jag vet. Så fort jag får tid ska jag komma.
– En dag kan det vara för sent, sa hon. I min ålder vet man aldrig hur länge man lever.
Gertrud var knappt 6o år gammal. Men Wallander insåg att hon hade tagit efter hans far. Samma känslomässiga utpressning.
– Jag kommer, sa han vänligt. Så fort jag kan.
Sedan ursäktade han sig med att han hade folk som väntade för ett viktigt möte. Men när samtalet var över gick han ut i matrummet och hämtade kaffe. Där träffade han Nyberg som drack en mycket speciell och svåråtkomlig sorts örtte. För en gångs skull verkade Nyberg utvilad. Han hade till och med kammat håret som oftast spretade åt olika håll.
– Vi hittade inga fingrar, sa Nyberg. Hundarna har sökt. Men vi har kört andra fingeravtryck som vi hittade i hans lägenhet. Fingeravtryck som måste ha varit Falks.
– Hittade ni nånting?
– Han finns inte i svenska register.
Wallander behövde bara fundera helt kort innan han bestämde sig.
– Lägg ut dom på Interpol. Vet du förresten om Angola är med där?
– Hur skulle jag kunna veta det?
– Jag bara undrade.
Nyberg tog sin kopp och gick. Wallander stal några skorpor ur Martinsons privata påse och gick in på sitt rum. Klockan var tolv. Förmiddagen hade gått fort. Fotoalbumet låg framför honom. Han kände sig osäker på hur han egentligen skulle gå vidare. Han visste mer om Falk nu än för några timmar sedan. Men ingenting hade egentligen fört honom närmare något som kunde förklara den gåtfulla kopplingen till Sonja Hökberg.
Han drog till sig telefonen och ringde in till Ann-Britt. Inget svar. Inte heller Hansson fanns på sitt rum. Och Martinson höll på med Robert Modin. Han försökte tänka efter vad Rydberg skulle ha gjort. Den här gången gick det lättare att höra hans röst. Rydberg skulle ha tänkt. Det var det viktigaste en polisman kunde göra näst efter att samla in fakta. Wallander la upp fötterna på skrivbordet och blundade. Ännu en gång gick han i huvudet igenom allt som hade hänt. Hela tiden försökte han hålla sin inre blick fäst vid den backspegel som på något egendomligt sätt ledde allt tillbaka mot Angola, en gång för tjugo år sedan. Återigen försökte han företa sig olika former av återtåg genom händelserna och han använde sig av olika utgångspunkter. Lundbergs död. Och Sonja Hökbergs. Men också det faktum att ett stort strömavbrott hade inträffat.
När han slog upp ögonen igen gjorde han det med samma känsla som några dagar tidigare. Att lösningen fanns där, tätt intill honom. Utan att han kunde se den.
Han avbröts i sina tankar av att telefonen ringde. Det var Irene. Siv Eriksson väntade ute i receptionen. Han spratt upp från stolen, drog med fingrarna genom håret och gick ut och mötte henne. Hon var verkligen en mycket attraktiv kvinna. Han hade bestämt sig för att be henne följa med till hans rum, men hon hade inte tid. Hon lämnade ett kuvert till honom.
– Här är den lista du begärde.
– Jag hoppas det inte varit för mycket besvär.
– Inte för mycket. Men visst var det besvär.
Hon tackade nej till hans förslag om en kopp kaffe.
– Tynnes har lämnat en del lösa trådar efter sig, förklarade hon. Jag försöker se till att nysta upp dom.
– Men du kan alltså inte vara säker på att han inte hade andra uppdrag också?
– Jag tror inte det. Den senaste tiden tackade han nej till mycket. Det vet jag eftersom han oftast bad mig svara på olika förfrågningar.
– Hur tolkade du det?
– Jag tänkte att han kanske behövde ta igen sig.
– Hade det hänt nån gång tidigare? Att han tackade nej till ett större antal förfrågningar?
– När du säger det så hade han nog inte det. Det var faktiskt första gången.
– Och han förklarade inte varför?
Wallander hade inget mer att fråga om. Siv Eriksson försvann ut genom porten. En taxi stod och väntade på henne. När chauffören höll upp dörren såg Wallander att han hade ett svart sorgband runt ena armen.
Han gick tillbaka till kontoret och öppnade kuvertet. Listan var lång. Många av de företag där Falk och Siv Eriksson hade utfört olika uppdrag var okända för honom. Men alla fanns i Skåne med ett undantag. Ett företag med adress i Danmark. Wallander tyckte sig förstå att där tillverkades lastkranar. Men bland alla okända företag fanns ändå några han kunde identifiera, bland annat flera banker. Dock fanns inte Sydkraft eller något annat kraftbolag med. Wallander sköt undan listan och föll i tankar.
Tynnes Falk hade hittats död utanför en bankomat. Han hade gått ut på kvällen för att ta en promenad. En kvinna med hund hade sett honom. Han hade stannat vid bankomaten och begärt ett kontoutdrag, men inte gjort något uttag. Och sedan hade han fallit omkull död. Wallander hade plötsligt fått en känsla av att det var något han hade förbisett. Om han inte fått en hjärtattack eller blivit överfallen? Vad kunde det vara då?
Efter ytterligare en stunds funderande ringde han till Nordbankens kontor i Ystad. Vid några tillfällen hade Wallander tvingats ta lån när han bytt in sin gamla bil mot en ny. Han hade då lärt känna en av bankens handläggare som hette Winberg. Han bad att få tala med honom. När flickan i växeln svarade att det var upptaget tackade han och la på. Han lämnade polishuset och gick ner till bankens kontor. Winberg var upptagen med en kund. Han nickade åt Wallander att sätta sig ner och vänta.
Efter fem minuter blev Winberg ledig.
– Jag har väntat på dig, sa Winberg. Dags att byta bil igen?
Wallander upphörde aldrig att förvånas över att bankens tjänstemän var så unga. Första gången han hade tagit ett lån hade han undrat om Winberg som personligen beviljade krediten själv ens hade uppnått körkortsåldern.
– Jag har kommit för nåt helt annat. Ett tjänsteärende. Bilen får vänta ett tag till.
Winbergs leende försvann. Wallander såg att han blev orolig.
– Har det hänt nåt här på banken?
– Då hade jag nog gått till dina chefer. Vad jag behöver är information. Om era bankomater.
– Av säkerhetsskäl kan jag naturligtvis inte säga så mycket.
Wallander tänkte att Winberg uttryckte sig lika stolpigt som han själv brukade göra.
– Det är mer frågor av teknisk karaktär jag har. Den första är mycket enkel. Hur ofta händer det att en bankomat gör misstag när den registrerar ett uttag eller skickar ut ett kontoutdrag genom springan?
– Mycket sällan. Men jag har naturligtvis ingen statistik här.
– För mig betyder »mycket sällan« att det i stort sett aldrig sker?
– För mig också.
– Det finns heller ingen risk att exempelvis tidsangivelsen på ett kontoutdrag blir felaktig?
– Det har jag aldrig hört talas om. Förmodligen sker det väl. Men ofta kan det inte vara. När det gäller hantering av pengar måste säkerheten naturligtvis vara mycket hög.
– Man kan alltså lita på bankomaterna?
– Har du råkat ut för nånting?
– Nej. Men jag behövde få svar på dom här frågorna.
Winberg drog ut en av sina lådor och letade. Sedan la han en skämtteckning på bordet som föreställde en man som långsamt slukades av en bankomat.
– Riktigt så här illa är det alltså inte, log han. Men teckningen är bra. Och bankens datorer är naturligtvis lika sårbara som alla andra datorer.
Där kom det igen, tänkte Wallander. Talet om sårbarheten. Han betraktade teckningen och höll med om att den var bra.
– Nordbanken har en kund som heter Tynnes Falk, fortsatte han. Jag behöver få en förteckning över alla rörelser på hans konton det senaste året. Det inbegriper även hans uttag på bankomater.
– Då måste du nog vända dig högre upp, sa Winberg. När det gäller banksekretessen kan jag inte bestämma.
– Vem ska jag tala med?
– Martin Olsson är nog bäst. Han sitter en trappa upp.
– Kan du undersöka om han är ledig?
Winberg försvann. Wallander föreställde sig att han nu hade en lång och tröttsam byråkratisk procedur att ta sig igenom.
Men när Winberg lotsat upp honom till andra våningen mötte han en bankchef, också han förvånansvärt ung, som lovade att hjälpa till. Det enda som behövdes var en formell begäran från polismyndigheten. När han hörde att kontoinnehavaren hade avlidit fanns också en annan möjlighet. Änkan kunde göra en begäran.
– Han var skild, sa Wallander.
– Ett papper från polisen räcker, sa Martin Olsson. Jag lovar att se till att det går fort.
Wallander tackade och gick ner till Winberg igen. Han hade ytterligare en fråga.
– Kan du undersöka i ert register om en man vid namn Tynnes Falk hade nåt bankfack här?
– Egentligen vet jag inte om det är tillåtet, svarade Winberg tveksamt.
– Din chef gav klartecken, ljög Wallander.
Winberg försvann. Efter några få minuter var han tillbaka.
– Nåt bankfack i Tynnes Falks namn har vi inte.
Wallander reste sig. Sedan satte han sig igen. När han nu ändå befann sig på banken kunde han lika gärna ordna ett lån för den bil han mycket snart skulle bli tvungen att skaffa sig.
– Vi tar det där med bilen nu genast, sa han. Du har rätt. Det är snart dags för mig att byta.
– Hur mycket behöver du?
Wallander gjorde ett hastigt överslag. Några andra skulder hade han inte.
– 100 000, sa han. Om det går.
– Inga problem, svarade Winberg och sträckte sig efter ett formulär.
Klockan halv två var allting klart. Winberg hade själv beviljat lånet utan att behöva få klartecken uppifrån. Wallander lämnade banken med en tvivelaktig känsla av att plötsligt ha blivit rik. När han passerade bokhandeln vid torget påminde han sig att där fanns en bok om möbeltapetsering som han skulle ha hämtat för flera dagar sedan. Han påminde sig också att hans plånbok var tom. Han vände och gick tillbaka till den bankomat som fanns vid posten och ställde sig på tur. Det var fyra personer före honom i kön. En kvinna med barnvagn, två tonårsflickor och en äldre man. Wallander betraktade frånvarande hur kvinnan stack in kortet, fick sina pengar och därefter kontoutdraget. Sedan började han tänka på Tynnes Falk. Han såg de två tonårsflickorna ta ut en hundralapp och sedan ivrigt diskutera det som stod på kontoutdraget. Den äldre mannen såg sig om innan han stoppade in kortet och knappade in sin kod. Han tog ut 500 kronor och stoppade kontoutdraget oläst i fickan. Nu var det Wallanders tur. Han tog ut tusen kronor och läste sedan igenom kontoutdraget. Allting tycktes stämma. Summor såväl som datum och klockslag. Han knycklade ihop lappen och kastade det i en papperskorg. Sedan blev han plötsligt stående. Han tänkte på strömavbrottet som mörklagt en stor del av Skåne. Någon hade vetat var en av kraftförsörjningens svaga punkter fanns. Hur långt tekniken än hade utvecklats fanns det hela tiden ett antal sådana. Bräckliga vändkors där olika flöden av det som alla tog för givet plötsligt kunde stoppas. Han tänkte på ritningen som legat på Falks bord alldeles intill datorn. Den hade inte legat där av en tillfällighet. Lika lite som det var en slump att ett relä hade återfunnits på hans bår.
Insikten var omedelbar. Den innebar inget nytt. Men plötsligt insåg han till fullo något som tidigare varit svävande och oklart.
Ingenting av det som hade hänt var tillfälligheter. Ritningen hade legat där eftersom Tynnes Falk hade använt sig av den. Det innebar i sin tur att det inte heller var någon tillfällighet att Sonja Hökberg hade blivit dödad just på transformatorstationen.
Det var en sorts offer, tänkte han. Inne i Tynnes Falks lönnrum fanns ett altare. Med Falks eget ansikte som den gudabild som skulle tillbedjas. Sonja Hökberg hade inte bara blivit dödad. På något sätt hade hon också blivit offrad. För att sårbarheten och den svaga punkten skulle avslöjas. Man hade dragit ner en huva över Skåne och fått allt att avstanna.
Tanken gjorde att han rös till. Känslan av att han och hans kollegor fortfarande trevade runt i ett tomrum blev mycket stark.
Han betraktade de människor som kom till bankomaten. Kan man lamslå kraftförsörjningen kan man säkert också lamslå en bankomat, tänkte han. Och Gud vet vad man mer skulle kunna stoppa, omdirigera eller stänga av. Flygledartorn och tågväxlar, vatten och elkraft. Allt detta kan ske. Under en enda förutsättning: att man känner till den svaga punkten. Där sårbarheten övergår från faromoment till verklighet.
Han började gå igen. Bokhandeln brydde han sig inte om. Han återvände till polishuset. Irene ville tala med honom men han vinkade avvärjande. Han slängde jackan i sin besöksstol och drog till sig kollegieblocket samtidigt som han satte sig. Under några intensiva minuter gjorde han ett förnyat återtåg genom allt det som hade hänt. Den här gången försökte han analysera händelserna ur ett alldeles nytt perspektiv. Fanns det trots allt något som kunde tyda på att det låg någon form av utstuderat och välplanerat sabotage gömt under ytan? Var det sabotaget som var den botten han letade efter? Han tänkte återigen på den gång Falk hade blivit gripen för att ha släppt ut minkar. Dolde den händelsen något som egentligen var mycket större? Var den en förövning till något som skulle komma senare?
När han slängde pennan ifrån sig och lutade sig bakåt i stolen var han inte alls säker på att han nu hade hittat den punkt där de kunde bryta igenom och få fart på utredningen. Men han såg i alla fall en tänkbar möjlighet. Även om mordet på Lundberg i den här tolkningen hamnade alldeles utanför. Det var ändå där det började, tänkte han. Kan det vara så att något okontrollerbart började hända? Något som inte alls var planerat? Men som sedan omedelbart måste åtgärdas? Vi anar redan nu, eller åtminstone tror vi det, att Sonja Hökberg dödades för att hon inte skulle avslöja någonting. Och varför skar man av Falk två fingrar? För att något skulle döljas.
Sedan insåg han att det fanns en annan möjlighet. Om tanken att Sonja Hökberg blivit offrad stämde, kunde det också ha funnits något rituellt i att Falks skrivfingrar hade blivit avskurna.
Han gav sig på det igen. Samma återtåg på nytt. Men nu försökte han se ännu längre. Vad hände om mordet på Lundberg egentligen inte hörde ihop med det som skedde senare? Om Lundbergs död i grund och botten var ett misstag?
Efter ytterligare en halvtimme började han misströsta. Det var för tidigt. Det hängde inte ihop.
Men ändå var det som om han trots allt kommit ytterligare en bit på vägen. Han hade insett att det fanns fler möjligheter att tolka händelserna och deras förhållande till varandra än vad han dittills hade anat.
Han hade just rest sig för att gå på toaletten när Ann-Britt knackade på dörren.
Hon gick rakt på sak.
– Du hade rätt, sa hon. Sonja Hökberg hade verkligen en pojkvän.
– Vad heter han?
– Vad han heter vet jag. Men inte var han finns.
– Varför inte det?
– Det verkar som om han har försvunnit.
Wallander såg på henne. Sedan lät han toalettbesöket bero och satte sig i sin stol igen.
Klockan hade blivit kvart i tre på eftermiddagen.